H903186: En stärkt rättsprocess och en ökad lagföring

Prop. 2021/22:186

8

5.de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.

Har åklagaren några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges i stämningsansökan.

10 §6

I stämningen ska rätten även förelägga den tilltalade att muntligen eller skriftligen uppge vilken bevisning han eller hon åberopar och vad han eller hon vill styrka med varje bevis. Detta gäller dock inte om det på grund av den tilltalades erkännande eller andra omständigheter kan antas att uppgift om bevisning inte behövs.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt med att

6Senaste lydelse 2014:320.

växling eller annan handlägg- ning. Om det är lämpligt får olika former av förberedelse förenas.

lagda och att parterna anger Prop. 2021/22:186 vilken bevisning de vill åberopa.

Om det behövs får rätten förelägga den tilltalade att skriftligen redo- visa sin inställning till åtalet och grunden för den.

Förberedelsen får ske vid ett sammanträde eller genom skrift- växling eller annan handläggning. Om det är lämpligt får olika former av förberedelse förenas.

2.2Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 15 kap. 1, 6, 7 och 15 §§, 17 kap. 10, 11 och 16 §§, 29 kap. 5 och 6 §§ och 30 kap. 4 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 29 kap. 5 a §, av följande lydelse.

15kap. 1 §1

Om någon under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst åtta år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för allvarligt brott eller eljest synnerlig skada tillfogas annan.

6 §

Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld till ansvar, dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

1Senaste lydelse 1975:1292.

Prop. 2021/22:186

11

Prop. 2021/22:186

Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att den angivne var oskyldig, dömes för obefogad angivelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

är grovt ska det särskilt beaktas om angivelsen avsett allvarlig brottslighet.

Om han eller hon inte insåg, men hade skälig anledning att anta, att den som angetts var oskyldig, döms för obefogad angivelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

fullbordats, ha varit att anse som ringa, ska gärningen dock inte medföra ansvar.

17kap.

10 §4

Med domstol eller annan myndighet i första stycket avses även en dömande kammare eller ett annat organ i Internationella brottmåls- domstolen.

Om brottet är grovt döms för grovt övergrepp i rättssak till fängelse i lägst två och högst åtta år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas

1. om det har uppkommit eller funnits risk för betydande men för det allmänna eller någon enskild,

2. om gärningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag, eller

4Senaste lydelse 2016:508.

Prop. 2021/22:186

13

Prop. 2021/22:186 3. om gärningen annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Om brottet är ringa döms för ringa övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i högst sex månader.

4.gärningen annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Om brottet med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarligt döms till fängelse i högst ett år.

29kap. 5 §7

1.om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada,

2.om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde,

3.om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks,

4.om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet,

utredningen av brottet,

6.om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet utvisas ur riket,

7.om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning,

8.om ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet, eller

9.om någon annan omständighet påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

6Senaste lydelse 2016:508.

7Senaste lydelse 2015:78.

Prop. 2021/22:186

15

Prop. 2021/22:186

16

föreskrivet för brottet, om det finns särskilda skäl för det.

5 a §

Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet.

Detsamma gäller om den till- talade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utred- ningen av någon annans brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i sex månader eller av någon annans

försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott om gärningen är belagd med straff.

Finns det någon sådan omständighet som avses i första eller andra stycket, får rätten döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet, om det finns särskilda skäl för det.

6 §8

Är det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 5 § uppenbart oskäligt att döma till påföljd, skall rätten meddela påföljdseftergift.

30kap. 4 §9

Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

8Senaste lydelse 1988:942.

9Senaste lydelse 1988:942.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

Prop. 2021/22:186

17

Kontaktuppgifter till enskilda

12 a §

Sekretess gäller hos en domstol i ett brottmål för uppgift som rör en enskild, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men och uppgiften avser

1.bostadsadress eller annan jämförbar uppgift som kan lämna upplysningar om var han eller hon bor stadigvarande eller tillfälligt,

2.telefonnummer, e-postadress eller annan jämförbar uppgift som kan användas för att komma i kontakt med honom eller henne, eller

3.personnummer. Motsvarande sekretess gäller i

ett tvistemål om enskilt anspråk i anledning av brott och i ett ärende som rör brott.

Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte för uppgift som rör den som är tilltalad eller svarande.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Deltagande i ett sammanträde genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring

13 b §

Sekretess gäller hos en domstol i ett brottmål, tvistemål eller ärende för uppgift om var en enskild befinner sig som ska delta i ett sammanträde inför rätten genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider men.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Prop. 2021/22:186

19

24

Medverkan och brott på förstadiet

Straffansvaret för mened är inte begränsat till den person som avlagt eden. Även annan medverkande än gärningspersonen kan fällas till ansvar för anstiftan av eller medhjälp till mened enligt reglerna i 23 kap. 4 § brottsbalken.

Den som har anstiftat någon till en gärning som objektivt sett är mened eller har utövat medhjälp till denna kan dömas för anstiftan eller medhjälp även om gärningspersonen går fri från ansvar. För ansvar krävs endast att mened objektivt sett kommit till stånd och att den medverkande uppfyller de subjektiva förutsättningarna för sådant ansvar. (Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (1962:700), 15 kap. 1 §, Juno 2022-01-17.)

Förberedelse till mened och sådan stämpling till mened som innebär att någon söker anstifta en sådan gärning är kriminaliserad, däremot inte övriga stämplingsgärningar (15 kap. 15 § och 23 kap. 2 § andra stycket brottsbalken). Att någon i samråd med någon annan beslutar att begå mened eller att någon åtar eller erbjuder sig att begå mened är därför straffbart endast om det innefattar något förberedelsemoment, dvs. om någon ersättning för brottet betalas eller om det annars går till så som sägs i 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Försök till mened är inte kriminaliserat.

Påföljds- och straffmätningspraxis

Mened är ett brott av sådan art att starka skäl talar för att fängelse ska väljas som påföljd i normalfallet. Av statistik från Brå framgår också att fängelse väljs som påföljd för de flesta som döms för mened. Under 2014– 2019 förekom mened som huvudbrott i 241 fall. Påföljden bestämdes till fängelse i 165 av dessa fall. Den genomsnittliga längden på fängelsestraffen var tre månader. Av Brås statistik framgår vidare att det inte förekom något avgörande som avsåg grov mened under tidsperioden 2007–2019. När det gäller utdömda påföljder framgår även att under motsvarande tidsperiod bestämdes påföljden för mened som huvudbrott till böter i ett fall (2018).

5.1.2Övergrepp i rättssak

Den brottsliga gärningen

Straffbestämmelsen för övergrepp i rättssak finns i 17 kap. 10 § brottsbalken. För övergrepp i rättssak döms den som med våld eller hot om våld angriper någon för att denne hos en domstol eller någon annan myndighet gjort en anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett en utsaga eller för att hindra denne från en sådan åtgärd. Detsamma gäller den som med någon annan gärning som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att denne avlagt vittnesmål eller annars avgett en utsaga vid förhör hos

en myndighet eller för att hindra henne eller honom från att avge en sådan utsaga. Med domstol eller annan myndighet avses även en dömande kammare eller ett annat organ i Internationella brottmålsdomstolen.

Brottet är uppdelat i tre svårhetsgrader. För brott av normalgraden döms till fängelse i högst fyra år. Om brottet är ringa är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. För grovt brott döms till fängelse i lägst två och högst åtta år.

Ringa brott

I lagtexten anges inga kriterier för när en gärning ska bedömas som ringa. I förarbetena anges att utrymmet för att i enskilda fall bedöma brott som ringa generellt sett är begränsat. Vid bedömningen av brottets svårhetsgrad bör man inte endast beakta våldets eller hotets allvar och automatiskt bedöma gärningen som ringa av det skälet att våldet i sig skulle bedömas som t.ex. ringa misshandel eller hotet som mindre allvarligt. Gärningen bör i stället bedömas med beaktande av samtliga omständigheter, t.ex. måste ett hot i syfte att hindra någon från att lämna uppgifter om ett allvarligt våldsbrott anses som en svårare gärning än ett motsvarande hot i syfte att hindra någon från att lämna uppgifter om ett snatteribrott. Som exempel på omständigheter som kan göra att ett brott bör bedömas som ringa anges att angreppet har varit av lindrig beskaffenhet och inte heller har gett upphov till något men för allmänheten, se propositionen Hets mot folkgrupp m.m. (prop. 2001/02:59 s. 46 och 61). Utredningen har inte påträffat något fall i Högsta domstolens praxis som behandlar gränsen mellan brott av normalgraden och ringa brott.

Grovt brott

Till skillnad från de ringa fallen anges i lagtexten i tre punkter exempel på omständigheter som kan medföra att brottet ska bedömas som grovt. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om det har uppkommit eller funnits risk för betydande men för det allmänna eller någon enskild, gärningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag, eller gärningen annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Den första punkten infördes med hänvisning till att övergrepp i rättssak som inte beivras riskerar att leda till att brott inte kan utredas, att brottslingar inte lagförs och att det uppstår ett slags fristad för grovt kriminella individer, se propositionen Bättre straffrättsliga verktyg mot organiserad brottslighet (prop. 2015/16:113 s. 78).

När det gäller den andra punkten anges i förarbetena, som exempel på hot av allvarligt slag, att gärningen har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital. Samtidigt framhålls att det inte är givet att de aktuella omständigheterna, i avsaknad av andra försvårande inslag, bör medföra att ett övergrepp i rättssak ska bedömas som grovt brott (prop. 2015/16:113 s. 93).

Påföljds- och straffmätningspraxis

Övergrepp i rättssak är brott av sådan art att starka skäl talar för att fängelse ska väljas som påföljd i normalfallet. Av statistik från Brå framgår att det under 2014–2019 fattades 1 406 lagföringsbeslut avseende övergrepp i

Prop. 2021/22:186

25

26

5.1.3Skyddande av brottsling

Den brottsliga gärningen

Straffbestämmelsen för skyddande av brottsling finns i 17 kap. 11 § brottsbalken. Avsikten med bestämmelsen är framför allt att skydda statens brottsutredande verksamhet och dess verkställande av påföljd för brott, se propositionen om ändring i brottsbalken m.m. (prop. 1992/93:141 s. 48). För skyddande av brottsling döms den som döljer annan som förövat brott, hjälper honom eller henne att undkomma, undanröjer bevis om brottet eller på annat liknande sätt motverkar att det upptäcks eller beivras. För skyddande av brottsling döms, enligt andra stycket, också den som undanröjer bevis om brott som är föremål för ett rättsligt förfarande vid Internationella brottmålsdomstolen eller på annat liknande sätt motverkar att det upptäcks eller beivras.

Brottet är indelat i två grader. För brott av normalgraden döms till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. I femte stycket finns dessutom en ansvarsfrihetsregel. Om gärningen med hänsyn till gärningspersonens förhållande till den brottslige och övriga omständigheter anses som ringa ska inte dömas till ansvar.

Som utgångspunkt ska gärningspersonen ha agerat med uppsåt. Av fjärde stycket framgår dock att även den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den andre var brottslig ska dömas till ansvar. Straffet är i sådana fall böter.

Ansvarsfrihet i vissa fall

I förarbetena framhålls att som förutsättning för ansvarsfrihet bör beaktas om gärningen med hänsyn till förhållandet mellan de båda personerna och brottets beskaffenhet framstår som försvarlig och ursäktlig. Avseende bör också kunna fästas vid förfarandet. I allmänhet anses det finnas större anledning att överse med att gärningspersonen döljer en brottsling eller hjälper honom eller henne att komma undan än om gärningspersonen undanröjer bevis. Vidare anses ett handlande av en nära familjemedlem kunna framstå som mindre klandervärt än om det företas av någon som inte kan räknas bland de allra närmaste. Vid bedömningen ska en helhetsbedömning göras av samtliga omständigheter, se propositionen om följdlagstiftning till äktenskapsbalken m.m. (prop. 1986/87:86 s. 96).

