H501NU10: Mineralpolitik

Näringsutskottets betänkande 2017/18:NU10

Mineralpolitik

Sammanfattning

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden om mineral-politik. Yrkandena samlas bl.a. under rubrikerna Mineralstrategin, Mineraler och miljö, Äganderätt, avgifter och ersättningar samt Utvinning av fossila ener­gitillgångar. Utskottet hänvisar bl.a. till åtgärder som har genomförts inom ramen för den svenska mineralstrategin, till att flera av förslagen behandlades av riksdagen under det förra riksmötet och till att regeringen nyligen har tillsatt eller mottagit resultatet från flera utredningar med relevans för det fortsatta age­randet inom politikområdet.

I betänkandet finns tolv reservationer (M, SD, C, V, L, KD).

Behandlade förslag

Cirka 30 yrkanden i motioner från den allmänna motionstiden 2017/18.

 

 

 

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Utskottets överväganden

Inledning

Mineralstrategin

Inledning

Motionen

Vissa kompletterande uppgifter

Utskottets ställningstagande

Mineraler och tillståndsprocesser

Motionerna

Vissa kompletterande uppgifter

Utskottets ställningstagande

Mineraler och miljö

Motionerna

Vissa kompletterande uppgifter

Utskottets ställningstagande

Äganderätt, avgifter och ersättningar

Inledning

Motionerna

Vissa kompletterande uppgifter

Utskottets ställningstagande

Utvinning av fossila energitillgångar

Motionerna

Vissa kompletterande uppgifter

Utskottets ställningstagande

Vissa övriga frågor

Motionerna

Vissa kompletterande uppgifter

Utskottets ställningstagande

Reservationer

1.Mineralstrategin, punkt 1 (M)

2.Mineraler och tillståndsprocesser, punkt 2 (M, C, L, KD)

3.Mineraler och miljö, punkt 3 (SD)

4.Mineraler och miljö, punkt 3 (V)

5.Mineraler och miljö, punkt 3 (KD)

6.Äganderätt, avgifter och ersättningar, punkt 4 (M)

7.Äganderätt, avgifter och ersättningar, punkt 4 (SD)

8.Äganderätt, avgifter och ersättningar, punkt 4 (V)

9.Äganderätt, avgifter och ersättningar, punkt 4 (KD)

10.Utvinning av fossila energitillgångar, punkt 5 (V)

11.Utvinning av fossila energitillgångar, punkt 5 (KD)

12.Vissa övriga frågor, punkt 6 (M, C, L, KD)

Bilaga
Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden 2017/18

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

 

1.	Mineralstrategin

Riksdagen avslår motion

2017/18:3405 av Lars Hjälmered m.fl. (M) yrkande 6.

 

Reservation 1 (M)

2.	Mineraler och tillståndsprocesser

Riksdagen avslår motionerna

2017/18:1072 av Laila Naraghi m.fl. (S) i denna del,

2017/18:1619 av Jasenko Omanovic och Ingemar Nilsson (båda S),

2017/18:3405 av Lars Hjälmered m.fl. (M) yrkande 9 och

2017/18:3420 av Lars Hjälmered m.fl. (M, C, L, KD) yrkande 4.

 

Reservation 2 (M, C, L, KD)

3.	Mineraler och miljö

Riksdagen avslår motionerna

2017/18:30 av Tina Acketoft (L) yrkandena 1 och 2,

2017/18:922 av Josef Fransson m.fl. (SD) yrkande 6,

2017/18:1149 av Jens Holm m.fl. (V) yrkande 19 och

2017/18:2538 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 2.

 

Reservation 3 (SD)

Reservation 4 (V)

Reservation 5 (KD)

4.	Äganderätt, avgifter och ersättningar

Riksdagen avslår motionerna

2017/18:922 av Josef Fransson m.fl. (SD) yrkande 5,

2017/18:1072 av Laila Naraghi m.fl. (S) i denna del,

2017/18:1237 av Margareta Cederfelt och Finn Bengtsson (båda M),

2017/18:1954 av Mats Green (M),

2017/18:2248 av Jan Ericson (M),

2017/18:2538 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 1,

2017/18:2787 av Jabar Amin (MP),

2017/18:2962 av Valter Mutt m.fl. (MP) yrkande 23,

2017/18:3393 av Birger Lahti m.fl. (V) yrkande 2 och

2017/18:3405 av Lars Hjälmered m.fl. (M) yrkandena 7 och 8.

 

Reservation 6 (M)

Reservation 7 (SD)

Reservation 8 (V)

Reservation 9 (KD)

5.	Utvinning av fossila energitillgångar

Riksdagen avslår motionerna

2017/18:276 av Anders Åkesson och Per-Ingvar Johnsson (båda C),

2017/18:1137 av Edward Riedl (M),

2017/18:1141 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkandena 17 och 18,

2017/18:2455 av Jan R Andersson (M),

2017/18:2607 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 4 och

2017/18:2609 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 3.

 

Reservation 10 (V)

Reservation 11 (KD)

6.	Vissa övriga frågor

Riksdagen avslår motionerna

2017/18:783 av Olle Thorell m.fl. (S) och

2017/18:3420 av Lars Hjälmered m.fl. (M, C, L, KD) yrkande 5.

 

Reservation 12 (M, C, L, KD)

Stockholm den 15 februari 2018

På näringsutskottets vägnar

Jennie Nilsson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jennie Nilsson (S), Lars Hjälmered (M), Åsa Westlund (S), Hans Rothenberg (M), Per-Arne Håkansson (S), Josef Fransson (SD), Hanif Bali (M), Helena Lindahl (C), Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M), Mattias Bäckström Johansson (SD), Maria Weimer (L), Birger Lahti (V), Penilla Gunther (KD), Anna-Caren Sätherberg (S), Patrik Engström (S), Lorentz Tovatt (MP) och Åsa Eriksson (S).

 

 

 

 

 

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlar utskottet 21 motioner (29 yrkanden) om mineral­politik från den allmänna motionstiden 2017/18.

 

Utskottets överväganden

Inledning

Allmänt om bestämmelser på mineralpolitikens område

Ur ett mineralpolitiskt perspektiv kan den svenska berggrunden sägas bestå av två typer av mineraler: markägarmineral och koncessionsmineral. Markägar­mineral utgör mer än 99 procent av berggrunden. Som beteckningen indikerar tillhör dessa mineral markägaren. De flesta markägarmineraler är relativt lätta att finna, och vid utvinning upplåts marken av markägaren genom avtal. Ex­em­pel på markägarmineral är kalksten och kvarts. Själva utvinningen regle­ras genom miljöbalken (1998:808).

Minerallagen (1991:45) omfattar s.k. koncessionsmineral, dvs. mineraler som är industriellt intressanta, som förekommer i Sverige i en sådan omfatt­ning att utvinningen är meningsfull och som kräver systematisk undersökning för att kunna påvisas. Bland de mineraliska ämnen som be­tecknas som kon­cessionsmineral, och som alltså omfattas av bestämmel­serna i mineralla­gen, in­­går även olja, gasformiga kolväten (exempelvis naturgas och därmed även den under de senaste åren omtalade skiffergasen) och diamant. Bestäm­mel­serna när det gäller koncessionsmineral utgår från ett gemensamt nationellt in­tresse av gruvhantering och mineralindustri. Syftet med mineral­lagen är att reglera tillståndsgivningen så att en från allmän synpunkt ändamålsenlig un­der­sökning och utvinning kan genomföras. Samtidigt ska konkurrerande mark­­användning och andra motstående intressen prövas.

Enligt minerallagen krävs tillstånd dels för ensamrätt till undersökningar (prospektering), dels för bearbetning. Bergmästaren beviljar undersök­nings­till­stånd och bearbetningskoncessioner samt utövar tillsyn enligt lagen. Berg­mästaren utses av regeringen och leder Bergsstaten. Bergsstaten är en myndig­het med lång historia men som sedan 2013 är en organisatorisk enhet inom myn­digheten Sve­riges geologiska undersökning (SGU).

För undersökningsarbeten och gruvdrift gäller särskilda processer och pröv­ningar enligt både minerallagen och andra lagar, främst miljöbalken.

Lagstiftningen på det mineralpolitiska området speglar att flera olika intres­sen ska tillgodoses samtidigt, även om de kan ha olika tyngd vid olika tid­punkter. Avvägningen gäller bl.a. markägarens intressen, statens i vissa fall mot­stående intressen av dels sysselsättning och skatteinkomster, dels miljö­hän­syn, samt näringslivets egna intressen. Även aktörer med särskild rätt knu­ten till vissa markområden berörs, t.ex. rennäringen.

Samhällsintresset av att mineral kan brytas och tas till vara har bedömts vara ett så starkt allmänt intresse att grundlagens förutsättningar för ingrepp i markägarnas rätt är uppfyllda. Vid ingrepp i markägares rättigheter med stöd av minerallagen är markägarna dock garanterade ersättning. Skador eller in­trång som orsakas av undersökningsarbete ska ersättas av den som har ett un­dersökningstillstånd eller en koncession med vars stöd arbetet bedrivs. Ofta bestäms ersättningens storlek genom frivilliga uppgörelser mellan konces­sions­­havaren och markägaren. Om inte sådana uppgörelser kan nås bestäms ersättningen enligt expropriationsrättsliga principer. Ägare av den mark som omfattas av en bearbetningskoncession får även en särskild ersättning baserad på värdet av den malm som bryts, s.k. mineralersättning. Bestämmelserna om mineralersättning gäller alla koncessioner som har beviljats sedan maj 2005 och där gruvdrift pågår.

Malmproduktion, undersökningstillstånd och gruvor

I Sverige finns en mängd mineraliseringar med värdefulla ämnen, och den svenska gruvindustrin är mycket betydelsefull för EU. Den svenska malmpro­duk­tionen ökade med 3 procent till 74,9 miljoner ton under 2016 efter en till­fäl­lig minskning 2015.

Enligt SGU låg bl.a. en återhämtning av många metallpriser bakom utveck­lingen. Järnmalmsproduktionen ökade med 8 procent, från 24,8 miljoner ton 2014 till 26,9 miljoner ton. Utvinningen av silver och zink blev den högsta nå­gonsin i Sverige: 499 ton silver och 258 164 ton zink. Produktionen av guld och bly sjönk däremot med ca 5 procent.

Av EU:s järnmalmsproduktion kommer drygt 90 procent från Sverige. Sve­rige har också den största produktionen inom EU av bly och zink. Den svenska silverproduktionen är näst störst i EU, medan den svenska guld- och kop­par­produktionen ligger på tredje respektive fjärde plats bland EU:s produ­cent­län­der.

