HC01JuU22: En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning

Justitieutskottets betänkande 2024/25:JuU22

 

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i bl.a. brotts­balken om en ny straffrättslig preskriptionslagstiftning.

Den nya reglering som utskottet tillstyrker innebär i huvudsak att

•       alla brott som har livstids fängelse i straffskalan undantas från preskription

•       preskriptionstiderna för allvarliga brott förlängs

•       preskriptionstiden vid grov fridskränkning och hedersförtryck mot ett barn ska räknas från den dag då målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år

•       utdömda fängelsestraff inte preskriberas.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2025. Merparten av lag­ändringarna föreslås gälla även för brott som har begåtts före ikraftträdandet men som vid den tidpunkten ännu inte har preskriberats.

Utskottet anser att riksdagen bör avslå samtliga motionsyrkanden.

I betänkandet finns fyra reservationer (V).

Behandlade förslag

Proposition 2024/25:59 En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning.

Fyra yrkanden i en följdmotion.

Tre yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2024/25.

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning

Reservationer

1. Undantag från preskription, punkt 1 (V)

2. Lagstiftningens retroaktiva verkan, punkt 2 (V)

3. Beräkning av preskriptionstiden för unga lagöverträdare, punkt 4 (V)

4. Påföljdspreskription för kortare fängelsestraff, punkt 5 (V)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionen

Motioner från allmänna motionstiden 2024/25

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

Bilaga 3
Reservantens lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 2024/25:59 En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning. I propositionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till regeringens beslut om propositionen.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lag-förslag finns i bilaga 2.

En motion med fyra yrkanden har väckts med anledning av propositionen. I betänkandet behandlas även tre yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2024/25. Förslagen i motionerna finns i bilaga 1.

Riksdagen har tidigare gjort flera tillkännagivanden till regeringen om straffrättslig preskription. I betänkandet behandlar utskottet även regeringens redovisning av åtgärder med anledning av tillkännagivanden som regeringen anser är tillgodosedda i och med förslagen i propositionen eller de andra åtgärder som redovisas där.

Utskottets överväganden

Gällande rätt

Den straffrättsliga regleringen av preskription

Den straffrättsliga regleringen av preskription finns i huvudsak i 35 kap. brottsbalken, som gäller även på specialstraffrättens område i den utsträckning det inte finns särskilda bestämmelser där (vilket finns i bl.a. skattebrottslagen [1971:69]). Innebörden av de aktuella reglerna i brottsbalken är i allt väsentligt följande.

Åtalspreskription

Åtalspreskription innebär att påföljd inte får dömas ut om den misstänkte inte har häktats eller fått del av åtal inom en viss tid från brottet (35 kap. 1 §). Preskriptionstiden bestäms utifrån det straff som högst kan följa på brottet och är

•       2 år om det strängaste straffet är fängelse i högst 1 år

•       5 år om det strängaste straffet är fängelse i högst 2 år

•       10 år om det strängaste straffet är fängelse i högst 8 år

•       15 år om det strängaste straffet är fängelse på viss tid över 8 år

•       25 år om fängelse på livstid kan följa på brottet.

Tiden för åtalspreskription avgörs i dag inte endast av straffmaximum i den straffskala som är föreskriven för brottet utan också av bestämmelser genom vilka straffmaximum utökas respektive inskränks. Bestämmelser som kan ut­öka den tillämpliga straffskalan är bl.a. reglerna om straffskärpning på grund av återfall i brott (26 kap. 3 §) och förekomsten av vissa synner­ligen försvårande omständigheter vid brottet (26 kap. 3 a § jämförd med 29 kap. 2 a §). Reglerna om straff för unga lagöverträdare (29 kap. 7 § andra stycket) kan innebära att möjligheten att döma ut påföljd för brottet begränsas i förhållande till straffskalan. Avsikten har varit att sådana regler ska kunna påverka preskriptionstiden för ett brott.

Absolut preskription

Reglerna om åtalspreskription kompletteras av en bestämmelse om absolut preskription (35 kap. 6 §). Absolut preskription innebär att det aldrig får dömas till påföljd när en viss tid har gått sedan brottet, även om preskriptions­avbrott har skett. Den absoluta preskriptionen sätter alltså en yttersta gräns för hur lång tid det får ta att lagföra en gärningsperson.

Tiden för den absoluta preskriptionen (som kan vara 5, 15 eller 30 år) bestäms, på samma sätt som vid åtalspreskription, efter det svåraste straff som kan följa på brottet. Detta innebär att preskriptionstiden bestäms utifrån straffmaximum för det aktuella brottet justerat med de bestämmelser som utökar respektive inskränker straffmaximum.

Beräkning av tiden för åtalspreskription och absolut preskription

Utgångspunkten är att preskriptionstiden för både åtalspreskription och absolut preskription räknas från den dag då brottet begicks (35 kap. 4 § första stycket). Det finns dock en särskild regel som innebär att preskriptionstiden vid vissa brott mot barn ska räknas från den dag då målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år (andra stycket i den aktuella paragrafen). En på detta sätt förlängd preskriptionstid gäller exempelvis för de flesta sexualbrotten mot barn.

