HB01JuU27: Sveriges deltagande i Europeiska åklagarmyndigheten

Justitieutskottets betänkande 2023/24:JuU27

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till en ny lag om Sveriges deltagande i Europeiska åklagarmyndigheten och till ett antal följdändringar i andra lagar.

Förslagen innebär att lagstiftningen anpassas för att Sverige ska uppfylla de krav som ställs för ett svenskt deltagande i Europeiska åklagarmyndigheten.

Den nya lagen och övriga lagändringar föreslås träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.

I betänkandet finns två särskilda yttranden (SD, V).

Behandlade förslag

Proposition 2023/24:87 Sveriges deltagande i Europeiska åklagarmyndig­heten.

 

 

 

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Sveriges deltagande i Europeiska åklagarmyndigheten

Särskilda yttranden

1. Sveriges deltagande i Europeiska åklagarmyndigheten (SD)

2. Sveriges deltagande i Europeiska åklagarmyndigheten (V)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2023/24:87 Sveriges deltagande i Europeiska åklagarmyndigheten. I propositionen före­slår regeringen att Sverige bör delta i Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo) för att bidra i kampen mot korruption och bedrägerier med EU-medel. För att uppfylla de krav som ställs för ett svenskt deltagande i Eppo föreslår regeringen en ny lag om deltagande i Eppo och ett antal följdändringar i andra lagar.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lag­förslag finns i bilaga 2.

Inga följdmotioner har väckts med anledning av propositionen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utskottets överväganden

Bakgrund

Inrättandet av Eppo

Skyddet av EU:s finansiella intressen har under lång tid varit en högt prioriterad fråga för medlemsstaterna. Flera åtgärder har vidtagits för att på olika sätt åtgärda problemet med brottslighet som riktar sig mot unionens medel. Genom Lissabonfördraget infördes den rättsliga grunden för att inrätta Eppo i artikel 86 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

Europeiska kommissionen (kommissionen) lade 2013 fram ett förslag till förordning om inrättande av Eppo. Kommissionen gjorde i samband med för­slaget också en konsekvensanalys och en sammanfattning av denna (SWD(2013) 274 final respektive SWD(2013) 275 final). I konsekvens­analysen angavs det bl.a. att unionens finansiella intressen inte var skyddade på ett tillfredsställande sätt och att de dittillsvarande åtgärderna för att skydda unionens finansiella intressen inte var tillräckliga för att möta svårigheterna som är förenade med utredning, åtal och lagföring av brottslighet som är riktad mot EU:s finansiella intressen. Under förhandlingarna mellan 2013 och 2017 ändrades förslaget i flera avseenden. Någon enhällighet mellan medlems­staterna kunde inte nås och i april 2017 beslutades om ett fördjupat samarbete mellan sexton av medlemsstaterna. Samarbetet ledde till att man antog rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samar­­bete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten, här benämnd Eppoförordningen. Sverige valde att stå utanför det fördjupade samar­betet när det inrättades. För de medlems­stater som från början deltog i det fördjupade samarbetet är förordningen bindande och direkt tillämplig fr.o.m. ikraftträdandet. För medlems­stater som väljer att delta i Eppo i efter­hand gäller förordningen fr.o.m. den dag som kommissionen eller, i före­kommande fall, rådet bestämmer. En medlemsstat som önskar delta i det för­djupade samarbetet ska anmäla detta till rådet och kommissionen. Kommis­sionen ska inom fyra månader efter att anmälan har mottagits bekräfta medlems­statens deltagande och om kommis­sionen finner att villkoren för att delta är uppfyllda ska den konstatera detta och besluta om nödvändiga över­gångs­åtgärder för tillämpningen av de akter som redan har antagits inom ramen för det fördjupade samarbetet (artikel 331.1 EUF-fördraget).

Efter det att Eppoförordningen antogs pågick under några års tid ett förbere­dande arbete med att göra Eppo operativ. Eppo startade sin verksamhet den 1 juni 2021 genom ett beslut av kommissionen.

Eppo utreder och väcker åtal för brott mot EU:s finansiella intressen

Eppo utreder och väcker åtal för de brott som omfattas av Eppos behörighet, i första hand brott enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestäm­melser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (SEFI-direktivet). Exempel på brott som kan omfattas av behörigheten är bedrägeri, penningtvätt, korruption och mutbrott. Även vissa gränsöverskrid­ande skatte­brott som rör mervärdesskatt, som bl.a. inbegriper en total skada på minst 10 miljoner euro, omfattas av Eppos behörighet.

