Förslag till riksdagsbeslut

Palestinakonflikten är en av de mest långvariga internationella konflikterna i världen. Den är egentligen ett resultat av första världskriget och att Storbritannien och Frankrike ville krossa och stycka upp det osmanska imperiet med hjälp av den arabiska befolk­ningen. Samtidigt utlovade den brittiske utrikesministern Balfour 1917 ett judiskt hem­land i Palestina, dock under förutsättning att detta inte skulle komma att inkräkta på i Palestina redan existerande icke-judiska samhällens civila och religiösa rättigheter eller judars rättigheter och politiska status i något annat land. Ingen judisk stat utan ett judiskt hemland var den brittiska formeln. Den delningsplan för dagens Israel som fastställdes 1947 genomfördes inte, utan staten Israel kom att omfatta även delningsplanens arabiska delar genom att de judiska miliserna erövrade dessa. Sexdagarskriget 1967 innebar att Israel ockuperade Golanhöjderna, Gazaremsan och resten av Palestina öster om Jordanfloden inklusive östra Jerusalem.

Av befolkningen i Israel är nästan en femtedel palestinier. En stor palestinsk be­folkning lever i exil utomlands, mer än hälften statslösa, det vill säga utan medborgar­skap i något land.

Situationen i Palestinakonflikten är dyster, och extremister har ett avsevärt, för att inte säga dominerande, inflytande. Gaza är i dag en plats där palestinier lever under outhärdliga förhållanden. Hamas är en terroriströrelse, född ur extrema omständigheter och vars mål vi inte delar. Hamas kontroll över Gazaremsan har inte främjat demokrati och fred. Västbanken kontrolleras av den palestinska myndigheten. Val har inte skett på flera år. Myndighetens demokratiska legitimitet och metoder för att styra är numera tveksamma. Korruptionen är utbredd. Barn och unga saknar framtidstro och det råder hög arbetslöshet.

I den israeliska politiken driver högernationalistiska och religiösa partier landet i fel riktning.

Världssamfundet har varit överens om att Israel borde lämna de områden som ockuperades 1967. Detta har uttryckts i flera FN-resolutioner. Problemet är den bosättarrörelse som på religiösa och politiska grunder vill återskapa ett Storisrael motsvarande ungefär kung Salomos historiska riken. Metoden har varit att med en blandning av lagliga och olagliga metoder överta palestinskt land på Västbanken och palestinska bostadsområden i Jerusalem i skydd av den israeliska ockupationen. På alla sätt försvåras palestiniernas liv och försörjning i syfte att driva bort dem.

I israelisk politik och bland Israels judiska befolkning finns och har alltid funnits de som sökt en fredlig uppgörelse men det är numera dystrare än någonsin. Precis som i Europa genomlever israelisk politik en omfattande partisplittring där nya partier och partikoalitioner ständigt bildas. Högerpopulismen har också tagit ett starkt grepp. Det var kontraproduktivt för fredsprocessen att den tidigare USA-presidenten Donald Trump erkände Jerusalem som Israels huvudstad och spelade upp falska ”fredsplaner” ihop med Netanyahu.

Valet i november 2022 var det femte sedan den politiska krisen med oklara och svaga majoriteter inleddes 2019. Den tidigare premiärministern Netanyahu samlade en majoritet bakom sitt högerblock. En viktig del i detta är Nationella Unionen-Tkuma (Befrielse), ett högerextremt religiöst parti som är emot varje idé om en palestinsk stat och som gärna vill att Israel annekterar större delen av eller hela Västbanken.

Israel måste följa FN:s resolutioner och lämna Västbanken till palestinierna. Bosättningarna måste utrymmas och blockaden av Gaza måste upphävas. al-Quds/Jerusalem är en gemensam stad för tre världsreligioner och två folk.

Jamal El-Haj (S)
Annika Strandhäll (S)	Aylin Nouri (S)
Dzenan Cisija (S)	Joakim Sandell (S)
Johanna Haraldsson (S)	Kadir Kasirga (S)
Louise Thunström (S)	Marianne Fundahn (S)
Ola Möller (S)	Peter Hultqvist (S)
Yasmine Bladelius (S)