Efter flera år av minskade prospekteringsinsatser och dramatiskt fallande an­tal gällande undersökningstillstånd sågs en svag ökning av inkomna ansök­ningar under 2016 (totalt 139 ansökningar). Denna trend vände ytterligare upp­åt under 2017, och efter ett par svaga år har antalet ansökningar om under­sök­ningstillstånd kommit upp i ungefär samma nivå som åren närmast 2013 (227 stycken). Antalet gällande undersökningstillstånd är enligt Bergs­staten dock fortfarande förhållandevis litet. Vid årsskiftet 2016/17 fanns 604 gäl­lan­de un­der­sökningstillstånd. Motsvarande siffra för årsskiftet 2017/18 var 608.

Av de undersökningstillstånd som beviljades under 2017 avsåg flest guld, tätt följt av koppar. Därefter kommer zink, silver och bly. De beviljade till­stån­den omfattar – liksom de närmast föregående åren – främst områden i Väs­terbottens, Dalarnas och Norrbottens län. Bergsstaten konstaterar att in­tres­set har ökat för några av de mineraler som är förknippade med batteri­till­verkning och ny teknik. Som exempel kan nämnas att under 2016 angavs ko­bolt som ett av de mineraler som eftersöktes i 10 av de beviljade undersök­nings­tillstånden. Motsvarande siffra för 2017 var 48.

Vid årsskiftet 2017/18 fanns det 15 gruvor med koncession och brytning i Sverige. Av dessa var 14 metallgruvor. De flesta metallgruvorna är under­jords­gruvor, men det förekommer även dagbrott. Vilken brytningsmetod som används har stor betydelse för graden av landskapspåverkan. Bolidens dag­brott i Aitik utanför Gällivare tar ungefär lika mycket plats som Stock­holms innerstad. Lovisagruvan i Lindesbergs kommun, som är en under­jords­gruva, kan däremot knappt urskiljas från annan industri som drivs på mark­ytan.

Under 2017 inkom fyra nya ansökningar om bearbetningskoncession till Bergsstaten. Detta var samma antal som under 2016. Under 2017 beviljades sex bearbetningskoncessioner, vilket också var samma antal som under 2016. Vid utgången av 2017 var tolv ärenden om bearbetningskoncessioner under be­hand­ling vid Bergsstaten.

Prövningen av ansökningar om bearbetningskoncession påverkas numera av en dom som Högsta förvaltningsdomstolen meddelade i februari 2016. Do­men rörde rättsprövning av beslut om bearbetningskoncession för området Norra Kärr K nr 1 i Ödeshögs och Jönköpings kommuner (gällde utvinning av sällsynta jordartsmetaller). Koncessionsbeslutet upphävdes eftersom domsto­len fann att en fullständig prövning enligt 4 kap. 2 § minerallagen inte hade gjorts i och med att prövningen hade begränsats till att avse endast konces­sions­­området och inte omfattade kommande markanvändning för verksamhe­tens driftsanläggningar.

För Bergsstatens del har domen inneburit att samtliga ärenden om bear­betningskoncession som var under prövning vid tidpunkten granskades på nytt för att utreda eventuella behov av kompletteringar. Som en ytterligare följd av domen återförvisades några bearbetningskoncessioner genom beslut av reger­ingen under 2016 till Bergsstaten för ny behandling för att säkerställa att hela området som kommer att tas i anspråk vid gruvetablering prövas i kon­ces­sionsärendet. Under 2017 återförvisades ytterligare två ärenden till Bergs­sta­ten för ny behandling.

Metallprisernas utveckling under 2017

Enligt SGU uppvisade metallpriserna rejäla upp- och nedgångar under 2017, men med en ökning av priset på de flesta metaller sett över hela året. Järn­malmspriset svängde kraftigt under året, vilket enligt SGU förklaras av för­vänt­ningar och förändringar i den kinesiska ekonomin. Priset på nickel, som främst används vid produktion av rostfritt stål, visade samma möns­ter och orsakssamband som järnmalmspriset och steg med 20 procent un­der året.

Basmetallpriserna hade en svacka under mitten av 2017 för att sedan stiga stadigt uppåt under den senare delen av året. Aluminiumpriset ökade mest (32 procent), sedan följde priserna på zink (30 procent), koppar (28 pro­cent) och bly (24 procent). Prisförändringen på basmetaller förklaras enligt SGU också av utvecklingen i Kina, där en stark efterfrågan från industrin, särskilt bil­in­du­strin, är främsta orsaken.

Ädelmetallpriserna svängde under året, och prisökningen blev slutligen relativt modest. Priserna på guld och silver ökade exempelvis med 13 respek­tive 6 procent. Orsaken till uppgången går främst att finna på den amerikanska fi­nansiella marknaden och priset på dollar, som sjönk under året. Guld brukar an­vändas som finansiellt placeringssubstitut för dollar.

Utvecklingen inom fordonsindustrin mot en ökad produktion av elbilar fick priserna på specialmetaller som litium och kobolt – som båda används för att tillverka litiumjonbatterier – att öka kraftigt. Litiumpriset steg med 42 procent, medan koboltpriset steg med hela 150 procent. Prisstegringen beror dels på ökad efterfrågan, dels på ökade förväntningar på expansion inom batteri­in­dustrin. Till saken hör också att Kongo svarar för hela 64 procent av världs­pro­duktionen av kobolt och att flera människorättsorganisationer har pekat på förekomst av brott mot mänskliga rättigheter och barnarbete i sam­band med småskalig gruvbrytning i Kongo.

I övrigt var priserna på s.k. sällsynta jordartsmetaller (rare earth elements, REE) oförändrade.

Mineralstrategin

Inledning

Den svenska mineralstrategi som lades fram av den borgerliga regeringen 2013 hade som övergripande vision att skapa tillväxt i hela landet genom ett långsiktigt hållbart använ­dande av landets mineralresurser, i samklang med mil­jö-, natur- och kultur­vär­­den.

Strategin omfattade följande fem områden:

•       en gruv- och mineralnäring i samklang med miljö, kultur och andra näring­ar

•       dialog och samverkan som främjar innovation och tillväxt

•       ramvillkor och infrastruktur för konkurrenskraft och tillväxt

•       en innovativ gruv- och mineralnäring med en excellent kunskapsbas

•       en internationellt välkänd, aktiv och attraktiv gruv- och mineralnäring.

Under varje strategiskt område preciserades delområden och åtgärder.

Motionen

Den svenska gruvindustrin skapar arbete och tillväxt och bidrar till den ge­men­samma välfärden, sägs det i kommittémotion 2017/18:3405 av Lars Hjäl­mered m.fl. (M). Motionärerna säger sig ha ambitionen att skapa de bästa för­utsättningarna för en mineralpolitik som ska stärka konkurrenskraften i den svenska gruv- och mineralnäringen. År 2013 beslutade den dåvarande bor­ger­liga regeringen om en mineralstrategi som syftade till att inte bara säkra gru­vornas framtid utan även se till så att gruvindustrin kan samexistera med det övri­ga samhället. Motionärerna anser att det är dags att ta fler viktiga steg för att Sverige ska kunna fullfölja mineralstrategin (yrka­nde 6).

Vissa kompletterande uppgifter

Genomförandet av mineralstrategin

Som framgår ovan presenterade den dåvarande borgerliga regeringen en svensk mineralstrategi i början av 2013. För att genomföra strategin upp­rätta­des en åtgärdsplan för de totalt 19 åtgärder som hade föreslagits inom ramen för strate­gin. SGU har haft ansvar för att följa upp genomförandet av mineral­strategin.

Huvuddelen av åtgärderna i mineralstrategin har lämnats som uppdrag till berörda myndigheter. För genomförandet av mineralstrategin avsatte den förra regeringen 50 miljoner kronor under 2014–2016.

I budgetpropositionen för 2018 (prop. 2017/18:1 utg.omr. 24 Näringsliv s. 32) konstaterar regeringen att åtgärdsprogrammet för genomförandet av mi­ne­­ral­strategin var i sin slutfas under 2016 och att de sista rapporterna redo­visades i februari 2017. Flera av de uppdrag och deras utfall i form av rap­porter och förslag som omfattades av mineralstrategin refereras på andra plat­ser i det­­ta betänkande.

Tidigare riksdagsbehandling

Våren 2017 behandlade utskottet ett yrkande likalydande med det nu aktuella i motion 2017/18:3405 (M) om vikten av att fortsätta arbetet med den svenska mineralstrategin (bet. 2016/17:NU17). Utskottet konstaterade att huvuddelen av åtgärderna i strategin hade lämnats som uppdrag till berörda myndigheter av såväl den dåvarande borgerliga som den nuvarande regeringen, och stra­te­gins olika uppdrag och insatser har i huvudsak genomförts i enlighet med den pla­nering som lades fast 2013. Arbetet väntades vara färdigt och avrap­porterat under 2017. Vidare refererade utskottet regeringens uppfattning att de upp­drag, kartläggningar och underlag som har rapporterats inom ramen för mine­ral­strategin är en viktig grund för regeringens överväganden om fortsatta in­satser inom området. Med hänvisning till detta ansåg utskottet inte att det fanns skäl för riksdagen att förorda ett tillkännagivande om att regeringen bör fort­sätta det viktiga arbetet med den nationella mineralstrategin.

Regeringens nyindustrialiseringsstrategi och mineralfrågor

I januari 2016 presenterade regeringen en nyindustrialiseringsstrategi (Smart industri) som ska bidra till att stärka industrins konkurrenskraft och göra in­vesteringar i svensk industri mer attraktiva. Regeringen framhåller att stra­tegin är grunden för en kraftsamling för att främja industrins utveckling.

Inom ramen för nyindustrialiseringsstrategin har Myn­digheten för tillväxt­poli­tiska utvärderingar och analyser (Tillväxtanalys) kartlagt behovet av me­tal­ler och mineraler för miljö- och teknikinnovationer. Till­växtanalys redo­vi­sade upp­draget i slutet av november 2017 i rapporten In­no­vations­kri­tiska me­taller och mineral från brytning till produkt – hur kan staten stödja ut­veck­lingen? (Till­växtanalys, rapport 2017:03). I rapporten be­skri­ver Till­växt­analys det fram­­tida behovet av innovationskritiska metaller och mine­raler. Vidare redo­visas vad den svenska staten kan göra för att skapa bättre förut­sättningar för att en hel pro­duktionskedja, från utvinning av innova­tions­kri­tiska metaller och mineraler till färdiga produkter, ska kunna ut­vecklas i Sve­rige.