De medlemsstater som deltar i Eppo avsäger sig sin primära behörighet när det gäller utredning och lagföring av brott som omfattas av Eppos materiella och territoriella behörig­het. Eppo har alltså rätt att inleda, ta över och genom­föra förunder­sökningar i de deltagande medlemsstaterna för sådana brott, om de riktar sig mot EU:s finansiella intressen. Nationella åklagare i medlems­staterna får inleda för­under­sökning för brott som ligger inom Eppos behörig­het, men Eppo måste då informeras och har därefter rätt att ta över utredningen.

Eppos organisation

Eppo är en självständig EU-myndighet som verkar på såväl central som decen­traliserad nivå.

Eppos centrala nivå, som finns i Luxemburg, består av ett kollegium, per­ma­­­­­nenta avdelningar, en europeisk chefsåklagare, två biträdande europe­iska chefs­åklagare, en europeisk åklagare från respektive medlemsstat och en admi­nistrativ direktör.

Eppos decentraliserade nivå består av europeiska delegerade åklagare som är placerade i medlemsstaterna. De europeiska delegerade åklagarna agerar på Eppos vägnar i sina respektive medlemsstater. De ska ha samma befogenheter som nationella åklagare när det gäller utredningar, lagföring och väckande av talan, utöver de särskilda befogenheter och den särskilda ställning som de har enligt Eppoförordningen. De ansvarar för utredningar och lagföringar som de har inlett, tilldelats eller övertagit. De har dock inte en självständig ställning utan lyder under åklagarna på den centrala nivån. När de europeiska delege­rade åklagarna agerar inom ramen för sitt uppdrag ska de ha en oberoende ställning i förhållande till de nationella myndigheterna. De europeiska delege­rade åklagarna får emellertid även utöva verksamhet som nationella åklagare, i den utsträckning det inte hindrar dem från att utöva sina skyldig­heter enligt Eppoförordningen.

Propositionen

Sverige bör delta i Eppo

Regeringen konstaterar att det är av stor vikt att brott mot EU:s finansiella intressen utreds effektivt och på ett rättssäkert sätt inom hela EU. Kommis­sionen framhåller att EU-länderna går miste om minst 50 miljarder euro i momsintäkter om året på grund av bedrägerier. År 2015 upptäckte och rappor­terade EU-länderna bedrägerier utan­för momsområdet med påverkan på EU:s budget på runt 638 miljoner euro. Eppo kommer sannolikt att spela en allt viktigare roll i att utreda och åtala sådana brott och har redan bidragit till ett större fokus på brott mot EU:s finansiella intressen. Enligt Eppos årsrapport för 2022 har myndigheten hanterat 3 318 brottsanmälningar, öppnat 865 utredningar och beslagtagit egendom motsvarande 359,1 miljoner euro under året. I slutet av 2022 hade Eppo 1 117 aktiva utredningar där skadorna uppskattas uppgå till 14,1 miljar­der euro. Eppos verksamhet innebär också att kompetensen på området kan öka och att risken för korruption och förluster av EU-medel kan minska i samtliga medlemsstater.

Regeringen konstaterar att antalet medlemsstater som deltar i samarbetet nu är 22 och att det innebär att Sverige tillhör en minoritet av medlemsstater som inte deltar. Med undantag för de länder som har valt att på olika sätt stå utanför det straff­rättsliga samarbetet, dvs. Danmark och Irland, är det i dagsläget endast Ungern, Polen och Sverige som inte deltar i Eppo. Det ligger i Sveriges intresse att Eppo blir en så effektiv myndighet som möjligt, eftersom syftet med Eppo är att bekämpa brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen. Sådana brott leder årligen till att mycket betydande medel går förlorade för både EU och medlemsstaterna. Den omständigheten att Sverige tillhör nettobetalarna till EU bidrar till att det finns ett stort intresse av att förbättra brotts­bekämpningen på området. Genom att delta i Eppo kan Sverige också påverka samarbetet och medlemsstaternas prioriteringar på området. Enligt regeringen finns det många fördelar med att Sverige deltar i Eppo.