Påföljdspreskription

Påföljdspreskription vid en dom på fängelse innebär att fängelsestraffet preskriberas om det inte börjat verkställas inom en viss tid från det att domen fick laga kraft (35 kap. 8 §). Preskriptionstiden bestäms utifrån fängelse­straffets längd och är

•       5 år om fängelse i högst 1 år dömts ut

•       10 år om fängelse på längre tid än 1 år men inte över 4 år dömts ut

•       15 år om fängelse på längre tid än 4 år men inte över 8 år dömts ut

•       20 år om fängelse på viss tid över 8 år dömts ut

•       30 år om fängelse på livstid dömts ut.

Det finns särskilda regler som tillämpas om verkställigheten av ett fängelse­straff avbryts (35 kap. 9 §). Utöver påföljdspreskription när det gäller fängelse­straff finns det också regler om preskription av böter, vite, sluten ungdomsvård och ungdomstjänst (35 kap. 7, 10 och 11 §§). För villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård har det inte ansetts att det behövs bestämmelser om påföljdspreskription. Samma sak gäller ungdomsöver­vakning.

Undantag från preskription m.m.

De redovisade bestämmelserna om preskription gäller inte för vissa allvarliga brott, vilket innebär att dessa brott aldrig preskriberas. Det handlar bl.a. om mord och dråp och om våldtäkts- och könsstympningsbrott mot barn. Om någon har begått något av dessa brott innan han eller hon fyllt 18 år gäller dock bestämmelserna om preskription. (Se 35 kap. 2 §.)

Bland de brott som är undantagna från preskription finns flera brott som kan straffas med fängelse på livstid. Det finns dock brott som har livstids fängelse i straffskalan men som inte är undantagna från preskription. Det gäller bl.a. människorov, grov mordbrand, grov allmänfarlig ödeläggelse och grovt sabotage. För dessa brott är tiden för åtalspreskription 25 år, och den absoluta preskriptionstiden är 30 år.

Riksdagens tillkännagivanden om preskription

Riksdagen har riktat tillkännagivanden till regeringen om en översyn av preskriptionsbestämmelserna (bet. 2020/21:JuU24, rskr. 2020/21:344), om avskaffad påföljdspreskription (bet. 2020/21:JuU24, rskr. 2020/21:344) och om en översyn av bestämmelserna om preskription (bet. 2021/22:JuU23, rskr. 2021/22:245).

Riksdagen har även riktat tillkännagivanden till regeringen om att preskriptionen av vissa sexualbrott bör avskaffas respektive förlängas (bet. 2018/19:JuU11, rskr. 2018/19:181) och om avskaffad preskriptionstid för sexualbrott mot barn (bet. 2020/21:JuU24, rskr. 2020/21:344).

Vidare har riksdagen riktat ett tillkännagivande till regeringen om att brottet hedersförtryck bör omfattas av förlängd preskriptionstid (bet. 2021/22:JuU17, rskr. 2021/22:251).

Propositionen

Regeringen redovisar i propositionen i huvudsak följande förslag och bedömningar.

Behovet av en moderniserad preskriptionslagstiftning

Den straffrättsliga preskriptionslagstiftningen är närmare 100 år gammal, och det finns enligt regeringen ett behov av att modernisera regleringen på området. Ett motiv bakom de nuvarande reglerna är att det kan vara svårt att utreda och föra bevisning om brott som har begåtts för lång tid sedan. Genom den forensiska och tekniska utvecklingen finns det dock numera helt andra möjligheter att klara upp äldre brott än tidigare. Preskriptionsregleringen kom till i en tid när samhället, brottsligheten och det straffrättsliga regelverket såg annorlunda ut än i dag. Enligt regeringen är det av stor vikt att preskriptions­lagstiftningen anpassas. Den strängare syn på allvarlig brottslighet som lagstiftaren gett uttryck för under senare tid bör också avspeglas i preskrip­tionsreglerna. Även den förändrade synen på brottsoffer bör enligt regeringen få större genomslag i det preskriptionsrättsliga regelverket.

Det ska införas ett nytt kapitel i brottsbalken om preskription

För att skapa en överskådlig, modern och mer lättillämpad reglering föreslår regeringen att det nuvarande 35 kap. brottsbalken ska upphävas och ersättas med ett nytt 35 kap. om preskription.

Regeringen föreslår även att nödvändiga följdändringar ska göras i pre­skriptionsbestämmelser i författningar utanför brottsbalken och i författningar som hänvisar till brottsbalkens preskriptionsregler.

Inga brott med livstids fängelse i straffskalan ska preskriberas

Regeringen föreslår att alla brott som har livstids fängelse i straffskalan ska undantas från preskription. Detsamma ska gälla försök till sådana brott. Om gärningen har begåtts innan gärningspersonen fyllt 18 år ska brottet dock inte vara undantaget från preskription.

Förslaget om att samtliga brott med livstids fängelse i straffskalan ska undantas från preskription innebär att dessa – precis som de brott som redan i dag är undantagna – inte blir föremål för åtalspreskription, absolut preskription eller påföljdspreskription. Förslaget innebär däremot ingen ändring när det gäller de brott för vilka fängelse på livstid inte är föreskrivet men som redan i dag är undantagna från preskription. Dessa ska alltså även i fortsättningen vara undantagna.

