HB0346: Skärpt återbetalningsskyldighet i brottmål

Prop. 2023/24:46

2

Innehållsförteckning

4.2Återbetalningsskyldighet när ett överklagande

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om en taxa som ska tillämpas när ersättningsskyldigheten för provtagning och analys

2Senaste lydelse 1990:443.

Prop. 2023/24:46

5

Några remissinstanser avstyrker förslaget eller är tveksamma till det, däribland JO, Lunds universitet (Juridiska fakulteten), Stockholms universitet (Juridiska fakulteten) och Sveriges advokatsamfund. JO anser att förslaget om fördubblade återbetalningsbelopp innebär en viss förbättring i förhållande till utredningens förslag, men att de farhågor som anfördes mot utredningens förslag kvarstår. JO har vidare svårt att se något sakligt skäl för att göra skillnad mellan brottmål och tvistemål, dvs. att den som döms för ett brott ska återbetala dubbelt så mycket som den som är part i ett tvistemål och har beviljats rättshjälp. Sveriges advokatsamfund anser att förslaget om fördubblade återbetalningsbelopp riskerar att drabba dem med låga inkomster oproportionerligt hårt och att förslaget förutsätter att inkomstgränsen för rättshjälp ses över. Även Stockholms universitet (Juridiska fakulteten) uppmärksammar att inkomstgränsen för rättshjälp har varit oförändrad under lång tid. Enligt advokatsamfundet kan det ifrågasättas om förslaget är förenligt med rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvarare i brottmål. Lunds universitet (Juridiska fakulteten) framför liknande synpunkter. Universitet kan vidare inte godta en lösning som försätter en del drabbade i ett mycket sämre läge bara för att en eventuell tröskeleffekt ska elimineras. Umeå tingsrätt anser att återbetalningsskyldigheten inte bör skärpas av kriminalpolitiska skäl. Om det finns skäl att ytterligare markera ett avståndstagande från den brottsliga gärningen bör det enligt tingsrätten lämpligen göras inom ramen för straffrätten. Stockholms universitet (Juridiska fakulteten) framför liknande synpunkter. Enligt Lunds universitet (Juridiska fakulteten) kan kravet på särskilda skäl ge intryck av att nedsättning endast kan ges vid alldeles exceptionella situationer. Några remissinstanser, bl.a. JO, påpekar att förlaget kan leda till en ökad skuldsättning hos dömda personer och därmed försvåra deras återanpassning till samhället. Brottsförebyggande rådet (Brå) tar i det sammanhanget upp att forskning har lyft skuldsättning som en faktor som kan försvåra upphörandeprocessen och som därmed kan bidra till att kriminella karriärer blir längre. Vissa remissinstanser, bl.a. Umeå tingsrätt, anser att förslaget kan leda till ökade indrivningskostnader för staten.

Enligt Sveriges advokatsamfund bör, förutom brottet i sig, även proportionen mellan påföljden och återbetalningsskyldigheten beaktas vid tillämpning av jämkningsregeln i 31 kap. 1 § fjärde stycket rättegångsbalken. Hovrätten för Västra Sverige anser att det genom exempel i lagtexten eller författningskommentaren bör förtydligas i vilka situationer som det finns särskilda skäl för jämkning. Hovrätten anser också att det bör belysas hur jämkningsregeln förhåller sig till möjligheten att begränsa återbetalningsskyldigheten enligt 31 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken. Göta hovrätt ifrågasätter om kravet på särskilda skäl kommer att innebära någon förändring i sak när det gäller personer som döms till ett längre fängelsestraff. Barnombudsmannen efterfrågar ett förtydligande av att personer under 18 år normalt bör få hel nedsättning av återbetalningsskyldigheten även för det fall att den tilltalades överklagande förfaller i en högre rätt.

Hovrätten för Västra Sverige anser att det är ett problem att domstolen inte sällan har ett bristfälligt underlag om den tilltalades ekonomi. JO noterar å sin sida att domstolarna numera har möjlighet att kontrollera den

Prop. 2023/24:46

9

12

Reglerna om återbetalningsskyldighet har ett nära samband med ansvarsfrågan i brottmål. En förutsättning för återbetalningsskyldighet är att den tilltalade döms för brottet. Ett beslut om återbetalningsskyldighet utgör dock inte ett straff. Som Umeå tingsrätt påpekar markeras i stället samhällets avståndstagande från den brottsliga gärningen framför allt genom den straffrättsliga regleringen. Enligt regeringen framstår det dock som rimligt att den nuvarande kostnadsfördelningen mellan staten och den som döms för ett brott justeras så att den dömde i högre grad får bidra till att ersätta kostnaderna i stället för att låta dessa finansieras via skattesystemet.

En skärpning av regelverket är vidare motiverad av statsfinansiella skäl. Utgifterna på anslaget 1:11 Rättsliga biträden m.m. inom utgiftsområde 4 Rättsväsendet uppgick 2022 till 3,5 miljarder kronor, varav 1,9 miljarder kronor avsåg kostnader för offentliga försvarare. Detta utgjorde en viss minskning jämfört med 2021, då utgifterna uppgick till 3,7 miljarder kronor. Sedan 2012 har utgifterna på anslaget dock ökat med 1,3 miljarder kronor eller 60 procent. Det är därför angeläget att vidta åtgärder för att öka intäkterna till staten och på så sätt dämpa den totala kostnadsutvecklingen.

Regeringen anser mot denna bakgrund att reglerna om återbetalningsskyldighet i brottmål bör skärpas.