En ny lag med kompletterande bestämmelser till Eppoförordningen

Regeringen konstaterar att vid ett svenskt deltagande i Eppo blir Eppo­förordningen direkt tillämplig i nationell rätt, vilket innebär att den varken ska eller får införlivas i eller omvandlas till nationell rätt. Det kan dock behövas kompletterande nationella bestämmelser för att en EU-förordning ska kunna tillämpas i den nationella rätts­ordningen. Regeringen bedömer att Eppo-förordningen innehåller ett antal bestämmelser som kräver lagändringar.

Regeringen anser att det framstår som mest ändamålsenligt att så långt som möjligt samla merparten av de kompletterande bestämmelserna i en särskild lag, särskilt med beaktande av att det i flera avseenden saknas motsvarande nationell lagstiftning som den som föreslås. På så sätt blir också lagstiftningen som handlar om Eppo mer överskådlig. Enligt regeringen bör det därför införas en ny lag som kompletterar Eppoförordningens bestämmelser. Den nya lagen bör innehålla en bestämmelse som klargör att lagen kompletterar EU-förordningen.

Regeringen anser vidare att en del frågor dock lämpar sig bättre att föra in i befintliga lagar, såsom Eppos rätt att få tillgång till personuppgifter samt vissa regler om arbets­givaravgift och betalning av allmän löneavgift. Det­samma gäller den svenska europe­iska åklagarens och de svenska europeiska delegerade åklagarnas möjligheter att över­klaga mål till Högsta domstolen och en bestäm­melse om jäv för särskilda åklagare.

Eppos materiella behörighet

Regeringen bedömer att det inte behövs någon ytterligare lagstiftning om Eppos materiella behörighet i anledning av Sveriges deltagande i Eppo. Eppos behörighet är knuten till om brottet skadar unionens finansiella intressen och om handlandet är kriminaliserat enligt SEFI-direktivet eller rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brotts­lighet (rambeslutet om kampen mot organiserad brottslighet), som båda är genom­förda i svensk rätt.

Eppos behörighet är primär, vilket innebär att medlemsstaterna inte får utöva behörighet för en gärning som Eppo utövar sin behörighet för. Det är därför viktigt att slå fast under vilka förhållanden och för vilka brott Eppo har behörighet. Myndigheterna i de deltagande medlemsstaterna har dessutom en skyldighet att rapportera brott som kan omfattas av Eppos behörighet till Eppo (artikel 24). Utgångspunkten är att Eppo ska kunna utöva sin behörighet för vissa brott som skadar unionens finansiella intressen. Eppoförordningens resone­­­­mang utgår från termen ”brott” men redan när det i enlighet med nationell lagstiftning finns rimliga skäl att anta att ett brott som omfattas av Eppos behörighet håller på att begås eller har begåtts ska den europeiska delegerade åklagaren besluta att inleda en utredning (artikel 22 och artikel 26.1). I propositionen finns en mer utförlig redogörelse av Eppos behörighet (se avsnitt 5).

Eppos utredningsarbete i Sverige

Regeringen konstaterar att det av Eppoförordningen framgår att den europe­iska åklagaren och de europe­iska delegerade åklagarna ska verka i hela unionens intresse och att de varken får be om eller ta emot instruktioner från någon person utanför Eppo, någon av medlemsstaterna i unionen eller någon av unionens institutioner, organ eller byråer när de fullgör sina skyldigheter enligt förordningen. Detsamma gäller även för andra personalkategorier som är anställda av Eppo (artikel 6). Samtidigt är det Eppo, och inte de enskilda åklagarna vid myndigheten, som ansvarar för utredning, lagföring och väck­ande av talan (artikel 4). I detta arbete spelar de permanenta avdel­ningarna en viktig roll. De permanenta avdel­ningarnas verksamhet regleras i artikel 10. Avdelningarna har bl.a. till uppgift att kontrollera och leda utred­ningar som genom­förs av de europeiska delegerade åklagarna. De permanenta avdelning­arna fattar bl.a. beslut om att väcka talan, skriva av ärenden eller att återuppta utredningar. Vid behov beslutar de även om att ge den europeiska delegerade åklagaren i uppdrag att inleda en utredning eller överta en utred­ning.

