Ålfisket har en lång och anrik tradition som bedrivits sedan 1600-talet. Fisket bedrivs med sedan generationer nedärvda metoder och en stor del av ålen förädlas genom gamla tillagningsmetoder och avnjuts på ålagillen i ålabodar och restauranger längs kusten. Ålfisket handlar om språk och traditioner, seder och bruk, ärvda kunskaper och genera­tioners bildning och är ett oerhört komplicerat fiske som det tar ungefär 10 år att lära sig. Sedan 2015 är ålfisket längs Skånes östra kust i Hanöbukten listat som ett nationellt kulturarv.

Det småskaliga kustnära fisket är även viktigt då det ökar antalet arbetstillfällen lokalt och bevarar kulturmiljöerna. Det finns olika kategorier av dem som fiskar ål. Några av dem fiskar, arrangerar ålagille, röker egen ål och säljer ål. Andra fiskar och röker ål som säljs i en egen butik tillsammans med annan fisk och så finns det de som inte fiskar men som arrangerar ålagillen på förädlad och eller halvförädlad ål från fiskare.

Som en del av den nationella ålförvaltningsplanen råder det sedan 2007 generellt förbud mot ålfiske i Sverige, i havet och i större delen av de svenska sötvattens­områdena. Ålfiskeförbudet är inte tidsbegränsat. Ett antal yrkesfiskare har beviljats dispens från förbudet, liksom ett fåtal som fiskar med stöd av enskild rätt. Särskilda tillstånd har beviljats den som bedrivit riktat ålfiske under en referensperiod. Tillstånden ges för ett år i sänder. Tillståndsgivningen är restriktiv i det att man endast kan få tillstånd att fiska ål om man tidigare haft tillstånd att fiska ål, och det är inte möjligt att söka tillstånd för nyetablering av ålfiske. Tillståndet får heller inte övertas eller säljas. Detta innebär att nästa generation i en ålfiskefamilj inte kan ta över verksamheten, som man kan göra i en lantbrukarfamilj. Enligt uppgift från Stockholm universitets Östersjö­centrum fördelas för närvarande 178 ålfiskelicenser på 155 svenska fiskare. Varje licens tillåter en fångst på åtta ton ål per år. Förra året rapporterade fisket fångst på 175 ton ål (86 ton i havet och 89 ton i inlandsvatten).

Den restriktiva tillståndsdelningen för ålfiske kombineras med nationella bestämmelser om ett höjt minimimått på ål som får fiskas och redskapsbestämmelser för fasta redskap och ryssjor. Därtill har fiskesäsongens längd reducerats såväl i insjöar som vid kusten.

På sikt kommer allt detta att innebära att verksamheten upphör och ett kulturarv går förlorat när innevarande tillståndshavare upphör med sin verksamhet.

Det är angeläget att ålfisket längs Skånes kuster ska kunna fortsätta och att det finns en möjlighet för aktiva ålfiskare att överlåta sina fiskelicenser för ål. En generations­växlingsplan bör därför utvecklas, vilket är en metod som ålfiskarna själva förordar.

Ålbeståndet

Den europeiska ålen påträffas i inlandsvatten, kustvatten och det öppna havet. Den förekommer i stora delar av Europa, Nordafrika och delar av Asien med avrinnings­områden i Medelhavet. Alla individer flyttar till och från Sargassohavet, som är det enda område där ålen leker. Ålens livscykel är komplex där varje individ genomgår ett antal olika livsstadier och genomför en omfattande migration till och mellan olika vattenområden – från födsel till uppväxt, könsmognad och lek. Mängden ålyngel som återvänder från Sargassohavet har minskat med 95–99 % sedan 1970-talet.

Det största hotet mot glasålen är inte de svenska ålfiskarna utan att ett stort uttag av glasål ur fiskbiomassan sker nere i Europa, vilket gör att mängden ålar som klarar sig till Östersjön och våra olika vattendrag, åar och älvar har minskat radikalt under lång tid. Och förutom att glasålen fiskas upp innan den når Östersjön är ett annat stort problem ål som inte kan passera vattenkraftverk. Detta bör avhjälpas genom fler passager uppströms och nedströms. En ål som måste passera en vattenturbin kan klara sig men det är näst intill omöjligt att passera flera.

Enligt Havs- och vattenmyndigheten ligger genomförda åtgärder för att minska påverkan från turbinrelaterad dödlighet i vattenkraftverk långt ifrån det uppsatta målet i ålförvaltningsplanen, och man skriver att vattenkraften i hög grad påverkar dödligheten för utvandrande blankål och förhindrar naturlig uppvandring av ålyngel i inlandsvatten. Man skriver vidare att även om dödligheten vid varje vattenkraftverk kan variera så är den sammanlagda dödligheten efter flera kraftverkspassager generellt hög och att det därför är viktigt att det långsiktiga åtgärdsarbetet med delar i nuvarande förvaltnings­plan som behandlar påverkan från vattenkraft effektiviseras, inte minst i pågående arbete med nationell plan för omprövning och framtagande av moderna miljövillkor för vattenkraften.

Miljö- och jordbruksutskottet har vid upprepade tillfällen behandlat olika åtgärder för att rädda ålbeståndet, bl.a. när det gäller passager förbi vattenkraftverkens turbiner. I betänkande 2021/22:MJU6 tillkännager utskottet för regeringen att regeringen bör ta initiativ för bättre kunskapsunderlag samt ökade åtgärder i fråga om vattenkraftverkens påverkan på hotade arter, inte minst den akut hotade ålen. Det är läge att påminna reger­ingen om detta.

Enligt forskare vid SLU beräknas dagens påverkan av fisket på den blankål som vandrar ut ur Östersjön endast vara 2 procent. Ålfiskets inverkan på beståndet av ål har således reducerats mycket kraftigt. Den lilla rest av ålfiske som nu finns kvar har alltså en försumbar påverkan på ålbeståndet. Ålfiskarna bidrar själva dessutom med sina kunskaper och bidrag till utsättning av glasål.

Det är viktigt att åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål genomförs i hela ålens utbredningsområde. Därför bör regeringen på EU-nivå verka för åtgärder där de gör som störst nytta, inte genom att döda svenskt kulturarv. Med tanke på den marginella påverkan fisket av blankål har är försvinnandet av ett levande kulturarv ett för högt pris att betala.

Ålfonden

Ålfonden, som kom till för att främja ålens fortlevnad i Östersjön, är bra och bör ut­vecklas. Genom att avsätta ekonomiska medel för att sätta ut ål i de svenska vatten­dragen och arbeta långsiktigt med att bevara småskaligt ålfiske och bevara traditionen kring ålfiske, kan både kulturarvet och näringen upprätthållas samtidigt som man främjar ålens fortlevnad. Det måste ligga i en svensk regerings intresse att värna om denna anrika fiskegren och sedvänjan som t ex ålagille utgör. Regeringen bör därför se över hur Ålfondens finansiering kan förstärkas.

Björn Söder (SD)	Lars Andersson (SD)
Pontus Andersson (SD)	Bo Broman (SD)
Mikael Eskilandersson (SD)	Nima Gholam Ali Pour (SD)
Jörgen Grubb (SD)	Carina Ståhl Herrstedt (SD)
Linda Lindberg (SD)	Patrik Jönsson (SD)
Mona Olin (SD)	Magnus Persson (SD)
Charlotte Quensel (SD)	Patrick Reslow (SD)
Jessica Stegrud (SD)	Victoria Tiblom (SD)