Grovt brott

I lagtexten anges inga kvalifikationsgrunder för när ett brott ska anses som grovt. I förarbetena framhålls dock som exempel på grovt brott att skyddandet avser en brottsling som har gjort sig skyldig till ett allvarligt brott, t.ex. grovt narkotikabrott eller terrorhandling (prop. 1992/93:141

uppgifter att utreda brott och lagföra de personer som har begått dem. Samhället bör ingripa med kraftfulla åtgärder mot vittnen som medvetet lämnar felaktiga uppgifter eller förtiger sanningen. Det måste därför säkerställas att straffskalan för mened är utformad på ett sådant sätt att den dels svarar mot hur allvarligt brottet är, dels ger utrymme för nyanserade bedömningar i enskilda fall. Vidare måste det finnas tydliga och praktiskt användbara kriterier för när ett menedsbrott kan anses som grovt.

Utredningen har i sin praxisgenomgång inte hittat något exempel på en tillämpning av straffskalan för grov mened. Ett troligt skäl till detta är enligt utredningen utformningen av kvalifikationsgrunderna. Rätten är i och för sig fri att bedöma ett brott som grovt även när det finns en omständighet som inte anges särskilt i en straffbestämmelse. Domstolarna är dock restriktiva med att bedöma ett brott som grovt på annan grund än som framgår av lagtexten. För att ett brott ska bedömas som grovt i sådana fall krävs i princip att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som försvårande i motsvarande grad som normalt gäller i de fall som anges i lagens exemplifiering (se t.ex. rättsfallet NJA 2019 s. 747). De befintliga kvalifikationsgrunderna i menedsparagrafen avser speciella situationer som sällan aktualiseras. Vissa oklarheter finns också när det gäller den närmare innebörden av kvalifikationsgrunderna.

Utredningen har gjort en genomgång av praxis och menar med ledning av denna att det är tydligt att straffmätningen för mened är alltför komprimerad. Som framgår i avsnitt 5.1.1 bestäms straffet för mened i genomsnitt till fängelse i tre månader. Det gäller i princip oavsett hur allvarlig den brottslighet som meneden tar sikte på är. Menedsbestämmelsen bör enligt utredningens uppfattning därför ändras med syftet att straffmätningen av allvarliga respektive mindre allvarliga menedsbrott ska skilja sig åt i större utsträckning än vad som nu är fallet. Regeringen ansluter sig till detta.

En ny kvalifikationsgrund bör införas

Den första kvalifikationsgrunden som enligt 15 kap. 1 § andra stycket brottsbalken ska beaktas vid bedömningen av om ett menedsbrott är grovt tar sikte på att gärningspersonen lämnar uppgift med uppsåt att en oskyldig ska fällas till ansvar för ett allvarligt brott. Varken lagtexten eller förarbetena ger någon mer utförlig vägledning angående vad som avses med att ett brott är allvarligt. Regeringen delar utredningens bedömning att det troligtvis är ett av skälen till att bestämmelsen inte används i praktiken. Det kan, som utredningen antar, inte uteslutas att det i rättstillämpningen har bedömts att med ett allvarligt brott avses brott liknande de mycket speciella brott som Straffrättskommittén angav som exempel på när synnerlig skada tillfogas annan, nämligen att hindra en person som begått högförräderi eller spioneri från att bli fälld (SOU 1944:69 s. 319).

Den andra kvalifikationsgrunden, att gärningspersonen lämnar uppgift med uppsåt att annan ska tillfogas synnerlig skada, har ett snävt och delvis oklart tillämpningsområde. De situationer som Straffrättskommittén angav som exempel är särpräglade. Även om kommittén framhöll att också andra omständigheter kan tillmätas betydelse vid frågan om brottet är grovt, är

Prop. 2021/22:186

29

30

Även om de befintliga kvalifikationsgrunderna inte har lett till att straffskalan för grov mened används tar, som också utredningen anser, de exempel som anges i bestämmelsen sikte på omständigheter som är, eller kan vara, straffvärdehöjande i sådan utsträckning att en mened bör anses som grov. De oklarheter som delvis finns när det gäller kvalifikations- grunderna ger dock anledning att överväga om de bör förändras i något avseende. Det finns dessutom skäl att överväga att införa en ny kvalifikationsgrund som möjliggör att fler allvarliga fall av mened kan bedömas som grova och därmed bestraffas hårdare.

När det gäller behovet av en ny kvalifikationsgrund kan särskilt följande framhållas. Det kan antas vara inte alltför ovanligt att vittnen i rättegångar, särskilt om de avser allvarliga brott som begåtts inom ramen för kriminella nätverk, lämnar osanna uppgifter eller underlåter att lämna vissa uppgifter. I sådana sammanhang finns ofta en utpräglad tystnadskultur och oviljan att samarbeta med de rättsvårdande myndigheterna är påtaglig. Allvarliga brott riskerar, i större utsträckning än mindre allvarliga brott, att leda till skador på såväl enskilda som allmänna intressen, vilket i sin tur kan leda till ökad otrygghet. Samhällets intresse av att allvarliga brott som begås inom ramen för kriminella nätverk utreds är därför särskilt starkt. Regeringen ansluter sig till utredningens ståndpunkt att vid bedömningen av hur allvarlig en mened är bör den, i större utsträckning än vad som nu är fallet, sättas i relation till det eller de brott som utredningen eller lagföringen avser. En gärning som begås med uppsåt att förhindra utredningen av allvarliga brott eller lagföringen av någon för sådana brott har ett högre straffvärde än en gärning som begås utan ett sådant uppsåt.

Det kan i och för sig hävdas att den nuvarande kvalifikationsgrunden som tar sikte på att gärningspersonen haft uppsåt att tillfoga annan – vilket i sådana fall skulle utgöra staten eller samhället – synnerlig skada kan komma till användning när det brott som meneden har anknytning till är allvarligt. Som redovisas ovan angav Straffrättskommittén som exempel att någon avsett att hindra att en förrädare eller spion blir fälld. I enlighet med detta resonemang kan det hävdas att staten eller samhället lider sådan skada också av att andra allvarliga brott – med motsvarande straffvärde – inte utreds eller att den skyldige till brottet lagförs. Mot en sådan tolkning talar emellertid att det är tveksamt om staten eller samhället kan anses lida synnerlig skada bara genom att ett allvarligt brott – som visserligen kan bidra till en mer allmän känsla av otrygghet – inte utreds eller att den skyldige inte lagförs. Oavsett vilken tolkning av bestämmelsen som är möjlig kan det konstateras att åklagare och domstolar i praktiken inte har bedömt att bestämmelsen omfattar sådana situationer.

Mot denna bakgrund bör det som utredningen föreslår införas en ny kvalifikationsgrund som tar sikte på gärningspersonens uppsåt att förhindra utredningen eller lagföringen av allvarliga brott.

Kvalifikationsgrundens utformning

I brottmålsförfarandet begås, enligt utredningen, de allra flesta fall av mened när vittnen hörs inom ramen för rättegången i domstol. Ett vittne kan dock också begå mened när han eller hon hörs under ed under

förundersökningen. Det saknas skäl att i allvarlighetshänseende göra skillnad mellan dessa två situationer. Den nya kvalifikationsgrunden bör därför omfatta båda fallen. Utredningen föreslår att det ska uttryckas på så sätt att gärningspersonen haft uppsåt att förhindra utredningen av eller lagföringen för brott. Med uttrycket avses att gärningspersonen ska ha lämnat uppgifter eller förtigit sanningen med uppsåt att utredningen inte ska resultera i att åtal väcks eller, om åtal har väckts, den åtalade personen inte ska kunna dömas för brottet.

Ekobrottsmyndigheten menar att även försvårande av utredningen av eller lagföringen för brott bör omfattas av kvalifikationsgrunden. Genom att lägga till detta kommer bestämmelsen, enligt myndigheten, att bättre täcka de situationer som avses samtidigt som bedömningen av gärningsmannens uppsåt underlättas vid invändning från den misstänkte att avsikten inte har varit att förhindra utredningen eller lagföringen. Enligt regeringens mening kan ett sådant tillägg som Ekobrottsmyndigheten efterfrågar vara av värde av tydlighetsskäl även om det inte är avsett att ställas upp något krav i kvalifikationsgrunden att den effekt som eftersträvas också uppstår. Rent språkligt kan det också uppfattas som mer riktigt att tala om ett försvårande än ett förhindrande, särskilt under utredningsfasen.

I ansvarsfrihetsregeln i 15 kap. 4 § första stycket brottsbalken anges att om utsagan är utan betydelse för saken döms inte till ansvar för mened. I kravet i kvalifikationsgrunden på att gärningspersonen haft uppsåt att utredningen av ett brott eller lagföringen av någon för brottet ska försvåras eller förhindras bör även ligga att det är fråga om uppgift av större betydelse för saken.

Enligt utredningen bör den nya kvalifikationsgrunden innehålla en hänvisning till att det brott som gärningspersonen har uppsåt att förhindra utredningen av eller lagföringen av någon för är allvarligt. Regeringen ställer sig bakom den inriktningen. Att gärningspersonen haft uppsåt att försvåra eller förhindra utredningen eller lagföringen av ett mindre allvarligt brott bör normalt alltså inte i sig medföra att en mened bedöms som grov. Ett sådant uppsåt bör dock kunna beaktas som en straffvärdehöjande omständighet inom ramen för straffmätningen för brott av normalgraden. Frågan är då vad som ska anses utgöra ett allvarligt brott och vilket uttryck som bör användas i lagtexten.

Uttrycket att ett brott är allvarligt finns redan i den befintliga kvalifikationsgrunden i den del som tar sikte på att en oskyldig person ska fällas till ansvar. Men som redovisas ovan saknas tydlig vägledning om vad som ska avses med ett allvarligt brott.

Att ett brott är allvarligt är ett uttryck som också förekommer i flera andra sammanhang och har inte sällan olika innebörd. Uttrycket finns bl.a. i bestämmelsen om falskt åtal, grovt brott (15 kap. 5 § andra stycket brottsbalken). I förarbetena till den bestämmelsen ges inte närmare ledning om vad uttrycket avser. Inte heller finns sådan ledning i den praxis som utredningen tagit del av. Straffrättskommittén framhöll dock att uttrycket inte endast tog sikte på brottets straffvärde, utan även på ”vanärande” brott, t.ex. ”lindrigare sedlighetsbrott” (SOU 1944:69 s. 330 och 331).

Det är dock i och för sig inte nödvändigt att innebörden av uttrycket till fullo anknyter till hur det förstås i andra straffbestämmelser. Att ett brott eller en omständighet är allvarlig är ett uttryck som måste kunna anpassas

Prop. 2021/22:186

31

grova trots att inte den föreslagna tvåårsgränsen uppnås, kan få tillräckligt genomslag inom ramen för en sådan bedömning.

Den av utredningen valda hänvisningen till ett allvarligt brott väcker dock, som Ekobrottsmyndigheten är inne på, frågor när det gäller sådana situationer där meneden tar sikte på flera brott som begåtts systematiskt eller där samma handling utgör flera brott och där straffvärdet för den samlade brottsligheten överstiger fängelse i två år. Det synes exempelvis tveksamt om det av utredningen använda uttrycket skulle medge en tillämpning av kvalifikationsgrunden i fall där meneden avser exempelvis flera rån som inte var för sig bedöms ha ett straffvärde om två år, men där det sammanlagda straffvärdet når upp till eller överstiger tvåårsgränsen. Enligt regeringens mening bör ett menedsbrott regelmässigt kunna anses som grovt även i de fallen. För att uppnå det bedöms det lämpligare att i kvalifikationsgrunden använda uttrycket allvarlig brottslighet i stället för allvarligt brott. En sådan lösning ger domstolen en uttrycklig möjlighet att göra en samlad bedömning av straffvärdet av den brottslighet som meneden avser vid rubriceringen av menedsbrottet.