I de europeiska åklagarnas uppdrag ingår det att på den permanenta avdel­ningens vägnar övervaka de utredningar som de europeiska delegerade åklagarna handlägger i ursprungsmedlemsstaten (artikel 12.1). Den över­vakande europeiska åklagaren får också under vissa förutsättningar ge den handläggande europeiska delegerade åklagaren instruktioner i ett enskilt ärende (artikel 12.3). De europeiska åklagarna ska fungera som sambandsmän och informationskanaler mellan de permanenta avdelningarna och de europe­iska delegerade åklagarna i sina respektive ursprungsmedlemsstater. De ska kontrollera genomförandet av Eppos arbetsuppgifter i sina respektive med­lems­­­­stater i nära samråd med de europeiska delegerade åklagarna (artikel 12.5).

De europeiska delegerade åklagarna ska agera på Eppos vägnar i sina respek­­­tive medlemsstater och ha samma befogenheter som nationella åklagare när det gäller utredningar, lagföring och väckande av talan, utöver och med förbehåll för de särskilda befogenheter och den särskilda ställning som tillkommer dem och på de villkor som anges i förordningen. De europeiska delegerade åklagarna ska ansvara för de utredningar och lagföringar som de har inlett, tilldelats eller övertagit. Vidare ska de europe­iska delegerade åklagarna följa den ledning och de instruktioner som ges av den permanenta avdelning som handlägger ärendet och följa instruk­tioner från den övervakande europeiska åklagaren. De ska också ansvara för att väcka talan, ha behörighet att presentera svaromål, delta vid bevisupptagning och använda tillgängliga rättsmedel i enlighet med nationell lagstiftning (artikel 13.1). De europeiska delegerade åklagarna ska vidare ha rätt att både vidta utrednings­åtgärder och andra åtgärder på egen hand och att instruera de nationella behöriga myndigheterna i sin medlemsstat att göra det. Myndig­heterna ska se till att alla instruktioner följs och vidta de åtgärder som de har blivit anvisade. Myndigheterna ska även vidta sådana brådskande åtgärder som krävs för att säkerställa effektiva utredningar, också utan specifika instruk­tioner från den handläggande europeiska delegerade åklagaren. De nationella myndigheterna ska i dessa fall utan onödigt dröjsmål informera den hand­läggande europeiska delegerade åklagaren om de bråds­kande åtgärder som de har vidtagit (artikel 28.1–28.2).

Regeringen föreslår att de svenska europeiska delegerade åklagarna ska ha ställning som särskilda åklagare och ha samma befogenheter som en allmän åklagare när de utför uppgifter för Eppo. Samma sak ska gälla för den svenska europe­iska åklagaren när han eller hon har övertagit åklagaruppgifter från de svenska europeiska delegerade åklagarna enligt Eppoförordningen. Förslaget motiveras bl.a. med att en särskild åklagare har en behörighet som är begrän­sad till särskilt angivna typer av ärenden till skillnad från en allmän åklagare som har en generell behörighet att utföra allmänt åtal. Med beaktande av den begränsning av de brott som Eppo har behörighet för framstår därför alter­nativet att göra Eppos svenska åklagare till särskilda åklagare som det mest ändamålsenliga.

Lagföringen i Sverige av brott som Eppo utreder

I artikel 86.2 i EUF-fördraget framgår det att Eppo ska föra talan för de brott som myndighetens behörighet omfattar vid medlemsstaternas behöriga domstolar. Eppo har viss möjlighet att välja i vilket land som talan ska föras enligt artikel 36.3 och 36.4 i Eppoförordningen. Utgångspunkten är dock att det är i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat som talan ska väckas. Det kan därför förväntas att lagföring i merparten av de utredningar som de svenska europeiska delegerade åklagarna handlägger kommer att äga rum i Sverige. Det kan emellertid aktualiseras såväl att talan i utredningar som har bedrivits här väcks i andra medlemsstater som att talan i utredningar som har bedrivits i andra medlemsstater väcks här.

För att svenska domstolar ska vara behöriga att handlägga mål där utred­ningen har gjorts i en annan medlemsstat är bedömningen att det krävs både att den permanenta avdelningen har fattat beslut om att lagföring ska äga rum här, med stöd av artikel 36.3 i förening med 26.4 och 26.5 eller artikel 36.4, och att det finns svensk domsrätt.