I handlingsplan 2 för genomförandet av regeringens nyindustriali­se­rings­­­strategi som presenterades i december 2017 anges en ny åtgärd som be­nämns Utökad insats för kartläggning av innovationskritiska metaller och mi­ne­ral samt stärkt efterfrågan på hållbar utvinning. Det framgår vidare att me­del till­förs för att växla upp arbetet med att identifiera mineraler och metal­ler som är nöd­vändiga för bl.a. miljö- och klimatomställningen. Tillgången till rå­va­ror av hög kvalitet ska säkerställas genom ansvarsfull och miljömässigt hållbar ut­vinning från primära källor och återvinning från sekundära källor (gruvav­fall).

Regeringen har även gett SGU i uppdrag att kartlägga Sveriges möjligheter att utvinna sådana metaller och mineraler som krävs för tillverkning av nya mil­jö- och teknikinnovationer. Uppdraget innefattar kartläggning och kun­skaps­­­upp­byggnad om både primära och sekundära källor av dessa metaller och mi­ne­­raler. Uppdraget ska delredovisas senast den 15 februari 2018 och slut­redo­vi­sas senast den 7 december 2018.

Ytterligare åtgärder inom ramen för regeringens nyindustriali­serings­stra­te­gi med anknytning till gruv- och mineralnäringen omnämns längre fram i det­ta betänkande.

Utskottets ställningstagande

Den mineralstrategi som antogs av den borgerliga regeringen 2013 omfattade ett flertal åtgärder som har genomförts enligt plan. De sista rappor­terna redo­vi­sades i början av 2017. De upp­drag, kartlägg­ningar och underlag som har rap­por­terats inom ramen för mine­ralstrategin förutsätts utgöra en viktig grund för reger­ingens överväganden om fortsatta insatser inom om­rådet.

I likhet med vad utskottet anförde när motsvarande yrkande behandlades våren 2017 finner utskottet med hänvisning till det nyss anförda att det saknas skäl för riksdagen att förorda ett tillkännagivande om att regeringen bör fort­sätta arbetet med den nationella mineralstrategin.

Motion 2017/18:3405 (M) avstyrks således i den aktuella delen.

Mineraler och tillståndsprocesser

Motionerna

I kommittémotion 2017/18:3420 av Lars Hjälmered m.fl. (M, C, L, KD) konstateras det inledningsvis att Sverige är ett välmående land vars välstånd bl.a. är byggt på de resurser som finns i skogen, i marken och i våra älvar och som förädlas i industrin. Bara inom EU står Sverige för 90 procent av järn­malms­pro­duktionen, men i landet finns även tillgångar av bly, zink, silver och kop­par Ett långsiktigt nyttjande av markens råvaror kräver att miljön vårdas och skyddas. Sverige har en av världens hårdaste miljölagstiftningar, en lag­stift­ning som syftar till att gruvdriften blir en tillgång och inte förstör förutsätt­ningarna för boende, naturen och andra näringar. En välskött gruvin­dustri främ­­jar välstånd och tillväxt; motsatsen leder till något helt annat. För att sä­ker­ställa att den svenska mineral- och gruvnäringen kan befinna sig i toppklass även i fortsättningen behöver bl.a. handläggningstiderna förkortas. Mo­tio­nä­rerna vill därför att regeringen ska återkomma till riksdagen med för­slag på åtgärder för förkortade handläggningstider (yrkande 4).

Gruv- och mineralnäringen för med sig utländska investeringar, jobb och tillväxt, slås det fast i motion 2017/18:1072 av Laila Naraghi m.fl. (S). Sam­tidigt understryker motionärerna att Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller hållbar utveckling inom gruvindustrin. Motionärerna anser att be­sluts­processerna kring tillståndsgivningen för prospektering, brytning och efter­vård bör ses över. Dessa processer kritiseras ofta för att inte möjliggöra till­räckligt inflytande och insyn för de människor, lokalsamhällen och kommu­ner som påverkas, samt för att inte ta tillräcklig miljöhänsyn. Motionärerna vill ha ett tillkännagivande om att undersöka möjligheten att skärpa kraven på mil­jöhänsyn och lokal insyn (yrkandet i denna del).

Tillgång till metaller och mineraler är en förutsättning för det moderna sam­hället, sägs det inledningsvis i motion 2017/18:1619 av Jasenko Omanovic och Ingemar Nilsson (båda S). Efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller (REE), som bl.a. används till bildskärmar och i vindkraftverk, har ökat. Elbilar och sol­celler är andra exempel på miljöteknik som kräver specialmetaller. Den svenska berggrunden innehåller flera kritiska råmaterial, men många av dessa utvinns inte i dag. För att ett företag ska kunna börja utvinna nya mine­ral­fyn­digheter krävs en rad tillstånd där flera myndigheter är inblandade. Hela processen från sökande efter en mineralfyndighet till påbörjad gruvdrift är bå­de tids- och kapitalkrävande. Motionärerna anser också att tillstånds­pro­ces­serna är oförutsägbara och dessutom otydliga när det gäller vilka underlag som krävs. Detta ökar risken för att lönsamma och jobbskapande investeringar inte kommer till stånd. Motionärerna begär ett tillkännagivande om en översyn av regelverket så att tillståndsprocessen blir tydligare för alla intressenter.

Den svenska gruvindustrin skapar arbete och tillväxt och bidrar till vår ge­mensamma välfärd, framhålls det i kommittémotion 2017/18:3405 av Lars Hjäl­mered m.fl. (M). Enligt motionärernas uppfattning är det därför viktigt att Sverige fortsätter att vara en bra plats att starta och bedriva verksamhet på. För att stärka gruvnäringen anser motionärerna att man behöver se över tillstånds­processerna för att få starta nya gruvor i Sverige. Dessa processer är i dag lång­­samma och utdragna och dessutom spridda på flera olika myndigheter. Re­­ger­ingen bör utreda och återkomma till riksdagen med konkreta förslag på hur man kan förkorta handläggningstiderna och förenkla tillståndsprocesserna för gruv- och mi­ne­ral­näringen (yrkande 9).

Vissa kompletterande uppgifter

Kortare ledtider vid miljötillståndsprocesser

Som en del av mineralstrategin fick Tillväxtanalys i uppdrag att utvärdera de satsningar som har gjorts för att förkorta ledtiderna vid de miljötillstånds­pro­cesser som förekommer i anslutning till gruvetableringar. Arbetet delrap­por­terades i slutet av mars 2016 i promemorian Tillstånd och miljöprövning för att öppna gruvor – en internationell utblick (pm 2016:05). En slutrapport pre­senterades sedermera i december 2016 (Miljötillstånds­prövning av gruvor och täkter – Ledtider och effektivise­rings­potential, rapport 2016:07).

Rapporterna ingår nu som ett underlag i en bredare ansats när det gäller led­tider för tillståndsprövning inom ramen för regeringens nyindustriali­se­rings­strategi (Smart industri). I den första handlingsplanen för Smart industri föreslogs bl.a. insatser för effektiva regelverk som underlättar omställning till mer resurseffektiva och miljövänliga processer, däribland åtgärder för att upp­nå en effektivare miljötillståndsprövning och förbättrad statistik för pröv­nings­tider. I Handlingsplan 2 för Smart industri som regeringen presenterade i december 2017 konstateras det att ledtiderna för miljöprövning fortfarande är långa, vilket le­der till att investeringar riskerar att utebli eller hamna i länder med svagare miljölagstiftning i väntan på beslut.

I Handlingsplan 2 för Smart industri redovisar regeringen även att den i juni 2017 föreslog ändringar av bestämmelserna om miljöbedömningar i miljö­bal­ken (prop. 2016/17:200, omnämnd nedan) och att man har gett Natur­vårds­verket i upp­drag att ta fram ett förslag till modell för statistik om miljötill­stånds­pröv­ningar (se vidare nedan). Därutöver redovisar regeringen även avsikten att tillsätta en ut­redare med uppdrag att föreslå ytterligare kon­kreta för­ändringar av regelverk och processer som kan effektivisera pröv­nings­pro­cessen och göra den mer än­damålsenlig (se nedan).

Vidare redovisar regeringen i Handlingsplan 2 för Smart industri att den för arbetet med att minska ledtiderna i miljöprövningen har skapat en referens­grupp för konti­nu­er­lig dialog med representanter för näringsliv och myndig­heter. En utgångs­punkt för arbetet är en snabbare prövning som också kan stär­ka miljönyttan.

Samlad statistik för miljötillståndsprövningen

På uppdrag av regeringen har Naturvårdsverket tagit fram ett förslag till en mo­dell för statistik om miljötillståndsprövningar. Uppdraget redovisades i sep­tember 2017.

I regleringsbrevet för 2018 har Domstolsverket fått i uppdrag att senast den 1 mars 2018 redovisa hur verket och mark- och miljödomstolarna kan bidra till en sammanhållen statistikredovisning när det gäller miljöprövningar. Na­tur­­vårds­ver­ket och länsstyrelserna har i sina reglerings­brev för 2018 i sin tur fått i uppdrag att stödja Domstolsverket i arbetet med deras uppdrag.

I regeringens Handlingsplan 2 för Smart industri sägs att regeringen nu fort­sätter det långsiktiga arbetet med att omsätta systemet till en årlig rapportering av statistik som skapar god jämförbarhet och uppföljning.

Tillkännagivanden om förenklade och förkortade tillståndsprocesser

Våren 2017 behandlade näringsutskottet motioner om regelförenkling och hand­läggningstider (bet. 2016/17:NU12). I sitt ställningstagande konstaterade utskottet att regeringens insatser på området är lovvärda men otillräckliga. Ut­skottet påpekade att många företag upplever att regelverken är krångliga och att mycket tid går åt till administration och handläggningstider. Vidare redo­visade utskottet uppfattningen att detta kan vara såväl ett konkurrens­krafts­problem som en tröskel för företag att starta eller växa. Utskottet ansåg att re­geringen bör vidta lämpliga åtgärder för att alla myndigheter som företag kommer i kontakt med ska sätta tydliga tidsgränser för sina handläggningstider och föreslog att riksdagen skulle tillkännage detta för regeringen. I mars 2017 biföll riksdagen näringsutskottets förslag till riksdagsbeslut, vilket också inne­bar att ett motionsyrkande (M, C, L, KD) bifölls.