Som Göta hovrätt framför är det tillräckligt att de omständigheter som gör att brottsligheten har ett straffvärde om minst två års fängelse är täckta av gärningspersonens uppsåt. Uppsåtet behöver alltså inte täcka att brotten som meneden avser har ett straffvärde om två år eller mer.

Behovet av att ändra de befintliga kvalifikationsgrunderna

I linje med bedömningen av att uttrycket allvarlig brottslighet ger den nya kvalifikationsgrunden en mer ändamålsenlig träffbild bör den befintliga kvalifikationsgrunden som tar sikte på att gärningspersonen haft uppsåt att en oskyldig person ska fällas till ansvar för allvarligt brott ändras på motsvarande sätt. Vid tillämpningen av den befintliga kvalifikations- grunden bör begreppet allvarlig brottslighet ha samma innebörd som i den nya föreslagna grunden. Detta innebär att om gärningspersonen har begått mened med uppsåt att oskyldig ska dömas för brottslighet som har eller kan förväntas ha ett straffvärde om fängelse i minst två år bör han eller hon kunna dömas för grov mened. Inte heller detta förslag till ändring är avsedd att förhindra att även brottslighet som inte har ett straffvärde om två år i det enskilda fallet kan bedömas som allvarlig.

Som framgår ovan gör utredningen bedömningen att den befintliga kvalifikationsgrunden som avser att annan ska tillfogas synnerlig skada bör behållas. Utredningen föreslår heller inte några förändringar av den. Den nya kvalifikationsgrunden innefattar även de fall som Straffrätts- kommittén angav som exempel på när gärningspersonen haft uppsåt att annan ska tillfogas synnerlig skada, t.ex. högförräderi och spioneri. Viss överlappning kan alltså föreligga mellan den nya och den befintliga kvalifikationsgrunden. Det finns emellertid enligt utredningen inte skäl att ändra den nuvarande kvalifikationsgrunden i sak. Regeringen instämmer i den bedömningen.

Effekten av förändringarna i kvalifikationsgrunderna

Utredningen bedömer att förslagen till förändringar av kvalifikations- grunderna kommer att medföra att straffskalan för grov mened kommer att tillämpas i praktiken. Regeringen ansluter sig till den bedömningen. En

Prop. 2021/22:186

33

bedömning att övervägande skäl talar för att böter även fortsättningsvis ska ingå i straffskalan för ringa mened.

Maximistraffet för grov mened förändras inte

När det gäller straffskalans övre gräns, dvs. fängelse i åtta år för grov mened, anser utredningen att det inte finns skäl att göra någon förändring. Det förhållandevis höga maximistraffet för grov mened understryker brottstypens allvar och ger ett tillräckligt utrymme för att mäta ut proportionerliga straff för de allvarligaste formerna av mened. Regeringen instämmer i utredningens bedömning.

Minimistraffet för mened av normalgraden bör inte ändras

Straffskalan för mened av normalgraden är fängelse i högst fyra år. Utredningen har övervägt en höjning av minimistraffet till fängelse i sex månader. Utredningen anser dock att övervägande skäl talar mot en sådan höjning. Om minimistraffet för normalgradsbrottet höjs till sex månader kommer det att bli utgångspunkten för straffvärdebedömningen i samtliga de fall då det inte finns några förmildrande eller försvårande omständig- heter hänförliga till brottet – dvs. i de allra flesta fallen. Enligt utredningen kan det ifrågasättas om ett så högt straffvärde alltid är proportionerligt.

Som anges i övervägandena när det gäller kvalifikationsgrunderna för grov mened bör hänsyn tas bl.a. till allvaret i den brottslighet som utredningen eller lagföringen avser. Det är alltså rimligt att straffet för mened till viss del sätts i proportion till den brottslighet meneden avser. Detta bör gälla såväl i försvårande som i mildrande riktning. Den som begår en mened med uppsåt att försvåra eller förhindra utredningen eller lagföringen av allvarlig brottslighet bör straffas hårdare än den som begått en mened som har anknytning till mindre allvarlig brottslighet.

Ett minimistraff om sex månader innebär att det i fler fall än i dag kommer att dömas till straff för mened som är väsentligt strängare än det straff som döms ut för den brottslighet som meneden tar sikte på. Om någon exempelvis begår en mened inom ramen för en rättegång om rattfylleri, stöld eller misshandel – vilka alla utgör brott som är mycket vanligt förekommande och där straffvärdet inte sällan ligger på fängelse i en månad – kommer straffet som döms ut för meneden i många fall att vara sex gånger högre än straffet för den brottslighet meneden avser. Även om det finns starka skäl att se allvarligt på brott som förhindrar eller riskerar att förhindra den rättskipande verksamheten delar regeringen bedömningen att den skillnaden i straffvärde mellan meneden och den brottslighet den avser kan anses vara oproportionerligt stor under vissa omständigheter. I sammanhanget måste även beaktas att meneds- bestämmelsen har ett vitt tillämpningsområde och är tillämplig även i tvistemål. De skäl för att se allvarligare på mened som förs fram som bakgrund till reformen kan inte anses föreligga i lika hög grad när det gäller tvistemål. Minimistraffet för mened av normalgraden bör därför, som också så gott som samtliga remissinstanser anser, lämnas oförändrat.

Minimistraffet för grov mened bör inte ändras

En utgångspunkt för de förändringar som övervägs beträffande menedsbrottet är att straffen för de allvarligare fallen av mened, som har

Prop. 2021/22:186

35

lösningen att kombinera en höjning av straffet för brott av normalgraden med en särskild lindrigare straffskala för mindre allvarliga fall. Brott av normalgraden bör vara utgångspunkten för bedömningen i de flesta fallen. Att införa en ordning som innebär att flera av de fall som nu bedöms som brott av normalgraden i stället ska anses vara mindre allvarliga framstår inte som ändamålsenligt och riskerar att sända fel signaler. Regeringen anser emellertid, till skillnad från utredningen, att starka skäl talar för en höjning av minimistraffet för övergrepp i rättssak av normalgraden. Visserligen är syftet med den kompletterande kvalifikationsgrunden som föreslås i avsnitt 5.4.2 att fler övergrepp i rättssak som begås inom ramen för kriminella nätverk ska kunna bedömas som grova och därmed omfattas av en strängare straffskala. Men de skäl som talar för att öka straffnivån gäller även de övergrepp i rättssak som inte når upp till gränsen för grovt brott. Den tystnadskultur som ofta präglar kriminella nätverk, och även de områden i vilka de är aktiva, är ett betydande hinder i arbetet mot organiserad brottslighet och gängkriminalitet. Det finns därför anledning att markera kraftfullt mot gärningar som riktas mot dem som ska medverka till att brott i dessa miljöer kan utredas och få en rättslig prövning. Övergrepp i rättssak är ett brott som utgör ett direkt angrepp dels mot en enskild, dels mot en pågående, stundande eller avslutad rättsprocess. Det gäller även om gärningen inte har anknytning till brottslighet inom ramen för kriminella nätverk. Det finns alltså anledning att se allvarligare även på övergrepp i rättssak som begås i andra miljöer. En höjning av minimistraffet skulle enligt såväl utredningens som regeringens bedömning medföra en generell höjning av straffnivån för övergrepp i rättssak. Regeringen föreslår därför att minimistraffet för övergrepp i rättssak av normalgraden ska höjas till fängelse i sex månader. Ett sådant förslag ligger också bättre i linje med vad riksdagen tillkännagett för regeringen om straffet för övergrepp i rättssak (riksdagens tillkännagivanden bet. 2018/19:JuU11 punkt 42, rskr. 2018/19:181 och bet. 2019/20:JuU26 punkt 24, rskr. 2019/20:258).

Regeringens förslag när det gäller övergrepp i rättssak innebär att straffskalorna för mened och övergrepp i rättssak inte längre överensstämmer, vilket tidigare har ansetts böra vara fallet (prop. 2001/02:59 s. 46). Enligt regeringens mening finns det dock anledning att omvärdera den bedömningen och se allvarligare på övergrepp i rättssak än på mened. Även om skyddsintresset för de båda brotten delvis sammanfaller innehåller övergrepp i rättssak ett tillkommande moment av våld eller hot som gör det särskilt allvarligt. Regeringen återkommer i nästa avsnitt till frågan om det bör finnas en särskild straffskala för mindre allvarliga fall av övergrepp i rättssak.

Brottsbeteckningen ringa övergrepp i rättssak ersätts med en särskild strängare straffskala för mindre allvarliga fall

I dag finns en ringa form av övergrepp i rättssak med straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader. Brottet har beteckningen ringa övergrepp i rättssak (se 17 kap. 10 § fjärde stycket brottsbalken). Övergrepp i rättssak innebär, precis som mened, ett hot mot intresset av att staten ska kunna utföra sin rättskipande uppgift. Brottet riktar sig dessutom mot en annan person, t.ex. genom att våld eller hot om våld

Prop. 2021/22:186

39

40

Utredningens förslag innebär att den särskilda brottsbeteckningen ringa övergrepp i rättssak tas bort och att de fall som i dag rubriceras som ringa övergrepp i rättssak i stället ska omfattas av den oförändrade straffskalan för övergrepp i rättssak av normalgraden. Som framgår ovan föreslår regeringen att det minsta straffet för övergrepp i rättssak av normalgraden ska höjas till fängelse i sex månader. Mot bakgrund av det förslaget finns det anledning att överväga om det alltjämt bör finnas en särskild straffskala för mindre allvarliga fall av övergrepp i rättssak. Det kan då, som utredningen för fram, ifrågasättas om det alltid är proportionerligt med ett straffvärde om minst sex månader för övergrepp i rättssak. Så kan t.ex. någon gång inte anses vara fallet när förbrottet har ett väsentligt lägre straffvärde än sex månader och övergreppet i rättssak begränsar sig till en gärning av inte alltför kvalificerat slag, t.ex. ett mindre allvarligt hot. Regeringen bedömer mot den bakgrunden att utredningens alternativa förslag med en särskild straffskala på fängelse i högst ett år för mindre allvarliga former av övergrepp i rättssak är en systematiskt lämplig lösning. Med den lösningen finns utrymme för att göra en mer nyanserad straffmätning för de mindre allvarliga fallen. Genom att i lagtexten tala om mindre allvarliga fall undviker man vidare att beteckna en gärning som består i övergrepp av rättssak som ringa. En sådan rubricering framstår som mindre lämplig med hänsyn till brottets allvar och den straffskala som föreslås för de mindre allvarliga fallen, fängelse i högst ett år. Den särskilda straffskalan för mindre allvarliga fall av övergrepp i rättssak bör främst komma till användning för sådan brottslighet som i dag bedöms som ringa övergrepp i rättssak.

Vid bedömningen av om en gärning är mindre allvarlig ska samtliga omständigheter beaktas. Utrymmet för att bedöma en gärning som mindre allvarlig ska emellertid, i likhet med vad som i dag gäller för den ringa graden av övergrepp i rättssak, vara begränsat. Det bör dock också i begränsade undantagsfall kunna finnas ett utrymme att använda straffskalan för mindre allvarliga fall även för de minst straffvärda fallen som i dag anses utgöra brott av normalgraden. Exempel på när en sådan tillämpning kan komma i fråga är om straffvärdet för brottet i dag hade bedömts uppgå till fängelse i en eller ett par månader. Även när ett övergrepp i rättssak bedöms som mindre allvarligt bör brottet i många fall kunna vara av sådan art att det finns skäl för att bestämma påföljden till fängelse även om straffvärdet i sig eller tidigare brottslighet inte talar för det.