När det gäller vilken svensk domstol som är behörig att pröva en talan som Eppo för ska nationell rätt tillämpas (artikel 36.5). Det innebär att de svenska Eppoåklagarna kommer att föra talan i svensk allmän domstol och att forum­reglerna i 19 kap. rättegångsbalken blir tillämpliga.

Regeringen föreslår genom ett tillägg i 7 kap. 8 § rättegångsbalken att svenska Eppoåklagare självständigt ska få över­klaga domar och beslut till Högsta domstolen och väcka åtal där. Regeringen bedömer att det i övrigt inte krävs lagstiftningsåtgärder för svenska Eppoåklagares lagföring i Sverige.

Eppos tillgång till personuppgifter hos svenska myndigheter

Enligt Eppoförordningen ska europeiska delegerade åklagare kunna få till­gång till all relevant information som finns lagrad i nationella databaser för brotts­utredning och brottsbekämpning på samma villkor som gäller enligt nationell lagstiftning i liknande ärenden. Detsamma gäller uppgifter i andra relevanta register som tillhör offentliga myndigheter (artikel 43.1).

Regeringen föreslår med anledning av detta ändringar i de brotts­bekäm­pande myndigheternas brotts­­datalagar med innebörden att Eppo får tillgång till relevanta personuppgifter trots förunder­sökningssekretess eller sekretess till skydd för rättsligt samarbete och för vissa uppgifter som avser en registre­ring i Schengens informationssystem som behandlas av Polismyndig­heten, Tull­verket, Kustbevakningen, Skatte­verket, Ekobrottsmyndigheten och Åklagar­­­­­myndigheten.

Konsekvenser

Regeringen anför att förslagen kan antas få positiva effekter på bekämpningen av brott som är riktade mot EU:s finansiella intressen.

Eppo finansieras genom EU:s allmänna budget. De medlemsstater som inte deltar i det fördjupade samar­betet om Eppo åtnjuter en justering av det belopp som medlemsstaterna betalar in av egna medel. Regeringen konstaterar att vid ett svenskt deltagande i Eppo kommer Sverige inte längre att erhålla juste­ringen vid inbetalning av EU-avgiften. Det kommer att öka den svenska EU-avgiften med ca 20 miljoner kronor årligen.

För Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten kan förslagen med­föra vissa kostnadsökningar. Dessa kostnadsökningar kommer att rymmas inom myndig­heternas befint­liga ekonomiska ramar enligt regeringens bedöm­ning. De eventuella kostnadsökningar som kan upp­komma för andra myndig­heter bedöms också rymmas inom dessa myndigheters befintliga ekono­miska ramar.

Ikraftträdande

Regeringen föreslår att den nya lagen och övriga lagändringar ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.

För att Sverige ska uppfylla kraven för det fördjupade samarbetet om Eppo behöver den nationella lagstiftning som krävs enligt Eppoförordningen finnas på plats. Regeringen anför att ikraftträdandet av den nationella lagstift­ningen bör samordnas med ikraftträdandet av Eppoförordningen. Det är kommis­sionen, som efter Sverige anmält sin avsikt att delta i Eppo, beslutar när Eppo-förordningen träder i kraft i Sverige (artikel 331.1 EUF-fördraget). För att dessa datum enkelt ska kunna samordnas bör författningsförslagen därför träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Utskottets ställningstagande

Propositionen har inte lett till några motionsyrkanden eller andra invändningar under utskottsbehandlingen. Utskottet anser att regeringens lagförslag är ända­måls­enligt utformade och att de bör antas av riksdagen. 

 

 

 

Särskilda yttranden

Sverigedemokraterna har tidigare varit kritiska till ett svenskt deltagande i den Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo) eftersom vi i grunden anser att en åklagares befogenheter att väcka åtal primärt ska vara förbehållet nationella myndigheter. Vi har även uttryckt oro över att Eppos mandat kan komma att utvidgas till fler brottskategorier och därmed undergräva nationell kompe­tens och effektivitet.

När det gäller kampen mot korruption, bedrägerier och liknande brott med EU-medel ser vi dock att det genom Eppos samarbetsform kan finnas ett mer­värde och att Sverige enligt nuvarande utformning av Eppos mandat kan gynnas av att delta. Vi menar dock att Sveriges deltagande bör utvärderas över tid och att Sverige inte ska delta om Eppos mandat utvidgas på ett sätt som försvårar arbetet för våra nationella myndigheter.