Våren 2017 ställde sig riksdagen även bakom ett förslag från miljö- och jord­bruksutskottet om ett tillkännagivande om förenklade och förkortade till­ståndsprocesser (bet. 2016/17:MJU22). Riksdagen biföll därigenom yrkan­den i tre motioner (M och C). I sitt ställningstagande konstaterade utskottet föl­jan­de:

Utskottets utgångspunkt är naturligtvis att det är bra att Sverige har en krä­vande miljölagstiftning. Verksamheter som påverkar miljön negativt ska prövas noga, och hårda krav ska ställas på dessa för att skydda miljön. Sam­tidigt måste tillståndsprocesserna utformas på ett sådant sätt att de inte i onö­dan hindrar, försenar eller fördyrar investeringar som moderniserar verk­sam­heter, skapar jobb och tillväxt och i slutändan ofta minskar den sam­lade miljöpåverkan. Myndigheternas prövningar och krav på underlag ska vara enkla, förutsägbara och effektiva. En del i detta är att kraven på det underlag som krävs för prövning av en viss fråga inte ska ställas högre än vad som är motiverat av miljöskäl. En annan del som måste åtgärdas är de generellt sett långa handläggningstiderna i tillståndsärenden. I detta av­seende kan det t.ex. övervägas om företag som vill göra miljö­för­bätt­rande åtgärder, och då ofta måste söka om sina tillstånd, bör premieras ge­nom att ges en ”grön grädd­fil” – dvs. en skyndsammare handläggning – i till­ståndshanteringen. Vidare bör det ställas upp tydliga mål för hur lång tid handläggningen bör få ta i normal­fallet i olika slags tillståndsärenden. Re­dovisningen ovan visar i och för sig att det pågår vissa arbeten för att för­enkla tillståndsprocesserna och för­kor­ta handläggningstiderna, men det finns ändå starka skäl att ta ytterligare steg i den riktning som utskottet nu har beskrivit för att förbättra till­stånds­pro­ces­serna. Detta bör ges reger­ingen till känna.

Uppdaterad vägledning för prövning av gruvor

I januari 2017 redovisade SGU att myndigheten i samråd med Natur­vårds­ver­ket och Länsstyrelsen i Västerbotten hade uppdaterat Vägled­ning för pröv­ning av gruvverksamhet (SGU-rapport 2016:23) som myndigheten publi­ce­ra­de för första gången 2013. Syftet med uppdateringen är att ytterligare för­bättra möj­ligheterna till en korrekt och effektiv prövning av gruvverk­sam­het.

I vägledningen redovisas de lagar och förordningar som ligger till grund för prövning av gruvverksamhet. Vägledningen är sammanställd för att vara till hjälp för både verksamhetsutövare, myndigheter och markägare och kan an­vän­­das som en uppslagsbok av alla med intresse för Sveriges gruvnäring.

Utredning om effektivare miljötillståndsprocesser

I januari 2018 tillsatte Regeringskansliet en utredare med uppdrag att se över miljöprövningen av exem­pelvis stålindustri, livsmedelsindustri, vindkrafts- el­ler gruvverksamhet. Syftet med utredningen är att un­dersöka om miljöpröv­ningen fungerar på ett sätt som främjar investeringar som driver teknik- och metodutvecklingen mot minskad miljöpåverkan. Ut­red­nings­uppdraget ska re­do­visas senast den 30 september 2018.

Utskottets ställningstagande

De tillståndsprocesser och därtill knutna ofta utdragna handläggningstider som förknippas med en gruvetablering har varit föremål för olika motionsförslag under de senaste åren. Utskottet har då bl.a. hänvisat till att dessa frågor har lyfts fram som viktiga i den förra regeringens mineralstrategi. Inom ramen för det arbetet har det vidtagits åtgärder för att komma till rätta med det som många aktörer anser vara alltför utdragna processer som bl.a. kan medföra att investeringar uteblir eller hamnar i länder med svagare miljölagstiftning i vän­tan på nödvändiga tillståndsbeslut.

Arbetet inom ramen för mineralstrategin med den nyss beskrivna inrikt­ningen kompletteras nu med ytterligare insatser inom ramen för regeringens nyindu­strialiseringsstrategi. Dessa syftar till att uppnå en effektivare miljötill­ståndsprövning och förbättrad statistik för prövningstider. Nyligen har en utre­dare tillsatts med uppdrag att föreslå konkreta förändringar av regelverk och processer som kan effektivisera prövnings­pro­cessen och göra den mer ända­målsenlig.

Vidare bör det nämnas att det har tagits fram en utförlig vägledning som tydliggör gällande be­stäm­­melser och de krav som ställs på en ansökan om prospekteringstillstånd eller om bearbetningskoncession, inklusive de krav på olika miljötillstånd som van­ligen också behövs. En uppdaterad version av väg­ledningen presenterades i januari 2017.

Utöver detta vill utskottet också påminna om att riksdagen i två tillkänna­givanden till regeringen under föregående år redan har ställt krav på att re­geringen ska agera för att förenkla regelverk och förkorta handläggningstider.

Med hänvisning till det anförda gör utskottet den sammantagna be­döm­ning­en att det saknas bärande skäl för riksdagen att återigen rikta till­känna­gi­vanden till regeringen som på något sätt gäller kortare eller för­enklade till­stånds­processer. Utskottet avstyrker därmed förslagen med den inrikt­ning­en i motionerna 2017/18:1072 (S), 2017/18:1619 (S), 2017/18:3405 (M) och 2017/18:3420 (M, C, L, KD).

Mineraler och miljö 

Motionerna

I kommittémotion 2017/18:922 av Josef Fransson m.fl. (SD) konstateras det att ingrepp i naturen som härrör från mineralutvinning ska efterbehandlas till en god miljöstandard när gruvbrytningen har upphört, vilket bl.a. kan medföra kostsamma marksaneringsinsatser. Motionärerna anser inte att skattebetalarna ska behöva bekosta denna efter­behandling. De redovisar därutöver uppfatt­ningen att det behövs en lag­ändring som på ett bättre sätt än i dag säkerställer att verksamhetsutövarna kan finan­siera återställningen. De förordar en variant som innebär att bear­bet­nings­kon­cessionen villkoras med att koncessionsha­varen löpande avsätter medel som ska kunna täcka de sanerings- och åter­ställningskostnader som be­döms åter­stå när verksamheten är avslutad. Ett till­kännagivande begärs om att refor­mera lagstiftningen om bolagens ansvar för sanering och återställning av mark (yrkande 6).

I kommittémotion 2017/18:1149 av Jens Holm m.fl. (V) slås det inled­ningsvis fast att gruvbrytning innebär stor påverkan på miljön. Redan pros­pekteringar och provborrningar kan medföra negativa effekter på natur­vär­den och renskötsel. Enligt motionärerna är det därför av avgörande bety­delse att stärka berördas möjligheter att påverka och att skydd av unika natur-, turist- eller renbetesområden värnas under hela exploateringsprocessen – från under­sökningstillstånd till brytning. De menar att det även för gruv- och pros­pek­teringsbolagen innebär ekonomiska fördelar att tidigt i en process få besked om att brytning inte kommer att tillåtas inom ett område. Mot den bakgrunden begär de ett tillkännagivande om att Bergsstaten inte ska kunna bevilja under­sökningstillstånd i områden som är klassade som na­tur­reservat, Natura 2000-områden eller världsarvsområden (yrkande 19).

I kommittémotion 2017/18:2538 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) konsta­teras det att det finns behov av återställningsåtgärder efter prospek­tering. Bland annat är det viktigt att inte kvarlämnade borrhål läcker ut gifter eller ut­­­gör en risk för att skada människor eller djur. Detta brister ibland i nuläget. Kraven på och uppföljningen av återställning efter prospektering bör därför skärpas, och motionärerna begär ett tillkännagivande med den innebörden (yr­kan­de 2).

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen skärpt ett antal punkter i nuvarande minerallagstiftning men det är, enligt vad som anförs i motion 2017/18:30 av Tina Acketoft (L), uppenbart att dessa skärpningar fortfarande inte tar till­räck­lig hänsyn till enskilda markägare och andra allmänintressen, t.ex. mil­jö­intres­sen. Motionären anser att minerallagen till stor del är skriven utifrån ett synsätt där mineralbrytning i princip prioriteras framför de flesta andra all­män­in­tres­sen, vilket motionären inte anser vara rimligt, framför allt inte i områden med ett högt exploateringstryck. Motionären förordar ett tillkänna­gi­vande om änd­ringar i minerallagen (yrkande 1) som bl.a. innebär att den myndighet som be­viljar tillståndet måste ha en god insikt om hur de olika intressena kolliderar och kunna göra en avvägning mellan olika intressen. Vidare anför motio­nären att det vid beviljande av undersök­ningstillstånd mås­te tas hänsyn till lämplig­heten av brytning i området och inte bara till den sö­kan­des lämplighet. Motio­nären anser också att viss miljöprövning ska ske redan i detta skede och att markägarna bör få yttra sig innan undersöknings­tillstånd beviljas. Bolagens skyldighet att samråda med markägare och inne­havare av nyttjanderätt bör stär­kas för att därigenom göra det lättare att nå en uppgörelse om genom­för­andet av undersökningen. Det som tas upp vid sam­rådet ska sedan ligga till grund för arbetsplanen. Motionären påpekar också att villkoren för gruvbryt­ning i Skåne skiljer sig markant från villkoren i de tra­ditionella gruvområdena i landet. Det vore enligt motionären därför rimligt att ansvaret och besluten som rör gruv­bryt­ning i Skåne förs över från berg­mäs­taren till länsstyrelsen (yrkande 2). Enligt motionären skulle detta medföra betydligt bättre möjlig­heter att väga samman olika intressen vid be­slut enligt minerallagen.

Vissa kompletterande uppgifter

Tidigare riksdagsbehandling

Våren 2017 tog utskottet ställning till frågor bl.a. om minerallagens för­hål­lan­de till miljöbalken och de prövningar som görs med stöd av balken (bet. 2016/17:NU17). Flera av de motionsyrkanden som då var aktuella har uppre­pats även under detta riksmöte. Förra våren anförde utskottet bl.a. föl‍­jande:

I likhet med vad som anfördes våren 2016 är utskottets uppfattning fort­farande att Sverige ska vara en föregångare för en hållbar utveckling inom gruvindustrin. Detta innebär att prospektering efter och utvinning av mine­ral måste ske i samklang med såväl naturmiljön som det omgivande sam­hället. Näringen måste präglas av ett agerande som har såväl social och eko­nomisk som miljömässig bärkraft. Minerallagen ska säkerställa ett ef­fektivt nyttjande av landets mineralresurser samtidigt som miljöbalken och de miljöprövningar som har fastställts i balken och i underliggande för­fattningar ska garantera att utvinning och prospektering sker på ett sätt som är förenligt med en ambitiös miljöpolitik. Det bör även påminnas om att regeringen har deklarerat avsikten att skapa nya modeller för att ut­veckla en miljömässigt hållbar gruvnäring och samhällsutveckling, där gruv­näringen tar sitt finansiella ansvar. Vid prospektering och gruvdrift är det viktigt att höga naturvärden inte blir oåterkalleligt förlorade. Vidare har regeringen utlovat att miljökraven ska ses över och vid behov skärpas. I sammanhanget bör det särskilt nämnas att det under de senaste åren har genomförts en översyn av vissa miljöfarliga verksamheter och att reger­ingen har för avsikt att överlämna en proposition till riksdagen om dessa frågor senare under våren 2017. Åtgärder för en effektiv miljö­pröv­ning vid­­tas också inom det pågående arbetet med att genomföra re­ger­ingens handlingsplan för en smart industri.