Det bör inte införas ett minimibelopp för återbetalningsskyldighet

Utredningen föreslår att reglerna om återbetalningsskyldighet ska skärpas genom att det införs ett minimibelopp om 5 000 kronor. Enligt förslaget ska återbetalningsskyldigheten inte kunna sättas ned till ett belopp som understiger denna nivå, vare sig med stöd av begränsningsregeln eller med stöd av jämkningsregeln. De enda undantag som föreslås gäller barn samt personer som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Det finns vissa fördelar med utredningens förslag. Förslaget är en verkningsfull åtgärd på det sättet att ett minimibelopp tveklöst skulle innebära en markant ökning av antalet återkrav. I vissa situationer, t.ex. när de ersättningsgrundande kostnaderna understiger minimibeloppet, skulle regleringen också vara enkel att tillämpa.

Det finns dock även betydande nackdelar med den modell som utredningen föreslår. Många remissinstanser avstyrker också förslaget eller är tveksamma till det, däribland Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Lunds universitet (Juridiska fakulteten), Solna tingsrätt, Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt. Som Justitiekanslern påpekar kommer ett minimibelopp främst att påverka de sämst bemedlade i samhället. För personer med låga inkomster skulle det i många fall bli fråga om en högst kännbar förändring. Personer med höga inkomster skulle däremot inte påverkas märkbart eller endast i marginell

utsträckning. Rättviseskäl talar starkt för att en skärpning av återbetalningsskyldigheten bör göras i proportion till dömda personers betalningsförmåga. Det finns också situationer där ett minimibelopp kan leda till oskäliga resultat, vilket tas upp av Hovrätten för Västra Sverige och Åklagarmyndigheten. En sådan situation är när det står klart att den dömde under mycket lång tid inte kommer att kunna ersätta någon del av kostnaderna, t.ex. vid fängelse på livstid eller ett mycket långt tidsbestämt fängelsestraff. Minimibeloppet kan också i vissa fall uppfattas som en orimligt kraftig reaktion på brottet. Som jämförelse kan nämnas att det lägsta bötesstraffet som avser dagsböter som huvudregel är 1 500 kronor (25 kap. 2 § brottsbalken). Ett sätt att lösa detta skulle kunna vara att, som Hovrätten för Västra Sverige och Åklagarmyndigheten är inne på, utvidga möjligheterna till jämkning under minimibeloppet. En sådan lösning skulle dock ytterligare komplicera regelverket. Dessutom skulle en generell möjlighet till jämkning under minimibeloppet undergräva syftet med en obligatorisk lägsta återbetalningsskyldighet. Utredningens förslag framstår även som problematiskt med hänsyn till Europakonventionens bestämmelser om rätten till en rättvis rättegång, vilket uppmärksammas av Stockholms tingsrätt. Enligt artikel 6.3 c i konventionen har var och en som blivit anklagad för brott rätt att, när han eller hon saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar. Av Europadomstolens praxis framgår att det inte finns något generellt hinder mot att en stat begär återbetalning för kostnader för ett rättegångsbiträde efter det att ett straffrättsligt förfarande har avslutats. Om den dömde kan visa att han eller hon saknar tillräckliga medel att återbetala kostnaderna, skulle det däremot kunna vara oförenligt med artikel 6.3 c att verkställa ett beslut om återbetalning (Europadomstolens domar den 25 september 1992 i målet Croissant mot Tyskland, mål nr 13611/88, punkterna 33–38, och den 17 februari 2011 i målet Ognyan Asenov mot Bulgarien, mål nr 38157/04, punkterna 40–48). Det framstår därför som mindre lämpligt med en regel som innebär att domstolen måste besluta om återbetalningsskyldighet även i fall där det står klart att den dömde under mycket lång tid kommer att sakna möjlighet att återbetala kostnaderna.

Mot denna bakgrund bedömer regeringen att nackdelarna med utredningens förslag överväger fördelarna. Det bör därför inte införas ett minimibelopp för återbetalningsskyldighet i brottmål.

Återbetalningsbeloppen bör höjas

Reglerna om återbetalningsskyldighet i brottmål bör alltså skärpas på något annat sätt än genom att införa ett minimibelopp.

Bestämmelserna i 31 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken innebär att den tilltalade inte är skyldig att betala mer av kostnaderna för de rättsliga biträdena än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift. Syftet är att uppnå en garanti för att återbetalningsskyldigheten alltid ska anpassas till den dömdes personliga och ekonomiska förhållanden (prop. 1972:4 s. 268). En skärpning av reglerna bör i enlighet med detta syfte göras på ett sätt som innebär att återbetalningsskyldigheten står i proportion till den dömdes betalningsförmåga, även när det gäller personer med låga inkomster. Ett sätt att åstadkomma detta är att behålla kopplingen

Prop. 2023/24:46

13

inkomstgränsen för rättshjälp i stället betala 80 procent av kostnaderna. Jämkningsregeln skulle därmed inte per automatik behöva tillämpas för den som ligger strax över inkomstgränsen. Regeringen anser, till skillnad från Lunds universitet (Juridiska fakulteten), att syftet att undvika tröskeleffekten och därmed bidra till en mer enhetlig rättstillämpning talar för att promemorians förslag bör genomföras.