Straffskalan för grovt övergrepp i rättssak bör inte ändras

Straffskalan för grovt övergrepp i rättssak är fängelse i lägst två och högst åtta år. Av kriminalstatistiken framgår att grovt övergrepp i rättssak, framför allt under senare år, tillämpas i viss utsträckning. Regeringen föreslår också, som framgår i avsnitt 5.4.2, att det ska införas en ny kvalifikationsgrund som är särskilt inriktad på brottslighet som sker inom ramen för kriminella nätverk och som kan förväntas innebära att det grova brottet tillämpas i större utsträckning än vad som nu är fallet. Enligt

Prop. 2021/22:186

44

kan försvåra utredningen eller lagföringen i lika stor utsträckning som om någon t.ex. hotar ett vittne eller om ett vittne ljuger vid förhör i domstol.

Skyddande av brottsling tar dessutom sikte på åtgärder som inte sällan kan antas förekomma inom ramen för kriminella nätverk. Graden av organisation och struktur i de kriminella nätverken kan variera. I mer organiserade sammanslutningar, där personer tilldelas olika uppgifter, kan döljandet av den som begått ett brott eller undanröjande av bevisning vara en viktig förutsättning för att förbrottet ska kunna utföras. Kriminella nätverk bygger dessutom ofta på starka lojalitetsband, inte sällan släktskapsförhållanden. Även personer som inte har varit delaktiga i förbrottet och haft begränsad kännedom om det kan, av lojalitet, spela en viktig roll när det gäller att motverka brottsutredningen. Skade- verkningarna av sådana ageranden kan bli allvarliga. Det kan leda till att grova brott inte utreds eller att de som utfört brotten inte kan lagföras, vilket i sin tur riskerar att undergräva förtroendet för de brottsbekämpande myndigheterna och öka otryggheten i samhället. Det är angeläget att förhindra en sådan utveckling.

Maximistraffet för grovt skyddande av brottsling bör höjas

Som tidigare konstaterats påverkar en höjning av maximistraffet sällan straffmätningspraxis. Det effektivaste sättet att åstadkomma en förhöjd straffnivå är i stället att höja minimistraffet. Mot bakgrund av vad som anges ovan menar utredningen dock att det abstrakta straffvärdet för skyddande av brottsling, jämfört med andra liknande brottstyper, är oproportionerligt lågt. Maximistraffet för grovt brott bör därför höjas till fängelse i sex år. Genom en sådan förändring tydliggörs brottets allvar, samtidigt som en viss straffvärdemässig skillnad mot ännu allvarligare brott, såsom övergrepp i rättssak, bibehålls.

Minimistraffet för skyddande av brottsling av normalgraden bör inte höjas

Utredningen har övervägt ett minimistraff för brott av normalgraden om fängelse i sex månader, men har kommit fram till att övervägande skäl talar mot en sådan höjning. Om minimistraffet för normalgradsbrottet är sex månader kommer det att bli utgångspunkten för straffvärde- bedömningen i de allra flesta fall – dvs. i alla de fall då det inte finns några förmildrande eller försvårande omständigheter hänförliga till brottet. Det har enligt utredningen inte framkommit några omständigheter som talar för att det finns ett behov av att generellt höja straffnivån för skyddande av brottsling av normalgraden. Genomgången av praxis talar också för att straffmätningen av skyddande av brottsling är förhållandevis nyanserad; längden på fängelsestraffen varierar och inte sällan döms för grovt skyddande av brottsling.

Om minimistraffet för normalgradsbrottet höjs till sex månaders fängelse bör det, enligt utredningens uppfattning, finnas ett visst utrymme att i undantagsfall – när omständigheterna gör brottet mindre allvarligt – döma ut ett lägre straff. Att då därutöver behålla en ordning där straffrihet råder vid ringa brott framstår inte som ett alternativ. Det skulle alltså innebära att ansvarsfrihetsregeln måste tas bort. Även om utrymmet för ansvarsfrihet bör begränsas, vilket föreslås och utvecklas i det följande,

De angivna exemplen på omständigheter som bör kunna beaktas vid bedömningen av om men för det allmänna har uppkommit eller om det funnits en risk för sådant men bör kunna anses utgöra en tillräcklig vägledning för tillämpning av kvalifikationsgrunden. Det är inte möjligt att helt och hållet eliminera alla oklarheter vid utformningen av en kvalifikationsgrund, utan den närmare tillämpningen måste i viss utsträckning överlämnas till rättstillämpningen.

I straffbestämmelsen om skyddande av brottsling bör det därför föras in en kvalifikationsgrund som tar sikte på om det uppkommit eller funnits en risk för betydande men för det allmänna.

Solna tingsrätt efterlyser ett förtydligande av vad som närmare avses med ett allvarligt brott och hänvisar till att det vid grov mened anges vilket straffvärde som ska beaktas vid bedömningen. När det gäller grov mened är dock den nya kvalifikationsgrunden formulerad så att den uttryckligen tar sikte på brott som begås med uppsåt att utredningen eller lagföringen av allvarlig brottslighet ska försvåras eller förhindras. Det finns därför anledning att närmare utveckla vad som avses med allvarlig brottslighet i det sammanhanget. Beträffande skyddande av brottsling är förslaget till ny kvalifikationsgrund formulerad så, att det har uppkommit eller funnits risk för betydande men för det allmänna. Även om brottslighetens allvar, enligt vad som anges ovan, bör ha betydelse vid bedömningen återfinns inte uttrycket i den föreslagna kvalifikationsgrunden. Enligt regeringen bör viss försiktighet iakttas när det gäller att utveckla den närmare innebörden av en omständighet som kan utgöra en av flera omständigheter som kan medföra att ett brott ska bedömas som grovt, när omständigheten inte utgör en del av kvalifikationsgrunden. Viss ledning kan emellertid hämtas från de ställningstaganden som görs avseende den nya kvalifikationsgrunden för grov mened.

Skyddande av brottsling kan påbörjas antingen direkt efter att ett brott har förövats eller vid ett senare tillfälle. I det första fallet riskerar gärningen att förhindra eller försvåra utredningen av brottet. Om skyddandet av brottsling sker vid ett senare tillfälle och efter att åtal har väckts, förhindras eller försvåras i stället lagföringen. Det saknas skäl att i allvarlighetshänseende göra skillnad mellan dessa två situationer.

Särskilt farlig art

I bestämmelserna om övergrepp i rättssak (17 kap. 10 § brottsbalken) och våld eller hot mot tjänsteman (17 kap. 1 § brottsbalken) anges att det vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt ska beaktas om gärningen har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Dessa kvalifikationsgrunder finns även i ett flertal andra straffbestämmelser som har helt eller delvis andra skyddsintressen. Exempel på sådana bestämmelser är grovt olaga tvång, grov stöld, grov utpressning, grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott.

Såväl särskilt hänsynslös som särskilt farlig art fyller funktionen att samla upp en mängd kvalificerande omständigheter som inte passar in under några av de andra grunder som anges i respektive bestämmelse. De har liknande innebörd och är delvis överlappande (prop. 2015/16:113

s.66 f). Att ett brott har varit av särskilt hänsynslös art tar framför allt sikte på försvårande inslag som rör brottsoffrets situation eller karaktären på

Prop. 2021/22:186

47

48

Utredningen anser att kvalifikationsgrunden att gärningen varit av särskilt farlig art bör användas för att fånga upp kvalificerande omständigheter som kan förekomma vid skyddande av brottsling, men som det inte finns skäl att lyfta fram som självständiga kvalifikations- grunder. Regeringen delar den bedömningen. Inom ramen för kriminella nätverk, men även i andra sammanhang, kan det bl.a. handla om skyddande som präglas av en hög organisationsgrad eller som skett systematiskt, t.ex. genom ett upprepat beteende som utförs på likartat sätt. Det sammanhang som skyddandet har skett i bör också kunna beaktas. Även skyddande av brottsling som avser en person som begått ett mindre allvarligt brott inom ramen för en kriminell miljö eller som ett led i en mer omfattande kriminell verksamhet bör kunna ses som försvårande.

Mot bakgrund av det angivna bör därför en kvalifikationsgrund införas som tar sikte på att gärningen, i andra fall än de som anges ovan, varit av särskilt farlig art.

Det saknas skäl att i kvalifikationsgrunden också ange att gärningen annars varit av särskilt hänsynslös art eftersom skyddande av brottsling, till skillnad från bl.a. övergrepp i rättssak, inte riktar sig mot någon enskild.

5.5.3Ansvarsfrihet vid ringa gärningar

Regeringens förslag: Bestämmelsen om ansvarsfrihet vid ringa gärningar ska kompletteras så att det vid bedömningen av om en gärning är ringa uttryckligen ska tas hänsyn till den brottslighet som den som skyddandet avser har begått.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att det vid bedömningen ska tas hänsyn till det brott som den som skyddandet avser har begått. Utredningen föreslår också en delvis annan språklig utformning av bestämmelsen.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Ansvarsfrihet vid ringa gärningar bör behållas

Bestämmelsen om ansvarsfrihet för skyddande av brottsling som bedöms som ringa ger domstolen en möjlighet att ogilla åtalet om skyddandet framstått som försvarligt och ursäktligt. Av lagtexten framgår att det vid intresseavvägningen ska tas hänsyn till gärningspersonens förhållande till brottslingen samt till övriga omständigheter. Med övriga omständigheter har i förarbetena framför allt framhållits brottets karaktär (prop.

lindrigare straff kan leda till att enskilda avslöjar brott som annars inte hade klarats upp eller bara med betydande resurser hade kunnat klaras upp.

Samtliga brottsbekämpande myndigheter tillstyrker utredningens förslag om att införa en reglering om strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott. Ekobrottsmyndigheten och Polismyndigheten delar bedömningen att en sådan ordning kan medföra en effektivare brottsbekämpning genom att fler allvarliga och svårutredda brott klaras upp och att fler personer lagförs. Malmö tingsrätt anser att ett system med strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott på ett proportionerligt sätt öppnar för såväl en ökad lagföring som för en effektivare användning av de brottsbekämpande myndigheternas resurser. Åklagarmyndigheten bedömer att ett sådant system kan bidra till att bryta tystnadskulturen.

De remissinstanser som avstyrker eller är tveksamma till ett system med strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott, bl.a. JK, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Sveriges advokatsamfund, ifrågasätter om ett sådant system skulle bli tillräckligt rättssäkert och effektivt.

Lagrådet avråder från att införa det föreslagna systemet med strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott framför allt på grund av att ett sådant system är förenat med inte obetydliga risker från rättssäkerhetssynpunkt. Dessutom anser Lagrådet att det framstår som osannolikt att införandet av ett sådant system kommer att ha några mer påtagliga effekter för möjligheterna att vidta åtgärder mot allvarliga brott och att det därför är tveksamt om fördelarna med ett införande överväger nackdelarna. Lagrådet påpekar dock att i slutändan får frågan om ett kronvittnessystem ska införas avgöras politiskt.

Som utredningen redogör för talar internationella erfarenheter för att ett system med strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott kan förväntas öka incitamenten att samarbeta med de brotts- bekämpande myndigheterna. I Danmark och Norge är uppfattningen att ett sådant system bidrar till att fler allvarliga och svårutredda brott klaras upp och att fler personer lagförs. En ordning med strafflindring vid utrednings- medverkan kan framför allt förväntas vara effektiv i utredningar av brott som begåtts av flera gärningspersoner tillsammans, vilket ofta är fallet vid brott inom ramen för kriminella nätverk. Att sådana brott i större utsträckning klaras upp kan på sikt även få preventiva effekter.