Några av motionerna tar upp frågor om efterbehandling efter gruvdrift eller prospektering. Utskottet vill här hänvisa till den granskning som Riks­re­vi­sionen har gjort av gruvavfall och efterbehandling av mark och till de åtgärder som regeringen har vidtagit med anledning av Riksrevisionens re­kom­men­da­tioner. Det handlar bl.a. om ett uppdrag till SGU om att ta fram en långsiktig strategi för hantering av gruvavfall och bedömning av åtgärder för efter­behandling med beaktande av alternativ användning av gruvavfall. Vidare har regeringen påbörjat ett arbete för att utreda och ana­lysera förutsättningarna för nya modeller för kostnadstäckning av avhjäl­pande av föroreningsskador eller allvarliga miljöskador.

När det gäller de förslag om begränsningar för undersökningsarbeten i vissa områden som tas upp i motion 2016/17:1737 (V) konstaterar ut­skot­tet att dessa frågor behandlades så sent som våren 2016. Utöver att hänvisa till det utskottet då anförde – som har refererats tidigare i betän­kandet – bör det påminnas om att SGU har fått i uppdrag av regeringen att utveckla en metodik för syste­matiskt granskningsarbete och tillsyn av de under­sök­ningsarbeten som bedrivs med tillstånd enligt mineral­lagen och mine­ral­förordningen.

Regeringspartiernas överenskommelse om mineralpolitiken

Hösten 2014 slöt Socialdemokraterna och Miljöpartiet en överenskommelse om vissa fundamenta för deras gemensamma regerande. I överenskommelsen berördes även gruvnäringen, vilket också återspeglades i finansplanen i bud­get­propositionen för 2015 (prop. 2014/15:1 s. 46). Följande sas i över­ens­kom­melsen:

Sverige ska vara en föregångare för en hållbar utveckling inom gruvin­du­strin, som är viktig för Sverige. Vi vill skapa nya modeller för att utveck­la samhällets och gruvnäringens ansvar för att finansiera de investeringar som krävs för en miljömässigt hållbar gruvnäring och samhällsutveckling. Miljökraven vid prospektering och provborrning ska skärpas. Turistnä­ringens och andra lokala näringars intresse ska beaktas. En analys av fram­komliga vägar ska göras inom Regeringskansliet. Sverige ska inte öppna upp för utvinning av uran, olja eller gas.

Anmälnings- eller tillståndspliktig verksamhet enligt miljöbalken

Utöver de tillstånd som utfärdas av Bergsstaten för prospektering eller bearbet­ning är flera av de verksamheter som är aktuella även tillstånds- eller anmäl­ningspliktiga enligt miljöbalken.

Enligt 9 kap. 6 § miljöbalken får regeringen utfärda föreskrifter om att det ska vara förbjudet att anlägga eller driva miljöfarlig verksamhet utan tillstånd eller innan en anmälan har gjorts. Även om det inte krävs något tillstånd får till­synsmyndigheten i det enskilda fallet förelägga en verksamhetsutövare att ansöka om tillstånd om verksamheten medför risk för betydande föroreningar eller andra betydande olägenheter för människor, hälsan eller miljön. I miljö­pröv­ningsförordningen (2013:251) listas vilka verksamheter som kräver till­stånd från miljödomstolen eller länsstyrelsen eller där en anmälan ska göras till tillsynsmyndigheten.

För gruvdrift eller en gruvanläggning för brytning av malm, mineral eller kol krävs vanligen tillstånd från miljödomstolen (4 kap. miljöprövnings­för­ordningen). En väsentlig del av tillståndsprövningen handlar om hantering och deponering av avfall från gruvverksamheten. Så kallad provbrytning kräver till­­stånd från länsstyrelsen. Brytning av uran ska tillåtlighetsprövas av reger­ingen enligt 17 kap. 1 § miljöbalken (se vidare nedan). Mineralutvinning krä­ver dessutom ofta även tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken (Vatten­verk­sam­he­­ter) för avledning av vatten eller för uppförande av dammar.

Förändrad bedömning av vissa miljöfarliga verksamheter

I juni 2017 överlämnade regeringen propositionen Miljöbedömningar till riks­dagen (prop. 2016/17:200). I propositionen föreslogs ett nytt 6 kap. mil­jö­bal­ken och följdändringar i sektorslagstiftningen. De ändringar som berör mi­ne­rallagen är främst att bestämmelserna om samråd i 6 kap. miljöbalken ska gö­ras tillämpliga i ärenden om bearbetningskoncession enligt minerallagen.

Av de remissinstanser som uttalade sig om ändringarna i mine­ral­la­gen var en övervägande majoritet positiva till eller hade inga syn­punk­ter på de förslag som gällde den lagen.

Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (bet. 2017/18:MJU5).

Efterbehandlingsansvar

I 10 kap. miljöbalken finns de bestämmelser som reglerar vem som är ansvarig för att utreda och efterbehandla områden som är så pass förorenade att de kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Enligt huvud­regeln är det den som bedriver eller har bedrivit verksamhet eller har vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen, den s.k. verksam­hets­ut­övaren, som är utrednings- och efterbehandlingsansvarig. Även en fas­tig­hets­ägare kan bli ansvarig.

Enligt 16 kap. 3 § miljöbalken kan tillstånd etc. som har meddelats enligt bal­ken göras beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för det avhjälpande av en miljöskada och för andra återställningsåtgärder som verksamheten kan ge anledning till. En säkerhet ska godtas om den visas vara betryggande för sitt ändamål. Säkerheten kan ställas efter hand enligt en plan som vid varje tid tillgodoser det aktuella behovet av en säkerhet. Säkerheten ska prövas av tillståndsmyndigheten.

Enligt 15 kap. 35 § miljöbalken får tillstånd till en verksamhet som omfattar deponering av avfall endast beviljas om verksamhetsutövaren ställer en säker­het enligt 16 kap. 3 § miljöbalken.

Riksrevisionen om gruvavfall och efterbehandling av mark

Riksrevisionen har granskat om det nuvarande systemet med ekonomiska sä­ker­heter för gruvverksamhet minimerar risken för att staten ska behöva be­kosta efterbehandling av gruvor. I rapporten Gruvavfall – Ekonomiska ris­ker för staten (RiR 2015:20) konstaterade myndigheten att systemet med eko­no­miska säkerheter för gruvverksamhet inte i tillräcklig utsträckning mini­merar riskerna för att staten och därmed skattebetalarna ska behöva bekosta nöd­vändig efterbehandling av nedlagda gruvor.

Regeringen redovisade sin syn på Riksrevisionens rapport i en skrivelse till riksdagen i april 2016 (skr. 2015/16:165). Av skrivelsen framgår att regeringen har påbörjat ett arbete med att utreda och analysera om det finns insatser eller åtgärder som på ett mer ändamålsenligt sätt än i dag kan säkerställa att det finns tillräckliga ekonomiska säkerheter. Vidare framgick det att regeringen efter Riksrevisionens rekommendation har gett SGU i uppdrag att i samverkan med länsstyrelserna ta fram en långsiktig strategi för hantering av gruvavfall och bedömning av åtgärder för efterbehandling med beaktande av alternativ an­vändning av gruvavfall. Regeringen redovisade också att den hade gett Na­turvårdsverket i uppdrag att analysera och förtydliga sin vägledning om klassi­ficering av utvinningsavfall (se vidare nedan om dessa båda uppdrag).

När miljö- och jordbruksutskottet behandlade regeringens skrivelse i au­gus­ti 2016 delade utskottet bl.a. regeringens bedömning att det krävs en för­djupad analys för att bedöma i vilken utsträckning det förhållande Riks­revi­sionen beskriver utgör en risk för den gruvverksamhet som bedrivs i dag eller kommer att bedrivas i framtiden (bet. 2015/16:MJU23). Vidare instämde ut­skottet i regeringens uppfattning att utgångspunkten ska vara att en gruv­verk­­samhet ska bära sina kostnader för avfallshantering och efterbehand­ling av om­­rådet. I sammanhanget kan det även nämnas att näringsutskottet i ett yttran­de till miljö- och jordbruksutskottet redovisade sin syn på förslagen om en över­­syn av gällande regelverk för att förtydliga att Bergsstatens prövning av bearbetningskoncessioner även ska innefatta kostnader för avfallshantering och efterbehandling (yttr. 2015/16:NU2y).

Förorenade områden som ägs av staten eller som har förorenats av statlig verksamhet

Riksrevisionen har även granskat hanteringen av förorenade områden som ägs av staten eller som har förorenats av statlig verksamhet. Granskningens resul­tat redovisades i rapporten Statens förorenade områden (RiR 2016:25). Riks­revisionens övergripande slutsats var att det finns stora brister i kartlägg­ningen av statens förorenade områden och att det har gjorts få skattningar av kostna­derna för sanering av områdena. I rapporten konstateras bl.a. att det statliga gruv­bolaget LKAB har ett tiotal förorenade objekt.

I en skrivelse till riksdagen våren 2017 redovisade regeringen sin syn på Riks­revisionens iakttagelser och redovisade de åtgärder som den ansåg nöd­vän­diga med anledning av Riksrevisionens rekommendationer (skr. 2016/17:111). Bland annat meddelade regeringen avsikten att ge Naturvårds­verket i uppdrag att utveckla en övergripande vägledning med principer för prioritering av olika saneringsbehov. Inga motioner väcktes med anledning av skrivelsen.

Miljö- och jordbruksutskottet delade regeringens bedömningar och väl­kom­­nade de genomförda och planerade åtgärderna (bet. 2016/17:MJU19).