Promemorians förslag innebär vidare att det även i fortsättningen kommer att finnas en generell möjlighet till jämkning, vilket Hovrätten för Västra Sverige, Malmö tingsrätt och Åklagarmyndigheten efterfrågar med anledning av utredningens förslag. Det finns ett stort värde i att möjligheten till jämkning inte är begränsad till enbart barn samt personer som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Brå och JO påpekar att promemorians förslag om fördubblade återbetalningsbelopp kan leda till en ökad skuldsättning hos dömda personer och därmed försvåra deras återanpassning till samhället. Som Brå uppmärksammar kan skuldsättning vara ett hinder för den process genom vilken lagöverträdare slutar att begå brott. Det beror bl.a. på att betalningsanmärkningar kan göra det svårare att få hyreskontrakt och arbete, se Brottsförebyggande rådets rapport Strategiska brott bland ungdomar på 2010-talet (Brå 2021:5 s. 94). Eftersom syftet med promemorians förslag är att åstadkomma en skärpning av kostnadsansvaret får en viss ökad skuldsättning tolereras. Modellen med fördubblade återbetalningsbelopp innebär dock, till skillnad från ett minimibelopp, att kopplingen till rättshjälpslagen behålls även för personer med låga inkomster. Den innebär bl.a. att återbetalningsskyldigheten kommer att vara lägre för personer vars betalningsförmåga redan är väsentligen nedsatt på grund av skuldsättning (38 § rättshjälpslagen). Det kommer också att vara möjligt att sätta ned återbetalningsskyldigheten med stöd av jämkningsregeln. Orimliga resultat kommer alltså att kunna undvikas. Regeringen bedömer därför att promemorians förslag inte medför några betydande risker för en påtagligt ökad skuldsättning hos dömda personer eller att deras återanpassning till samhället försvåras.

Utredningen och flera remissinstanser, bl.a. Kronofogdemyndigheten och Umeå tingsrätt, uppmärksammar att en skärpning av återbetalningsskyldigheten kan leda till att fler ärenden hamnar hos Kronofogdemyndigheten för indrivning och att det därmed uppkommer ökade kostnader för staten. Jämfört med utredningens förslag innebär fördubblade återbetalningsbelopp att dömda personers betalningsförmåga kommer att beaktas i större utsträckning. Den ökning av antalet ärenden hos Kronofogdemyndigheten som en höjning av återbetalningsbeloppen kan leda till bedöms mot denna bakgrund bli förhållandevis begränsad.

Brottsofferjouren, Justitiekanslern och Umeå tingsrätt anser att utredningens förslag om ett minimibelopp kan försämra dömda personers möjligheter att betala skadestånd till brottsoffer. En fördubbling av återbetalningsbeloppen kan visserligen i viss utsträckning påverka dömda personers betalningsförmåga. Det finns dock flera skäl som talar för att konsekvenserna för brottsoffer blir begränsade. Kopplingen till rättshjälpslagen samt jämkningsregeln innebär att återbetalningsskyldigheten alltid kommer att bestämmas med beaktande av den dömdes ekonomiska förhållanden. Till skillnad från utredningens förslag kommer detta att gälla även personer med låga inkomster. En skadeståndsskyldighet som

Prop. 2023/24:46

15

procentsatserna som motsvarar den i 23 § rättshjälpslagen (se författningskommentaren till 31 kap. 1 § rättegångsbalken). På så sätt skulle ett av stegen i beräkningarna kunna undvikas. Det bör lämpligen överlåtas till domstolarna och Domstolsverket att ta ställning till behovet av ett systemstöd eller en lathund.

En förutsättning för att en fördubbling av återbetalningsbeloppen ska få fullt genomslag är att domstolarna har tillförlitliga uppgifter om de tilltalades ekonomiska förhållanden. Hovrätten för Västra Sverige anser att det är ett problem att domstolen inte sällan har ett bristfälligt underlag rörande den tilltalades ekonomi. Som JO noterar har domstolarna dock sedan den 1 januari 2023 möjlighet att kontrollera den tilltalades uppgifter om sina ekonomiska förhållanden genom tillgången till uppgifter i Skatteverkets beskattningsdatabas, se 8 m § förordningen (2001:588) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet.

Regeringen anser mot denna bakgrund att beloppsnivåerna för återbetalningsskyldighet i brottmål bör fördubblas. Den tilltalade bör alltså inte vara skyldig att betala mer av kostnaden för en offentlig försvarare och övriga rättsliga biträden än ett belopp som är dubbelt så stort som vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift.

Möjligheten till jämkning bör begränsas

En fördubbling av beloppsnivåerna för återbetalningsskyldighet i brottmål innebär en påtaglig skärpning av regelverket. Skärpningen påverkar emellertid enbart tilltalade som har ett ekonomiskt underlag som inte överstiger 260 000 kronor. Under 2021 hade 30 procent av befolkningen i åldern 20–64 år en förvärvsinkomst som understeg 250 000 kronor (källa: Statistiska centralbyrån och egna beräkningar). Rättviseskäl talar starkt för att en skärpning av återbetalningsskyldigheten bör göras i proportion till dömda personers betalningsförmåga. Det bör mot denna bakgrund övervägas om reglerna om återbetalningsskyldighet bör skärpas även för personer med högre inkomster.

Dömda personer kan, oavsett om de har rätt till nedsättning av återbetalningsskyldigheten med stöd av begränsningsregeln i 31 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken, få nedsättning med stöd av jämkningsregeln. Det belopp som den tilltalade ska betala får enligt denna bestämmelse sättas ned helt eller delvis, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden (31 kap. 1 § fjärde stycket).

Som konstateras ovan motsvarar de beslutade återkraven under 2022 endast fyra procent av statens utgifter för offentliga försvarare och målsägandebiträden under samma år (se under rubriken Reglerna om återbetalningsskyldighet bör skärpas). Eftersom en majoritet av den vuxna befolkningen inte kan få nedsättning med stöd av begränsningsregeln, tyder detta på att domstolarna använder jämkningsregeln i stor utsträckning. Denna slutsats vinner även stöd av utredningens iakttagelser. Av diskussioner med domare, advokater och företrädare för Rättshjälpsmyndigheten framgår att vissa domstolar ofta jämkar till noll kronor, eller till vad de anser vara ett lämpligt belopp, trots att det finns förutsättningar för att besluta om återbetalningsskyldighet. Enligt utredningen framstår tillämpningen inte sällan som alltför generös i förhållande till regelverket.

