Ingen vet när eller i vilken omfattning en kris följer härnäst och vilket behov av avhjälp­ande åtgärder den kommer att medföra.

Generell krishanteringsförmåga förutsätter ett tydligt definierat ansvar på alla nivåer i samhället – för individer och hushåll, för politiska organ och myndigheter och för det civila samhället och dess företag och organisationer. Ansvaret omfattar beredskap i form av mental insikt, engagemang, kunskaper, materiella resurser, organisation och ledarskap. Medvetna, informerade och förberedda medborgare är grunden för sam­hällets styrka.

Förmågan inskränker sig inte till någon specifik händelse. I fokus är en hög allmän­kompetens som uppnås genom utbildning, beredskapsplanering och regelbundna sam­övningar kring några typfall. Övningar ger god personkännedom och kunskap om varandras ansvarsområden och kompetens som ökar effektiviteten vid verkliga händelser.

När samhället är rustat för att kunna hantera en stor händelse, till exempel en kärn­teknisk olycka, är sannolikheten stor att det också kan klara mindre allvarliga, helt oförutsedda påfrestningar. Det finns för majoriteten av de identifierade hoten och riskerna ingen väsentlig brist på resurser i vårt samhälle, men det gäller att veta var de finns och hur man kommer åt dem i händelse av kris.

I utredningen ”Struktur för ökad motståndskraft” (SOU 2021:25) föreslås ett antal åtgärder för att förtydliga ansvarsfördelningen, ledningen och samordningen gällande det civila försvaret på central, regional och lokal nivå.

För goda resultat i form av en optimal krishanteringsförmåga räcker det dock inte med en tydlig ansvarsfördelning. Aktörerna måste även ha förstått och accepterat sina olika roller, något som förutsätter delaktighet och kommunikation.

Med anledning av det ovan sagda bör en översyn göras i syfte att tydligt identifiera ansvar för krisberedskap i hela samhället.

Ann-Sofie Lifvenhage (M)