I regleringsbrevet för 2018 har Naturvårdsverket sedermera fått i uppdrag att utveckla en övergripande vägledning för att underlätta en effektiv prio­ri­te­ring av olika saneringsbehov när det gäller statens förorenade eller risk­fyllda om­råden utifrån övergripande samhällsnytta. Vägledningen ska in­ne­hålla prin­­ciper för prioritering, riskvärdering samt en skälighetsbe­dömning och ska ut­göra en gemensam utgångspunkt för myndigheternas arbe­te.

Strategi för hantering av gruvavfall

Som har nämnts tidigare i betänkandet har regeringen gett SGU och Natur­vårdsverket i uppdrag att ta fram en strategi för hantering av gruvavfall och göra en bedömning av kostnader och åtgärder för efterbehandling. Upp­draget re­dovisades vid två tillfällen under 2017, dels i april 2017 (de två rapporterna Utvärdering av efterbehandlad gruvverksamhet och Kartlägg­ning av kost­nader för hantering av gruvavfall och för efterbehand­ling av gruv­verk­samhet), dels i september 2017 (Kartläggning av kostnader för han­tering och för efter­be­hand­ling av gruvverksamheten).

Utredningen visar bl.a. att rätt styrmedel i form av prövningssystem, tillsyn och egenkontroll finns på plats men att förbättringar bör genomföras när det gäller regelverkens utformning och hur de används.

Rapporterna från SGU och Naturvårdsverket har ännu inte skickats ut på re­miss.

Utredning om ekonomiska säkerheter

I juni 2017 gav regeringen en särskild utredare (avdelningschef Daniel Barr) i uppdrag att analysera om det finns insatser eller åtgärder som på ett mer än­damålsenligt sätt än i dag kan säkerställa att det finns tillräckliga ekono­mis­ka säkerheter för efterbehandling och andra återställningsåtgärder vid gruv­verk­samhet (dir. 2017:59). Utredaren ska bl.a.

•       föreslå hur nuvarande system för säkerheter kan förbättras

•       identifiera förutsättningar som kan påverka säkerhetens storlek och form

•       ta fram förslag för att säkerställa att säkerheten är tillräcklig när den be­höver tas i anspråk

•       föreslå andra modeller för kostnadstäckning i det fall nuvarande system inte anses ändamålsenligt

•       översiktligt redovisa modeller för kostnadstäckning i andra länder av in­tresse

•       analysera konsekvenserna av nu gällande och föreslagna bestämmelser om säkerhet i en konkurssituation.

Utredningen ska redovisas senast den 30 juni 2018.

Förordningen om utvinningsavfall

Ett tillstånd för gruvverksamhet enligt miljöbalken ska bl.a. innehålla en avfallshanteringsplan och en plan för hur efterbehandling ska göras efter att verksamheten har upphört. Tillståndet innehåller också bestämmelser om att ekonomisk säkerhet ska lämnas för att säkerställa att tillräckliga resurser finns tillgängliga för efterbehandling om företaget inte har ekonomiska möjligheter att genomföra efterbehandlingen som planerat.

Den 1 juli 2013 trädde förordningen (2013:319) om utvinningsavfall i kraft. Utvinningsavfall är det avfall som uppkommer som en direkt följd av utvin­ningsindustrins verksamhet. Gruvor, men även grus- och bergtäkter, ingår i ut­­vinningsindustrin. Förordningen innebär i huvudsak att det blir tyd­ligare vad en avfallshanteringsplan ska innehålla, att denna plan alltid ska skic­kas till till­synsmyndigheten och att det alltid ska prövas om den uppfyller kraven i för­ordningen.

Mineralprospektering i vissa områden

Utskottet har vid flera tillfällen under de senaste åren behandlat motioner om att Bergsstaten inte ska kunna bevilja undersökningstillstånd i områden som är klassade som naturreservat, Natura 2000-områden eller världsarvsområden. Våren 2015 redovisade utskottet bl.a. att bergmästaren inte gör någon pröv­ning av motstående intressen i samband med att ställning tas till en ansökan om undersökningstillstånd (bet. 2014/15:NU14). Det bergmästaren tar ställ­ning till är dels om det finns anledning att anta att en undersökning i om­rådet kan leda till fynd av koncessionsmineraler, dels sökandens lämplighet att ut­föra sådana undersökningar. Å andra sidan tillämpas miljöbalkens bestäm­mel­ser om områdesskydd av de myndigheter som svarar för miljöpröv­ningen av själva undersökningsarbetet.

I det nämnda betänkandet fanns även en utförlig beskrivning av de be­stäm­melser som gäller för olika områdesskyddsformer enligt 7 kap. miljöbal­ken (bl.a. naturreservat och nationalparker). Det framgår vidare att enligt 3 kap. 6 § första stycket minerallagen får undersökningsarbete inte bedrivas i strid med ett naturreservats föreskrifter.

Huruvida prospekteringen är förenlig med ett reservats syfte och därtill knutna föreskrifter beror i sin tur bl.a. på vilken typ av prospekteringsåtgärder som kommer att utföras, när detta kommer att ske (vissa arter kan vara särskilt känsliga under häcknings-, parnings- eller kalvningssäsong) och hur reser­va­tets föreskrifter är utformade (exempelvis beträffande förekomsten av strikta förbud eller dispensmöjligheter). Förenligheten måste således avgöras i varje enskilt fall. Länsstyrelsen eller kommunen kan med stöd av 7 kap. 7 § miljö­balken dock ge dispens från de föreskrifter som de har utfärdat. För att detta ska vara möjligt krävs dock särskilda skäl och att dispensen är förenlig med skyddets syfte.

Verksamheter eller åtgärder som ska utföras i eller i närheten av ett skydds­värt område kan komma att kräva ett särskilt tillstånd (Natura 2000-till­stånd) enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken. Enligt 7 kap. 28 b § miljöbalken får ett Natura 2000-tillstånd lämnas om verksamheten eller åtgärden, ensam eller tillsam­mans med andra pågående eller planerade verksamheter eller åtgärder, inte kan skada den livsmiljö eller de livsmiljöer i området som man har för avsikt att skydda, eller inte medför att den art eller de arter som man avser att skydda utsätts för störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i områ­det.

När det gäller världsarvsområden, som nämns i motion 2017/18:1149 (V), har ut­skot­tet tidigare redovisat att dylika områden inte är en typ av skydds­område som regleras direkt i miljöbalken (se bl.a. bet. 2014/15:NU14). Be­grep­pet härstam­mar från FN-organet Unescos lista över kultur- och natur­mil­jöer som är så uni­ka att de utgör s.k. världsarv. Medlemsländerna nomi­nerar själva objekt el­ler områden och ska visa att de har garanterat dessa till­räckligt skydd för fram­­tiden. Att ett objekt eller område har tagits upp på Unescos världsarvslista innebär inte något juridiskt skydd i sig, men många av dessa områden har redan ett formellt nationellt skydd. I Sverige finns 15 världs­arv, varav fle­ra är kulturmiljöer. Det största världsarvet i Sverige är Laponia i Lapp­land som är Europas största sammanhängande naturlandskap med så gott som orörd natur. Området inkluderar bl.a. de stora nationalparkerna Sarek, Pad­jelanta och Stora Sjöfallet. Enligt 3 kap. 6 § minerallagen får undersök­nings­arbete inte utföras i nationalparker.

Mineralprospektering och miljöpåverkan

Våren 2014 överlämnade den dåvarande regeringen proposition 2013/14:159 Bättre information och tydligare ansvar vid mineralprospektering till riksda­gen. I propositionen konstaterade regeringen att de enskildas ställning vid pros­­­pektering efter mineraltillgångar behöver stärkas. Regeringen föreslog en skärpning av kraven på innehållet i de arbetsplaner som krävs innan undersök­ningsarbetet får inledas. Ändringarna innebar också att de myndig­he­ter som ska bevaka allmänna intressen vid prospektering efter mineraltill­gångar hålls informerade om hur arbetena kommer att bedrivas och vilka konse­kvenser de kan antas medföra. Riksdagen beslutade i enlighet med reger­ingens förslag, och lagändringarna trädde i kraft den 1 augusti 2014 (bet. 2013/14:NU20).

När det gäller prospekteringens eventuella miljöpåverkan och behovet av efterbehandling bör påminnas om att undersökningsarbete (prospektering) kan vara av mycket skiftande omfattning och karaktär. Det kan t.ex. bestå av seis­miska, radioaktiva, magnetiska eller elektriska mätningar, geologiska un­der­sök­­ningar, diamantborrning, provtagning, blockletning, provdikesgräv­ning, bort­­tagande av jord och sprängning. Typen av undersökningsarbete och områ­dets karaktär är avgörande för om det krävs en anmälan till länsstyrelsen eller kommunen eller om det fordras tillstånd enligt miljöbalken. I den hän­delse tillstånd krävs kan detta – på samma sätt som för annan gruvverk­samhet – vill­­koras med krav på att ekonomisk säkerhet ställs för de kostnader som kan uppkomma för att avhjälpa en miljöskada eller för andra återställnings­åtgärder som verksamheten kan motivera.

Förbättrad tillsyn av undersökningsarbete

I regleringsbrevet för 2017 fick SGU (Bergsstaten) i uppdrag att utveckla en metodik för systematiskt granskningsarbete och tillsyn av de undersöknings­arbeten som bedrivs med tillstånd enligt minerallagen och mineral­förord­ning­en (1992:285). Uppdraget redovisades till Regeringskansliet i december 2017 (Rappor­tering av regeringsuppdrag Tillsyn av undersökningsarbete en­ligt mi­ne­ral­lagen). Bergsstaten föreslog en tillsynsmetodik med följande in­rikt­ning:

•       Tillsynen av prospektörernas arbetsplaner bör förstärkas och göras mer systematisk. En utökad granskning bör ske av arbetsplanernas innehåll och på vilket sätt prospektörer kommunicerar arbetsplanen med berörda parter.

•       Den förebyggande tillsynen bör förbättras genom utökad information och rådgivning om minerallagen och vilka krav som ställs vid ge­nom­förande av undersökningsarbeten och upprättande av arbets­pla­ner. Systematiska in­­­satser bör omfatta samtliga tillståndshavare med särskilt fokus på nya aktörer på prospekteringsmarknaden.

•       Fältinspektioner bör genomföras för ett urval av undersök­nings­ar­be­ten för att följa upp resultaten av prospekteringsverksamheten.

•       Vidare konstaterar Bergsstaten att en utökad systematisk tillsyn enligt den före­slagna metodiken medför ett behov av att Bergsstatens resurser för­stärks. I rapporten presenteras exempel på olika ambitionsnivåer i tillsynen och därtill knutet behov av personella och finansiella resurser.