Prop. 2023/24:46

17

Prop. 2023/24:46

20

med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden. Utredningen föreslår inte ett undantag från begränsningsregeln utan en självständig ersättningsbestämmelse.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det, däribland Domstolsverket, Hovrätten för Västra Sverige, JO, Sveriges advokatsamfund och Åklagarmyndigheten. Ingen remissinstans motsätter sig ett utvidgat kostnadsansvar när ett överklagande förfaller i en högre rätt. Göta hovrätt och Svea hovrätt är positiva till förslaget men anser att det bör justeras för att undvika orimliga konsekvenser. Malmö tingsrätt anser att det bör förtydligas att bestämmelsen är tillämplig i överrätt och att den avser rättegångskostnaderna endast i den aktuella överinstansen. Flera remissinstanser lämnar liknande synpunkter. Enligt Malmö tingsrätt bör det också förtydligas att återbetalningsskyldigheten inte gäller om den tilltalade har haft laga förfall.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget

eller har ingen invändning mot det, däribland Domstolsverket, Göta hovrätt, Justitiekanslern, Malmö tingsrätt, Stockholms universitet (Juridiska fakulteten), Svea hovrätt och Åklagarmyndigheten. Hovrätten för Västra Sverige ser positivt på förslaget, men noterar att beslut om att låta ett överklagande förfalla typiskt sett meddelas i direkt anslutning till att den tilltalade uteblir från huvudförhandlingen. I samband med det tar hovrätten ställning till ersättningsfrågor, även återbetalningsskyldighet. I det läget känner hovrätten inte alltid till sådana omständigheter som skulle kunna medföra jämkning. Lunds universitet (Juridiska fakulteten) anser att förslaget inte ger den tilltalade tillräckligt starka ekonomiska incitament att återkalla sitt överklagande när han eller hon inte tänker fullfölja sin talan. Den tilltalade kan nämligen slippa undan kostnadsansvaret genom att återkalla överklagandet någon dag före huvudförhandlingen, vid en tidpunkt då betydande kostnader redan lagts ned. Enligt universitetet bör ersättningsskyldigheten vid utevaro i högre rätt i stället omfattas av 31 kap. 4 § rättegångsbalken, eventuellt med de ändringar som anses nödvändiga med anledning av rättsfallet NJA 2008 s. 45. Göteborgs tingsrätt lämnar synpunkter på lagtextens utformning.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande regler om återbetalningsskyldighet i en högre rätt

Bestämmelserna om återbetalningsskyldighet i brottmål gäller också i en högre rätt. En dom i den högre rätten ska anses som fällande endast om den högre rätten dömer till en svårare påföljd än den lägre rätten, om den som har frikänts av den lägre rätten finnes ha begått brottet eller om den tilltalades överklagande inte leder till någon ändring i den lägre rättens dom (31 kap. 10 § rättegångsbalken). En tilltalad som utan framgång överklagar en brottmålsdom kan alltså bli återbetalningsskyldig för kostnader som uppkommer i hovrätten eller Högsta domstolen.

Frågan om återbetalningsskyldighet i hovrätten kan aktualiseras när en tilltalad som har överklagat uteblir från en huvudförhandling. En part är som huvudregel skyldig att infinna sig personligen till en huvudförhandling i hovrätten. Om en klagande uteblir från huvudförhandlingen

Prop. 2023/24:46

22

och Fitger m.fl., Rättegångsbalken [7 juni 2023, JUNO], kommentaren till 31 kap. 10 §). Det innebär att den tilltalade som utgångspunkt är skyldig att ersätta staten för kostnaderna i hovrätten. Återbetalningsskyldigheten kan dock påverkas av begränsningsregeln och jämkningsregeln i 31 kap.

1§ tredje och fjärde styckena rättegångsbalken. Begränsningsregeln gäller i fråga om totalkostnaderna i instanserna (Lagrådets yttrande i prop. 1972:4 s. 417 och 418 och rättsfallet NJA 2006 N 17). En tillämpning av begränsningsregeln kan innebära att återbetalningsskyldigheten omfattar endast en mycket liten andel av kostnaderna i hovrätten eller att någon ytterligare återbetalningsskyldighet inte kan beslutas (jfr NJA 2006 N 17). Dessutom innebär den nuvarande jämkningsregeln att det belopp som ska återbetalas i vissa fall behöver sättas ned helt (jfr NJA 2008 s. 45).

Återbetalningsskyldigheten bör skärpas

Det framstår som otillfredsställande att det i vissa fall saknas förutsättningar att besluta om full återbetalningsskyldighet när den tilltalades överklagande förfaller på grund av omständigheter som är hänförliga till honom eller henne. Det bör rimligen göras skillnad mellan en tilltalad som återkallar ett överklagande och en som i stället låter överklagandet förfalla och därmed orsakar onödiga kostnader för det allmänna. Även om den handlingsdirigerande effekten inte bör överdrivas, skulle ett utvidgat kostnadsansvar rimligen i någon utsträckning öka tilltalades benägenhet att meddela domstolen att de inte längre vill få ett överklagande prövat. Vidare skulle ett utvidgat kostnadsansvar understryka vikten av personlig inställelse vid en huvudförhandling. Dessutom talar även statsfinansiella skäl för ett utvidgat kostnadsansvar. Regeringen bedömer därför att det bör införas ett utvidgat kostnadsansvar när den tilltalades överklagande förfaller i en högre rätt.