Kritiken mot ett system med strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott handlar till stor del om praktiska frågor förknippade med ett sådant system snarare än den principiella frågan om systemet bör införas. En sådan praktisk fråga är risken för att ett system som erbjuder strafflindring i utbyte mot utredningsmedverkan kan medföra att misstänkta och tilltalade i högre grad lämnar felaktiga uppgifter och att uppgifterna därför generellt skulle ha ett lågt bevisvärde. En sådan risk i bevishänseende finns naturligtvis men risken bör inte överdrivas. Att personer som hörs inom ramen för rättsprocesser lämnar osanna uppgifter är något som såväl åklagare som domstolar är vana att hantera. Vilket bevisvärde uppgifterna har blir helt beroende av omständigheterna i det enskilda fallet och får bedömas på sedvanligt sätt enligt gängse metoder för bevisvärdering i brottmål. En åtgärd för att ytterligare understryka allvaret i att felaktigt anklaga någon för brott och motverka detta kan vara

Prop. 2021/22:186

53

(prop. 1987/88:120). I förarbetena till bestämmelserna framhålls att regleringen ska tillämpas med försiktighet för att inte medföra risk för en oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmätningen. Det krävs alltså att billighetsskälen är av viss tyngd för att strafflindring ska medges med stöd av regleringen (prop. 1987/88:120 s. 90 och rättsfallet NJA 2010 s. 592).

När den strafflindringsgrund som tar sikte på medverkan i utredningen av egen brottslighet i 29 kap. 5 § första stycket 5 tillkom uttalade regeringen att den tilltalades medverkan bör nå upp till en förhållandevis kvalificerad nivå för att kunna resultera i strafflindring. Uppgifterna ska vara av väsentlig betydelse för utredningen av brottet (prop. 2014/15:37 s. 21–22).

Kravet innebär inte att den tilltalades medverkan i utredningen faktiskt måste ha lett till ett resultat som annars inte hade kunnat uppnås. Det krävs inte heller att det står klart att medverkan lett till att utredningen kunnat genomföras snabbare och enklare, eftersom en sådan ordning skulle behöva bygga på hypotetiska resonemang och få oförutsebara effekter. För att strafflindring ska ges bör det vara tillräckligt att den tilltalade har medverkat på ett sätt som varit ägnat att på något väsentligt sätt föra utredningen framåt (se rättsfallet NJA 2021 s. 525).

Ett motsvarade krav bör gälla beträffande strafflindring för medverkan i utredningen av någon annans brott. I enlighet med utredningens förslag bör det alltså ställas upp ett krav på att de uppgifter om annans brott som en tilltalad lämnar ska vara av väsentlig betydelse för utredningen för att resultera i strafflindring.

De situationer där uppgifter om någon annans brott kan leda till strafflindring är av varierat slag. Det är därför svårt att, som JO anser nödvändigt, fastställa några exakta riktlinjer för hur bedömningen ska göras av om en uppgift varit av väsentlig betydelse för utredningen. Som bl.a. Göteborgs tingsrätt påpekar kommer åklagaren att ha ett stort ansvar för att redogöra för de omständigheter som domstolen ska beakta. Ytterst är det dock domstolen som måste göra en bedömning i det enskilda fallet. Viss ledning bör emellertid kunna hämtas i de förarbetsuttalanden som gjordes i samband med att strafflindringsgrunden för medverkan i utredningen av egen brottslighet infördes (prop. 2014/15:37 s. 22, jfr även rättsfallet NJA 2021 s. 525).

För att strafflindring ska kunna komma i fråga bör den tilltalade i normalfallet ha lämnat en utförlig redogörelse för omständigheterna kring brottet, men det kan också handla om andra uppgifter som varit till betydande fördel för utredningen. Det kan t.ex. vara fråga om uppgifter om kontakter som den tilltalade har haft, utpekande av personer som kunnat lämna upplysningar om olika förhållanden eller anvisning av platser av betydelse.

Att uppgifterna ska ha varit av väsentlig betydelse innebär inte ett krav på ett visst resultat som lagföring eller åtal. Hur en brottsutredning framskrider kan vara beroende av flera omständigheter. Exempelvis kan den gärningsperson som uppgifterna avser hålla sig undan eller avlida. Det kan också hända att den tilltalade som har lämnat uppgifterna lagförs innan lagföring sker av den gärningsperson som uppgifterna avser. Även i dessa situationer kan de uppgifter som har lämnas vara av väsentlig betydelse

Prop. 2021/22:186

59

60

Som JO och Åklagarmyndigheten påpekar kan det uppstå situationer där det är svårt att avgöra vilken betydelse uppgifterna har haft för den andra utredningen innan åtal väcks mot den misstänkte som lämnat infor- mationen. Det gäller i synnerhet när uppgifterna avser ett brott som inte är föremål för utredning, t.ex. för att brottet ännu inte upptäckts, för att utredningen lagts ner eller för att uppgifterna avser ett brott som redan har varit föremål för en frikännande dom som fått laga kraft. Om, och i så fall hur länge åklagaren i dessa fall ska vänta med att väcka åtal i avvaktan på att den brottsutredning uppgifterna avser ska fortskrida måste åklagaren ta ställning till i det enskilda fallet. I vissa fall bör det lämpligen avgöras i dialog med den misstänkte och dennes försvarare. Ingenting hindrar heller att åklagaren, eller försvaret, tar upp frågan om strafflindring efter att åtal har väckts.

JO och Åklagarmyndigheten lyfter också, liksom Ekobrottsmyndigheten och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, frågan om hur uppgifter ska värderas i ett läge där två misstänkta förklarar sig villiga att lämna information om samma brott. JO påtalar risken för att likabehand- lingsprincipen kan komma att åsidosättas i dessa fall. Situationen framstår som exceptionell och problematiken bör därför inte överdrivas. Frågan om de uppgifter den senare av de två misstänka lämnar är av väsentlig betydelse får i dessa fall avgöras på samma sätt som i andra situationer. Det innebär att uppgifterna ska ha varit ägnade att leda till att utredningen i något väsentligt avseende påskyndas eller underlättas, vilket får avgöras med hänsyn till utredningsläget då uppgifterna lämnas. Det kan vidare vara värt att understryka att den nu föreslagna strafflindringsgrunden motiveras utifrån effektivitetshänsyn. Den syftar alltså inte till att ge en misstänkt en rätt att få prövat om han eller hon har uppgifter som är av sådan betydelse att de kan medföra strafflindring.

Göta hovrätt efterlyser en tydligare reglering av när i rättsprocessen uppgifter om någon annans brott senast kan lämnas för att strafflindring ska vara aktuell. En utgångspunkt för när uppgifter om någon annans brott inte bör kunna anses som väsentliga är om de lämnas efter att det brott som uppgifterna avser har preskriberats. Det innebär att uppgifter om vissa mycket allvarliga brott, t.ex. mord, alltid kan vara av väsentlig betydelse, medan uppgifter om inte fullt lika allvarliga brott efter viss tid inte längre kan ge strafflindring. I övrigt bör möjligheten för en misstänkt eller tilltalad att lämna uppgifter och få strafflindring bestå under hela rättsprocessen. Om en tilltalad förklarar sig villig att lämna uppgifter om någon annans brott efter att åtal väckts får situationen lämpligen hanteras som i andra fall då en ny omständighet medför att förundersökningen eventuellt behöver kompletteras.

Vilka brott som uppgifterna ska avse

En bestämmelse som ger möjlighet till strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott motiveras framför allt av svårigheterna att utreda allvarliga brott i kriminella miljöer. Det är varken lämpligt eller ändamålsenligt att uppgifter om mindre allvarliga brott ska kunna ge strafflindring, t.ex. uppgifter om att någon kört olovligt eller begått en

stöld till ett lägre värde. Bestämmelsen bör i stället ta sikte på uppgifter om brott av visst allvar. I likhet med utredningen anser regeringen att tillämpningsområdet bör begränsas till brott med ett visst minimistraff.

När det gäller frågan om vilket minimistraff som utgör en lämplig avgränsning föreslår utredningen ett minimistraff om minst sex månader. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet föreslår ett minimistraff om minst ett år.

En begränsning som innebär att rätten endast kan beakta uppgifter om brott för vilket det är föreskrivet ett minimistraff om fängelse i minst ett år skulle ge bestämmelsen ett relativt snävt tillämpningsområde. En begränsning på sex månader ger ett bättre utrymme att beakta uppgifter om olika typer av brott som är vanliga vid gängkriminalitet. Det handlar dels om de grövsta brotten som mord, synnerligen grov misshandel, synnerligen grovt narkotikabrott och synnerligen grovt vapenbrott. Dels omfattas brott som inte är fullt lika allvarliga som grov stöld, grovt bedrägeri och grovt skattebrott som också är vanlig brottslighet i kriminella nätverk.

Regeringen delar därför utredningens bedömning att bestämmelsen bör omfatta brott med ett minimistraff om minst sex månader. Uppgifterna som kan leda till strafflindring bör även kunna omfatta försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott.

Det kan förväntas att frågan om medverkan i utredningen av någon annans brott oftast uppkommer i situationer där flera personer har begått brott tillsammans och en av de misstänkta berättar om såväl sin egen som övrigas inblandning. Göteborgs tingsrätt och Sveriges advokatsamfund anser att möjligheten till utredningsmedverkan bör begränsas till sådana situationer, framför allt på grund av de svårigheter som uppstår när domstolen ska värdera uppgifter som lämnats i en utredning som varken domstolen eller parterna har någon insyn i. Regeringen håller med om att det, i likhet med vad även Göta hovrätt, JO och Åklagarmyndigheten påpekar, kan finnas utredningsmässiga risker med att föra information mellan två olika brottsutredningar. Som Göteborgs tingsrätt och Sveriges advokatsamfund framför kan informationen behöva begränsas på ett sådant sätt att det blir svårt både för parterna och domstolen att bedöma värdet av de uppgifter som lämnats.

Fördelarna med en ordning där det inte behöver finnas någon koppling till den egna brottsligheten väger emellertid tyngre, särskilt med beaktande av effektivitetshänsyn och brottsofferperspektivet. Den uppfattningen delas också av bl.a. Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten. Det skulle vara olyckligt om en misstänkt som har konkreta och avgörande uppgifter om ett mycket allvarligt brott inte skulle kunna medges strafflindring om det inte är ett brott som han eller hon själv utreds för. Uppgifterna riskerar i så fall att gå förlorade. Det kan t.ex. vara fråga om information om vem som har begått ett mord, ett grovt rån eller en våldtäkt eller om var skjutvapen, sprängämnen eller narkotika förvaras. Något krav på en koppling till egen brottslighet uppställs inte heller i motsvarande regleringar i Danmark och Norge. Som utredningen redogör för bör det också gå att skapa system för att lösa de praktiska frågor som uppkommer då uppgifterna den misstänkte eller tilltalade lämnar, med anledning av medverkan i utredningen av någon annans brott, lämnas i en annan förundersökning än den egna, se vidare om detta i avsnitt 6.3. Mot den

Prop. 2021/22:186

61

62

När medverkan ska beaktas och vilken betydelse den ska tillmätas

Rätten kan beakta billighetsskälen såväl vid straffmätningen som vid påföljdsvalet (29 kap. 5 § och 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken). När rätten beaktar billighetsskälen vid straffmätningen ska den göra det i skälig omfattning. Rätten får då också döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet om det finns särskilda skäl för det. Utredningen föreslår att detta även ska gälla vid tillämpningen av den nya strafflindringsgrunden om medverkan i utredningen av någon annans brott.

Lagrådet anför att ett krav på särskilda skäl för att domstolen ska få underskrida straffminimum kan antas väcka särskilda frågor vid tillämpningen av det föreslagna systemet med strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott. Enligt Lagrådet kan ett sådant krav komma att motverka syftet med systemet och frågan bör därför övervägas närmare i den fortsatta beredningen.

I samband med att möjligheten till strafflindring vid medverkan i utredningen av egen brottslighet infördes, diskuterades frågan huruvida kravet på särskilda skäl i 29 kap. 5 § andra stycket borde tas bort (se prop. 2014/15:37 s. 34 f.). Regeringen konstaterade då att det saknades tillräckliga skäl för att förändra den gällande ordningen och uttalade att möjligheten att gå under straffminimum för ett brott med beaktande av en strafflindringsgrund utgör ett undantag från huvudregeln att ett straff ska bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan. Från den utgångspunkten ansågs det rimligt att utrymmet för att avvika från straffskalan även fortsatt begränsades till de fall där det är som mest angeläget.

