Ett av socialkonservatismens fundament är att skapa stabilitet och gemenskap. Den nationella samhörigheten är en naturlig mänsklig gemenskap som skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna, liksom mellan ung och gammal, olika samhällsklasser, politiska läger och geografiska regioner. Nationen har också utgjort grunden för demokratins och välfärdssystemets framväxt. Ett gott samhälle byggs därför genom att dess medborgare i hög grad upplever nationell gemenskap.

Kulturen är en bärande balk för hur Sverige upprätthåller tillit och välfärd mellan människor, och mellan enskilda och det offentliga. Seder och bruk tecknar en bild av vilka vi är. Sammantaget förmedlas bilden av Sverige och svenskheten från äldre generationer till de nu levande, i förvaltande för morgondagens Sverige.

Kulturupplevelser ger gemensamma referensramar i vår samtid. Kommunikationen människor emellan förenklas med möjligheten att förklara genom kulturella referenser. Samhörigheten stärks genom gemensamma upplevelser, även om upplevelsen inte delades på samma plats eller under samma tidpunkt. Att dela kulturella upplevelser främjar således vår tillit till varandra.

Dessa nycklar till den svenska gemenskapen kommer ofta naturligt genom uppväxt och skolgång i Sverige. För personer som kommer till Sverige senare i livet blir vägen in i den svenska gemenskapen att sätta sig in i och förstå det svenska samhället i efter­hand. För att sätta sig in i vår kultur behöver den som invandrat lära sig vårt svenska språk och sätta sig in i våra gemensamma kulturupplevelser och vår historia. Det är en förutsättning för att man ska kunna förstå och göra sig förstådd i vårt svenska samhälle och kunna delta i vår demokrati. Den egna ansträngningen och viljan till detta är helt avgörande för att lyckas att integreras i vårt land.

Tidöavtalet som upprättats mellan de fyra samarbetspartierna berör många av de integrationspolitiska problem som vårt land befinner sig i. Men för att tydliggöra krav om anpassning föreslår Sverigedemokraterna en ändring i målen för det integrations­politiska området enligt följande: ”Rättigheter, möjligheter och skyldigheter i förhållande till etablering, anpassning och egen ansträngning.”

Med rättigheter avses inte grundläggande mänskliga eller medborgerliga rättigheter, vilka tillkommer samtliga människor och medborgare undantagslöst, utan rätten till välfärdssystemen, så kallade sociala rättigheter. En grundläggande princip för målet är att rättigheter tillkommer i förhållande till viljan och ansträngningen hos den enskilde att bli en del av majoritetssamhället och bidra till välfärden. Hänvisningen till möjlig­heter understryker att Sverige är en marknadsekonomi inom vilken den enskildes möjligheter alltid, oavsett politisk inblandning, kommer att bero på individuella förhållanden och invandrarens egen vilja till integration. Att koppla ihop nuvarande målbeskrivning ”Rättigheter, möjligheter och skyldigheter” med intentionen i frasen ”i förhållande till etablering, anpassning och egen ansträngning” förtydligar att Sverige ställer höga krav för att lyckas med en fungerande integration.

Ann-Christine From Utterstedt (SD)	Magnus Persson (SD)
Michael Rubbestad (SD)	Erik Hellsborn (SD)
Ulf Lindholm (SD)