Förslag till riksdagsbeslut

I ljuset av dels en ökad förtätning av städer och samhällen, dels ett ökat fokus på alter­nativa transportmedel (i första hand till bilen), har en uppsjö av nya s.k. mobilitetslösningar sett dagens ljus. Mest notabelt bland dessa lösningar är elsparkcyklar men även varianter av enhjulingar och andra eldrivna fordon har provats/använts. Begreppet eldrivet bygger egentligen på att fordonen är utrustade med en elmotor som i sin tur får sin energi från batterier. I grunden handlar det alltså om motorfordon med batteriförsörjd elmotor.

Traditionellt har motorfordon, med undantag för funktionshinderhjälpmedel, hållits separerade från gående. Elcyklar och elsparkcyklar är som framgår ovan ett motorfordon men anses av många som ”bara” cyklar respektive sparkcyklar och framförs då på cykelbanor och ofta, om än olagligt, framförs elsparkcyklar på gångbanor. En gående som blir påkörd av ett fordon riskerar alltid att skadas och våldet som fotgängaren utsätts för beror av kvadraten på hastigheten (rörelseenergin), hastigheten i sin tur avgörs av elmotorns effekt. För att minska skador är en minskad hastighet av betydelse (halverad hastighet minskar ”våldet” till en fjärdedel).

Det finns en avgörande risk att olika mobilitetslösningar motarbetas om de av omgiv­ningen uppfattas utgöra faror eller om det visar sig att olyckor till följd av utrustningen blir frekventa. För att förebygga detta är det dags att överväga vilka åtgärder som kan vidtagas för att minska riskerna med motordrivna mobilitetslösningar. En grundprincip skulle kunna vara att dels begränsa hastigheten hos fordon som får framföras på gång­banor, dels begränsa tillåten effekt hos motorerna i dessa fordon.

Ulrik Nilsson (M)