Den svenska alkohollagen är unik för Sverige och har under årens lopp flitigt debatterats, reviderats och i vissa avseenden moderniserats. En aspekt i nuvarande lagstiftning som i olika skepnader fått kvarstå sedan införandet av bestämmelsen år 1885 är den om kravet på något slags matservering i samband med köp av alkohol. Det har tagit sig olika uttryck, bland annat genom krav på att gästen måste köpa mat samtidigt som alkoholen köps till att det enbart ska erbjudas mat under serveringstiden.

I dag medför detta att varje serveringsställe i stort sett har krav på sig att ha ett fullstort restaurangkök och en varierad meny med ett utbud av flera maträtter. I stora delar av samhället finns det inget ifrågasättande av detta, men så som lagen är utformad i dag medför det stelbenthet och en begränsning av det svenska kultur- och nöjeslivet. Även om serveringsstället är ett mikrobryggeri eller en lokal vingård eller har en annan inriktning på sin verksamhet än vad som kan anses vara traditionell restaurangverk­samhet blir det i dag omöjligt att sälja alkoholhaltiga drycker i det fall serveringsstället heller inte har ett fullgott restaurangkök med ett brett utbud av mat. Detta medför stora svårigheter i fråga om att bedriva näringsverksamhet, eftersom regelverket kring exempelvis provsmakningstillfällen är synnerligen omfattande. Undantag för detta finns i ett avseende i dagens alkohollag, nämligen för försäljning av alkohol i foajéer till teatrar eller konsertlokaler under pauser. I sådana sammanhang har det inte kunnat bevisas att det råder en anmärkningsvärd oordning eller andra omständigheter som skulle förhindra att motsvarande reglering inte skulle kunna omfatta fler områden eller serveringsställen, också avseende provsmakningstillfällen. Därför bör kopplingen mellan matservering och alkoholservering i alkohollagen ses över.

Gustaf Göthberg (M)	Marie-Louise Hänel Sandström (M)
David Josefsson (M)