Hur den nya bestämmelsen bör utformas

Utredningen föreslår en självständig ersättningsbestämmelse för den aktuella situationen. Den föreslagna regleringen stämmer i huvudsak överens med 31 kap. 1 § rättegångsbalken, men har ingen begränsningsregel och en mer begränsad möjlighet till jämkning. Regleringen i 31 kap. 10 § innebär emellertid att den tilltalade som utgångspunkt är återbetalningsskyldig för kostnader i hovrätten om hans eller hennes överklagande förfaller och målet därför skrivs av. Redan i dag finns det alltså en grund för att besluta om återbetalningsskyldighet när den tilltalades överklagande förfaller. Att kostnadsansvaret inte får tillräckligt genomslag beror i stället på att återbetalningsskyldigheten i vissa fall måste sättas ned med stöd av begränsningsregeln eller jämkningsregeln i 31 kap. 1 §. Den skärpning av jämkningsregeln som föreslås i avsnitt 4.1 bör leda till att återbetalningsskyldighet kan beslutas i fler fall när den tilltalades överklagande förfaller. Begränsningsregeln kan dock leda till att återbetalningsskyldigheten begränsas till en mycket liten andel av kostnaderna i hovrätten. En lämplig lagteknisk lösning på detta är att, i stället för att införa en självständig ersättningsbestämmelse, göra ett undantag från begränsningsregeln för det fall att den tilltalades överklagande förfaller på grund av att han eller hon uteblir från en huvudförhandling eller inte följer ett föreläggande att inställa sig

personligen. Undantaget kan lämpligen placeras i 31 kap. 10 §, som gäller rättegångskostnader i en högre rätt. Som Malmö tingsrätt efterfrågar med anledning av utredningens förslag bör det uttryckligen anges att bestämmelsen gäller för kostnader i den högre rätten.

Lunds universitet (Juridiska fakulteten) anser att förslaget inte ger den tilltalade tillräckligt starka ekonomiska incitament att återkalla sitt överklagande när han eller hon inte tänker fullfölja sin talan. Den tilltalade kan nämligen slippa undan kostnadsansvaret genom att återkalla överklagandet någon dag före huvudförhandlingen, vid en tidpunkt då betydande kostnader redan lagts ned. Enligt universitetet bör ersättningsskyldigheten vid utevaro i högre rätt i stället omfattas av 31 kap. 4 § rättegångsbalken, eventuellt med de ändringar som anses nödvändiga med anledning av rättsfallet NJA 2008 s. 45. Regeringen bedömer att förslagets handlingsdirigerande effekt inte förtas av att en tilltalad som har bestämt sig för att återkalla sitt överklagande skulle kunna avvakta med återkallandet till sista stund på grund av vetskapen om att begränsningsregeln ändå kommer att bli tillämplig. Ett sådant agerande – vilket endast kan förklaras av rent okynne – måste nämligen förutsättas bli mycket ovanligt. När det gäller 31 kap. 4 § förutsätter ersättningsskyldighet enligt den paragrafen att det klarläggs att den tilltalade har orsakat kostnader för staten genom vårdslöshet eller försummelse. Med regeringens förslag kommer det i stället att finnas en presumtion för full återbetalningsskyldighet, vilket framstår som en mer ändamålsenlig lösning.

När det gäller möjligheten till jämkning föreslår utredningen att det belopp som ska betalas ska få sättas ned endast om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden. Till skillnad från vad som gäller enligt jämkningsregeln i 31 kap. 1 § fjärde stycket rättegångsbalken ska det alltså inte vara möjligt att beakta den tilltalades brottslighet eller ekonomiska förhållanden. Enligt utredningen bör möjligheten till jämkning minimeras för att det skärpta kostnadsansvaret ska få fullt genomslag i praktiken. Göta hovrätt och Svea hovrätt anser att utredningens förslag bör justeras för att undvika orimliga konsekvenser. Svea hovrätt tar som exempel upp ett slumpvist utvalt mål från hovrätten där återbetalningsskyldigheten vid förfall på grund av den tilltalades utevaro skulle ha uppgått till närmare 50 000 kronor. Den lagtekniska lösning som regeringen förordar innebär att jämkningsregeln i 31 kap. 1 § fjärde stycket kommer att vara tillämplig även i fortsättningen. I avsnitt

4.1föreslås att den regeln ska skärpas genom ett krav på särskilda skäl. Den skärpta jämkningsregeln framstår enligt regeringen som väl avvägd även för det fall att den tilltalades överklagande förfaller i en högre rätt. Bestämmelsen ger, som Göta hovrätt och Svea hovrätt efterfrågar, ett visst utrymme för att beakta den tilltalades ekonomiska förhållanden. Den omständigheten att den tilltalade har låtit sitt överklagande förfalla i stället för att återkalla det – och därigenom har orsakat onödiga kostnader för det allmänna när det gäller planering av och inställelse vid en huvudförhandling – bör kunna tala till den tilltalades nackdel vid prövningen av om det finns särskilda skäl för nedsättning. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det inte behövs någon särskild

Prop. 2023/24:46

23

24

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 mars 2024.

Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla om en offentlig försvarare, ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare för barn har förordnats före ikraftträdandet.

Prop. 2023/24:46

26

skyldighet leder till ökade intäkter för staten med knappt 20 miljoner kronor per år.

Remissinstanserna: Kronofogdemyndigheten anser att det är tveksamt om förslagen medför ökade intäkter för staten. Enligt myndigheten är betalningsfrekvensen för dömda personer redan i dag förhållandevis låg. Mot bakgrund av detta finns en risk att förslagen i stället leder till en ökad skuldsättning hos dömda personer, vilket i sin tur kan medföra att statens kostnader för kravarbete och verkställande åtgärder ökar. Justitiekanslern, Göta hovrätt, Svea hovrätt, Solna tingsrätt och Umeå tingsrätt framför liknande synpunkter.

Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian, vars beräkningar utgår från underlag för 2021, görs bedömningen att förslagen leder till ökade intäkter för staten med ca 40 miljoner kronor per år.

Remissinstanserna: Kronofogdemyndigheten och Rättshjälpsmyndigheten påpekar att förslagen leder till ökade kostnader för respektive myndighet. Göta hovrätt efterlyser en djupare analys av huruvida förslagen leder till ökade intäkter för staten. Enligt Stockholms universitet (Juridiska fakulteten) är det oklart om förslagen genererar en nettovinst för staten. Barnombudsmannen efterfrågar resonemang om konsekvenserna för barn, t.ex. barn vars föräldrar blir återbetalningsskyldiga.

Skälen för regeringens bedömning

Ekonomiska konsekvenser för staten

De föreslagna skärpningarna innebär att de som döms för brott kommer att bli återbetalningsskyldiga för statens kostnader för rättsliga biträden i fler fall och till högre belopp. Statens intäkter kommer därigenom att öka. Inkomster på grund av återkrav i brottmål redovisas mot inkomsttitel 2811 Övriga inkomster av statens verksamhet. Anslaget Rättsliga biträden m.m. påverkas alltså inte av inbetalningarna.

Utredningen bedömer att förslaget om ett minimibelopp för återbetalningsskyldighet leder till ökade intäkter för staten med knappt 20 miljoner kronor per år. Eftersom regeringen föreslår en annan modell för skärpt återbetalningsskyldighet behöver nya beräkningar göras. Det förs inte någon statistisk över hur ofta eller på vilken grund som återbetalningsskyldighet i brottmål sätts ned helt eller delvis. Beräkningarna måste därför utgå från vissa antaganden som är förenade med ett stort mått av osäkerhet. Regeringen anser dock, till skillnad från Göta hovrätt, att det i promemorian tydligt redovisas på vilket sätt och i vilken utsträckning som statens intäkter kan förväntas öka till följd av förslagen.

En utgångspunkt för beräkningarna är att återkraven i brottmål under 2022 uppgick till totalt 101 miljoner kronor (Sveriges Domstolars årsredovisning för 2022 s. 74).

Förslaget om fördubblade återbetalningsbelopp får enbart betydelse för personer vars ekonomiska underlag inte överstiger 260 000 kronor. Som framgår i avsnitt 4.1 gäller det ungefär en tredjedel av den vuxna befolkningen. Begränsningsregeln leder normalt till förhållandevis kraftiga nedsättningar av det belopp som ska återbetalas. Regeringen uppskattar att en fjärdedel av de totala återkraven, dvs. 25 miljoner kronor, avser beslut där nedsättning har skett med stöd av begränsningsregeln.

Förslaget innebär något förenklat att dessa återkrav kommer att fördubblas och därmed uppgå till 25 miljoner kronor mer än i dag. Av de beslutade återkraven är det för närvarande en beloppsmässig andel om drygt 90 procent som betalas in till staten (avsnitt 4.1). Det skärpta kostnadsansvaret kan förväntas leda till en viss minskning av inbetalningarna, uppskattningsvis till en beloppsmässig andel om 80 procent. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att förslaget om fördubblade återbetalningsbelopp leder till ökade intäkter för staten med 20 miljoner kronor per år.

Förslaget om en begränsad möjlighet till jämkning leder också till ökade intäkter för staten. Som nämns ovan bedömer regeringen att 25 miljoner kronor av de totala återkraven avser beslut där nedsättning har skett med stöd av begränsningsregeln. Av de återstående återkraven, dvs. 76 miljoner kronor, bedöms hälften, dvs. 38 miljoner kronor, avse fall där nedsättning har skett med stöd av jämkningsregeln. Skärpningen av jämkningsregeln kommer att leda till att nedsättning i dessa fall sker i mindre utsträckning. Ökningen av återkraven kan uppskattas till 50 procent, dvs. 19 miljoner kronor. På samma sätt som avseende de fördubblade återbetalningsbeloppen bedöms det skärpta kostnadsansvaret leda till en minskning av inbetalningarna till en beloppsmässig andel om 80 procent. När det gäller de återkrav som har satts ned delvis med stöd av jämkningsregeln leder förslaget alltså till ökade intäkter för staten med 15 miljoner kronor per år. Till detta kommer fall där återbetalningsskyldigheten med stöd av jämkningsregeln sätts ned helt och det alltså inte beslutas något återkrav. År 2022 uppgick antalet återkravsärenden i brottmål till ca 19 000 (Sveriges Domstolars årsredovisning för 2022 s. 74). En försiktig uppskattning är att antalet återkrav med den skärpta jämningsregeln kommer att öka med 25 procent, dvs. ca 5 000. En jämförelse mellan det totala återkravsbeloppet och antalet återkrav ger vid handen att ett genomsnittligt återkrav uppgår till ca 5 000 kronor. Utifrån antagandet att de tillkommande återkraven är lika stora kommer återkraven att öka med 25 miljoner kronor. Med en inbetalningsgrad om 80 procent kommer statens intäkter därmed att öka med 20 miljoner kronor. Sammantaget bedöms skärpningen av jämkningsregeln alltså leda till ökade intäkter till staten med 35 miljoner kronor per år.

