Förslag till riksdagsbeslut

Svenska väljare förhåller sig allt mindre till identitet när de röstar. Det gör utfallet mindre förutsägbart men är positivt för alla som önskar att hårt arbete, noggranna reformer och förtroendeingivande ledarskap ska löna sig i val. Mellan 1968 och 2018 har andelen som identifierar sig med ett parti minskat från 63 till 23 procent, och mellan 1956 och 2018 har andelen som röstar utifrån yrkestillhörighet eller bakgrund minskat från 51 till 13 procent[1].

LO-förbundens stöd till Socialdemokraterna har krympt rejält det senaste decenniet. Från tio till två miljoner kronor på tio år. Det är nu bara 5 av 14 förbund som ger pengar till partiet. Även stödet från LO har minskat och är nu 6 miljoner. Det totala stödet har därmed halverats från 16,8 till 8,3 miljoner kronor, och utgör därmed runt en tolftedel av partiets valbudget. Samtidigt fortsätter valkampanj i eget namn för LO, till stöd för Socialdemokraterna.[2]

Åtstramningen i bidragen har inte stoppat kollapsen i stödet för Socialdemokraterna bland fackföreningarnas medlemmar. Idag vill bara var femte LO-medlem att LO ska ge pengar till Socialdemokraterna, och över hälften svarar tydligt nej på frågan. Inte ens bland de som skulle rösta på Socialdemokraterna finns en majoritet.[3]

Föreningar ska i grunden vara fria att använda sina pengar som medlemmarna demokratiskt beslutar. Den svenska föreningsdemokratin bygger i regel på att valda ombud samlas till årsmöten och fattar beslut som sedan gäller för alla. Förenings­medlemskap beror oftast på en vilja till engagemang för eller gemenskap kring ett särskilt intresse. Fackföreningarna har en särställning i lag, där ett medlemskap ger lag­stadgade förmåner och särskilda tryggheter på arbetsmarknaden. Arbetstagare utan fack­medlemskap är exkluderade från vissa förmåner. Det finns rimligen tre vägar framåt:

1. Avskaffa fackföreningsrörelsens särställning i lag och gör dem jämställda med resten av föreningslivet.
2. Inrätta trygghetsanställningar där arbetstagare garanteras samma skydd som genom fackmedlemskap, även utan medlemskap.
3. Skydda medlemmarna från att kollektivanslutas som sponsorer av enskilda politiska partier, utan att aktivt välja att vara det.

De två första förslagen innebär betydande förändringar i balansen på den svenska arbetsmarknaden. Det kan finnas skäl för båda, men det tredje alternativet är mer tillgängligt och en liknande utformning presenterades 2015 i Storbritannien. Varje enskild medlem skyddas från att kollektivanslutas som partisponsor: istället för att kunna välja bort (opt-out), ska medlemmen aktivt behöva välja till (opt-in) att ge en del av sin medlemsavgift till ett parti.[4]

För att skydda arbetare från att tvingas till att bli partisponsorer och värna legitimiteten för den svenska fackföreningsrörelsen bör en sådan reform förberedas i Sverige. Vi föreslår därför att regeringen överväger att tillsätta en utredning av hur individuella fackmedlemmar kan skyddas från att motvilligt bli partisponsorer, exempelvis enligt den lagstiftning som redan stiftats i Storbritannien.

Oliver Rosengren (M)

Lars Beckman (M)