Rapporten bereds för när­varande inom Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har vid flera tillfällen under de senaste åren betonat att Sverige ska vara en föregångare för en hållbar utveckling inom gruvindustrin. Detta inne­bär att prospektering efter och utvinning av mineral måste ske i samklang med såväl naturmiljön som det omgivande samhället. Näringen måste präglas av ett agerande som har såväl social och ekonomisk som miljömässig bärkraft. Minerallagen ska säkerställa ett effektivt nyttjande av landets mineralresurser, samtidigt som miljöbalken och de miljöprövningar som har fastställts i balken och i underliggande författningar ska garantera att utvinning och prospektering sker på ett sätt som är förenligt med en ambitiös miljöpolitik.

Gruv- och mineralnäringen medför onekligen viss negativ miljöpåverkan, och det är enligt utskottets uppfattning angeläget att dessa begränsas i möj­ligaste mån både under den tid när en etablering är aktiv och sedan utvinningen har avslutats. Utskottet har tidigare redovisat den granskning som Riksrevi­sionen har genomfört av hanteringen av gruvavfall och om ansvaret för ef­terbehandling av mark samt de åtgärder regeringen har vidtagit med an­led­ning av denna granskning. Det handlar exempelvis om att regeringen har gett SGU och Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram en strategi för hantering av gruv­avfall och bedöma kostnader och åtgärder för efter­be­handling. Därut­över har en utredare fått i uppgift av regeringen att analysera om det finns in­satser eller åtgärder som på ett mer ändamålsenligt sätt än i dag kan säker­ställa att det finns tillräckliga ekonomiska säkerheter för efterbe­handling och andra åter­ställ­ningsåtgärder vid gruvverksamhet. För­slaget till stra­te­gi har än­nu inte skic­kats ut på remiss, och utredningen om säker­heter kommer att redo­visas i juni 2018. Innan regeringen har tagit ställning till dessa underlag finns det enligt utskottets uppfattning ingen anledning för riks­dagen att agera med an­ledning av de motioner som på olika sätt gäller efter­behandling av mark efter en gruvetablering eller efter prospek­te­ring. Utskottet avstyrker därför mo­tio­nerna 2017/18:922 (SD) och 2017/18:2538 (KD) i de här aktuella de­lar­na.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat det förslag som finns i motion 2017/18:1149 (V) om att Bergsstaten inte ska kunna bevilja under­sök­ningstillstånd i områden som är klassade som naturreservat, Natura 2000-om­råden eller världsarvsområden. Utskottet har då redovisat gällande be­stäm­mel­ser och vid det senaste tillfället därtill nämnt att Bergsstaten på regeringens uppdrag har sett över de tillsynsinsatser som myndigheten riktar mot pros­pek­teringsverksamhet. Bergsstaten presenterade i december 2017 ett förslag till en ny tillsynsmetodik som för närvarande bereds inom Regerings­kan­sliet. Sam­­­mantaget gör utskottet bedömningen att det inte har tillkommit något nytt i frågan som motiverar ett annat ställningstagande till förslaget i motionen än det som riksdagen ställde sig bakom våren 2017. Motionen av­styrks således även denna gång i den aktuella delen.

Avslutningsvis anser utskottet inte att det finns skäl att ompröva den ord­ning som gäller för prövning av gruvetableringar på det sätt som förordas i motion 2017/18:30 (L). Motionen avstyrks därför.

Äganderätt, avgifter och ersättningar

Inledning

Minerallagen och äganderätten

Enligt grundlagen (2 kap. 18 § regeringsformen) är varje medborgares egen­dom tryggad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna in­tres­sen. Att mineral kan tas till vara och brytas och att trygg försörjning ska­pas inom mineralbranschen har ansetts vara av sådant allmänt intresse. Grund­la­gens förutsättningar för ingrepp i markägarnas rätt har, som redan nämnts, där­för ansetts vara uppfyllda. I början av 2005 beslutade riksdagen om om­fatt­ande ändringar i minerallagen (prop. 2004/05:40, bet. 2004/05:NU8). Då in­för­des också en s.k. mineralersättning.

Mineralersättning och andra avgifter

Mineralersättning från koncessionshavaren till markägarna syftar till att uppnå en bättre balans mellan exploatörer och markägare (7 kap. 7 § minerallagen). Ersättningen ska motsvara 2 promille av värdet av de mineraler som konces­sionen omfattar och som har brutits under året. Av ersättningen ska tre fjärde­delar tillfalla fastighetsägarna inom koncessionsområdet och en fjärdedel sta­ten. Bestämmelserna om mineralersättning gäller alla koncessio­ner som har beviljats sedan maj 2005 och där gruvdrift pågår.

Enligt 14 kap. minerallagen ska sökande i ärenden enligt minerallagen be­tala en ansökningsavgift i enlighet med vad regeringen föreskriver (1 §). In­nehavare av undersökningstillstånd ska dessutom betala en avgift till staten (2 §). Avgiften ska bestämmas med beaktande av undersökningsområdets stor­­lek och arten av de mineraler som omfattas av tillståndet enligt vad reger­ingen närmare föreskriver. Hur avgifternas storlek m.m. bestäms regleras i 10–13 §§ mineralförordningen. Av SGU:s regleringsbrev framgår det att reger­ingen prognostiserar en intäkt på 22 miljoner kronor från dessa avgifter under 2018.

Reglerna om mineralersättning till staten och markägarna var för bryt­ningsåret 2016 tillämpliga på sammanlagt 15 bearbetningskoncessioner. I bör­jan av 2017 beslutade bergmästaren om mineralersättningar för den gruv­bryt­ning som skedde på dessa koncessioner under 2016. Den totala mineral­er­sätt­ningen uppgick till ca 6,3 miljoner kronor med fördelningen ca 1,6 miljo­ner kronor till staten och ca 4,7 miljoner kronor till markägarna. Beslut om mi­ne­ralersättning när det gäller brytningsåret 2017 väntas senare under våren 2018.

Det bör noteras att mineralersättningen inte har någon direkt koppling till den eventuella miljöskada som gruvverksamheten kan resultera i eller till fi­nansiering av efterbehandlingsåtgärder. De intäkter som tillfaller staten ge­nom mineralersättningen redovisas i stället enligt gällande principer för statens bud­­gethantering mot inkomsttitel i budgetpropositionen.

Motionerna

I motion 2017/18:1072 av Laila Naraghi m.fl. (S) konstateras det inledningsvis att Sverige under de senaste åren har befunnit sig i en gruvboom. Motionärerna välkomnar detta men påpekar att det också är viktigt att blicka framåt för att kunna hantera de utmaningar som finns på området. De framhåller att Sverige ska vara en föregångare för en hållbar utveckling inom gruvindustrin. Därefter slår motionärerna fast att den svenska mineralavgiften är en av de lägsta i världen, och de förordar att den ses över (yrkandet i denna del). En ökning av mineralavgiften skulle enligt motionärerna kunna finansiera de kostnader som omgärdar gruv- och mineralnäringen och även kunna användas för att bygga upp ett kapital som kan an­vändas till olika framtidsinvesteringar.

Den svenska gruvindustrin skapar arbete och tillväxt och bidrar till vår gemensamma välfärd, sägs det i kommittémotion 2017/18:3405 av Lars Hjäl­mered m.fl. (M). Motionärerna säger sig ha ambitionen att skapa de bästa för­utsätt­ningarna för en mineralpolitik som ska stärka den svenska gruv- och mine­ralnäringens konkur­rens­­kraft. Motionärerna anser dock att markägarnas rättigheter som fordringsägare av sin del av mineralersättningen vid en kon­kurs bör ses över (yrkande 7). Utan närmare motivering i motionen föreslås det också ett tillkännagivande om att regeringen ska tillsätta en utredning som förstärker äganderätten i gruvnäringen och ger en rimlig avkastning till mark­ägaren (yrkande 8).

Äganderätten är stark i Sverige, slås det fast i motion 2017/18:1237 av Mar­gareta Cederfelt och Finn Bengtsson (båda M). Samtidigt konstaterar mo­tio­närerna att den som finner mineral på sin mark inte kan vara säker på att bli ägare till en eventuell mineralfyndighet eftersom den person eller det företag som har beviljats undersökningstillstånd har ensamrätt till att leta efter mineral och företräde till en eventuell fyndighet. En markägare som vill prioritera an­nan verk­samhet än mineralbrytning på sina ägor eller rent av lämna marken orörd kan inte neka tillstånd för brytning. Motionärerna framhåller att det inte utgår någon ersättning för förlorade intäkter från jordbruk, turism, eller skogs­bruk utan bara för skada och intrång vid undersökningsarbetet. Marken blir dess­utom osäljbar till någon annan än den som har fått tillståndet. Den s.k. mine­ralersättningen är låg. Minerallagen har ändrats vid ett flertal tillfällen, men markägarens ställning är, enligt motionärernas uppfattning, fortfarande svag. Minerallagstiftningen bör därför ändras så att lagstiftningen slår fast att mineraler ingår i mark­äga­rens egendom. Motionärerna anser det vara rimligt att undersök­nings­till­stånd och utvinning av alla mineraler, inklusive konces­sionsmineraler, beslu­tas av markägaren och ingen annan.

En betydande del av Sveriges välstånd har under hundratals år baserats på brytning och förädling av metall och mineraler sägs det inledningsvis i motion 2017/18:1954 av Mats Green (M). I Sverige finns ingen särskild gruvskatt men däremot den s.k. mineralersättning som uppgår till 2 promille av värdet på den brutna malmen. Motionären anser att denna kan betraktas som obetydlig efter­som de som främst drabbas och får hantera konsekvenser, kostnader och mil­jöförstöring av utvinningen – berörda kommuner och regioner – inte får någon del av ersättningen. Diskussionerna om mineralersättningen har hittills dess­utom främst handlat om ett rent statligt perspektiv och intresse, inte om de när­­mast berörda, dvs. människor, kommuner och regioner på de platser som är aktuella. Motionären refererar till bestämmelser i den australiensiska gruvregionen Western Australia, där kommuner och berörda inom delstatliga regioner får del av mineralavgifter. På detta sätt har man fått en stark lokal nytta och upp­slutning kring en viktig näring, man har stimulerat företagande, arbets­till­fällen, entreprenörskap, utbyggd service och infrastruk­tur­­investering­ar som har skapat språngbrädor för tillväxt och utveckling i avfolkningsbygd. Vi­da­re nämns att en lik­nande modell sedan länge har tillämpats i Norge, och den fram­hålls som en av huvudanledningarna till att den norska lands­byg­den bloms­trar och dess befolkning växer, till skillnad från befolk­ningen och förut­sätt­ning­arna på den svenska landsbygden. Motionären föreslår att en liknande modell – Royalties for Regions – ge­nom­förs i den svenska gruvlagstiftningen i tillämpliga delar.