Förslaget om återbetalningsskyldighet när ett överklagande förfaller i en högre rätt kan också förväntas leda till fler återkrav. Av uppgifter från Domstolsverket om brottmål i hovrätterna 2018–2022 framgår att överklagandet förfaller i ca 200 mål per år. Utredningen bedömer att målen återupptas i 10 procent av fallen. Den nya bestämmelsen skulle därför kunna aktualiseras i drygt 180 mål per år. Regeringen bedömer att den föreslagna skärpningen kommer att leda till att den tilltalade i en fjärdedel av dessa mål – i enlighet med förslagets syfte – återkallar sitt överklagande före huvudförhandlingen (45 mål). Vidare kan det antas att den tilltalade i hälften av de återstående målen, dvs. knappt 70 mål, har sådana ekonomiska förhållanden att begränsningsregeln blir tillämplig. De ökade återkraven i dessa mål kan uppskattas till 5 000 kronor per mål. Den nya bestämmelsen förväntas därför leda till ökade återkrav om 350 000 kronor. Eftersom det är fråga om att överskrida de återbetalningsbelopp som annars gäller kan betalningsförmågan hos de tilltalade antas vara förhållandevis begränsad. Utifrån en inbetalningsgrad om 70 procent

Prop. 2023/24:46

27

28

Det anförda innebär att förslagen sammanlagt bedöms leda till ökade intäkter för staten med ca 55 miljoner kronor per år.

Förslaget om återbetalningsskyldighet när ett överklagande förfaller i en högre rätt kan också leda till minskade kostnader. Som anförs ovan bedöms förslaget leda till att 45 brottmål per år i hovrätterna avslutas genom att överklagandet återkallas i stället för att överklagandet förfaller vid en huvudförhandling. I dessa fall besparas hovrätterna, åklagare, offentliga försvarare och målsägandebiträden onödigt arbete, i huvudsak i form av planering av och inställelse vid huvudförhandlingen, vilket leder till marginella kostnadsminskningar för staten.

Förslagen kan vidare leda till ökade kostnader för hanteringen av återkrav i brottmål. Sådana krav hanteras i första hand av Rättshjälpsmyndigheten. Om den dömde inte betalar lämnas kravet till Kronofogdemyndigheten för indrivning. Numera expedieras uppgifter om återbetalningsskyldighet automatiskt från tingsrätternas verksamhetsstöd, vilket har inneburit ett minskat behov av administrativa insatser för såväl domstolarna som Rättshjälpsmyndigheten. Regeringen bedömer ovan att skärpningen av jämkningsregeln leder till att återbetalningsskyldighet kommer att beslutas i ytterligare 4 000 fall per år. Som Rättshjälpsmyndigheten framför kommer detta att innebära att antalet återkravsärenden hos myndigheten ökar med ca 20 procent. Rättshjälpsmyndigheten bedömer att det ökade inflödet av återkravsärenden kommer att innebära att myndigheten behöver tillföras ytterligare medel från Domstolsverket. Regeringen bedömer att de ökade kostnaderna för Rättshjälpsmyndigheten inte är större än att de kan hanteras inom befintliga ekonomiska ramar för Sveriges Domstolar. Med anledning av den uppskattade ökningen av antalet restförda ärenden om återbetalningsskyldighet bedömer Kronofogdemyndigheten att ca 3 500– 6 000 fler ärenden kommer att komma in till myndigheten. Kostnadsökningen kan enligt myndigheten beräknas till totalt ca 3–5 miljoner kronor per år. Regeringen bedömer att de ökade kostnaderna för Kronofogdemyndigheten inte är större än att de kan hanteras inom myndighetens befintliga ekonomiska ramar. Förslagen bedöms i övrigt inte leda till några kostnadsökningar för det allmänna.

Stockholms universitet (Juridiska fakulteten) väcker frågan om huruvida förslagen genererar en nettovinst för staten. Som anförs ovan bedömer regeringen att förslagen leder till ökade intäkter för staten med ca 55 miljoner kronor per år. Även om beräkningarna är förenade med ett stort mått av osäkerhet står det klart att intäktsökningarna är mångdubbelt större än kostnadsökningarna för Kronofogdemyndigheten och Rättshjälpsmyndigheten.

Konsekvenser för enskilda

När det gäller konsekvenserna för enskilda berör förslagen främst personer som döms för brott, som kommer att bli återbetalningsskyldiga i fler fall och till högre belopp. Som anförs i avsnitt 4.1 bedömer regeringen att det inte finns några betydande risker för en påtagligt ökad skuldsättning hos dömda personer. Förslagen bedöms därför inte heller i någon märkbar

Sammanfattning av betänkandet Rättvisans pris (SOU 2014:86)

----------------------------------------------------------------------------------------

Återbetalningsskyldighet för dömda

Bestämmelserna om återbetalningsskyldighet för dömda tillämpas inte sällan alltför generöst i förhållande till regelverket. Detta medför ökade kostnader för staten. För att förenkla för domstolarna att hantera återbetalningsskyldigheten på rätt sätt föreslår vi att ett systemstöd utvecklas. Frågan om systemstöd bör lämnas till Domstolsverket att utreda.

Vi föreslår därutöver att återbetalningsskyldigheten för dömda ska skärpas på olika sätt. Kopplingen till rättshjälpslagstiftningen bör dock behållas.

Vi föreslår att det införs en miniminivå för återbetalningsskyldigheten för den som döms för brott. Det belopp som den dömde ska återbetala av kostnaderna för offentlig försvarare, och i förekommande fall vissa andra biträden, ska inte understiga 5 000 kr. Beloppet som ska återbetalas får dock aldrig överstiga kostnaderna. Möjligheten att jämka återbetalningen behålls men jämkning ska endast kunna ske till som lägst minimibeloppet. Minimibeloppet ska inte gälla om den dömde vid domen inte fyllt arton år eller om den dömde begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Återbetalningsskyldighet ska också gälla i förfaranden som avser undanröjande av påföljd och ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd.

En särskild bestämmelse föreslås om att en tilltalad ska ersätta staten hela kostnaden för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare, och i förekommande fall andra biträden, i överinstansen om målet förfaller på grund av omständigheter hänförliga till den tilltalade. Detta ska dock inte gälla om den tilltalade haft laga förfall för sin utevaro som inte kunnat anmälas i tid eller om målet återupptas.

Återbetalningsskyldigheten för dömda föreslås omfatta även salivprov som tagits för att göra en DNA-analys vid utredning av brott.

Förundersökningsledaren ska informera den misstänkte om vilka bestämmelser som gäller för återbetalningsskyldighet.

----------------------------------------------------------------------------------------

Prop. 2023/24:46 Bilaga 1

33

Prop. 2023/24:46 Bilaga 2

34

Betänkandets lagförslag

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 21 kap. 6 §, 31 kap. 1 §, 48 kap. 2 § och 49 kap. 5 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 31 kap. 1 a § och 31 kap. 4 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

----------------------------------------------------------------------------------------

31kap. 1 §3

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne. Ersättningsskyldigheten omfattar inte heller det som betalats i ersättning till en försvarare för utlägg för tolkning av överläggning med

3Senaste lydelse 2013:663.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss gräns som regeringen fastställt, ska han eller hon inte vara ersättningsskyldig.

1 a §

Det belopp som den tilltalade enligt 1 § ska ersätta staten för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till offentlig försvarare får inte understiga 5 000 kr. Det belopp som ska ersättas får dock aldrig överstiga kostnaderna för den offentliga försvararen.

Det belopp som den tilltalade ska betala får efter nedsättning enligt 1 § fjärde stycket inte understiga 5 000 kr.

Första och andra stycket gäller inte om den tilltalade vid domen inte fyllt arton år eller om den tilltalade begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning. I sådana fall får det belopp som den tilltalade ska

återbetala nedsättas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller personliga och ekonomiska förhållanden.

4 a §

Om den tilltalade i ett mål där åklagaren för talan uteblir från

sammanträde för huvudförhandling och överklagandet av denna anledning förfaller, är den tilltalade skyldig att ersätta staten hela kostnaden för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare.

Ersättningsskyldigheten enligt första stycket omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller

Prop. 2023/24:46 Bilaga 2

35

Prop. 2023/24:46 Bilaga 2

36

kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, den tilltalades ombud eller försvarare som utsetts av den

tilltalade. Ersättningsskyldigheten omfattar inte heller det som betalats i ersättning till en försvarare för utlägg för tolkning av överläggning med den tilltalade.

Det belopp som den tilltalade ska betala får sättas ned om det finns skäl till det med hänsyn till

den tilltalades personliga förhållanden.

----------------------------------------------------------------------------------------

1.Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.Har offentlig försvarare eller annat biträde som påverkar återbetalningsskyldigheten förordnats före ikraftträdandet tillämpas 31 kap. 1 § i sin äldre lydelse.

3.Har offentlig försvarare eller annat biträde som påverkar återbetalningsskyldigheten förordnats före ikraftträdandet tillämpas inte 31 kap. 1 a och 4 a §§.

4.För kostnader för salivprov som tagits för ikraftträdandet tillämpas 31 kap. 1 § och 48 kap. 2 § i sin äldre lydelse.

Förteckning över remissinstanserna

Prop. 2023/24:46 Bilaga 3

Prop. 2023/24:46 Bilaga 4

Sammanfattning av promemorian Skärpt återbetalningsskyldighet i brottmål

Promemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 och 10 §§ rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:46 Bilaga 5

Prop. 2023/24:46 Bilaga 5

40

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om en taxa som ska tillämpas när ersättningsskyldigheten för provtagning och analys

Bestämmelsen i 3 § ska avse det fall att målsäganden utan skäl har förorsakat att den lägre rättens dom har överklagats av åklagaren.

5Senaste lydelse 1990:443.

Prop. 2023/24:46 Bilaga 6

42

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian Skärpt återbetalningsskyldighet i brottmål lämnats av Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Justitiekanslern, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Lunds tingsrätt, Lunds universitet (Juridiska fakulteten), Malmö tingsrätt, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän, Rättshjälpsmyndigheten, Solna tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Stockholms universitet (Juridiska fakulteten), Sundsvalls tingsrätt, Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Södertörns tingsrätt, Umeå tingsrätt och Åklagarmyndigheten.

Brottsofferjouren, Centrum för rättvisa, Riksförbundet Kriminellas Revansch i Samhället (RIKSKRIS) och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige har inte svarat på remissen.

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 och 10 §§ rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:46 Bilaga 7

Prop. 2023/24:46 Bilaga 7

44

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om en taxa som ska tillämpas när ersättningsskyldigheten för provtagning och analys

7Senaste lydelse 1990:443.

Prop. 2023/24:46 Bilaga 8

46

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2023-10-26

Närvarande: F.d. justitierådet Sten Andersson samt justitieråden Ulrik von Essen och Cecilia Renfors

Skärpt återbetalningsskyldighet i brottmål

Enligt en lagrådsremiss den 19 oktober 2023 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Sofiane Anaya.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 november 2023

Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Billström, Svantesson, Ankarberg Johansson, Edholm, J Pehrson, Strömmer, Roswall, Forssmed, Tenje, Slottner, M Persson, Malmer Stenergard, Kullgren, Liljestrand, Brandberg, Bohlin, Carlson

Föredragande: statsrådet Strömmer

Regeringen beslutar proposition Skärpt återbetalningsskyldighet i brottmål

Prop. 2023/24:46

47