Regeringen bedömer att det beträffande den nya strafflindringsgrunden om medverkan i utredningen av någon annans brott inte finns skäl att avvika från vad som gäller för de övriga strafflindringsgrunderna. I likhet med vad utredningen föreslår bör det krävas särskilda skäl för att gå under straffminimum även vid tillämpningen av den nya strafflindringsgrunden. Regleringen avseende den nya strafflindringsgrunden bör även i övriga delar överstämma med vad som gäller beträffande de befintliga grunderna. Medverkan i utredningen av någon annans brott bör således kunna beaktas även vid påföljdsvalet. Vidare bör det, i likhet med vad Örebro tingsrätt påpekar, finnas en möjlighet att vid sådan utredningsmedverkan meddela påföljdseftergift. Bestämmelserna om påföljdseftergift och påföljdsval i 29 kap. 6 § och 30 kap. 4 § brottsbalken bör ändras så att detta framgår.

I fråga om utformningen av 29 kap 6 § påpekar Lagrådet att det som utgör rättsfaktum enligt bestämmelsen, dvs. att det är ”uppenbart oskäligt” att döma till påföljd, passar dåligt när det är fråga om uppgifter som har lämnats av ett kronvittne och att det bör övervägas om paragrafen kan formuleras om.

Den föreslagna bestämmelsen om strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott skiljer sig visserligen från de traditionella billighetsskälen eftersom den främst motiveras av

effektivitetshänsyn. Detta hindrar emellertid inte att det under vissa förhållanden finns skäl att göra en bedömning av om det i det enskilda fallet är uppenbart oskäligt att döma den tilltalade till en påföljd. Eftersom flera strafflindringsgrunder kan föreligga samtidigt skulle en reglering som uppställer olika förutsättningar för påföljdseftergift beroende på vilken strafflindringsgrund som är aktuell dessutom kunna medföra tillämpningsproblem. Regeringen bedömer därför att det inte finns anledning att formulera om den föreslagna lydelsen i 29 kap. 6 §.

Lagrådet lyfter frågan hur de situationer ska hanteras där det först efter lagföringstidpunkten visar sig att de uppgifter som föranlett strafflindring ska värderas på ett annat sätt. Uppgifterna kan ha visat sig vara viktiga för arbetet med att klara upp den brottslighet som de avsåg, varför en påföljdsreduktion borde ha kommit i fråga. Det kan också vara så att en påföljdsreduktion har getts med stöd av 29 kap. 5 a § varefter det visar sig att reduktionen var obefogad eller i vart fall för stor. Lagrådet konstaterar att möjligheten till resning inte är tillräcklig för att täcka in alla de situationer som kan bli aktuella och att en möjlighet vore att skapa en regel liknande de som finns i 34 kap. 6 § och 38 kap. 2 a § för dessa fall. Göta hovrätt föreslår en särskild bestämmelse i 34 kap. som möjliggör omprövning av en tidigare utdömd påföljd i situationer där den misstänktes medverkan i efterhand visat sig ha haft större eller mindre betydelse än vad åklagaren angett.

Möjligheterna att ompröva en dom som fått laga kraft är begränsade. I vissa fall kan resning beviljas i ett mål när det i efterhand framkommit nya omständigheter eller ny bevisning (58 kap. rättegångsbalken). Det finns också bestämmelser som gör det möjligt att ta upp påföljdsfrågan till förnyad prövning under vissa förutsättningar (se 34 och 38 kap. brottsbalken).

Om någon har dömts till påföljd utan att bestämmelserna om strafflindring i 29 kap. brottsbalken har beaktats och ny bevisning gör det sannolikt att en sådan bestämmelse varit tillämplig kan det bli aktuellt med resning till fördel för den tilltalade (se rättsfallet NJA 2002 s. 619). Som utredningen konstaterar är det dock inte möjligt att bevilja resning till nackdel för en tilltalad om domstolen på felaktiga grunder har satt ned straffet med anledning av hans eller hennes utredningsmedverkan.

Utredningen bedömer att det inte finns tillräckligt starka skäl för att göra ett avsteg från orubblighetsprincipen och införa en särskild bestämmelse om resning till nackdel för en tilltalad i dessa fall. Regeringen delar den bedömningen. Alternativet att införa andra regler som gör det möjligt att efter laga kraft ändra en påföljd i aktuella situationer kräver överväganden som inte kan göras i detta sammanhang. Något sådant förslag lämnas därför inte.

Några remissinstanser, bl.a. Ekobrottsmyndigheten, JO, Malmö tingsrätt och Solna tingsrätt, efterlyser tydligare riktlinjer för vilken betydelse den tilltalades utredningsmedverkan bör tillmätas vid straffmätningen. Även Lagrådet efterlyser en mer utförlig vägledning för rättstillämpningen i fråga om hur stor påföljdsreduktionen i olika fall kan komma att bli. Enligt Lagrådet måste det i sammanhanget beaktas att hanteringen av systemet, åtminstone i första skedet, kommer att ligga på åklagaren.

Frågan om reduktionens storlek bör avgöras efter en bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. På samma sätt som gäller för

Prop. 2021/22:186

63

om i vilken utsträckning som den misstänkte har medverkat förmedlas på ett så korrekt sätt som möjligt. För att säkerställa att den misstänktes rätt tas tillvara på ett rättssäkert sätt bör han eller hon ha möjlighet att ha sin försvarare närvarande vid förhöret i den andra utredningen, även om medverkan sker i egenskap av vittne. Försvararen bör i sådana fall också ha rätt att ställa frågor i samma utsträckning som när den misstänkte hörs i den egna utredningen.

En misstänkt kan i dag under vissa förutsättningar ha sin försvarare som biträde när han eller hon hörs som vittne i en annan utredning (23 kap. 10 § tredje och fjärde stycket rättegångsbalken). Ett biträde som tillåts närvara vid ett förhör har dock inte en försvararroll, vilket bl.a. inverkar på hans eller hennes rätt att yttra sig under förhöret. Det krävs t.ex. tillstånd från förhörsledaren för att biträdet ska kunna ställa frågor (23 kap. 11 § tredje meningen rättegångsbalken).

Regeringen delar utredningens bedömning att den nuvarande möjligheten för en misstänkt att biträdas av sin försvarare i aktuella situationer inte är tillräcklig för att ta tillvara den misstänktes rättigheter. Det bör därför införas en särskild bestämmelse som stärker den misstänktes rätt i detta avseende när han eller hon förhörs i en annan förundersökning med anledning av att han eller hon medverkar i utredningen av någon annans brott på ett sådant sätt att strafflindring kan komma i fråga. Bestämmelsen bör också reglera försvararens rätt att ställa frågor till sin klient vid ett sådant förhör.

Åklagaren ska lämna ett påföljdsförslag i stämningsansökan

Som nämns ovan finns det skäl att anta att benägenheten till utrednings- medverkan beror på möjligheten för den misstänkte att överblicka när strafflindring kan bli aktuellt och hur stor den i sådana fall kan bli. Regler som ökar förutsebarheten för den misstänkte kan alltså antas bidra till effektiviteten i systemet. Det finns därför anledning att överväga om åklagaren ska vara skyldig att på något sätt redovisa sin inställning inför rätten till hur den misstänktes medverkan bör värderas.

Utredningen föreslår att det bör införas en skyldighet för åklagaren att lämna ett förslag till påföljd i stämningsansökan när åklagaren anser att det finns skäl att tillämpa den föreslagna bestämmelsen om strafflindring vid medverkan i utredningen av ett eget eller någon annans brott. Som utredningen konstaterar är det inte ovanligt att det under huvudför- handlingen kommer fram nya omständigheter som är relevanta för påföljdsfrågan, t.ex. uppgifter om den tilltalades personliga förhållanden eller ytterligare stämningsansökningar. Det kan också hända att den tilltalade i väsentliga avseenden inte längre står fast vid de uppgifter som lämnats under förundersökningen. För att kunna ge ett väl avvägt förslag i dessa situationer bör det, enligt utredningens bedömning, finnas möjlighet för åklagaren att ändra påföljdsförslaget under pågående rättegång och även i samband med ett överklagande. Åklagarens möjlighet att ändra påföljdsförslaget under rättegången skulle gälla i såväl skärpande som mildrande riktning.

Några remissinstanser, bl.a. Göteborgs tingsrätt och Kammarrätten i Stockholm, ifrågasätter om det påföljdsförslag åklagaren lämnar verkligen kan sägas vara förutsebart givet de möjligheter till ändring av förslaget

Prop. 2021/22:186

67

som är av väsentlig betydelse för utredningen av brott. Som utredningen föreslår bör den skyldigheten gälla oavsett om utredningsmedverkan avser ett eget eller någon annans brott.

Svea hovrätt anser att det även bör anges i stämningsansökan att domstolen inte är bunden av förslaget till påföljd, framför allt för att inte utgöra hinder för att avgöra målet i den tilltalades utevaro. Frågan om att införa en sådan lagstadgad upplysningsskyldighet hade aktualiserats om förslaget inneburit en skyldighet för åklagaren att lämna ett formellt yrkande om påföljd i målet, jfr betänkandet Straff i proportion till brottets allvar (SOU 2008:85 s. 340). Det är dock inte nödvändigt med den föreslagna ordningen.

Malmö tingsrätt framhåller att det inte sällan förekommer att domstolen har en annan uppfattning än åklagaren beträffande en konkret gärnings straffvärde och efterfrågar ett tydliggörande av hur domstolen ska förhålla sig till åklagarens påföljdsförslag i dessa fall. Svea hovrätt lyfter den situationen att domstolen frångår åklagarens påföljdsförslag på grund av att den tilltalade frikänns från viss brottslighet som åtalet avser.

Åklagarens förslag till påföljd bör utgå från omständigheterna vid tidpunkten då åtal väcks. Utöver den omständigheten att den tilltalade har medverkat i utredningen av brott bör åklagaren beakta andra omständig- heter som, i mildrande eller skärpande riktning, kan påverka straffet eller valet av påföljd, t.ex. billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken.

I de fall endast fängelse kan komma i fråga som påföljd bör åklagaren ange längden på det fängelsestraff som föreslås. Det kommer vidare finnas situationer där den tilltalade bör dömas till en icke frihetsberövande påföljd, t.ex. när det är fråga om unga lagöverträdare. Avsikten är inte att skapa en ordning som innebär att åklagaren, i större utsträckning än vad som nu är fallet, ska utreda den misstänktas personliga förhållanden för att kunna lämna ett adekvat påföljdsförslag. Om åklagaren anser att en icke frihetsberövande påföljd ska väljas bör det räcka att åklagaren anger att en sådan påföljd är aktuell och att åklagaren återkommer med ett mer preciserat förslag när domstolen har inhämtat ett yttrande från Kriminal- vården eller socialtjänsten.

Åklagaren bör i regel även ange det straff som han eller hon anser borde ha dömts ut om den tilltalade inte hade medverkat i utredningen av ett eget eller någon annans brott. På så sätt klargör åklagaren nivån på den straffnedsättning som han eller hon anser att den tilltalade ska få. Det blir då tydligt för både den tilltalade och domstolen vilken reduktion åklagaren anser bör komma i fråga, även om domstolen gör en annan bedömning av gärningens straffvärde eller om den tilltalade frikänns på någon åtalspunkt.

JO och Svea hovrätt anser att åklagaren även bör motivera sitt påföljdsförslag i stämningsansökan och redovisa underlaget för sin bedömning i samband med att stämningsansökan ges in. Svea hovrätt påpekar att ett skriftligt underlag i det skedet är lämpligt ur såväl systematisk som praktisk synpunkt. Exempelvis kan hovrätten då pröva påföljdsfrågan utan huvudförhandling om målet överklagas endast i den delen.