 

Regeringen föreslår i den aktuella propositionen att Sverige ska delta i den Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo). Eftersom det finns både för- och nackdelar med förslaget väljer jag att lämna detta särskilda yttrande.

Jag anser att det är viktigt att rättsväsendet har tillräckliga och rätt resurser för att bekämpa bl.a. bedrägerier och korruption. Eftersom dessa brott ofta är gräns­överskridande krävs även ett samarbete mellan EU-länderna. Ett sådant arbete bedrivs inom polissamarbetet Europol och Eurojust. Brott mot EU:s finansiella intressen handlar i grunden om brott mot de enskilda medlems­länderna och är ett stort slöseri med skattepengar. Det är därför av stor vikt att dessa brott utreds på ett effektivt och rättssäkert sätt.

Ett deltagande i Eppo innebär dock en maktöverföring till EU. Exempel på brott som kan ligga inom Eppos behörighet är bedrägeri, penningtvätt, korrup­tion och mutbrott. Även vissa gränsöverskridande skattebrott avseende mervärdesskatt omfattas av Eppos behörighet. Jag anser att det är av synnerlig vikt att begränsningen av Eppos befogenhet till ”brott som skadar EU:s ekono­miska intressen” består även framöver.

Jag anser även att det är problematiskt att den tillsyn över åklagares verk­sam­het som Riksdagens ombudsmän, överåklagare och Säkerhets- och integritets­­­skydds­nämnden bedriver, inte kommer att omfatta Eppo och dess åklagare. Det finns förvisso andra kontrollmekanismer i Eppo-förordningen som kommer att gälla för Eppos verksamhet. Europeiska datatillsynsmannen kommer att utöva tillsyn över den personuppgiftsbehandling som utförs av Eppo och dess åklagare. Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern pekar i sina remissvar på att lagstiftaren i Finland har gjort en annan bedömning än utredningen i frågan om vilken nationell tillsyn som är möjlig över Eppo­åklagare. En nationell tillsyn skulle dock, som utredningen och regeringen skriver, vara förenad med en rad både principiella och praktiska svårigheter eftersom Eppoåklagarna bl.a. kommer att vara belagda med tystnads­plikt och Eppos lokaler och byggnader varken får genomsökas, beslagtas, konfi­skeras eller exproprieras. Slutsatsen blir att även om en sådan begränsad tillsyns­möjlighet införs nationellt kommer den inte att kunna utövas på ett rimligt sätt. Bl.a. Sveriges Advokatsamfund har gjort bedömningen att det är svårt att se någon annan lösning än att undanta de svenska åklagarna vid Eppo från nationell tillsyn om Sverige ska delta i Eppo. De svenska bestämmelserna om handlingsoffentlighet, sekretess och med­delar­frihet kommer inte att gälla för handlingar och uppgifter hos Eppo, även om de förvaras i Sverige. Att offent­lighets­principen som är grundläggande för Sverige inte gäller inom EU eller dess institutioner är ett problem som inte enbart gäller för Eppo. Jag avser att tillsammans med mina kollegor i EU-parlamentet fortsätta att driva på arbetet för ett mer transparent EU.

Vidare kommer bestämmelser i Eppo-förordningen om Eppos rättsliga ansvar och skadestånd att bli direkt tillämpliga vid ett svenskt deltagande i Eppo och få företräde framför svensk rätt. Det innebär t.ex. att skadestånds­lagen inte tillämpas gentemot Eppo när myndigheten eller dess anställda har vållat skada. Statens ersättningsansvar enligt lagen om ersättning vid frihets­berövanden och andra tvångsåtgärder gäller inte heller när Eppo-åklagare har fattat beslut om anhållande, reseförbud eller anmälnings­skyldig­het. Jag noterar att bl.a. Justitiekanslern anser att den föreslagna ordningen kommer att inne­bära försämringar för enskilda och att det finns risk för tillämp­nings­­svårigheter.

Jag väljer dock sammanfattningsvis att inte yrka avslag på propositionen. Jag kommer dock noga följa frågan om Eppos arbete och utveckling och vid behov återkomma med förslag till åtgärder.

 

 

 

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag