HB01JuU26: Bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden

Justitieutskottets betänkande 2023/24:JuU26

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag om en ny lag om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder och förslag om ändringar i bl.a. rättegångsbalken. Lagförslagen syftar till att ge de brotts­bekämpande myndigheterna bättre verktyg för att snabbt och effektivt kunna hitta eftersökta personer samt lokalisera utlänningar som utgör en allvarlig säkerhetsrisk. Förslagen innebär bl.a. följande:

•       Det ska vara möjligt att använda hemliga tvångsmedel i syfte att lokalisera personer som håller sig undan eller har avvikit från ett beslut om anhållande eller häktning eller från verkställighet av ett straff.

•       Det införs utökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel i syfte att lokalisera utlänningar som inte har fullgjort sin anmälningsskyldighet enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar.

•       Reglerna om underrättelse till enskilda som varit föremål för hemliga tvångsmedel ändras i syfte att stärka rättssäkerheten.

Lagförslagen föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 juli 2024.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionsyrkandena.

I betänkandet finns två reservationer (V) och ett särskilt yttrande (S).

Behandlade förslag

Proposition 2023/24:108 Bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden.

Tre yrkanden i en följdmotion.

 

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden

Reservationer

1. Övervakning av annan kommunikationsutrustning än den som tillhör den eftersökte och användning av överskottsinformation, punkt 1 (V)

2. Utökad användning av hemliga tvångsmedel för att lokalisera utlänningar som missköter sin anmälningsskyldighet, punkt 2 (V)

Särskilt yttrande

Bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden (S)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionen

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

Bilaga 3
Reservantens lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

 

1.	Övervakning av annan kommunikationsutrustning än den som tillhör den eftersökte och användning av överskotts­information

Riksdagen antar

a) 3, 4 och 10 §§ regeringens förslag till lag om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder,

b) 27 kap. 19 c § regeringens förslag till lag om ändring i rättegångs­balken,

c) 6 b § regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning,

d) regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2024:000) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder i de delar det avser 10 §.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2023/24:108 punkterna 1, 2, 4 och 7, alla i denna del, och avslår motion

2023/24:2844 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkandena 1 och 3.

 

Reservation 1 (V)

2.	Utökad användning av hemliga tvångsmedel för att lokalisera utlänningar som missköter sin anmälningsskyldighet

Riksdagen antar

a) regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning i de delar det avser 9 §,

b) regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2023/24:108 punkterna 4 i denna del och 6 samt avslår motion

2023/24:2844 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkande 2.

 

Reservation 2 (V)

3.	Regeringens lagförslag i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),

4. lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning,

5. lag om ändring i lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation,

6. lag om ändring i lagen (2024:000) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder,

i de delar som inte omfattas av utskottets förslag ovan.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2023/24:108 punkterna 1, 2, båda i denna del, 3, 4 i denna del, 5 och 7 i denna del.

 

Stockholm den 23 maj 2024

På justitieutskottets vägnar

Richard Jomshof

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Richard Jomshof (SD), Ardalan Shekarabi (S), Louise Meijer (M), Annika Strandhäll (S), Adam Marttinen (SD), Petter Löberg (S), Mikael Damsgaard (M), Anna Wallentheim (S), Katja Nyberg (SD), Mattias Vepsä (S), Charlotte Nordström (M), Gudrun Nordborg (V), Torsten Elofsson (KD), Ulrika Liljeberg (C), Pontus Andersson Garpvall (SD), Rasmus Ling (MP) och Martin Melin (L).

 

 

 

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2023/24:108 Bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden. Förslagen i propositionen syftar till att ge de brotts­bekämpande myndigheterna bättre verktyg för att snabbt och effektivt kunna hitta eftersökta personer samt lokalisera utlänningar som utgör en all­varlig säkerhetsrisk.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lag­förslag finns i bilaga 2.

En motion har väckts med anledning av propositionen. Förslagen i motio­nen finns i bilaga 1.

Utskottets överväganden

Bakgrund

Allmänna utgångspunkter vid användning av hemliga tvångsmedel

Hemliga tvångsmedel intar en särställning bland de straffprocessuella tvångs­medlen eftersom den som är föremål för tvångsmedlet inte är medveten om att det använts mot honom eller henne. Åtgärderna utgör myndighets­utövning och innebär en risk för intrång i enskildas personliga integritet. De hemliga tvångsmedel som finns är

•       hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation

•       hemlig kameraövervakning

•       hemlig rumsavlyssning

•       hemlig dataavläsning

•       hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation innebär inhämtning av uppgifter om vilka som har talat i telefon och när samtalen har ägt rum, men inte vad som har sagts. Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation kan också ge uppgifter om lokalisering.

Regleringen om hemliga tvångsmedel finns huvudsakligen i 27 kap. rätte­gångsbalken. Tvångsmedelsanvändningen enligt rättegångsbalken förut­sätter att det finns en konkret brottsmisstanke som är föremål för förunder­sökning.

Hemliga tvångsmedel används även inom ramen för de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet och då i syfte att förebygga, förhind­ra och upptäcka brottslighet i ett skede när det ännu inte finns någon konkret misstanke om brott (preventiva tvångsmedel). Regleringen om de preventiva tvångsmedlen finns huvudsakligen i lagen (2007:979) om åtgärder för att för­hindra vissa särskilt allvarliga brott. Det är vidare möjligt att använda hemliga tvångsmedel i preventivt syfte enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, bl.a. för att lokalisera en utlänning som inte sköter sin anmälningsskyldighet.

Bestämmelser om det hemliga tvångsmedlet hemlig dataavläsning finns i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning. Hemlig dataavläsning innebär i korthet att polisen och andra brottsbekämpande myndigheter har rätt att i hemlighet och med ett tekniskt hjälpmedel ta sig in i t.ex. datorer, mobil­telefoner eller användarkonton till lagrings- eller kommuni­kations­tjänster för att kunna läsa av eller ta upp uppgifter som finns i den fysiska utrustningen eller tjänsten. Hemlig dataavläsning infördes i april 2020 och kan användas inom ramen för en förundersökning och inom underrättelseverksamhet. Lagstiftningen är tidsbegränsad till utgången av mars 2025, men den utredning som har haft i uppgift att utvärdera lagstiftningen har i sitt betänkande Hemlig dataavläsning – utvärdering och permanent lagstiftning (SOU 2023:78) som överlämnades den 29 november 2023 föreslagit att lagen ska permanentas. Därutöver finns det bl.a. ytterligare bestämmelser om hemliga tvångsmedel i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder och lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 oktober 2023 ges de brottsbekämpande myndigheterna möjligheter att använda preventiva tvångsmedel och hemliga tvångsmedel i större utsträckning (se prop. 2022/23:126).

Även om de närmare förutsättningarna för användningen av hemliga tvångsmedel regleras i olika lagar är de grundläggande utgångspunkterna desamma. För all användning av hemliga tvångsmedel gäller tre allmänna principer. Dessa principer är ändamålsprincipen, behovsprincipen och propor­tionalitetsprincipen. Ändamålsprincipen innebär att ett tvångsmedel endast får användas för det ändamål som framgår av lagstiftningen. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov av det och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen innebär att ett tvångsmedel får tillgripas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden inne­bär för den eftersökte eller något annat motstående intresse.

Som utgångspunkt gäller att frågor om tillstånd till flertalet av de hemliga tvångsmedlen prövas av domstol efter ansökan av en åklagare (27 kap. 21 § rättegångsbalken och 14 § lagen om hemlig dataavläsning). 

När det gäller flertalet av de hemliga tvångsmedlen, med undantag för hem­lig övervakning av elektronisk kommunikation, ska ett offentligt ombud utses för att bevaka enskildas intressen i ärendet i domstol. Domstols­prövningen sker i dessa fall efter ett sammanträde där åklagaren och det offentliga ombudet har varit närvarande (27 kap. 26–30 §§ rätte­gångsbalken, 16 § lagen om hemlig dataavläsning och 5 kap. 11 § lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar). Denna ordning har ansetts skapa förutsättningar för en allsidig belysning av saken och en reell möjlighet att få en tillståndsfråga prövad av högre rätt genom att det offentliga ombudet har överklaganderätt.

För att hemliga tvångsmedel ska få användas ställs det upp vissa kvalifikationskrav som tar sikte på behovet av åtgärden i det enskilda fallet. I de fall en förundersökning pågår krävs att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen (27 kap. 20 § rättegångsbalken och 4 § lagen om hemlig data­avläsning). Vid tvångsmedelsanvändning enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar krävs att det finns särskilda skäl för åtgärden (5 kap. 5 § lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar).

Det utövas också viss parlamentarisk kontroll över användningen av hemliga tvångsmedel. Regeringen redovisar årligen till riksdagen hur de hemliga tvångsmedlen har använts (se t.ex. regeringens skrivelse Redovisning av användningen av hem­liga tvångsmedel under 2022, skr. 2023/24:47). Ordinarie tillsyns­myndighet vad gäller användningen av hemliga tvångsmedel är Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Nämnden har till uppgift att utöva tillsyn över de brottsbekämpande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel, och tillsynen genomförs genom inspektioner och andra undersökningar. Nämnden har också en skyldighet att på begäran av en enskild person kontrollera om han eller hon har varit utsatt för hemliga tvångsmedel och om användningen har varit författningsenlig (1 och 3 §§ lagen [2007:980] om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet). Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitie­kanslern har därtill extraordinär tillsyn över de brotts­bekämpande myndig­heternas och de allmänna domstolarnas verksamhet och kan inom ramen för sin respektive tillsyn uttala sig i frågor om användning av hemliga tvångsmedel.

Skyddet för den personliga integriteten

Användningen av hemliga tvångsmedel innebär en risk för intrång i enskildas personliga integritet och rätt till privat- och familjeliv. I 2 kap. regerings­formen finns föreskrifter om grundläggande fri- och rättigheter. Föreskrifterna innebär bl.a. att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång, mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande (6 § första stycket). Var och en är också skyddad gentemot det allmänna mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden (6 § andra stycket). Dessa grundläggande rättigheter får begränsas bara genom lag och endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. En begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som motiverar den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar (20 och 21 §§).

Enligt artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rätten till skydd för privat- och familjeliv omfattar bl.a. skydd mot övervakning i olika former. Offentliga myndigheter får inte inskränka dessa rättigheter annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt bl.a. med hänsyn till statens säkerhet och den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning och brott eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Konventionen gäller som svensk lag. Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen (2 kap. 19 § regeringsformen).

En bestämmelse om rätt till respekt för bl.a. privatliv finns också i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga). Varje begränsning i utövandet av de fri- och rättigheter som erkänns i EU:s rättighetsstadga måste vara föreskriven i lag och förenlig med innehållet i dessa fri- och rättigheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, göras endast om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter (artikel 52.1). I den utsträckning stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som enligt konventionen eller ett mer långtgående skydd (artikel 52.3). Rättighetsstadgan riktar sig till medlemsstaterna när de tillämpar unionsrätten (artikel 51.1). Det innebär att rättigheterna i stadgan måste iakttas vid tillämp­ningen av nationell lagstiftning som genomför EU-rätt och nationell lagstiftning som omfattas av unionens tillämpningsområde.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EU av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (e-dataskyddsdirektivet) innehåller bestämmelser som ska säkerställa konfidentialiteten för elektronisk kommunikation. En tolkning av artikel 15.1 i e-dataskyddsdirektivet, mot bakgrund av artiklarna 7, 8 och 52.1 i rättighetsstadgan, innebär att det måste uppställas krav på att det ska röra sig om grov brottslighet eller förebyggande av allvarliga hot mot allmän säkerhet för att brottsbekämpande myndigheter ska kunna få tillgång till vissa trafik- eller lokaliseringsuppgifter. Detta gäller oberoende av hur lång tid myndig­heterna får tillgång till de lagrade uppgifterna och oberoende av omfattningen och arten av de uppgifter som omfattas av denna tidsperiod.

Vidare innehåller Förenta nationernas (FN:s) konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) bestämmelser om barns rätt till privatliv. Av artikel 16 följer att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Vidare framgår av artikel 3 att vid alla åtgärder som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. I artikel 40 uppställs även vissa krav i fråga om barn som misstänks för brott. Sedan den 1 januari 2020 gäller barnkonventionen som svensk lag. All lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barn­konven­tionens bestämmelser.

En avvägning mellan behov och integritetsintrång

Regleringen av hemliga tvångsmedel har utformats efter en avvägning mellan å ena sidan samhällets behov av en effektiv brottsbekämpning till skydd för medborgarna och å andra sidan grundläggande fri- och rättigheter såsom den enskildes rätt till personlig integritet och rättssäkerhet i förhållande till staten. Vid överväganden om att utöka de brottsbekämpande myndigheternas möjlig­heter att använda hemliga tvångsmedel krävs noggranna avvägningar beträf­fande behovet av åtgärden, åtgärdens förväntade effektivitet och nytta samt vilka integritetsintrång som åtgärden kan förväntas medföra. En utökad möjlighet att använda hemliga tvångsmedel måste motsvaras av ett faktiskt behov, vilket ska vägas mot vikten av att värna rättssäkerhet och personlig integritet.

Propositionen

Ett utökat användningsområde för hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning

Behovet av att i större utsträckning kunna använda hemliga tvångs­medel för att hitta eftersökta personer

Nuvarande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken har i praktiken tolkats så att de möjliggjort användning av hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i syfte att lokalisera en skäligen misstänkt person om uppgiften om var personen befinner sig är av omedelbart intresse i en förundersökning. Detsamma har gällt om lokaliseringen syftat till att möjliggöra ett förhör, ett beslag eller någon annan utredningsåtgärd som är av synnerlig vikt för utredningen. Det har däremot inte ansetts tillåtet att använda hemliga tvångsmedel i syfte att möjliggöra verkställighet av ett frihets­berövande av en misstänkt eller dömd person.

Regler som rör kvalificerade säkerhetsärenden och utlänningar som bedöms utgöra kvalificerade hot mot Sveriges säkerhet finns i lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. I lagen finns en möjlighet att, under vissa omständigheter, ålägga en utlänning som kan komma att begå brott eller som utgör ett allvarligt hot mot Sveriges säkerhet anmälningsskyldighet. För att lokalisera en utlänning som inte fullgjort sin anmälningsskyldighet är det i dag möjligt att med hjälp av hemlig övervakning av elektronisk kommunika­tion hämta in uppgifter om i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits (5 kap. 5 §). Det är dock inte möjligt att hämta in andra typer av uppgifter eller använda andra hemliga tvångsmedel i syfte att hitta utlänningen.

Att eftersökta personer påträffas och att utdömda påföljder verkställs inom rimlig tid anser regeringen är viktigt av flera skäl. Det är av grundläggande betydelse för allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Enskilda har rätt att förvänta sig att staten effektivt ingriper så att brott utreds och gärningsmän ställs till svars för sina brottsliga handlingar. Brister i statens förmåga att skydda medborgarna i detta avseende riskerar i förlängningen att skada demokratin. Att en eftersökt person hittas snabbt kan också vara angeläget om personen som eftersöks är farlig, t.ex. om han eller hon är allvarligt psykiskt sjuk eller våldsbenägen eller riskerar att fortsätta att begå brott. När det gäller någon som eftersöks på grund av att denne inte har fullgjort sin anmälnings­skyldighet enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar kan det röra sig om presumtiva terrorister eller personer som kan utgöra ett allvarligt hot mot Sveriges säkerhet. När en person är efterlyst i en pågående för­undersökning kan skyndsamhet även vara angelägen ur bevissynpunkt, eftersom den misstänkte på fri fot kan undanröja bevis och påverka målsäganden och vittnen. Avsaknaden av tillräckligt effektiva verktyg kan även riskera att straff i form av fängelse och sluten ungdomsvård preskriberas, vilket i förlängningen kan undergräva straffrättssystemets trovärdighet och legitimitet.

Regeringen anför att många eftersökta personer kan hittas med hjälp av traditionella utredningsåtgärder men att det inte alltid är tillräckligt. Personer som är eftersökta är i många fall högt motiverade att hålla sig gömda och kan få hjälp med detta av andra, t.ex. närstående eller medbrottslingar. Schengen­samarbetet har dessutom gjort det enklare för kriminella att passera gränser till andra länder utan att lämna spår efter sig. Risken för att eftersökta lämnar landet och gömmer sig utomlands, särskilt i länder från vilka det kan vara svårt eller omöjligt att få till stånd en utlämning, gör att det många gånger är brådskande att hitta dem.

Regeringen konstaterar vidare att teknikutvecklingen under senare år har varit mycket snabb. Utbudet av olika informations- och kommu­nikations­tjänster genom internet, smarta telefoner och andra tekniska hjälpmedel är i princip obegränsat, och verktygen är lättillgängliga för alla. De tekniska hjälpmedlen används i en inte obetydlig utsträckning av kriminella aktörer för planering och kommunikation eller som direkta brottsverktyg. Hjälpmedlen kan också användas för att hålla sig undan polisen, Kriminalvården och andra rättsvårdande myndigheter. Teknik­utvecklingen medför att myndigheterna behöver arbeta på ett delvis annat sätt än tidigare. De hemliga tvångsmedlen fyller redan en viktig funktion för de brottsbekämpande myndigheterna och skulle enligt regeringen även kunna ge värdefull information i arbetet med att snabbt hitta eftersökta personer.

Användningsområdet för hemlig övervakning av elektro­nisk kommuni­kation och hemlig dataavläsning bör utökas

Av de olika typerna av hemliga tvångsmedel betraktas hemlig övervakning av elektronisk kommunikation som den minst integritetskänsliga åtgärden. Rege­ringen gör bedömningen att hemlig övervakning av elektronisk kommu­nikation och motsvarande hemlig dataavläsning är de tvångsmedel som bör bli aktuella när det gäller att lokalisera vissa eftersökta personer i syfte att verkställa ett frihetsberövande. Behovet av mer ingripande åtgärder, såsom hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning, bedöms inte tillföra den mest användbara informationen för att uppnå syftet med tvångsmedelsanvändningen.

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation kan avse ett telefon­nummer eller en annan adress eller en viss elektronisk kommunika­tions­utrustning som antingen innehas, har innehafts eller kan antas ha använts eller komma att användas av den eftersökte eller som det finns synnerlig anledning att anta att denne under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta (27 kap. 19 a § rättegångsbalken). Tvångsmedlet kan användas för att ge tillgång till tre olika typer av uppgifter (27 kap. 19 § rättegångsbalken):

•       uppgift om meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller en annan adress

•       uppgift om vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område (masttömning)

•       uppgift om i vilket geografiskt område en viss elektronisk utrustning finns eller har funnits. 

Hemlig dataavläsning kan, med undantag för masttömning, användas för att få tillgång till samma slags uppgifter när dessa inte finns tillgängliga hos en operatör, exempelvis på grund av att en person enbart kommunicerar via tråd­lösa nätverk och inte kopplar upp sig på telenätet. I lagen om hemlig data­avläs­ning talar man då om kommunikationsövervaknings- och platsuppgifter (1 §). Hemlig dataavläsning är därmed både en metod för att verkställa redan befintliga hemliga tvångsmedel och ett självständigt tvångsmedel.

När det gäller frågan om vilka typer av uppgifter som behövs för att effektivisera arbetet att hitta eftersökta personer i syfte att verkställa ett frihetsberövande gör regeringen följande överväganden (s. 35 f.):

I de fall myndigheterna har information om vilken kommunika­tionsutrust­ning som den eftersökte använder skulle en möjlighet att spåra den aktuella utrustningen avsevärt underlätta arbetet med att lokalisera personen i fråga. I många situationer är det emellertid okänt vilken kommunikationsutrust­ning, om någon, som den eftersökte använder. Om det i en sådan situation finns uppgift om t.ex. en närståendes kommunikationsutrustning och dessutom anledning att tro att den närstående besöker den eftersökte eller att de rör sig tillsammans, skulle möjligheten att inhämta uppgifter om positionen för den närståendes utrustning i betydande utsträckning förbättra möjligheten att hitta den eftersökte. Uppgifter om meddelanden till och från någon i kretsen kring den eftersökte kan också göra det möjligt att lista ut var den eftersökte befinner sig. Uppgifterna kan vidare användas för att identifiera den eftersöktes kommunikationsutrustning för senare positionering. Tillgång till uppgifter om var en kommunikationsutrustning finns eller har funnits och om meddelanden som har överförts mellan olika kommunikations­utrustningar kan alltså vara av stor betydelse i arbetet med att hitta eftersökta personer.

Att inhämta uppgifter om vilka elektroniska kommunikations­utrust­ningar som har funnits inom ett visst geografiskt område (masttömning) är en omfattande åtgärd som kräver ett stort analysarbete. Masttömning kan dock vara användbart för att ta reda på vilka telefoner som kopplat upp mot en specifik mobilmast inom ett område. En masttömning skulle exempelvis kunna användas när det skett en rymning eller fritagning i samband med ett läkarbesök och det finns misstankar om eller är uppenbart att den person som avvikit har fått hjälp av någon. En masttömning skulle i en sådan situation kunna ge värdefulla ledtrådar om vem medhjälparen är. 

När de uppgifter myndigheterna kan få tillgång till genom hemlig övervakning av elektronisk kommunikation inte ger tillräcklig ledning i sökandet kan hemlig dataavläsning riktad mot exempelvis vissa appar ge betydligt mer detaljerad information. Detsamma gäller när informationen är krypterad så att traditionella metoder för hemlig övervakning av elektro­nisk kommunikation inte ger uppgifter som kan avläsas. Även hemlig data­avläsning av kommunikationsövervaknings- eller plats­uppgifter framstår därför som viktiga för att de brottsbekämpande myndigheterna ska få tillgång till den information som behövs för att förbättra möjligheterna att hitta eftersökta personer.

En utökad möjlighet att använda hemliga tvångsmedel måste motsvaras av ett faktiskt behov, vilket ska vägas mot vikten av att värna rättssäkerhet och den personliga integriteten. I likhet med utredningen görs bedömningen att en möjlighet att kunna använda hemlig övervakning av elektronisk kommunikation för samtliga uppgifter och hemlig data­avläsning avseende kommunikationsövervaknings- och platsuppgifter skulle innebära att störst effektivitet uppnås med minsta möjliga intrång. Åtgärden bör av samma skäl få avse ett telefonnummer, en annan adress, en viss elektronisk kommunikationsutrustning eller ett avläsningsbart informations­system som antingen innehas eller kan antas användas av den eftersökte, eller som det finns synnerlig anledning att anta att den eftersökte kan komma att kontakta (jfr 27 kap. 19 a § rättegångsbalken och 4 a § lagen om hemlig dataavläsning).

I likhet med vad som gäller enligt 27 kap. 21 b § rättegångsbalken bör hemlig övervakning av elektronisk kommunikation inte i något fall få avse meddelanden som endast överförs eller har överförts i ett elektroniskt kommunikationsnät som med hänsyn till sin begränsade omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssynpunkt.

När det gäller frågan om vilka typer av uppgifter som behövs för att lokalisera utlänningar som misskött sin anmälningsskyldighet enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar anför regeringen att behovet av effektivare verktyg är stort eftersom åtgärden syftar till att hitta personer som utgör ett potentiellt hot mot Sveriges säkerhet och att förebygga allvarlig brottslighet. Dessutom uppstår enligt regeringen samma utmaningar när en utlänning som inte har fullgjort sin anmälningsplikt eftersöks som när någon söks i syfte att verkställa ett frihetsberövande. Regeringen gör därför bedömningen att en möjlighet att kunna använda hemlig övervakning av elektronisk kommunika­tion för samtliga uppgifter och hemlig dataavläsning avseende kommunika­tions­­övervaknings- och platsuppgifter är motiverad ur effektivitetssynpunkt.

Risker för den personliga integriteten och proportionalitet

För att en utvidgad möjlighet att använda hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning ska kunna införas krävs att åtgärden är proportionerlig och förenlig med reglerna i 2 kap. 6 § regeringsformen, artikel 8 i Europakonventionen, artiklarna 7 och 8 i EU:s rättighetsstadga och e-dataskyddsdirektivet tolkat mot bakgrund av EU:s rättighetsstadga. Bland annat får hemliga tvångsmedel endast användas för vissa specifika ändamål.

När nya användningsområden för tvångsmedel införs måste även riskerna för den personliga integriteten beaktas och en bedömning göras av om behovet av åtgärderna motiverar det intrång och men i övrigt som dessa innebär för enskilda.

När det gäller frågan om huruvida hemliga tvångsmedel ska få användas för att verk­ställa beslut om anhållande och häktning konstaterar regeringen att syftet med ett sådant beslut är att förhindra att den misstänkte avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, försvårar sakens utredning eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (24 kap. 1 och 6 §§ rättegångsbalken). Regeringen gör bedöm­ningen att samtliga dessa syften ryms inom de ändamål som är tillåtna enligt regeringsformen, Europakonventionen och EU-rätten. Andra EU-länder har också infört liknande regleringar. Regeringen bedömer att det är proportionerligt att införa en möjlighet till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning i syfte att hitta anhållna och häktade, med de begränsningar som föreslås. Begränsningarna medför att åtgärden endast kommer att vara tillåten vid allvarligare brottslighet och att de starka rättssäkerhetsgarantier som omgärdar de hemliga tvångsmedlen kommer att vara tillämpliga. 

Dessa överväganden gäller även den utvidgade möjligheten att använda hemliga tvångsmedel i syfte att lokalisera en utlänning som misskött sin anmälningsskyldighet. Åtgärden syftar till att förebygga allvarlig brottslighet och anses förenlig med regeringsformen, Europakonventionen och EU-rätten. Med de begränsningar som föreslås bedöms den även vara proportionerlig.

När det gäller användningen av hemliga tvångsmedel för att lokalisera någon i syfte att verkställa en påföljd konstaterar regeringen att en del av den grundläggande konstruktionen av det straffrättsliga systemet är att straff utdöms när någon har begått brott. Straffet är samhällets reaktion på att någon bryter mot samhällets regler. Själva utdömandet av straff räcker dock inte, utan straffet måste också verkställas. Straffverkställigheten är alltså ett viktigt led i processen och bör därför enligt regeringen kunna betraktas som ett led i arbetet med att bekämpa brott, vilket är ett godtagbart ändamål enligt EU-rätten. I de fall den eftersökte är farlig eller våldsbenägen kan inskränkningen motiveras utifrån skydd för allmän säkerhet och, i vissa fall, nationell säkerhet, vilket även dessa är godtagbara ändamål. Därmed gör regeringen bedömningen att tvångsmedelsanvändning i syfte att få till stånd verkställighet av utdömda påföljder ryms inom de ändamål som är godtagbara enligt regeringsformen, Europakonventionen och EU-rätten. När det gäller frågan om åtgärderna är proportionerliga konstaterar regeringen att det finns ett påtagligt behov av att kunna använda hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning för att lokalisera någon i syfte att verkställa en påföljd. Regeringen framhåller att hemlig övervakning av elektronisk kommunikation är det minst ingripande tvångsmedlet ur integritetssynpunkt. Åtgärderna ska därtill endast användas när andra möjligheter till att lokalisera den eftersökte har uttömts. Det bedöms därför vara proportionerligt att införa en möjlighet till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning för att lokalisera någon i syfte att verkställa en påföljd, med de begränsningar som föreslås. Begränsningarna medför att åtgärderna oftast kommer att vara tillåtna vid allvarligare brottslighet och att de starka rättssäkerhetsgarantier som omgärdar de hemliga tvångsmedlen alltid kommer att vara tillämpliga. 

Sveriges advokatsamfund har påpekat att den föreslagna utvidgningen av användningsområdet för hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning medför en risk för att tvångsmedlen i större utsträckning omfattar personer som inte själva är eftersökta. Regeringen anför att tvångsmedlen naturligtvis alltid bör användas på ett sådant sätt att andra än den person som är föremål för åtgärden berörs i så liten utsträckning som möjligt. Att även utomstående, som exempelvis partner eller barn till den eftersökte, kan komma att omfattas torde dock enligt regeringen vara ound­vikligt i vissa situationer. För att en utomstående ska kunna bli föremål för hemliga tvångsmedel krävs emellertid att det finns synnerlig anledning att anta att den eftersökte har kontaktat eller kommer att kontakta personen i fråga under den tid som tillståndet avser. Tvångs­medels­använd­ningen syftar till att hitta den eftersökta personen. Det är alltså inte tillåtet att kartlägga personer som den eftersökte står i kontakt med i större omfattning eller i något annat syfte än vad som är motiverat utifrån detta ändamål. Vid en sammantagen bedömning anser regeringen att ett visst utökat integritetsintrång även för tredje man är acceptabelt.

Flera remissinstanser, bl.a. de allmänna domstolarna, JO, Institutet för mänskliga rättigheter, Sveriges advokat­samfund, Journalistförbundet och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, framhåller att regelverket om hemliga tvångsmedel redan i dag är komplicerat och att utredningens förslag bidrar till ett alltmer svåröverskådligt system. En samlad översyn av regel­verket bör därför göras. Även Lagrådet framhåller behovet av att det snarast görs en samlad översyn av samtliga bestämmelser om hemliga tvångsmedel. Några remissinstanser, bl.a. Institutet för mänskliga rättigheter och Integritets­skyddsmyndigheten, framför också att det generellt finns ett behov av att utvärdera vilka effekter den utökade tvångsmedels­användningen har haft innan nya tvångsmedel införs och existerande utökas.

Regeringen anför att Lagrådets och remissinstansernas förslag och synpunkter som hänför sig till behovet av en samlad översyn av regleringen om hemliga tvångsmedel inte kan tas om hand i detta sammanhang. Däremot behöver en proportionalitetsbedömning göras med beaktande av den samlade effekten av utredningens förslag och mot bakgrund av regleringen i sin helhet. Regeringen konstaterar att utökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel innebär risker, framför allt för den personliga integriteten. Samtidigt är behovet av en möjlighet till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning i syfte att hitta eftersökta personer stort och de åtgärder som föreslås förväntas vara effektiva. Även sett till den samlade effekten gör regeringen därför bedömningen att det är en propor­tionerlig åtgärd.

Hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa beslut om anhållande och häktning

Förutsättningarna för att få använda hemliga tvångsmedel

Regeringen föreslår att ett tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig dataavläsning ska få meddelas om åtgärden är av synnerlig vikt för att kunna lokalisera en person som är anhållen eller häktad för ett brott som hade kunnat leda till åtgärden under en förundersökning. Ett beslut om häktning kan fattas under förundersökningen, rättegången och i samband med en fällande dom. Den föreslagna regleringen omfattar således inte bara eftersökta personer under en förundersökning utan också tilltalade och dömda, fram till den tidpunkt då domen vinner laga kraft. Det kommer alltså alltid att finnas en reell misstanke om konkret brott mot den eftersökta personen eller så kommer personen att vara dömd för brott. Det finns således inte några hinder mot att knyta användningen av tvångsmedlen till brott eller brottslighet av ett visst slag.

För att ett tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ska få beslutas under en förundersökning ska det som huvudregel vara fråga om ett brott med ett minimistraff om sex månaders fängelse eller ett sådant brott som finns upptaget i den särskilda brottskatalogen, bl.a. dataintrång, barnpornografibrott och narkotikabrott (27 kap. 19 a § rättegångsbalken). Där­utöver är det möjligt att använda hemlig övervakning av elektronisk kommuni­kation vid samma typer av brott som kan ligga till grund för det mer ingripande tvångsmedlet hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation. Hemlig dataavläsning får som utgångspunkt endast beviljas vid en förundersökning om brott som kan föranleda hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation. Ett tillstånd till hemlig dataavläsning som gäller kommunikationsöver­vaknings- eller platsuppgifter får under vissa förutsättningar även beviljas för brott som avses i 27 kap. 19 b § andra stycket rättegångsbalken (4 och 5 §§ lagen om hemlig dataavläsning). 

En ytterligare förutsättning för att hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig dataavläsning ska få användas i en förunder­sökning är att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. I propositionen om vissa tvångsmedelsfrågor (prop. 1988/89:124) finns vägledande uttalanden om hur synnerlig vikt för utredningen ska tolkas. Det framgår bl.a. att kravet på synnerlig vikt för utredningen inrymmer ett kvalitetskrav beträffande de upplysningar som tvångsmedlet kan ge. Upplysningarna får alltså inte inskränka sig till obetydliga detaljer. Uttrycket innefattar också ett krav på att utredningsläget gör tvångsmedlet nödvändigt. Vad som kan vinnas genom åtgärden får i princip inte vara åtkomligt med andra mindre ingripande åtgärder. En slentrianmässig bedömning får inte förekomma i fråga om vare sig utredningsläget eller de andra förutsättningarna som gäller för tvångsmedlet. En granskning av utredningsmöjligheterna i det enskilda fallet måste alltid göras. Granskningen måste mynna ut i bedömningen att utredningen i princip inte kan föras framåt med andra medel och att det finns skäl att räkna med att avlyssningen – ensam eller i förening med andra åtgärder – verkligen kan få effekt.

Regeringen anför att för att säkerställa att hemliga tvångsmedel inte ska kunna användas slentrianmässigt för att hitta en eftersökt person bör samma krav på synnerlig vikt gälla när hemlig övervakning av elektronisk kom­munika­tion och hemlig dataavläsning sker för att lokalisera någon i syfte att verkställa ett beslut om anhållande eller häktning. Begreppet bör, i tillämpliga delar, ges samma innebörd som vid tvångsmedelsanvändning under en för­under­sökning. Det innebär bl.a. att andra möjligheter att lokalisera den efter­sökte ska ha uttömts eller att sådana åtgärder skulle vara utsiktslösa eller medföra en orimligt stor arbetsinsats. Om andra åtgärder är möjliga för att lokalisera den eftersökta personen bör det ändå vara tillåtet med hemlig övervakning av elektronisk kommunikation om alternativen skulle innebära att den eftersökte inte kan hittas tillräckligt skyndsamt. Ju mer angeläget det är att påträffa den eftersökte, t.ex. då denne bedöms vara farlig för allmänheten eller då det finns en överhängande risk för att personen är på väg att lämna landet, desto större bör utrymmet vara för att tillgripa hemliga tvångsmedel. Eftersom hemlig dataavläsning är något mer ingripande från integritets­synpunkt bör det tvångsmedlet i princip inte komma i fråga om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation hade varit tillräckligt. Därutöver bör det som alltid krävas att åtgärden bedöms vara proportionerlig i det enskilda fallet.

Tillståndsprövningen och övriga rättssäkerhetsgarantier

Förslaget innebär att hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning av kommunikationsövervaknings- och platsuppgifter ska kunna användas i ett nytt syfte. Eftersom bestämmelserna är tillämpliga under förundersökningen och i samband med rättegången bedömer regeringen att det är lämpligt att de placeras i anslutning till bestämmelserna om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning under en förundersökning i rättegångsbalken och lagen om hemlig dataavläsning. Regeringen bedömer det också vara lämpligt att bestämmelserna i respektive lag tillämpas i fråga om handläggningen, vilket innebär att de rättssäkerhets­garantier som i dag finns i rättegångsbalken och lagen om hemlig dataavläs­ning kommer att gälla även inom det nya tillämpningsområdet. 

Detta innebär att frågor om tillstånd till tvångsmedelsanvändning ska prövas av allmän domstol på ansökan av åklagaren och att offentliga ombud ska medverka vid tillståndsprövningen av hemlig dataavläsning. Därutöver bör enligt regeringen även dagens regler om interimistiska beslut, tillstånds­beslutens innehåll, upphävande av tillstånd, hantering av insamlat material samt tillsyn och kontroll gälla inom det utökade tillämpningsområdet. Den som har varit utsatt för ett hemligt tvångsmedel bör dessutom som utgångs­punkt underrättas om åtgärden i efterhand. Även reglerna i rättegångsbalken och lagen om hemlig dataavläsning om överskotts­information, granskning, bevarande och dokumentation bör enligt regeringen tillämpas när hemliga tvångsmedel används inom det nya tillämpnings­området.

Hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa en påföljd

Förutsättningarna för att få använda hemliga tvångsmedel

Regeringen föreslår att ett tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig dataavläsning ska få meddelas om åtgärden är av synnerlig vikt för att kunna lokalisera en person som är dömd till fängelse, rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård om åtgärden sker i syfte att möjliggöra verkställighet av påföljden. 

I frågan om vilka brott som ska kunna leda till användning av hemliga tvångsmedel anser regeringen att den mest lämpliga och lättillämpade lösningen är att hemlig över­vakning av elektronisk kommunikation eller hemlig dataavläsning ska vara möjlig vid brott som hade kunnat föranleda dessa tvångsmedel under förundersökningen. Regeringen framhåller att den proportionalitetsavvägning som alltid ska göras vid tillståndsprövningen i det enskilda fallet bör garantera att tvångs­medels­användningen bara kommer till stånd i fall då brottets allvar och omständig­heterna i övrigt motiverar det. Här får straffets längd och omständig­heterna kring brottet i det enskilda fallet stor betydelse för bedömningen. Detta innebär att om den straffvärdeventil vid flerfaldig brottslighet som infördes den 1 oktober 2023 hade kunnat föranleda hemliga tvångsmedel under en förundersökning bör samma sak gälla när tvångsmedel används i syfte att lokalisera en dömd person. Detsamma gäller för domar på någon månads fängelse som avser exempelvis dataintrång eller narkotikabrott. Allt under förutsättning att det bedöms proportionerligt i det enskilda fallet. 

En dom på rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning kräver inte att det brott eller den brottslighet som den tilltalade döms för är av allvar­ligt slag, utan den kan även omfatta brottslighet av relativt lindrig art (31 kap. 3 § brottsbalken). En förutsättning för att döma någon till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning är dock att det finns en risk för att denne fortsätter att begå brott av allvarligt slag (31 kap. 3 § brottsbalken). Regeringen föreslår att använd­ningen av hemliga tvångsmedel för att lokalisera en person som undandragit sig rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning inte ska förutsätta att det eller de brott som den eftersökte dömts för är av ett visst slag. Det innebär att hemliga tvångs­medel i dessa fall ska få användas trots att tvångsmedlen inte hade kunnat användas under förundersökningen. Mot bakgrund av risken för att den dömde på fri fot begår allvarliga brott som riktar sig mot eller innebär fara för någon annans liv, hälsa eller personliga säkerhet gör regeringen bedömningen att det är motiverat och proportionerligt att införa en sådan möjlighet.

Regeringen föreslår att samma krav på synnerlig vikt som gäller under en förundersökning ska ställas upp för att hemlig övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig dataavläsning ska få användas för att lokalisera dömda personer som håller sig undan straffverkställighet. Kravet på synnerlig vikt innebär att andra möjligheter att lokalisera den eftersökte ska ha uttömts eller att sådana åtgärder skulle vara utsiktslösa eller medföra en orimligt stor arbetsinsats. Det måste också finnas skäl att räkna med att den hemliga över­vakningen – ensam eller tillsammans med andra åtgärder – verkligen kan leda till att den eftersökte anträffas. Om andra åtgärder är möjliga för att lokalisera den eftersökta personen bör det ändå vara tillåtet med hemlig övervakning av elektronisk kommunikation om alternativen skulle innebära att den eftersökte inte kan hittas tillräckligt skyndsamt. Ju mer angeläget det är att påträffa den eftersökte, t.ex. då denne bedöms vara farlig för allmänheten eller det finns en överhängande risk för att personen är på väg att lämna landet, desto större bör enligt regeringen utrymmet vara för att tillgripa hemliga tvångsmedel. Eftersom hemlig dataavläsning är något mer ingripande från integritetssyn­punkt bör det tvångsmedlet i princip inte komma i fråga om en hemlig övervakning av elektronisk kommunikation hade varit tillräcklig. 

Därutöver bör det som alltid krävas att åtgärden bedöms vara proportioner­lig i det enskilda fallet. Proportionalitetsprincipen ska enligt regeringen förstås på samma sätt som i förhållande till användningen av hemliga tvångsmedel enligt rättegångsbalken, lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott och lagen om hemlig dataavläsning. Proportionalitetsprincipen innebär att hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig data­avläsning i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Det finns alltså en skyldig­het för rätten, och för åklagaren när denne fattar interimistiska beslut, att alltid beakta proportionalitetsprincipen vid prövningen av om hemliga tvångsmedel ska tillåtas. Proportionalitetsprincipen gäller under hela verkställigheten och ska alltså, även sedan tillstånd getts, beaktas självmant och löpande av de brottsbekämpande myndigheterna. 

En ny lag med bestämmelser om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder ska införas

De bestämmelser som möjliggör användning av hemliga tvångsmedel i syfte att hitta dömda som håller sig undan straffverkställighet bör enligt regeringen införas i en ny lag. Vidare görs bedömningen att ärenden enligt den nya lagen i så stor utsträckning som möjligt bör hanteras på samma sätt som när hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning används under en förundersökning. Reglerna i rättegångsbalken och lagen om hemlig dataavläsning bör alltså i tillämpliga delar gälla för förfarandet. Detta innebär att reglerna i rättegångsbalken om handläggning vid domstol av frågor om hemliga tvångsmedel i brottmål och om överklagande av beslut i sådana frågor som utgångspunkt ska tillämpas (jfr 19 § lagen om hemlig dataavläsning). Det som sägs om den misstänkte ska då i stället avse den eftersökte. Vidare bör det särskilt anges vilka övriga bestämmelser i rättegångsbalken och lagen om hemlig dataavläsning som ska gälla vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation respektive hemlig dataavläsning enligt den nya lagen. Vid hemlig dataavläsning under en förundersökning gäller ett krav på förordnande av offentligt ombud, att det hålls sammanträde och att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden underrättas (16 och 21 §§ lagen om hemlig data­avläsning). Detta behövs däremot inte vid hemlig övervakning av elektro­nisk kommunikation (jfr 27 kap. 26 och 28 §§ rättegångsbalken). Samma ordning bör gälla vid användningen av hemliga tvångsmedel enligt den nya lagen. 

Vidare gör regeringen bedömningen att rättegångsbalkens regler om till­ståndets innehåll, om krav på upphävande av beslutet när det inte längre finns skäl för det och om genomförande av åtgärden bör vara tillämpliga vid beslut om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i den nya lagen (27 kap. 21, 23 och 25 §§ rättegångsbalken). Vid hemlig dataavläsning enligt den nya lagen bör reglerna i lagen om hemlig dataavläsning i fråga om förbud vid hemlig dataavläsning att läsa av eller ta upp vissa uppgifter, tillträdestillstånd, tillståndets innehåll, verkställbarhet och upphävande av beslutet, genom­förande av hemlig dataavläsning och tystnadsplikt gälla (11–13, 18, 20, 22–26 och 32 §§ lagen om hemlig dataavläsning). 

Vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation bör det enligt regeringen dessutom finnas ett krav på dokumentation motsvarande det krav som nyligen tagits in i rättegångsbalken (27 kap. 35 § rättegångsbalken).

En ansökan ska prövas av den tingsrätt som meddelat domen

Regeringen föreslår att frågor om tillstånd till hemlig övervakning av elektro­nisk kommunikation och hemlig dataavläsning enligt den nya lagen ska prövas av domstol. En ansökan enligt den nya lagen bör enligt rege­ringen i första hand prövas av den tingsrätt som har meddelat den dom som ska verkställas.

Om det är fara i dröjsmål bör tillstånd få ges av åklagaren i avvaktan på rättens beslut. Exempel på situationer då det är fara i dröjsmål kan vara att den eftersökta personen bedöms vara våldsbenägen och farlig eller att han eller hon kan förväntas vara på väg att lämna landet. När åklagaren har meddelat ett tillstånd bör, enligt regeringen, reglerna om bl.a. skriftlig anmälan, skyndsam hand­läggning och användningsförbud i 27 kap. 21 a § rättegångs­balken och 17 § lagen om hemlig dataavläsning gälla. 

Överskottsinformation

Vid användning av hemliga tvångsmedel kommer det ofta fram uppgifter som handlar om något annat än det som legat till grund för åtgärden. De uppgifterna kallas överskottsinformation. Regleringen om hemliga tvångsmedel innehåller ett flertal skyddsmekanismer som syftar till att säkra att tillämpningen är rättssäker och inte innebär obefogade intrång i enskildas integritet. Att det finns tydliga regler om hur överskottsinformation ska hanteras är en av dessa rättssäkerhetsgarantier (se 27 kap. 23 a § rättegångsbalken, 28 § lagen om hemlig dataavläsning och 12 § lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott).

Reglerna kring hanteringen av överskotts­information i samband med hemliga tvångsmedel ändrades den 1 oktober 2023. I den proposi­tion som föregick ändringarna konstaterades att bl.a. rättegångsbalkens regler om överskottsinformation inte medgav att informationen användes för att avbryta ett pågående brott. Det framgick inte heller av reglerna vad som gällde för användningen av överskottsinformation för andra ändamål än brotts­bekämpning, vilket medfört att viss hantering i praktiken saknat lagstöd (prop. 2022/23:126 s. 171 f.). Enligt regeringen var den reglering som gällde före den 1 oktober 2023 varken tydlig eller enhetlig. Regeringen konstaterar att det dessutom är ovanligt med begränsningar likt de som fram till den 1 oktober gällde för överskotts­information eftersom det processrättsliga regel­verket genomsyras av principerna om fri bevisföring och fri bevisprövning. Propor­tionalitets­­principen gäller dessutom som en allmän princip vid all tvångs­­medels­­användning och under hela verkställigheten. En proportio­nalitets­bedömning ska därmed alltid göras vid överväganden kring använd­ningen av överskottsinformation, vilket i sig innebär en begränsning.

Regeringen anför att på grund av detta och i syfte att stärka rättssäkerheten ytterligare genom att öka tydligheten och förutsebarheten, har reglerna om överskottsinformation ändrats. De nya reglerna innebär att åklagaren, utan några begränsningar, får besluta att uppgifter som har kommit fram vid använd­ning av hemliga tvångsmedel enligt rättegångsbalken eller lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott får användas för ett annat ändamål än det som har legat till grund för åtgärden. Det berednings­underlag som i lagstiftningsärendet legat till grund för övervägandena i detta avseende omfattade emellertid inte lagen om hemlig dataavläsning. Den nuvarande regleringen ska därför även fortsatt gälla för hanteringen av överskotts­information enligt den lagen.

Regeringen gör bedömningen att reglerna om överskottsinformation i den förslagna nya lagen bör få samma utformning som de regler i rättegångsbalken som trädde i kraft den 1 oktober 2023. Det framstår enligt regeringen varken som lämpligt eller ändamålsenligt att införa en annan reglering som innehåller samma brister och oklarheter som de som lagstiftaren har försökt att komma till rätta med genom de nya bestämmelserna. Som påpekades i det lagstift­nings­ärendet är det viktigt av rättssäkerhetsskäl att det skapas en proportioner­lig, heltäckande och uttömmande reglering om när information från hemliga tvångsmedel får användas (prop. 2022/23:126). En tydlig, enhetlig reglering stärker enligt regeringen också förutsättningarna för insyn och förenklar den efterföljande tillsynen. Det kommer även att underlätta den praktiska hanteringen, inte minst i fall då information först har hämtats in med stöd av rättegångsbalkens regler då den dömda personen är häktad i sin utevaro och därefter, sedan domen vunnit laga kraft utan att personen anträffats, med stöd av den föreslagna nya lagen.

Enligt de bestämmelser som trädde i kraft den 1 oktober 2023 får över­skottsinformation efter beslut av åklagaren användas, utan särskilda begränsningar, för ett annat ändamål än det som har legat till grund för åtgärden. Informationen får användas för att inleda en förundersökning och i pågående förundersökningar. Den får också användas för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott eller brottslig verksamhet. Informationen får även vidareförmedlas från de brottsbekämpande myndigheterna för andra ändamål än brottsbekämpning. Det kan exempelvis gälla uppgifter om att ett barn far illa, utan att det innebär brott, som bör komma socialtjänsten tillhanda, eller uppgifter som är viktiga för landets försvar som Försvarsmakten bör få ta del av. Informationen måste dock användas i överensstämmelse med tillämp­liga regler i övrigt, såsom regler om dataskydd och sekretessregler. Den propor­tionalitetsprincip som gäller för hemliga tvångsmedel gäller under hela verk­ställigheten. Principen ska alltså, även sedan beslut om tvångsmedlet fattats, beaktas av den som beslutar om användningen av överskotts­information.

Regeringen anser därmed att enligt den nya lagen bör en åklagare, utan några begränsningar, får besluta att uppgifter som kommit fram vid använd­ningen av hemlig övervakning av elektronisk kommunikation få användas för ett annat ändamål än det som har legat till grund för åtgärden. För uppgifter som kommit fram vid användandet av hemlig dataavläsning anser regeringen att utred­ningens förslag om hur överskottsinformation ska hanteras bör genom­­föras, dvs. uppgifter ska få användas för att inleda en förundersökning eller förhindra brott och i övrigt endast efter särskilt tillstånd.

Utvärderingen av lagen om hemlig dataavläsning bör beaktas

Lagen om hemlig dataavläsning gäller till utgången av mars 2025. När lagen infördes konstaterades att hemlig dataavläsning var en ny åtgärd i Sverige som innebar särskilda risker för den personliga integriteten, varför det beslutades att den nya lagen skulle begränsas till att gälla under fem år. I juni 2022 fick en särskild utredare i uppdrag att utvärdera lagen inför ett ställningstagande till om den bör permanentas och om den i så fall bör ändras i något avseende. Uppdraget redovisades den 29 november 2023 i betänkandet Hemlig data­avläsning – utvärdering och permanent lagstiftning (SOU 2023:78). Utred­ningen har sammantaget funnit att det är proportionerligt att hemlig data­avläsning från den 1 mars 2025 blir ett permanent tvångsmedel. Betänkan­det har skickats ut på remiss. Eftersom förslaget ännu inte har hunnit genom­föras bör enligt regeringen även bestämmelserna om hemlig data­avläsning i den nya lagen tidsbegränsas till utgången av mars 2025.

Hemliga tvångsmedel i syfte att hitta utlänningar som missköter sin anmälningsskyldighet

Den utvidgade möjligheten till hemliga tvångsmedel i syfte att lokalisera en utlänning som inte fullgjort sin anmälningsskyldighet bör enligt regeringen föras in i befintliga bestämmelser i lagen om särskild kontroll av vissa utlän­ningar och lagen om hemlig dataavläsning. Bestämmelserna i respektive lag om bl.a. begränsningar och handläggningen kommer då att bli tillämpliga, vilket innebär att de rättssäkerhetsgarantier som i dag finns i regelverken när det gäller tvångsmedelsanvändningen kommer att gälla även inom det utökade tillämpningsområdet. Det innebär att tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation endast får beviljas om det finns särskilda skäl medan ett tillstånd till hemlig dataavläsning kräver synnerliga skäl. Hemlig dataavläsning får dessutom endast riktas mot en utlänning som omfattas av vissa avvisnings- eller utvisningsbeslut. Därutöver kommer även dagens regler om domstolsprövning, interimistiska beslut, tillståndsbeslutens innehåll, upphävande av tillstånd, hantering av insamlat material samt tillsyn och kontroll gälla inom det utökade tillämpningsområdet.

I samband med att lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar infördes gjordes överväganden kring hur användandet av överskottsinformation skulle hanteras. Regeringen konstaterade då att överskottsinformation skulle få användas inte bara för att inleda en förundersökning eller tillföras en pågående förundersökning eller förhindra förestående brott utan även för annat ändamål än det som legat till grund för åtgärden. Det krävs dock starka skäl för att få använda överskottsinformation som har kommit fram i Säkerhetspolisens verksamhet för något annat ändamål än det som har föranlett användningen av tvångsmedlet. Regeringen anför att användningen av överskottsinformationen i de flesta fall torde hindras av sekretess. Utgångspunkten är att uppgifter från hemliga tvångsmedel ska förstöras (prop. 2021/22:131 s. 183 f.). Bestäm­melsen om överskottsinformation i lagen motsvarar den bestämmelse om överskotts­information som infördes i bl.a. rättegångsbalken den 1 oktober 2023 (5 kap. 23 § lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar). 

Regeringen anför att för enskilda innebär användningen av hemliga tvångsmedel ett ingrepp i den personliga integri­teten. Att använda de uppgifter som tvångsmedlen genererar för andra ända­mål kan ses som ytterligare ett intrång. Bestäm­melserna om användningen av överskottsinformation i lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar avser, förutom uppgifter som har framkommit vid hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, även uppgifter som framkommit vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunika­tion och hemlig kamera­övervakning. Regeringen konstaterar att regleringen således omfattar åtgärder som, sett ur ett integritetsskyddsperspektiv, är än mer känsliga än den utökade användning av hemlig övervakning av elektronisk kommunikation som nu föreslås. Detsamma gäller regleringen i 9 § lagen om hemlig dataavläsning då den utökade möjlighet till hemlig dataavläsning som föreslås är begränsad till kommunikationsövervaknings- och plats­uppgifter. Mot denna bakgrund och då de överväganden som gjordes när lagen om sär­skild kontroll av vissa utlänningar infördes alltjämt är aktuella gör regeringen bedömningen att det är en lämplig ordning att överskotts­informationen fortsatt hanteras på samma sätt som i dag.

Underrättelse om hemliga tvångsmedel

Underrättelseskyldigheten garanterar rättssäkerheten

När hemliga tvångsmedel har använts ska som utgångspunkt den som har berörts så långt som möjligt underrättas om tvångsmedelsanvändningen i efterhand (27 kap. 31–33 §§ rättegångsbalken, 28 § lagen om hemlig dataavläsning och 16–18 §§ lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott). Detta är en viktig rättssäkerhetsgaranti, och genom underrättelsen ges den enskilde möjlighet att bedöma det integritetsintrång som har skett och reagera om han eller hon anser att åtgärden har varit felaktig. En skyldighet för utövaren att i efterhand lämna en underrättelse om att hemliga tvångsmedel har använts kan även ha en återhållande verkan på användningen och bidra till att prövningen inför ett beslut sker på ett mer noggrant sätt (prop. 2006/07:133 s. 30). 

Rätten att bli underrättad om att ett hemligt tvångsmedel har använts omfattar inte bara den som har varit direkt utsatt för åtgärden, vilket oftast är den misstänkte, utan även vissa andra personer som berörts av densamma. Om åtgärden t.ex. har avsett ett telefonnummer eller en annan adress, en viss elektro­nisk kommunikationsutrustning eller en plats som innehas av någon annan, ska även innehavaren underrättas. Någon underrättelseskyldighet gäller inte vid tvångsmedelsanvändning enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. Detta eftersom insynen i Säkerhetspolisens verksamhet är begränsad, vilket främst motiveras med hänsyn till Sveriges säkerhet (prop. 2021/22:131 s. 187). 

Underrättelsen ska lämnas så snart det kan ske utan men för utredningen, dock senast en månad efter det att förundersökningen avslutades (27 kap. 31 § rättegångsbalken och 28 § lagen om hemlig dataavläsning). Någon under­rättelse ska dock inte lämnas om sekretess gäller för de uppgifter som ska ingå i underrättelsen. Då ska underrättelsen i stället skjutas upp (27 kap. 33 § rättegångsbalken och 28 § lagen om hemlig dataavläsning). Den åklagare som har varit förundersökningsledare är ansva­rig för att underrättelseskyldigheten iakttas och ska återkommande pröva frågan om sekretess fortfarande gäller eller om underrättelse ska lämnas till den enskilde. Om det på grund av sekretess inte har kunnat lämnas någon underrättelse när det har förflutit ett år från det att förundersökningen avslutades behöver någon underrättelse inte lämnas i ärendet och bevakningen av sekretessfrågan kan upphöra. I dessa fall är åklagaren i stället skyldig att underrätta Säkerhets- och integritetsskydds­nämnden om tvångsmedels­använd­ningen (14 b § förunder­söknings­kungörel­sen [1947:948]).

Användningsområdet för hemliga tvångsmedel har utökats på senare tid, bl.a. genom de lagändringar som trädde i kraft den 1 oktober 2023 (prop. 2022/23:126). Den ökade användningen av hemliga tvångsmedel medför enligt regeringen ett ökat behov av att det regelmässigt kommer till stånd en prövning av om någon enskild ska underrättas. Detta gäller inte minst när det hemliga tvångsmedlet har riktats mot någon annan än den misstänkte. För att enskilda ska kunna ta till vara sin rätt och Säkerhets- och integritets­skyddsnämnden ska kunna utföra sitt granskande uppdrag på ett tillfreds­ställande sätt är det enligt regeringen också av stor vikt att frågan om underrättelse prövas inom rimlig tid efter tvångsmedels­användningen. Om varken den enskilde eller Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden under­rättas om tvångsmedelsanvändningen funge­rar inte rättssäkerhetskontrollen som lagstiftaren har avsett. Regeringen anser att det är viktigt att reglerna är tydliga och förutsägbara för att de ska kunna utgöra en reell rätts­säkerhets­garanti. Det är också viktigt att de är utformade utifrån en rimlig avvägning mellan samhällets behov och skyddet för den enskildes rättigheter. 

Underrättelseskyldigheten ska alltid prövas slutligt

Enligt nuvarande reglering i rättegångsbalken finns det ingen yttersta tidpunkt för när frågan om underrättelse ska prövas slutligt. När en förundersökning pågår under lång tid finns det därför risk för att en sådan prövning, på grund av sekretess eller risk för men för utredningen, kommer till stånd väldigt sent eller inte alls. Regeringen anför att det framför allt är personer som inte själva har varit misstänkta som drabbas av sen eller utebliven underrättelse, men det kan även drabba personer som varit misstänkta under en lång tid utan att förundersökningen kommer till ett sådant läge att den kan avslutas beträffande honom eller henne. Till detta kommer att många av de brott där hemliga tvångsmedel används under förundersökningen inte preskriberas. Normalt utgör ett brotts preskrip­tion den yttersta gränsen för hur länge en förundersökning får bedrivas och därmed en slutpunkt även för prövningen av underrättelseskyldigheten. I de fall brottet inte preskriberas finns ingen sådan tidsgräns för prövningen, vilket får som konsekvens att varken den enskilde eller Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden får veta att tvångsmedel har använts. Värdet av en underrättelse avklingar dessutom ju längre tid som har förflutit från tvångs­medelsanvändningen eftersom det blir svårare för både den enskilde och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden att ta ställning till om åtgärden varit korrekt. En sådan ordning anser regeringen inte är tillfredsställande. För att undvika situationer som dessa framstår det enligt regeringen som lämpligt att införa en yttersta tidsfrist för när frågan om underrättelse ska prövas slutligt. På så sätt kommer en underrättelse alltid att ske antingen till den enskilde eller till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden senast vid en viss bestämd tidpunkt.

Regeringen anser att tidsfristens längd bör vara ett år och sex månader efter att tvångsmedelsanvändningen avslutades. Om det vid den tidpunkten fortfarande finns risk för men för utredningen eller om sekretess gäller för de uppgifter som ska ingå i underrättelsen ska någon underrättelse inte lämnas till den enskilde. Det följer av 14 b § andra stycket förundersökningskungörelsen att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden i stället ska underrättas om tvångsmedels­användningen i dessa fall.

Underrättelseskyldighet enligt den nya lagen om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder

Skyldigheten för åklagaren att underrätta den enskilde om att denne varit utsatt för hemliga tvångsmedel är en viktig rättssäkerhetsgaranti som enligt rege­ringen bör finnas även när hemliga tvångsmedel används i syfte att lokalisera personer som undandrar sig verkställighet av en frihetsberövande påföljd.

Tvångsmedel enligt den föreslagna nya lagen kan riktas både mot den eftersökte och mot personer som han eller hon kan förväntas ha kontakt med. Regeringen gör bedömningen att rättegångsbalkens regler om vem som ska underrättas, vad underrättelsen ska innehålla och när en underrättelse inte behöver lämnas eller kan skjutas upp i allt väsentligt är tillämpliga även på förfaranden enligt den nya lagen. Eftersom tvångsmedelsanvändningen enligt den nya lagen inte sker inom ramen för en förundersökning utan i ett ärende om lokalisering av en eftersökt person behöver reglerna dock anpassas i vissa delar. Regeringen anser att det därför är lämpligt att reglerna tas in direkt i den nya lagen.

När det gäller tidpunkten för underrättelsen knyter rättegångsbalkens regler an till tidpunkten för förundersökningens avslutande. Eftersom tvångs­medels­användningen enligt den nya lagen inte sker inom ramen för en förunder­sökning behöver tidpunkten vara en annan. Regeringen gör bedömningen att underrättelseskyldigheten bör inträda efter det att ärendet har avslutats. En annan ordning skulle innebära en uppenbar risk för att åtgärden blir verknings­lös och den eftersökte försvinner. Dessutom skulle det många gånger vara svårt att underrätta personen då själva syftet med tvångsmedlet är att ta reda på var han eller hon befinner sig. En underrättelse bör således lämnas så snart det kan ske efter det att det ärende som åtgärden vidtogs i avslutades. Regle­ringen kommer då också att överensstämma med vad som gäller enligt lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Regeringen anser att det även i den nya lagen bör införas en skyldighet för åklagaren att vid en viss tidpunkt slutligt pröva om en underrättelse ska lämnas, motsvarande det krav på slutlig prövning av underrättelseskyldigheten som föreslås i 27 kap. rättegångsbalken. Tidsfristen om ett år och sex månader från tvångsmedels­användningens avslutande framstår enligt regeringen som rimlig och lämplig även i förhållande till den föreslagna nya lagen. Om det vid den tidpunkten fortfarande gäller sekretess för de uppgifter som ska ingå i under­rättelsen ska någon underrättelse inte lämnas till den enskilde. Regeringen avser att på förordningsnivå reglera frågan om underrättelse till Säkerhets- och integritets­skyddsnämnden i de fall någon underrättelse enligt den nya lagen inte kan lämnas till en enskild. 

De brottsutredningar inom Säkerhetspolisens verksamhetsområde som är undantagna från underrättelseskyldighet enligt rättegångsbalkens regler bör enligt regeringen vara undantagna även enligt den nya lagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2024. Som framgår ovan föreslås att möjligheten att använda hemlig dataavläsning i syfte att lokalisera en eftersökt person ska tidsbegränsas. Detta eftersom lagen om hemlig dataavläsning är tidsbegränsad och gäller till utgången av mars 2025. Ändringarna i den föreslagna nya lagen om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder, som upphäver möjligheten att använda hemlig dataavläsning, föreslås därför träda i kraft den 1 april 2025.

Regeringen föreslår att äldre bestämmelser om underrättelse om hemliga tvångsmedel ska tillämpas för tvångsmedelsanvändning som avslutats före ikraft­­trädandet.

Motionen

I kommittémotion 2023/24:2844 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) anför motionärerna att det är rimligt att använda hemliga tvångsmedel för att hitta en eftersökt person som gömmer sig i syfte att undvika utredning, lagföring och verkställighet av straff. Motionärerna står därför bakom regeringens förslag i den delen. Däremot anser motionärerna att regeringens förslag är alltför långtgående när det gäller att hemlig övervakning av elektro­nisk kommu­nikation och hemlig dataavläsning ska kunna användas mot personer som den eftersökte har kontak­tat eller kommer att kontakta. Motionärerna anser därför att riksdagen ska avslå propositionen i den del som handlar om att använda hemliga tvångsmedel för att övervaka annan kommu­nikations­utrustning än den som tillhör den eftersökte (yrkande 1).

Motionärerna anser att även förslaget om att utöka användningen av hemliga tvångsmedel för att eftersöka en person som omfattas av anmälnings­skyldighet enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar är för långtgående. Dessa personer behöver inte vara dömda eller ens misstänkta för något konkret brott. Motionärerna anser därför att riksdagen ska avslå propositionen i den del som handlar om att använda hemliga tvångs­medel för att eftersöka en sådan person (yrkande 2).

Vidare anser motionärerna att riksdagen ska avslå propositionen i den del som handlar om att åklagaren, utan några begränsningar, ska få besluta att överskottsinformation som har kommit fram vid användning av hemlig över­vakning av elektronisk kommunikation ska få användas för annat ändamål än det som har legat till grund för åtgärden (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Misstänkta och dömda personer ska inte kunna hålla sig undan från utredning, lagföring och straff. Detta gäller särskilt personer som är våldsbenägna eller riskerar att fortsätta att begå brott. Personer som är misstänkta för allvarlig brottslighet eller som har dömts till en frihetsberövande påföljd är i många fall högt motiverade att hålla sig gömda. Det har också blivit lättare för kriminella att passera gränser till andra länder utan att lämna spår efter sig. Utskottet delar den bedömning som görs i propositionen att det inte alltid är tillräckligt att använda sig av traditionella utrednings­åtgärder i arbetet med att hitta eftersökta personer. Med tillgång till hemliga tvångs­medel skulle de brotts­bekämpande myndigheterna på ett snabbare och mer effektivt sätt kunna hitta personer som håller sig undan utredning, lagföring eller verkställighet av ett straff. Detsamma gäller när det handlar om att lokalisera utlänningar som utgör en allvarlig säkerhetsrisk.

Utskottet ser positivt på att regeringen har överlämnat ett lagförslag som innebär att det ska vara möjligt att använda hemliga tvångsmedel i syfte att lokalisera personer som håller sig undan eller har avvikit från ett beslut om anhållande eller häktning eller från verkställighet av ett straff. När det gäller möjligheten att använda hemliga tvångsmedel riktad mot kommunikations­utrustning eller informations­system som innehas av andra personer än den eftersökte kan utskottet konstatera att, även om detta innebär ett integritetsintrång, kravet på att det ska finnas synnerlig anledning är ett högt ställt krav. Dessutom syftar tvångsmedelsanvändningen till att hitta den efter­sökta personen. Utskottet delar regeringens uppfattning att ett visst utökat integri­tetsintrång även för tredje man får anses vara acceptabelt.

När det gäller reglerna om överskottsinformation innebär förslaget om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation att regleringen utformas på samma sätt som motsvarande regler i rättegångsbalken som trädde i kraft den 1 oktober 2023. Utskottet anser att regleringen är tydlig och väl avvägd och att förslaget har fått en ändamålsenlig utformning.

Utskottet välkomnar även att regeringens lagförslag innebär att det införs utökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel i syfte att lokali­sera utlänningar som inte har fullgjort sin anmälningsskyldighet enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. Utskottet anser i likhet med regeringen att behovet av effektivare verktyg är stort eftersom åtgärderna syftar till att hitta personer som utgör ett potentiellt hot mot Sveriges säkerhet och att förebygga allvarlig brottslighet.

Utskottet anser att regeringens lagförslag i sin helhet är väl avvägda och ändamålsenligt utformade och att de bör antas av riksdagen. Därmed ställer sig utskottet bakom proposi­tionen och avstyrker motion 2023/24:2844 (V) yrkandena 1, 2 och 3. 

 

Reservationer

 

1.	Övervakning av annan kommunikationsutrustning än den som tillhör den eftersökte och användning av överskotts­information, punkt 1 (V)

av Gudrun Nordborg (V).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar

a) 3, 4 och 10 §§ regeringens förslag till lag om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder med den ändringen att paragraferna ska ha den lydelse som reservanten föreslår i bilaga 3,

b) 27 kap. 19 c § regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som reservanten föreslår i bilaga 3,

c) 6 b § regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som reservanten föreslår i bilaga 3,

d) regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2024:000) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder i de delar det avser 10 § med den ändringen att paragrafen ska upphöra att gälla och rubriken närmast före 10 § ska utgå samt att ingressen ska ha den lydelse som följer av detta.

Därmed bifaller riksdagen motion

2023/24:2844 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkandena 1 och 3 samt

bifaller delvis proposition 2023/24:108 punkterna 1, 2, 4 och 7, alla i denna del.

 

 

Ställningstagande

Varje samhälle måste ha möjlighet att använda tvångsmedel för att kunna utreda och beivra brott. Sådana tvångsmedel innebär definitionsmässigt en inskränkning i fri- och rättigheter som är grundläggande för demokratin i vårt samhälle. Därför måste lagstiftningen och de medel som lagstiftningen till­handahåller omgärdas av de strängaste restriktioner.

Jag anser att det är rimligt att använda hemliga tvångsmedel för att hitta en eftersökt person som gömmer sig i syfte att undvika utredning, lagföring och verkställighet av straff i synnerhet om det handlar om en eftersökt person som begått allvarliga brott såsom vålds- eller sexualbrott. Jag står därför bakom regeringens förslag i den delen. Samtidigt innebär regeringens förslag att hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning förutom mot den eftersökte också ska få användas mot personer som det finns synnerlig anledning att anta att den eftersökte har kontaktat eller kommer att kontakta. I denna del instämmer jag i den bedöm­ning som Advokatsamfundet fört fram, nämligen att användningen av hemliga tvångsmedel mot en person som har kontaktat eller kan antas komma att kontakta en dömd person som eftersöks inte borde tillåtas eftersom den personen inte har dömts till någon påföljd. Att det ska krävas ”synnerlig anledning” förändrar inte min ståndpunkt att regeringens förslag är alltför långtgående.

Regeringens förslag innebär också att åklagaren, utan några begränsningar, ska få besluta att uppgifter som har kommit fram vid användning av hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt den nya lagen får användas för ett annat ändamål än det som har legat till grund för åtgärden. Uppgifter från hemlig dataavläsning ska dock bara få användas för att inleda en förundersökning eller förhindra brott och i övrigt endast efter särskilt tillstånd. I betänkandet SOU 2022:50 föreslogs att överskottsinformation från använd­ning av hemlig övervakning av elektronisk information enligt den nya lagen skulle få användas för att förhindra brott eller inleda en förundersökning och i övrigt endast efter särskilt tillstånd. Uppgifter som handlar om något annat än det som legat till grund för åtgärden och som framkommer vid användningen av hemliga tvångsmedel, s.k. överskottsinformation, måste enligt min mening omgärdas av tydliga och rättssäkra regler. Förslaget om att uppgifter som har kommit fram vid användning av hemlig övervakning av elektronisk kommuni­kation ska få användas helt utan begränsningar anser jag är alltför långtgående.

Mot denna bakgrund anser jag att riksdagen bör avslå regeringens proposi­tion i de delar som handlar om att dels använda hemliga tvångsmedel för att övervaka annan kommunikationsutrustning än den som tillhör den eftersökte, dels ge åklagaren rätt att besluta att överskottsinformation som har kommit fram vid användning av hemlig övervakning av elektronisk kommunika­tion ska få användas för annat ändamål än det som har legat till grund för åtgärden.

 

 

2.	Utökad användning av hemliga tvångsmedel för att lokalisera utlänningar som missköter sin anmälningsskyldighet, punkt 2 (V)

av Gudrun Nordborg (V).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse:

Riksdagen avslår

a) regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning i de delar det avser 9 §,

b) regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar.

Därmed bifaller riksdagen motion

2023/24:2844 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkande 2 och

avslår proposition 2023/24:108 punkterna 4 i denna del och 6.

 

 

Ställningstagande

Personer som bedöms vara säkerhetsrisker enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar kan ställas under s.k. uppsikt. Detta kan bl.a. innebära att personen är skyldig att på vissa tider anmäla sig hos Polismyndigheten. Denna person behöver dock inte vara dömd eller ens misstänkt för något konkret brott för att beläggas med anmälningsskyldighet. Jag anser därför att det går för långt om man på det sätt som föreslås utökar användningen av hemliga tvångs­medel för att lokalisera en person som omfattas av anmälningsskyldighet.

Riksdagen bör därför avslå regeringens proposition i de delar som handlar om att utöka möjligheten till användning av hemliga tvångsmedel för att eftersöka en person som omfattas av anmälningsskyldighet enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar.

Särskilt yttrande

Vi står bakom förslagen i propositionen och ställer oss positiva till att de brotts­bekämpande myndigheterna får bättre verktyg för att snabbt och effek­tivt kunna hitta eftersökta personer samt lokalisera utlänningar som utgör en allvarlig säkerhetsrisk. Samtidigt vill vi lyfta fram vad Lagrådet och även flera remissinstanser anfört om regelverkets komplexitet. Bestämmelserna om hemliga tvångsmedel är spridda i olika författningar. Det är därmed svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området och av omfattningen av det intrång i den personliga integriteten som enskilda kan drabbas av, liksom av vad den sammantagna regleringen innebär för ett demokratiskt samhälle. Det är oroande att propositionens lagförslag bidrar till ett alltmer svåröverskådligt system, och det är därför viktigt att Lagrådets och remissinstansernas synpunkter tas om hand så att vi kan få en mer samlad bild av regelverket som rör hemliga tvångsmedel.  

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Reservantens lagförslag

Reservation 1 (förslagspunkt 1)

1. Ändring i regeringens förslag till lag om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder

 

Regeringens förslag

Reservantens förslag

 

3 §

Ett tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 27 kap. 19 § första stycket rättegångsbalken får meddelas om åtgärden är av synnerlig vikt för att kunna lokalisera en person som är dömd till fängelse, rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård i syfte att möjliggöra verkställighet av påföljden. Ett tillstånd får meddelas endast om den dom som ska verkställas omfattar brott som avses i 27 kap. 19 a § andra stycket rättegångsbalken eller avser rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings­prövning.

Ett tillstånd enligt första stycket får endast avse ett telefonnummer eller en annan adress eller en viss elektronisk kommunikations­utrust­ning som 1. under den tid som tillståndet avser innehas eller har innehafts av den eftersökte eller annars kan antas ha använts eller komma att användas av den eftersökte, eller 2. det finns synnerlig anledning att anta att den eftersökte under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta.

Ett tillstånd enligt första stycket får endast avse ett telefonnummer eller en annan adress eller en viss elektronisk kommunikations­utrust­ning som under den tid som tillståndet avser innehas eller har innehafts av den eftersökte eller annars kan antas ha använts eller komma att användas av den eftersökte.

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt första stycket får inte avse meddelanden som endast överförs eller har överförts i ett elektroniskt kommunikationsnät som med hänsyn till sin begränsade omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssynpunkt.

 

 

 

4 §

Ett tillstånd till hemlig dataavläsning som gäller kommunikations­övervaknings- eller platsuppgifter enligt 2 § första stycket 2 eller 3 lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning får meddelas om det är av synnerlig vikt för att kunna lokalisera en person som är dömd till fängelse, rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård, i syfte att möjliggöra verkställighet av påföljden. Ett tillstånd får meddelas endast om den dom som ska verkställas omfattar brott som avses i 4 § lagen om hemlig dataavläsning eller avser rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Ett tillstånd enligt första stycket får endast avse ett avläsningsbart informationssystem som 1. används, eller det finns särskild anledning att anta har använts eller kommer att användas, av den eftersökte, eller 2. det finns synnerlig anledning att anta att den eftersökte under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta.

Ett tillstånd enligt första stycket får endast avse ett avläsningsbart informationssystem som används, eller det finns särskild anledning att anta har använts eller kommer att användas, av den eftersökte.

 

10 §

Åklagare får besluta att uppgifter som har kommit fram vid användning av hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 3 § får användas för ett annat ändamål än det som har legat till grund för åtgärden.

Uppgifter som har kommit fram vid användning av hemlig dataavläsning enligt 4 § får användas i en förundersökning endast efter tillstånd till hemlig dataavläsning enligt bestämmelserna i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning. Utan ett sådant tillstånd får dock inhämtade uppgifter ligga till grund för beslut om att inleda en förundersökning eller, om det har kommit fram uppgifter om förestående brott, för att förhindra brott.

 

2. Ändring i regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

 

Regeringens förslag

Reservantens förslag

 

27 kap.

19 c §

Om det är av synnerlig vikt för att lokalisera någon som är anhållen eller häktad för brott som avses i 19 a § får hemlig övervakning av elektronisk kommunikation enligt 19 § ske i syfte att möjliggöra verkställighet av frihetsberövandet.

Vid tillämpningen av första stycket gäller bestämmelserna i detta kapitel om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Det som sägs om den misstänkte ska då avse den eftersökte.

Vid tillämpningen av första stycket gäller bestämmelserna i detta kapitel om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, med undantag för 19 a § tredje stycket 2 och 23 a §. Det som sägs om den misstänkte ska då avse den eftersökte.

Om det är fara i dröjsmål, får tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ges av åklagaren i avvaktan på rättens beslut. Om åklagaren har gett ett sådant tillstånd gäller det som sägs i 21 a § andra och tredje styckena.

 

3. Ändring i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning

 

Regeringens förslag

Reservantens förslag

 

6 b §

Ett tillstånd till hemlig dataavläsning enligt 4 § som gäller kommunikationsövervaknings- eller platsuppgifter får även beviljas om det är av synnerlig vikt för att kunna lokalisera någon som är anhållen eller häktad för brott som avses i 27 kap. 19 b § andra stycket rättegångsbalken och åtgärden syftar till att möjliggöra verkställighet av frihetsberövandet.

Vid tillämpningen av första stycket gäller bestämmelserna i denna lag om hemlig dataavläsning under en förundersökning. Det som sägs om den misstänkte ska då avse den eftersökte.

Vid tillämpningen av första stycket gäller bestämmelserna i denna lag om hemlig dataavläsning under en förundersökning, med undantag för 4 a § andra stycket. Det som sägs om den misstänkte ska då avse den eftersökte.

Om det är fara i dröjsmål, får tillstånd till hemlig dataavläsning ges av åklagaren i avvaktan på rättens beslut. Om åklagaren har gett ett sådant tillstånd gäller vad som sägs i 17 § andra och tredje styckena.