Som skäl för förslaget om att utvidga undantagen från preskription till att omfatta samtliga brott med livstids fängelse i straffskalan anför regeringen bl.a. att det är otillfredsställande att preskription kan förhindra lagföring av en person som har gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott att påföljden kan bestämmas till livstids fängelse. Även ur ett brottsofferperspektiv kan en sådan ordning leda till stötande resultat.

Visserligen är det för flera av de brott som kan straffas med livstids fängelse föreskrivet relativt låga minimistraff, vilket lagstiftaren tidigare har anfört som argument mot en ordning där alla brott med livstids fängelse i straffskalan undantas från preskription (prop. 2009/10:50 s. 18). Regeringen anser dock att det finns skäl att omvärdera detta argument. Att preskriptionstiden avgörs av straffmaximum för ett visst brott kan visserligen innebära att preskriptions­tiden för vissa mindre allvarliga gärningar kan upplevas som jämförelsevis lång. Detta kan emellertid inträffa även vid tillämpning av dagens preskrip­tionsregler. Genom att livstids fängelse har tagits med i straffskalan för ett brott har lagstiftaren gett uttryck för att det rör sig om en typ av brottslighet som det finns skäl att se med största allvar på. Detta gäller även om straffvärdet för brottet kan variera i det enskilda fallet och oavsett om det rör sig om ett brott som riktas mot en person eller annan typ av brottslighet. Att undanta samtliga brott med livstids fängelse i straffskalan skapar också en enhetlighet som har fördelen att det vid eventuella straffskärpningar eller nykriminaliseringar inte behöver övervägas särskilt om ett undantag från preskription bör införas.

Regeringen anser inte att förslaget riskerar att leda till försämrad rätts­säkerhet för den enskilde när det gäller bevisföringen i ett brottmål kopplat till tidsaspekten. I den delen framhålls att oavsett hur reglerna om preskription utformas kommer det även i fortsättningen att vara domstolens uppgift att göra en allsidig bevisvärdering och bl.a. se till att teknisk bevisning inte tillmäts för stor betydelse i förhållande till annan bevisning. Förändrade preskriptions­regler innebär inte att beviskravet i brottmål sänks. När rätten bedömer om det är lämpligt att ta upp bevis under förundersökningen ska den beakta rätts­säkerhetsaspekter, exempelvis vilken möjlighet det finns för den misstänkte att sätta förhöret i sitt sammanhang och hålla motförhör.

Enligt regeringen är inte heller den omständigheten att förlängda preskriptionstider kan leda till att personuppgifter behandlas under längre tid än befogat skäl för att avstå från att gå fram med förslaget.

Preskriptionstiden för allvarliga brott ska förlängas

För att säkerställa att preskriptionstiderna stämmer överens med den gällande synen på allvarlig brottslighet och brottsoffers rätt till upprättelse och att de är anpassade till dagens möjligheter att utreda och föra bevisning om även äldre brott bör enligt regeringen preskriptionstiderna för allvarliga brott förlängas. Regeringen föreslår därför att tiden för åtalspreskription för brott som inte undantas från preskription ska vara

•       15 år om det är föreskrivet ett svårare straff för brottet än fängelse i 5 år men inte över 8 år, vilket innebär att preskriptionstiden förlängs med 5 år för bl.a. grov misshandel, rån och våldtäkt

•       25 år om fängelse i över 8 år är föreskrivet för brottet, vilket innebär att preskriptionstiden förlängs med 10 år för bl.a. synnerligen grov miss­handel, människohandel och grov våldtäkt.

När det däremot gäller brott för vilka det svåraste straff som är föreskrivet är fängelse i högst 5 år anser regeringen att det inte finns skäl att förlänga preskriptionstiden. Förslaget innebär alltså att systemet med fem olika preskriptionstider behålls (2, 5, 10, 15 och 25 år) men att preskriptionstiderna för de allvarliga brotten förlängs. Vidare finns det enligt regeringen inte skäl att förlänga de absoluta preskriptionstiderna.

Det behövs ytterligare skärpningar när det gäller brott mot barn

I tillägg till den särreglering som redan finns vid brott mot barn föreslår regeringen att vid grov fridskränkning och hedersförtryck som begås mot ett barn ska preskriptionstiden för de enskilda brotten räknas från den dag då målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Det innebär att utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden senareläggs för brott som ingår i grov fridskränkning och hedersförtryck mot ett barn.

En tydligare regel om beräkning av tiden för åtalspreskription och absolut preskription

Regeringen föreslår att tiden för åtalspreskription ska bestämmas endast utifrån brottets straffmaximum. Det innebär att bestämmelser genom vilka straffmaximum utökas respektive inskränks inte längre ska påverka preskrip­tionstidens längd.

Förslaget motiveras med att regleringen därmed blir tydligare och tillämpningen mer förutsägbar och att utrymmet för olika tolkningar vid bestämmandet av preskriptionstiden minskar, vilket gagnar rättssäkerheten. Ett annat skäl är att det så långt som möjligt bör undvikas att brottsoffer behöver delta i en rättsprocess där det först vid tidpunkten för domen konstateras att brottet är preskriberat. Dessutom kan myndigheternas resurser i högre utsträckning användas för att utreda nya brott om det blir lättare att konstatera att ett brott är preskriberat. Även effektivitetsskäl talar alltså för att ändra den gällande ordningen.