Det kan antas att de uppgifter åklagaren behöver lämna för att motivera varför den tilltalades utredningsmedverkan varit av väsentlig betydelse ibland omfattas av förundersökningssekretess i en annan brottsutredning. Som Svea hovrätt uppmärksammar finns det också situationer där den

Prop. 2021/22:186

69

Regeringens bedömning: Det förändringar av utformningen av tillvitelse och falsk angivelse.

finns ett behov av att överväga och straffskalorna för brotten falsk

Prop. 2021/22:186

74

Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av att förändra det straffbara området för falsk angivelse och falsk tillvitelse eller deras oaktsamma former.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget och bedömningen. Riksdagens ombudsmän ställer sig frågande till att en misstänkt eller tilltalad skulle kunna hållas ansvarig för uppgifter lämnade i samband med att han eller hon är misstänkt för eller står åtalad för brott.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Avgränsningen av straffansvaret och nya brottsbeteckningar

Som utredningen för fram finns det en risk för att möjligheten till strafflindring vid medverkan till utredning av annans brott medför en ökad benägenhet att lämna felaktiga uppgifter om att annan begått brott. Det är därför viktigt att det finns väl avvägda straffbestämmelser som tar sikte på sådana situationer. När en misstänkt lämnar oriktiga uppgifter om att annan begått brott kommer det oftast att ske i ett förhör. Om uppgifterna lämnas med uppsåt bör det, som utgångspunkt, bedömas som falsk tillvitelse. Detsamma gäller om den misstänkte indirekt låter annan framstå som skyldig genom att uppge eller förneka någon relevant omständighet. I undantagsfall kan det även bli fråga om att den misstänkte anmäler annan för brott. I vissa fall kan anmälan ske innan personen som gör anmälan själv misstänks för brott. Under förutsättning att den som i brottsanmälan pekas ut som brottsling är oskyldig kan en sådan anmälan bedömas som falsk angivelse. Om anmälan inte uttryckligen pekar ut någon annan som brottsling, men där det ändå framgår mot vem påståendet riktas, kan i stället straffansvar för falsk tillvitelse komma i fråga.

Enligt utredningen utgör straffbestämmelserna om falsk tillvitelse och falsk angivelse ett tillräckligt skydd för de fall av oriktiga utpekanden och liknande som kan uppkomma till följd av regleringen om strafflindring vid utredningsmedverkan av annans brott. Regeringen instämmer i den bedömningen och ser därför inte något behov av att utvidga eller justera det straffbara området för dessa brott.

JO ställer sig frågande till att en misstänkt eller tilltalad skulle kunna hållas ansvarig för uppgifter lämnade i samband med att han eller hon är misstänkt för eller står åtalad för brott. Det torde enligt JO inte vara ovanligt att en misstänkt eller tilltalad lämnar oriktiga och besvärande uppgifter om medmisstänkta eller andra. De gränsdragningar som kan uppstå i förhållande till rätten att inte belasta sig själv är enligt JO:s mening inte tillräckligt belysta av utredningen (artikel 6 i Europakonventionen). Här bör framhållas att det inte föreslås någon ändring av straffansvaret för falsk tillvitelse och falsk angivelse. Rättsläget när det gäller förhållandet mellan straffansvar för falsk angivelse respektive falsk tillvitelse och rätten att inte belasta sig själv enligt Europakonventionen förändras därmed inte heller, även om det kan uppkomma anledning att uppmärksamma den typen av frågeställningar i fler fall. Hur dessa situationer ska hanteras får överlämnas till rättstillämpningen.

Som utredningen för fram kan beteckningarna för brotten falsk tillvitelse och vårdslös tillvitelse anses vara föråldrade. De bör därför moderniseras. Regeringen delar utredningens bedömning att brotten i stället bör betecknas falsk beskyllning respektive vårdslös beskyllning.

Straffskalorna bör skärpas

Flera av brotten i 15 och 17 kap. brottsbalken har helt eller delvis samma skyddsintresse, nämligen att skydda statens verksamhet och funktion. Dessa brott är utformade med hänsyn till vikten av att staten ska kunna fullgöra sin judiciella funktion och tar sikte på ageranden som inverkar eller riskerar att inverka på utredningen, lagföringen eller verkställigheten. Straffskalorna för brotten varierar dock i förhållandevis stor utsträckning. Utifrån ett straffvärdemässigt perspektiv finns det skäl att delvis behandla brotten olika. Däremot framstår det inte som motiverat att skillnaderna mellan brottens straffskalor är så stora som nu är fallet. En allmän utgångspunkt för vad som vid de aktuella brottstyperna bör vara straffvärdegrundande är i vilken utsträckning som gärningen inverkar eller riskerar att inverka på utredningen eller rättsprocessen.

Bestämmelserna om falsk angivelse och falsk tillvitelse (härefter falsk beskyllning med hänsyn till förslaget om moderniserad beteckning) liknar bestämmelsen om falskt åtal (15 kap. 5 § brottsbalken). För falskt åtal döms den som väcker åtal mot oskyldig med uppsåt att han eller hon ska fällas till ansvar. Straffskalorna för dessa brott är också i huvudsak utformade på samma sätt. För falskt åtal finns dock en särskild grad för grovt brott och straffskalan är då fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Som redovisas ovan kan den föreslagna regleringen om strafflindring vid medverkan till utredning av annans brott innebära en ökad risk för att misstänkta lämnar felaktiga uppgifter om att annan begått brott. Det kan komma att aktualisera ansvar för falsk beskyllning eller falsk angivelse. För att komma i åtnjutande av strafflindring vid utredningsmedverkan avseende annans brott krävs att det är fråga om uppgifter om brott av visst allvar, uppgifterna måste avse brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Ofta kommer det att handla om uppgifter om allvarliga brott som begåtts inom ramen för kriminella nätverk. Att misstänkta, i sådana sammanhang, lämnar osanna uppgifter om att annan begått brott kan försvåra utredningen och lagföringen av grova brott. Det kan, i sin tur, riskera att undergräva förtroendet för de rättsvårdande myndigheterna och leda till en ökad otrygghet i samhället.

Att ange en oskyldig för ett allvarligt brott eller att falskt utpeka någon annan för att ha begått ett allvarligt brott kan också medföra en påtaglig kränkning av den utpekade. Det finns en risk att en förundersökning inleds mot personen och det kan komma att fattas beslut om straffprocessuella tvångsmedel mot honom eller henne.

Med hänsyn till vad som angetts ansluter sig regeringen till utredningens uppfattning att det finns anledning att höja straffnivån för de allvarligaste fallen av såväl falsk angivelse som falsk beskyllning. För dessa brott bör det, i likhet med vad som gäller för falskt åtal, införas en särskild grad för grovt brott med egna brottsbeteckningar, grov falsk angivelse och grov

Prop. 2021/22:186

75

76

Även de ringa brotten bör, i syfte att göra bestämmelserna tydligare, få egna brottsbeteckningar.

7.5En kvalifikationsgrund för grov falsk angivelse och grov falsk beskyllning

Regeringens förslag: Vid bedömningen av om en falsk angivelse eller en falsk beskyllning är grov ska det särskilt beaktas om angivelsen eller beskyllningen avsett allvarlig brottslighet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att angivelsen eller beskyllningen ska avse ett allvarligt brott.

Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Solna tingsrätt anser att begreppet allvarligt brott bör preciseras närmare för att undvika tillämpningsproblem. Svea hovrätt ifrågasätter om det är lämpligt att konkretisera innebörden av uttrycket allvarligt brott på det sätt som föreslagits, där fokus framför allt läggs på brottets straffvärde.

Skälen för regeringens förslag: För att göra det tydligare vilka fall av falsk angivelse respektive falsk beskyllning som ska anses vara grova och underlätta för domstolarna att göra mer nyanserade bedömningar bör det införas en kvalifikationsgrund i bestämmelserna om grov falsk angivelse och grov falsk beskyllning.

Falsk angivelse och falsk beskyllning har samma eller liknande skyddsintresse som flera andra straffbestämmelser i framför allt 15 kap. brottsbalken. Vid övervägandet av vilken eller vilka kvalifikationsgrunder som bör införas finns det därför anledning att utgå från kvalifikations- grunderna i andra straffbestämmelser i det kapitlet. Av särskilt intresse är kvalifikationsgrunderna för falskt åtal, grovt brott.

Vid bedömningen av om ett falskt åtal är grovt ska, enligt 15 kap. 5 § andra stycket brottsbalken, särskilt beaktas bl.a. om åtalet avsett ett allvarligt brott. I förarbetena framgår inte närmare vad som avses med begreppet allvarligt brott. I betänkandet som föregick propositionen som låg till grund för bestämmelsen framhölls dock att uttrycket inte endast tog sikte på brottets straffvärde, utan även på ”vanärande” brott, t.ex. ”lindrigare sedlighetsbrott” (SOU 1944:69 s. 330 och 331). Något avgörande i praxis som behandlar frågan redovisas inte av utredningen.

Förslaget att införa särskilda brottsbeteckningar för grov falsk angivelse respektive grov falsk beskyllning grundar sig framför allt i behovet av ett skärpt straffansvar i fall då någon lämnar felaktiga uppgifter om att annan begått allvarliga brott. Mot denna bakgrund bör det för dessa brott också införas en kvalifikationsgrund som tar sikte på allvaret i den brottslighet som angivelsen eller beskyllningen avsett. Utredningen föreslog att det särskilt ska beaktas om angivelsen eller beskyllningen har avsett ett allvarligt brott. För att tydliggöra att kvalifikationsgrunden är tillämplig även när angivelsen eller beskyllningen avser flera brott som tillsammans har ett högt straffvärde gjordes i lagrådsremissen, i linje med vad som

bedömts vara lämpligt i kvalifikationsgrunderna för mened och skyddande av brottsling, bedömningen att uttrycket allvarlig brottslighet i stället borde användas. När det gäller innebörden av uttrycket allvarlig brottslighet angavs i lagrådsremissen att viss ledning kan hämtas från den innebörd uttrycket avses ha vid gränsdragningen mellan mened och grov mened, men att det skulle beaktas att minimistraffet för grov mened är betydligt strängare än för grov falsk angivelse och grov falsk beskyllning. En falsk angivelse eller falsk beskyllning borde därför kunna anses som grov även om straffvärdet av den brottslighet som angivelsen eller beskyllningen avser understiger fängelse i två år. Samtidigt angavs att straffvärdet av den brottslighet som angivelsen eller beskyllningen avser bara är en omständighet som kan beaktas vid bedömningen om det varit fråga om allvarlig brottslighet.

Lagrådet anser att det är olämpligt att samma begrepp ges olika innebörd i näraliggande paragrafer. Om innebörden av uttrycket allvarlig brottslighet i bestämmelserna om grov falsk angivelse och grov falsk beskyllning inte överensstämmer med vad som avses med uttrycket i menedsbestämmelsen bör enligt Lagrådet ett annat uttryck användas, till exempel ”brottslighet av allvarligare slag”. Lagrådet ställer sig också frågan om det inte snarare är så att skillnaden i straffskalor jämfört med menedsbrotten är grundad i att mened är ett allvarligare brott eftersom det sker inför domstol efter att ed har avlagts och utsagorna därmed inte sällan tillmäts särskild betydelse. Med en sådan utgångspunkt kan det enligt Lagrådet hävdas att vad som ska utgöra allvarlig brottslighet ska vara detsamma som vid mened och att den lägre straffskalan för grov falsk angivelse och grov falsk beskyllning motiveras med att handlandet inte är lika allvarligt.

Att ge uttrycket allvarlig brottslighet samma innebörd som i menedsbestämmelsen, dvs. att för grov falsk angivelse eller grov falsk beskyllning i många fall kräva att angivelsen eller beskyllningen avsett brottslighet med ett straffvärde om fängelse i två år eller mer skulle enligt regeringens bedömning medföra en alltför snäv tillämpning av grov falsk angivelse eller grov falsk beskyllning. Det alternativet bör därför inte väljas. Regeringen har i och för sig förståelse för Lagrådets invändning att det framstår som mindre lämpligt att ge samma uttryck olika innebörd i näraliggande bestämmelser. Det måste dock i sammanhanget beaktas att uttrycket allvarlig brottslighet och liknande uttryck redan i dag kan ges olika betydelse beroende på i vilken kontext uttrycket förekommer, vilket också Högsta domstolen har uttalat i rättsfallet ”Upprepade övergrepp i rättssak” (NJA 2019 s. 747 p. 31). Regeringen anser därför att en ordning som innebär att innebörden av uttrycket allvarlig brottslighet i viss mån skiljer sig åt i bestämmelser med olika stränga straffskalor inte bör leda till några nya tolkningsproblem eller göra att räckvidden av kvalifikations- grunderna blir oklar. Vad som avses med uttrycket allvarlig brottslighet i de olika bestämmelserna utvecklas också i författningskommentaren. Det bör också framhållas att det finns nackdelar med att i ett sent skede av lagstiftningsärendet införa en ny kvalifikationsgrund som inte i dag förekommer i brottsbalken. Regeringen stannar därför vid att det mest ändamålsenliga är att använda uttrycket allvarlig brottslighet i de nya kvalifikationsgrunderna för grov falsk angivelse och grov falsk beskyllning och att det ska ha den innebörd som angavs i lagrådsremissen.

Prop. 2021/22:186

77

Bestämmelsens närmare utformning

Enligt utredningens förslag ska sekretess gälla hos en domstol för kontaktuppgifter till vittnen och målsägande samt deras anhöriga i brottmål. Detsamma ska gälla för motsvarande uppgifter i tvistemål om enskilt anspråk i anledning av brott och ärenden som rör brott. Eftersom utgångspunkten är att sekretess ska gälla för uppgifterna föreslår utredningen att bestämmelsen utformas med ett s.k. omvänt skaderekvisit. Det innebär att uppgifterna bara får lämnas ut om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider men. En sådan inskränkning av offentlighetsprincipen måste ha starka skäl för sig.

Offentlighetsprincipen innebär att rätten att ta del av uppgifter i allmänna handlingar bara får begränsas om det krävs med hänsyn till vissa särskilt angivna skäl, bl.a. skyddet för enskildas personliga förhållanden och intresset av att förebygga och beivra brott (2 kap. 2 § första stycket 4 och 6 tryckfrihetsförordningen). En ny sekretessbestämmelse är vidare bara motiverad om behovet av sekretess bedöms ha företräde framför allmänhetens intresse av insyn i myndighetens verksamhet.

Som konstateras ovan kan det antas att en huvudregel om sekretess för kontaktuppgifter till enskilda i brottmål kan bidra till att öka tryggheten för den som deltar i en rättegång och minska risken för otillbörlig påverkan. Det kan i sin tur medföra att fler vågar vittna om brott, vilket är avgörande för en effektiv brottsbekämpning i kriminella miljöer. Kontaktuppgifter till enskilda bedöms inte heller ha någon nämnvärd betydelse för allmänhetens möjligheter till insyn i domstolarnas rättskipande och rättsvårdande verksamhet. Att kontaktuppgifter till enskilda finns hos domstolen beror i princip uteslutande på att domstolen ska kunna komma i kontakt med de olika aktörerna i ett mål eller ärende. Det är väldigt ovanligt att sådana uppgifter har någon betydelse i sak, t.ex. för bedömningen av ansvarsfrågan i brottmål. Om uppgifterna i större utsträckning beläggs med sekretess kommer detta inte heller att påverka den tilltalades rätt till insyn i processen. Det innebär bl.a. att om sekretess gäller för kontaktuppgifter till en enskild kan det inte hindra den tilltalade från att ta del av uppgiften om den har betydelse i målet (10 kap. 3 eller 3 a §§ offentlighets- och sekretesslagen). Om uppgiften har betydelse för åtalet ska uppgiften, även om den är belagd med sekretess, också delges den tilltalade (45 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken).

Mot den bakgrunden bedömer regeringen, i likhet med utredningen, att intresset av att skydda enskildas personliga förhållanden samt att före- bygga och beivra brott i detta fall bör ha företräde framför allmänhetens intresse av insyn i domstolarnas verksamhet.

En bestämmelse som inskränker offentlighetsprincipen måste också, som bl.a. JO framför, vara proportionerlig. Det är därför viktigt att bestämmelsen inte får ett vidare tillämpningsområde än nödvändigt med hänsyn till dess ändamål.

Med beaktande av de skäl som motiverar ett avsteg från offentlighets- principen, dvs. att öka tryggheten för personer som deltar i rättegångar om brott och minska risken för otillbörlig påverkan, bör sekretessbestäm- melsen omfatta brottmål. Bestämmelsen bör också vara tillämplig i tvistemål om enskilt anspråk i anledning av brott och ärenden som rör brott, t.ex. ärenden om förordnande av målsägandebiträde. Sådana mål och

Prop. 2021/22:186

81

offentlighets- och sekretesslagen). Med hänsyn till det bör tilltalade och svarande, i likhet med vad utredningen föreslår, undantas från bestäm- melsens tillämpningsområde. På så sätt bedöms den krets av personer som omfattas av regleringen bli tämligen begränsad och avgränsningen därför utgöra en proportionerlig inskränkning av offentlighetsprincipen.

I fråga om vilka kontaktuppgifter som ska omfattas delar regeringen utredningens bedömning av hur bestämmelsen bör avgränsas. Sekretessen bör omfatta en bostadsadress eller en annan jämförbar uppgift som kan lämna upplysningar om var den enskilde bor stadigvarande eller tillfälligt. Förutom bostadsadresser kan det vara adresser till platser där denne tillfälligt uppehåller sig, såsom sommarstugor eller hotell. Det kan också vara fråga om en adress till den enskildes närstående. Även andra uppgifter om platser än adresser kan omfattas, t.ex. i vilken ort eller stadsdel som en enskild bor eller befinner sig i. Vidare bör uppgifter om telefonnummer, e-postadresser och andra jämförbara uppgifter omfattas. Det innebär att skyddet som utgångspunkt gäller samtliga uppgifter hos domstolen som gör det möjligt att ta kontakt med den enskilde. Sekretessen bör också omfatta personnummer.

JO och Kammarrätten i Stockholm befarar att förslaget kan komma att leda till att antalet förhör som till viss del måste hållas inom stängda dörrar kommer att öka i alla typer av brottmål, även där behovet av sekretess inte är påtagligt. Ett behov av att hålla ett förhör inom stängda dörrar kan uppstå i vissa situationer redan i dag, t.ex. om rätten bedömer att den person som ska höras kan komma att lämna uppgifter som indirekt ger upplysning om var han eller hon bor och det för den uppgiften gäller sekretess. Ett beslut om att hålla ett förhör inom stängda dörrar på grund av att en sekretessbelagd uppgift kan komma att läggas fram förutsätter dock att rätten finner att det är av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs (5 kap. 1 § rättegångsbalken). Enbart den omständigheten att en sekretess- belagd kontaktuppgift kan förekomma i ett förhör räcker alltså inte för att besluta om stängda dörrar. Risken för att antalet förhör som till viss del måste hållas inom stängda dörrar kommer att öka i mål där behovet av sekretess inte är påtagligt framstår därför som liten.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet påpekar att sekretess i vissa fall kan medföra svårigheter för den som dömts att betala skadestånd till målsäganden och frivilligt vill göra rätt för sig. Regeringen anser, i likhet med Kronofogdemyndigheten som uppmärksammar samma frågeställning, att detta i sig inte är ett skäl som talar emot den föreslagna regleringen. Som Kronofogdemyndigheten påpekar pågår det också ett myndighetsövergripande arbete för att underlätta för skadeståndsskyldiga dömda att göra rätt för sig utan tillgång till målsägandens kontaktuppgifter.

Sammanfattningsvis bedömer regeringen att sekretess ska gälla för kontaktuppgifter till en enskild i domstol i ett brottmål, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men. Motsvarande sekretess ska gälla i ett tvistemål om enskilt anspråk i anledning av brott och i ett ärende som rör brott. En bestämmelse av den innebörden bör därför tas in i offentlighets- och sekretesslagen. Som utredningen föreslår bör sekretessen gälla i högst femtio år när uppgiften förekommer i en allmän handling. Detta bör framgå av bestämmelsen.

Prop. 2021/22:186

83

inverka negativt på personens vilja att delta i rättegången och få till följd att han eller hon inte längre vill vittna. Om personen ändå deltar kan det påverka hans eller hennes förmåga att fritt berätta om sina iakttagelser.

Om det finns en möjlighet för t.ex. ett vittne som ska förhöras i domstol att redan under förundersökningen få tydlig information dels om förutsättningarna att delta från en annan plats än domstolen, dels att uppgiften om var han eller hon då befinner sig inte blir offentlig, kan det förväntas öka tryggheten för vittnet. Detta kan i sin tur antas öka benägenheten hos framför allt vittnen och andra förhörspersoner att samarbeta med de brottsutredande myndigheterna och delta i rättegångar.

Enligt hittillsvarande reglering skulle uppgifter om var en person befinner sig som deltar i ett sammanträde i domstol från en annan plats än rättssalen möjligen kunna sekretessbeläggas i vissa specifika situationer. En sådan situation är om personen ingår i ett särskilt personsäkerhetsarbete (35 kap. 11 § offentlighets- och sekretesslagen). Som utredningen konstaterar är de befintliga möjligheterna att hålla aktuella uppgifter hemliga emellertid både otillräckliga och delvis oklara. Det finns därför ett behov av att införa en uttrycklig och tydlig reglering om att sekretess som utgångspunkt ska gälla hos en domstol för uppgift om var en person befinner sig som deltar i ett sammanträde inför rätten genom ljud- överföring eller ljud- och bildöverföring.

Bestämmelsens närmare utformning

Den nya sekretessbestämmelsen bör, som utgångspunkt, korrespondera mot de förutsättningar för deltagande genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring som anges i 5 kap. 10 § rättegångsbalken. Sekretess bör bli aktuellt när grunden för ett beslut om deltagande på distans är att den som ska delta känner rädsla för att vara närvarande i rättssalen eller att det kan antas att han eller hon utsätts för påtryckningar (jfr 5 kap. 10 § tredje stycket 2 och 3). Sekretess bör även kunna komma i fråga om beslutet baserar sig på säkerhetsmässiga skäl (jfr 5 kap. 10 § tredje stycket 4). Det kan t.ex. handla om att det finns en konkret hotbild mot den som ska delta på distans. Om ett beslut om deltagande på distans däremot grundar sig på kostnadsmässiga eller praktiska skäl bör sekretess i regel inte bli aktuellt (jfr 5 kap. 10 § tredje stycket 1).

Det nära samband som bör finnas mellan rättens beslut om deltagande genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring och beslutet om sekretess för uppgift om varifrån deltagandet sker kan, som Kammarrätten i Stockholm påpekar, anses tala för att bestämmelsen uttryckligen bör hänvisa till de ovan angivna situationerna i 5 kap. 10 §. Som utredningen konstaterar finns det dock en diskrepans mellan behovet av att besluta om inställelse på distans och behovet av sekretess för uppgift om platsen för deltagandet. Uppräkningen av omständigheter som särskilt ska beaktas som skäl för deltagande genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring i 5 kap. 10 § tredje stycket är inte uttömmande. Rätten är alltså oförhindrad att besluta om sådan inställelse av andra skäl. Det kan inte uteslutas att sekretess bör gälla även i sådana fall. Det kan också tillkomma omständigheter i tiden efter att ett beslut om inställelse på distans har fattats som medför ett behov av sekretess. Så kan t.ex. vara fallet om beslutet om deltagande på distans fattats av praktiska skäl och

Prop. 2021/22:186

85