När det särskilt gäller unga lagöverträdare anser regeringen, sett utifrån brottsofferperspektivet och intresset av samhällsskydd, att det med rätta kan ifrågasättas om det är rimligt att bestämmelsen om inskränkning av straffmaximum i 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken – utöver att påverka påföljden i det enskilda fallet – påverkar preskriptionstidens längd. Under alla förhållanden bedömer regeringen att frågan om vilken utgångspunkt som ska användas för beräkningen av preskriptionstiden inte är avgörande för hur de föreslagna lagändringarna påverkar unga lagöverträdare. De ändringar av preskriptionstidens längd som föreslås i propositionen kommer att innebära att preskriptionstiden förlängs för allvarliga brott. Med utgångspunkt i de straffskalor som gäller för sådana brott kommer förändringen att träffa även lagöverträdare i åldern 15–17 år, oavsett om preskriptionstiden beräknas utifrån brottets straffmaximum eller enligt den nuvarande principen. Som exempel kan nämnas att preskriptionstiden för ett mord som begås av en person som är under 18 år framöver kommer att vara 25 år, oavsett om preskriptionstiden beräknas utifrån att brottet kan straffas med fängelse på livstid eller utifrån att brottet enligt 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken kan straffas med som mest fängelse i 14 år. Regeringen framhåller vidare att straffskalor kan förändras över tid, vilket kan innebära att förutsättningarna för beräkningen av preskriptionstiden ändras. Med beaktande av den förändrade synen på brott och brottslighet och ur ett brottsofferperspektiv anser regeringen att det finns starka skäl att beräkna preskriptionstiden utifrån endast brottets straffmaximum, även om det framöver skulle kunna leda till att preskriptionstiden är längre än den hade varit om beräkningen gjorts enligt nuvarande princip.

Regeringen föreslår även att tiden för absolut preskription, på samma sätt som för åtalspreskription, ska bestämmas endast utifrån brottets maximistraff. Enligt regeringen blir regleringen därmed tydligare och mer förutsägbar samtidigt som utrymmet för olika tolkningar vid bestämmandet av preskriptionstiden minskar. Att ha olika beräkningstider för åtalspreskription och absolut preskription framstår också enligt regeringen som mindre lämpligt och skulle kunna leda till ett mer splittrat system.

Vidare föreslår regeringen att tillämpningsområdet för en särskild bestämmelse som finns i skattebrottslagen om beräkning av preskriptionstiden för försvårande av skattekontroll ska utökas och omfatta fall där den bokföringsskyldige eller den uppgiftsskyldige har blivit föremål för revision av Skatteverket inom fem år från brottet.

Ett godkänt strafföreläggande ska innebära preskriptionsavbrott

Regeringen föreslår att även godkännandet av ett strafföreläggande ska utgöra en preskriptionshindrande åtgärd, vid sidan av häktning och delgivning av åtal.

Förslaget kan enligt regeringen medföra att åklagare i större utsträckning väljer att utfärda strafförelägganden i stället för att väcka åtal när preskription är nära förestående, vilket skulle kunna vara både tids- och resursbesparande.

Utdömda fängelsestraff ska inte preskriberas

Regeringen föreslår att utdömda fängelsestraff ska undantas från preskription. Om verkställigheten av ett tidsbestämt fängelsestraff avbryts ska den åter­stående delen av straffet inte kunna preskriberas.

Med anledning av en invändning från en remissinstans om att fängelse­straffets individualpreventiva verkan kan ifrågasättas när straffet verkställs flera årtionden efter att brottet begicks framhåller regeringen att det ur ett brottsofferperspektiv är viktigt att gärningspersonen inte bara döms för brottet utan också avtjänar sitt straff.

När det särskilt gäller de kortare fängelsestraffen konstaterar regeringen att Preskriptionsutredningen övervägde en alternativ lösning där kortare fängelse­straff skulle preskriberas. Den lösningen avfärdades dock, bl.a. med hänvisning till att det är klandervärt att hålla sig undan verkställighet oavsett om fängelsestraffet är långt eller kort. Regeringen instämmer i detta. Av Kriminalvårdens statistik från de senaste tio åren framgår att ca 100 fängelse­straff per år preskriberas och att fler än hälften av dessa avser fängelsepåföljder om högst två månader. En ordning som innebär att relativt sett korta fängelsestraff preskriberas riskerar enligt regeringen att undergräva straffsystemets trovärdighet och legitimitet. Genom att avskaffa påföljds­preskriptionen av alla utdömda fängelsestraff markerar samhället att fängelsestraff ska verkställas och att gärningspersonen inte ska kunna komma undan straffet genom att hålla sig undan. Att rättsväsendets resurser i några fall kommer att användas för att verkställa äldre fängelsestraff förändrar inte regeringens bedömning. Genom att undanta alla fängelsepåföljder från preskription skapas vidare ett mer enhetligt system, vilket gagnar både rättstillämpningen och förutsägbarheten.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2025.

Regeringen föreslår särskilda övergångsbestämmelser som innebär att flera av lagändringarna ska tillämpas även på brott som har begåtts före ikraft­trädandet, om inte brottet preskriberats dessförinnan enligt äldre bestäm­melser. Det gäller lagändringarna om längre tider för åtalspreskription, att tiden för åtalspreskription och absolut preskription ska beräknas endast utifrån brottets straffmaximum, att preskriptionstiden förlängs för brott som ingår i brotten grov fridskränkning och hedersförtryck som begåtts mot någon som inte fyllt 18 år och att brott med livstids fängelse i straffskalan inte preskriberas. Samma sak gäller lagändringen om preskriptionstidens beräkning vid försvårande av skattekontroll. Dessa lagändringar ges alltså retroaktiv verkan.

Vidare föreslås en övergångsbestämmelse om preskription av utdömda fängelsestraff. Denna förtydligar endast rättsläget vid nya regler om påföljds­preskription, nämligen att den nya ordningen att utdömda fängelsestraff aldrig preskriberas ska tillämpas på påföljder som har dömts ut före ikraftträdandet och inte hunnit preskriberas vid den tidpunkten. Detta anses alltså gälla även utan den aktuella övergångsbestämmelsen.

Som skäl för förslaget om att flera av lagändringarna ska ges retroaktiv verkan anför regeringen bl.a. följande. Av 12 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (promulgationslagen) följer att ändrade regler om preskription inte ska tillämpas på brott som har begåtts innan de nya reglerna trädde i kraft. Denna huvudregel kan dock frångås genom lag. Enligt gällande rätt är det alltså möjligt att besluta att nya bestämmelser om preskription ska gälla för redan begångna men inte preskriberade brott.

Ändringar av preskriptionsbestämmelserna i brottsbalken har vid flera tidigare tillfällen getts retroaktiv verkan. När preskription avskaffades för bl.a. mord uttalade regeringen att möjligheten att göra avsteg från huvudregeln i 12 § promulgationslagen bör tillämpas med återhållsamhet och att det för att frångå den regeln bör finnas goda skäl (prop. 2009/10:50 s. 31). Regeringen framhöll då att förslaget i fråga avsåg brott för vilka det finns starka allmänna och enskilda intressen av att lagföring kan ske, och det anfördes att de skäl som talade för att brotten borde undantas från preskription också talade för att ändringarna skulle gälla även för redan begångna gärningar. I ett senare lagstiftningsärende har lagstiftaren även uttalat att det kan vara lämpligt att tillämpningen av retroaktivitet är densamma som vid tidigare ändringar av preskriptionsbestämmelser (prop. 2019/20:69 s. 44).

Regeringen anser att det även nu finns goda skäl att frångå huvudregeln i 12 § promulgationslagen och låta vissa av lagändringarna få retroaktiv verkan. De skäl som talar för att preskriptionsbestämmelserna bör ändras – bl.a. de förbättrade möjligheterna att utreda brott och den förändrade synen på brottsoffer – talar för att ändringarna ska gälla även för redan begångna brott. Skälen väger visserligen tyngre för vissa av lagändringarna än för andra. De är enligt regeringen särskilt starka när det gäller förslaget om att brott som kan straffas med fängelse på livstid aldrig ska preskriberas. Även när det gäller förslagen om att förlänga vissa preskriptionstider finns det starka skäl att låta förändringen få retroaktiv verkan. Det handlar om allvarliga brott med ett straffmaximum om fem års fängelse och uppåt. Både allmänna och enskilda intressen talar för att de förlängda preskriptionstiderna för dessa brott ska omfatta redan begångna, men inte preskriberade, brott. Utan en retroaktiv tillämpning kommer det att dröja relativt lång tid innan de längre preskriptions­tiderna får genomslag i rättstillämpningen, vilket enligt regeringen är otillfredsställande inte minst ur ett brottsofferperspektiv.

Vid den avvägning som måste göras mellan intresset av förutsebarhet i straffrättskipningen och behovet av retroaktiv tillämpning av nya preskrip­tionsbestämmelser anser regeringen att det finns tillräckliga skäl att – i likhet med i tidigare liknande lagstiftningsärenden – låta ändringarna i brotts­balken om åtalspreskription och absolut preskription omfatta även redan begångna, men inte preskriberade, brott. Detsamma gäller motsvarande ändringar i skattebrottslagen.

Riksdagens tillkännagivanden

I propositionen uppger regeringen att de tillkännagivanden som rör en översyn av preskriptionsbestämmelserna och avskaffad påföljdspreskription (bet. 2020/21:JuU24, rskr. 2020/21:344), en översyn av bestämmelserna om preskription (bet. 2021/22:JuU23, rskr. 2021/22:245) samt att brottet hedersförtryck bör omfattas av förlängd preskriptionstid (bet. 2021/22:JuU17, rskr. 2021/22:251) är tillgodosedda genom de lagförslag som lämnas i propositionen. Därmed anser regeringen att dessa tillkännagivanden är slutbehandlade.

När det gäller riksdagens tillkännagivande om att preskriptionen av vissa sexualbrott bör avskaffas respektive förlängas (bet. 2018/19:JuU11, rskr. 2018/19:181) anför regeringen att det följer av tillkännagivandet att regeringen bör överväga att föreslå avskaffad preskription för alla sexualbrott som begås mot barn och att preskriptionstiden för våldtäkt som begås mot en vuxen person bör förlängas (bet. 2018/19:JuU11 s. 119 och 120). Genom proposition 2019/20:69 Barnpornografibrottet och preskription av brott mot barn ansågs tillkännagivandet tillgodosett i den del som gäller avskaffad preskription. Genom förslag i den nu aktuella propositionen anser regeringen att den åter­stående delen av tillkännagivandet, som handlar om förlängd preskriptionstid för våldtäkt, är tillgodosedd. Tillkännagivandet är därmed enligt regeringen slutbehandlat.

När det sedan gäller riksdagens tillkännagivande om avskaffad preskriptionstid för sexualbrott mot barn (bet. 2020/21:JuU24, rskr. 2020/21:344) anför regeringen att Preskriptionsutredningen övervägde om det borde införas ytterligare preskriptionsrättsliga särregleringar av brott som begås mot barn, bl.a. sexualbrott, men ansåg att det inte behövdes. Mot bakgrund av utredningens överväganden anser regeringen att tillkänna­givandet som går ut på en översyn är tillgodosett och därmed slutbehandlat.

Motionerna

Regeringens lagförslag

Undantag från preskription

Gudrun Nordborg m.fl. (V) föreslår i kommittémotion 2024/25:3287 yrkande 1 att riksdagen ska avslå propositionen i den del som handlar om att alla brott med livstids fängelse i straffskalan ska undantas från preskription.

Lagstiftningens retroaktiva verkan

I kommittémotion 2024/25:3287 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkande 4 föreslår motionärerna att riksdagen ska avslå propositionen i den del som handlar om att preskriptionsbestämmelserna om åtalspreskription, absolut preskription och undantag från preskription ska ges retroaktiv verkan.

Lagförslaget i övrigt

I kommittémotion 2024/25:3111 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 54 begärs ett tillkännagivande om att ändra preskriptionstiderna för brott.

I kommittémotion 2024/25:3164 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkande 3 anförs att preskriptionstiderna för brott bör ses över i skärpande riktning. I samma motion yrkande 32 begärs också ett tillkännagivande om att preskriptionstiderna för sexualbrott ska förlängas.

Lagstiftningens framtida utformning

Beräkning av preskriptionstiden för unga lagöverträdare

Gudrun Nordborg m.fl. (V) anser i kommittémotion 2024/25:3287 yrkande 2 att regeringen bör återkomma med ett särskilt förslag om hur preskriptions­tiden för unga lagöverträdare ska beräknas.

Påföljdspreskription för kortare fängelsestraff

I kommittémotion 2024/25:3287 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma med förslag som innebär att påföljdspreskription ska gälla för de kortare fängelsestraffen.

Utskottets ställningstagande

Regeringens lagförslag

Den straffrättsliga preskriptionslagstiftningen är närmare 100 år gammal, och det finns ett behov av en moderni­serad reglering som är bättre anpassad till dagens förhållanden. Riksdagen har också, på utskottets förslag, riktat flera tillkännagivanden till regeringen om straffrättslig preskription. Utskottet välkomnar därför att regeringen nu har återkommit till riksdagen med förslag om en ny straffrättslig preskriptions­lagstiftning.

Mot att regeringens lagförslag antas har det väckts motioner när det gäller frågan om dels undantag från preskription, dels lagstiftningens retroaktiva verkan.

I den förstnämnda frågan konstaterar utskottet att regeringen föreslår att samtliga brott som har livstids fängelse i straffskalan ska undantas från preskription, vilket innebär en utvidgning av de undantag från preskription som gäller i dag. Utskottet delar regeringens uppfattning att det är otillfreds­ställande att de nuvarande reglerna om preskription kan förhindra lagföring av en person som har gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott att påföljden kan bestämmas till livstids fängelse. Även ur ett brottsofferperspektiv kan en sådan ordning leda till stötande resultat. Av dessa skäl och av de skäl som regeringen i övrigt framfört, i enlighet med vad som huvudsakligen redovisats ovan, anser utskottet att den föreslagna nya bestämmelsen om undantag från preskription (35 kap. 10 § brottsbalken) är väl avvägd. Därmed ställer sig utskottet bakom lagförslaget i denna del och avstyrker motion 2024/25:3287 (V) yrkande 1.

När det gäller frågan om lagstiftningens retroaktiva verkan har regeringen gjort en avvägning mellan å ena sidan intresset av förutsebarhet i straffrätt­skipningen och å andra sidan behovet av retroaktiv tillämpning av nya preskriptionsbestämmelser, i enlighet med vad som huvudsakligen redovisats ovan. Utskottet instämmer i regeringens sammantagna bedömning att det finns tillräckliga skäl att – i likhet med i tidigare liknande lagstiftningsärenden – låta flera av lagändringarna omfatta även redan begångna, men inte preskriberade, brott. Därmed tillstyrker utskottet regeringens förslag i dessa delar och avstyrker motion 2024/25:3287 (V) yrkande 4.

När det sedan gäller lagförslagen i övrigt har det inte väckts någon motion som går emot att dessa nu antas. Utskottet anser därför att också dessa lagförslag bör antas av de skäl som anförs i propositionen.

Vidare bedömer utskottet att motionerna 2024/25:3111 (S) yrkande 54 och 2024/25:3164 (C) yrkandena 3 och 32 får anses tillgodosedda genom lag­förslagen i ärendet, varför de bör avslås.  

Utskottet har inte några invändningar mot hur regeringen i propositionen har redovisat riksdagens tillkännagivanden.

Utskottet övergår nu till att behandla de följdmotioner som innehåller förslag om tillkännagivanden till regeringen i frågor om lagstiftningens framtida utformning.

Lagstiftningens framtida utformning

När det gäller motion 2024/25:3287 (V) yrkande 2 om ett nytt, särskilt förslag om beräkning av preskriptionstiden för unga lagöverträdare, vill utskottet anföra följande. De nya reglerna i ärendet om beräkning av preskriptionstiden innebär att tiden för åtalspreskription och absolut preskription bestäms endast utifrån brottets straffmaximum. Det innebär att bestämmelser genom vilka straffmaximum utökas respektive inskränks inte längre påverkar preskrip­tionstidens längd. Som motivering till detta har regeringen anfört att regleringen därmed blir tydligare och tillämpningen mer förutsägbar och att utrymmet för olika tolkningar vid bestämmandet av preskriptionstiden minskar, vilket gagnar rättssäkerheten. Ett annat skäl som framförts är att det så långt som möjligt bör undvikas att brottsoffer behöver delta i en rättsprocess där det först vid tidpunkten för domen konstateras att brottet är preskriberat. När det särskilt gäller unga lagöverträdare har regeringen, sett utifrån brottsofferperspektivet och intresset av samhällsskydd, ansett att det med rätta kan ifrågasättas om det är rimligt att bestämmelsen om inskränkning av straffmaximum i 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken – utöver att påverka påföljden i det enskilda fallet – påverkar preskriptionstidens längd. Under alla förhållanden har regeringen bedömt att frågan om vilken utgångspunkt som ska användas för att beräkna preskriptionstiden inte är avgörande för hur de aktuella lagändringarna påverkar unga lagöverträdare. Detta har regeringen också utvecklat närmare och exemplifierat i propositionen. Med beaktande av den förändrade synen på brott och brottslighet och ur ett brottsofferperspektiv har regeringen ansett att det finns starka skäl att beräkna preskriptionstiden utifrån endast brottets straffmaximum.

Utskottet är inte berett att ta initiativ till att ändra regleringen för framtiden med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet, som därför avstyrks.

När det sedan gäller motion 2024/25:3287 (V) yrkande 3, om påföljds­preskription för kortare fängelsestraff, vill utskottet anföra följande. De nya reglerna i ärendet innebär att samtliga utdömda fängelsestraff undantas från preskription. Som skäl för detta har regeringen anfört bl.a. att det är klander­värt att hålla sig undan verkställighet oavsett om fängelsestraffet är långt eller kort och att en ordning som innebär att relativt sett korta fängelsestraff preskriberas riskerar att undergräva straffsystemets trovärdighet och legiti­mitet. Genom att avskaffa påföljds­preskriptionen för alla utdömda fängelse­straff markerar samhället att fängelsestraff ska verkställas och att gärnings­personen inte ska kunna komma undan straffet genom att hålla sig undan.

Utskottet ser inte anledning att ta initiativ till att ändra regleringen för framtiden med anledning av motionsyrkandet i fråga, som därför också avstyrks.

Reservationer

Ställningstagande

Enligt gällande lagstiftning preskriberas inte de allra allvarligaste brotten (nuvarande 35 kap. 2 § brottsbalken). Regeringen föreslår att samtliga brott som har livstids fängelse i straffskalan ska undantas från preskription, vilket innebär en utvidgning av de undantag från preskription som gäller i dag (förslaget till ny 35 kap. 10 § brottsbalken).

Jag delar de invändningar mot förslaget om utvidgning som flera remiss­instanser har framfört. Sålunda finns det bland de brott som har livstids fängelse i straffskalan brott som har ett förhållandevis lågt straffminimum, t.ex. människorov. Att kategoriskt undanta alla brott med livstids fängelse i straff­skalan från preskrip­tion är därför enligt min mening inte proportionerligt i förhållande till det straffminimum som kan dömas ut. Jag anser vidare att de humanitära aspekter som talar för preskription många gånger väger tyngre än motstående intressen när det är fråga om gärningar som i och för sig kan straffas med livstids fängelse men som är att anse som relativt sett mindre allvarliga och inte nödvändigtvis innefattar ett allvarligt angrepp mot person (t.ex. grovt sabotage).

Jag anser även att förslaget kan ifrågasättas utifrån ett rättssäkerhets­perspektiv eftersom stödbevisning inte kan föras på ett lika rättssäkert sätt till följd av tidsaspekten. Den föreslagna utvidgningen kan dessutom medföra en risk för att polisen lagrar personuppgifter i spårregistret under en betydligt längre tid än vad som är befogat, vilket enligt min mening kan medföra betänkligheter ur integritetssynpunkt.

Därför anser jag att riksdagen ska avslå propositionen i den del som handlar om att alla brott med livstids fängelse i straffskalan ska undantas från preskription. Detta innebär att den nya 35 kap. 10 § brottsbalken endast ska innehålla de undantag från preskription som finns i nuvarande 35 kap. 2 § samma balk.

 

Ställningstagande

Regeringen föreslår att flera av lagändringarna om preskription ska omfatta även redan begångna, men inte preskriberade, brott. Som remissinstansen Stockholms universitet har invänt försämrar dock förslaget om retroaktivitet förutsebarheten för den enskilde. Vidare befäster förslaget en praxis som innebär att legalitets­principen regelmässigt frångås när preskriptions­bestämmelser ändras.

Enligt huvudregeln ska ändrade regler om preskription inte tillämpas på brott som har begåtts innan de nya reglerna trädde i kraft. Denna huvudregel kan visserligen frångås genom lag. De nu föreslagna preskriptions­bestämmel­serna bör dock enligt min mening inte ges retroaktiv verkan. Vad regeringen har anfört om tidigare avsteg från huvudregeln förändrar inte min bedömning.

Jag anser därför att riksdagen ska avslå propositionen i den del som handlar om att preskriptionsbestämmelserna om åtalspreskription, absolut preskription och undantag från preskription ska ges retroaktiv verkan.

 

Ställningstagande

De nya reglerna i ärendet om beräkning av preskriptionstiden innebär att tiden för åtalspreskription och absolut preskription bestäms endast utifrån brottets straffmaximum. Det innebär att bestämmelser genom vilka straffmaximum utökas respektive inskränks inte längre påverkar preskrip­tionstidens längd. Detta gör att regleringen blir tydligare och tillämpningen mer förutsäg­bar och att utrymmet för olika tolkningar vid bestämmandet av preskriptions­tiden minskar. Jag har därför ställt mig bakom denna nya reglering. Jag anser dock att det är påkallat med vissa ändringar för framtiden. De nya reglerna riskerar nämligen att slå oproportionerligt hårt mot unga lagöverträdare, och den analys som har gjorts i denna del kan inte anses tillfredsställande. Därför anser jag att det behövs en särskild reglering för just denna kategori.

Regeringen bör följaktligen återkomma med ett särskilt förslag om hur preskriptionstiden för unga lagöverträdare ska beräknas.

 

Ställningstagande

De nya reglerna i ärendet innebär att samtliga utdömda fängelsestraff undantas från preskription. Jag anser att det är rimligt att det inte ska vara möjligt att undvika verkställighet av ett fängelsestraff genom att invänta preskription, i synnerhet inte när det gäller längre straff. I likhet med flera remissinstanser invänder jag dock mot att även kortare fängelsestraff undantas från preskrip­tion, och det finns därför skäl att ändra regleringen för framtiden.

Sålunda har Svea hovrätt i sitt remissvar framhållit bl.a. att det praktiska behovet av att avskaffa påföljdspreskriptionen av korta fängelsestraff är litet, att nyttan av att myndigheterna under lång tid använder resurser för att verkställa sådana straff kan ifrågasättas och att intresset av att en efter utdömt fängelsestraff laglydig person efter många år avtjänar ett kortare fängelsestraff är begränsat. Hovrätten har därför avstyrkt förslaget när det gäller fängelse­straff i upp till två år. Brottsförebyggande rådet har ifrågasatt den individual­preventiva verkan av ett fängelsestraff som verkställs flera årtionden efter att brottet begicks. Vidare har Stockholms universitet framfört att det framstår som långtgående att helt avskaffa påföljdspreskription, särskilt när det gäller brott mot allmänheten där brotts­offerperspektivet inte gör sig lika starkt gällande.

Jag anser därför att kortare fängelsestraff även fortsättningsvis ska omfattas av påföljdspreskription, förslagsvis straff på under två år. Reger­ingen bör följaktligen återkomma med förslag som innebär att påföljds­preskription ska gälla för de kortare fängelsestraffen.

 

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Reservantens lagförslag

Reservation 1 (förslagspunkt 1)

Ändring i regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken

 

Regeringens förslag

Reservantens förslag

 

35 kap.

10 §

Detta kapitel gäller inte för

1. brott för vilket fängelse på livs­tid är föreskrivet,	1. mord eller dråp enligt 3 kap. 1 eller 2 §,
2. dråp enligt 3 kap. 2 §,
3. våldtäkt eller grov våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första eller tredje stycket, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,	2. våldtäkt eller grov våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första eller tredje stycket, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,
4. våldtäkt mot barn eller grov våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 4 §,	3. våldtäkt mot barn eller grov våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 4 §,
5. brott enligt 2 § första eller tredje stycket lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år, eller	4. brott enligt 2 § första eller tredje stycket lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år,
	5. folkmord, brott mot mänsklig­heten, grov krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt 1, 2, 11 eller 11 a § lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott,
	6. terroristbrott enligt 4 § terro­ristbrottslagen (2022:666) som inte är mindre grovt, eller
6. försök till brott som avses i 1 och 2.	7. försök till brott som avses i 1, 5 eller 6.

Om någon har begått brott som avses i första stycket innan han eller hon fyllt arton år, gäller dock bestämmelserna i detta kapitel.