I motion 2017/18:2248 av Jan Ericson (M) konstateras det att svenska och utländska mineralbolag kan muta in och exploatera malm och mineraler i Sve­rige mot en synnerligen blygsam ersättning på någon promille av det eko­no­miska värdet. Motionären anser att lagstiftningen bör förändras så att en be­tydligt större del av det ekonomiska värde som uppkommer vid gruvbrytning tillfaller markägaren och staten.

Sverigedemokraterna vill stimulera och bidra till gruvnäringens tillväxt på flera sätt, sägs det i kommittémotion 2017/18:922 av Josef Fransson m.fl. Mo­tio­närerna anser att det är rimligt att värdet av mineraltillgångarna ska komma medborgarna till del och vill därför reformera mineralersättningen. Deras upp­fattning är att om staten inte får någon direkt ersättning för det värde som bryts ur en gruva kan det heller inte förväntas att staten ska finan­siera t.ex. järn­vägsutbyggnad. En reformerad mineralersättning skulle, enligt dem, möjlig­göra en mer aktiv gruvpolitik (yrkande 5). Mineralersätt­ningen bör tas ut med totalt 5 procent, att jämföra med dagens 2 promille. Mark­ägarens andel bör kvarstå på dagens nivå medan resterande del ska tillfalla staten. Statens andel bör placeras i en fond, vars syfte ska vara att stimulera ut­veckling och syssel­sättning på landsbygden. På så vis garanteras att det of­fentliga får avkastning på sina investeringar i form av exempelvis infra­struk­tur.

Gruvorna i Sverige är viktiga men kan också orsaka miljöförstöring, sägs det i motion 2017/18:2787 av Jabar Amin (MP). Vidare påpekar motionären att gruvverksamhet kan påverka andra näringar som exempelvis rennäringen, turismen och friluftslivet negativt. Motionären konstaterar att den s.k. mineral­er­sättningen på 2 promille är låg jämfört med i andra länder och att det finns flera skäl till att införa en gruvskatt. Motionären menar att en avsevärd höjning av mineralavgiften är nöd­vän­dig, och begär ett riksdagsuttalande om detta. Pengarna kan fonde­ras, och delar av den inbetalda skatten ska sedan återgå till lokal­samhället. Den andra delen ska reserveras för utveckling och omställ­ningen till ett miljö­vänligt och klimatsmart samhälle och kommande gene­ra­tioner. Hur stor respek­tive del ska bli bör bli föremål för en utredning.

I motion 2017/18:2962 av Valter Mutt m.fl. (MP) sägs det att Sverige är ett regel- och skatteparadis för gruvbolag och att denna orimliga ordning måste lämna plats för en rättvis fördelning av de ekonomiska överskott som verk­sam­­heten skapar, såväl mellan regioner som mellan generationer. Motio­närer­na konstaterar att riksdagen 1993 avskaffade det s.k. kronoandels­institutet, som innebar att staten hade rätt till hälften av en bearbetnings­kon­cession som hade beviljats någon annan än staten. Motio­närerna anser att det bör utredas om kronoandelsinstitutet, eller liknan­de, skulle kunna återinföras, samt meka­nismer som försäkrar att gruvbolag betalar för de miljöskador de har orsakat, i de fall de har beviljats tillstånd att prospektera efter eller bryta mineraler (yr­kande 23).

I kommittémotion 2017/18:3393 av Birger Lahti m.fl. (V) sägs det inled­ning­svis att utvecklingen av nya lagringstekniker och behovet av att ställa om till ett hållbart samhälle kommer att kräva nya ämnen och material. Ett exem­pel som nämns är den nya fyndigheten av grafitmalm utanför Vittangi. Grafit är ett ämne som kan spela stor roll för den framtida energilagringen. Mo­tio­närerna anser att en förändring av mineralavgiften för att främja lokal vi­da­re­förädling skulle kunna resultera i en större acceptans för brytningen. De menar att en framtida mineralersättning bör fungera degressivt i förhållande till gra­den av lokal vidareförädling. I ju högre grad företag väljer att förädla sina rå­varor lokalt, desto lägre bör mineralersättningen vara. Motionärerna ef­ter­­­­frå­gar ett tillkännagivande om att de berörda myndigheterna ska utreda hur en så­dan degressiv mineralersättning kan främja lokal vidareförädling (yrkan­de 2).

I kommittémotion 2017/18:2538 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) konsta­te­ras det inledningsvis att gruvnäringen är en mycket viktig industri för Sve­rige, som skapar arbetstillfällen och intäkter till statskassan. Samtidigt slås det fast att gruvdriften påverkar mark och vatten på olika sätt, och i allmänhet be­hövs det saneringsåtgärder efter att verksamheten har avslutats. Motionärer­na re­fererar därefter till Riksrevisionens rapport om gruvavfall och konstaterar att sta­­ten har kostnader för att sanera efter gruvbolagens mineralutvinning. De före­slår att mineralersättningen ses över så att den också tar hänsyn till behovet av finansiering av mark- och vattensaneringsåtgärder efter gruvbrytning (yr­kan­­­de 1).

Vissa kompletterande uppgifter

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har behandlat motionsyrkanden om ändringar av mineraler­sätt­ningen och dess fördelning mellan olika mottagare eller om att införa någon form av ”gruvskatt” vid flera tillfällen de senaste åren. Våren 2016 (bet. 2015/16:NU14) avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna eftersom det inte såg någon anledning för riksdagen att föregripa regeringens fortsatta bered­ning av ett underlag kring dessa frågor som då nyligen hade presenterats av Till­­växtanalys (se vidare nedan).

När liknande yrkanden behandlades våren 2017 (bet. 2016/17:NU17) refe­re­rade utskottet till det som hade anförts 2016 och konstaterade vidare att det vid tidpunkten fortfarande pågick beredning inom Regeringskansliet av frågor om dessa avgifter och ersättningar. Utskottet såg fortfarande inga skäl för riks­dagen att föregripa det nämnda beredningsarbetet och avstyrkte därför samt­liga motionsyrkanden om de avgifter och ersättningar som regleras i mi­ne­ral­lagen. Även förslag liknande de nu aktuella om en modell med Royal­ties for Regions eller att återinföra den s.k. kronoandelen avstyrktes.

När det gäller ett mer allmänt hållet yrkande om äganderättens ställning vid tillämpning av minerallagen som var likalydande med det nu aktuella i motion 2017/18:1237 (M) anförde utskottet följande:

Avslutningsvis vidhåller utskottet sin syn på det som sägs i motion 2016/17:192 (M) om förstärkta markägarrättigheter i samband med mi­ne­ral­­utvinning. Förslaget har behandlats av utskottet vid flera tidigare till­fällen, och ut­skottet avstyrker det med hänvisning till det som anfördes våren 2016. Även mo­tion 2016/17:3128 (M) avstyrks i den del som gäller en utredning om för­stärkt äganderätt med koppling till gruvnäringsfrågor. Försla­get saknar när­mare motivering, och utskottet finner för egen del inte några skäl att tillstyrka det.

Översyn av mineralersättningen och vissa andra avgifter

I budgetpropositionen för 2015 (prop. 2014/15:1 Finansplanen s. 46) angav re­geringen, som tidigare har nämnts, att den har för avsikt att medverka till att nya modeller skapas för att utveckla samhällets och gruvnäringens ansvar för att finansiera de in­ves­te­ringar som krävs för en miljömässigt hållbar gruv­näring och samhälls­ut­veck­ling. Regeringen avsåg i detta sammanhang att se över mi­ne­ral­avgiften och åter­komma till riksdagen med förslag.

I juli 2015 fick Tillväxtanalys sedermera i uppdrag att kartlägga Sveriges attraktivitet som gruvland och vilka faktorer som påverkar detta. I uppdraget angavs att myndigheten i en delrapport skulle redovisa hur nivån på mineral­er­sättningen och andra avgifter enligt minerallagen påverkar Sveriges attrak­tivitet som gruvland. I uppdragsbeslutet återgav regeringen sitt tidigare refere­rade uttalande i finansplanen och angav att uppdraget till Tillväxtanalys är en del i den översyn som aviserades där.

Den del av uppdraget som avsåg mineralersättningen och andra avgifter redovisades i promemorian Tillstånd och miljöprövning för att öppna gruvor – en internationell utblick (pm 2016:05) i slutet av mars 2016. I promemorian konstaterades det bl.a. att den svenska och den finska lagstiftningen, som ger markägaren rätt till mineralersättning, är unika eftersom markägarens rättig­heter till mineralerna som regleras i gruvlagarna inte kan sägas vara helt klara. I praktiken har reglerna inneburit att marken där en gruva eventuellt kan eta­bleras nästan alltid förvärvas av gruvbolaget. Vidare noterades det att det i fle­ra länder finns system för att fördela de skatteintäkter och de avgifter som be­­talas för prospektering och gruvdrift på flera nivåer lokalt, regionalt och na­tio­nellt.

Tillväxtanalys presenterade en slutrapport i juli 2016 (Sverige – ett attrak­tivt gruvland i världen? En internationell jämförelse, rapport 2016:06). När det gäller mineralersättningen redovisades följande slutsatser och rekom­menda­tioner:

När det gäller att höja mineralersättningen i Sverige kan detta ha negativa konsekvenser för framtida järnbrytning eftersom det kan leda till att gru­vorna inte blir lönsamma. För koppar verkar det finnas en marginal för att höja mineralersättningen. Intäkterna från denna höjning ska dock vägas mot kostnaden i form av ökad administration och ökad komplexitet.

Situationen för andra mineral behöver analyseras vidare innan en even­tuell höjning av mineralersättningen införs. Det bör påpekas att ge­nom att en­bart höja mineralersättningen för vissa mineral skulle prin­cipen om skat­teneutralitet frångås.

I stället för att öka mineralersättningen kan staten initiera samverkan mellan det lokala samhället och gruvbolagen kring utveckling av gemen­sam­ma intressen. Ett annat alternativ är att det skapas en tydligare regler­ing kring gruvbolagens sociala ansvar med större möjlighet att ställa sär­skilda villkor i samband med gruvbrytning. Detta bör dock utredas nog­grant.

Att införa en skatt på extraordinära vinster orsakade av prisökningar på råvarumarknaden har visat sig vara kostsamt och inte ge särskilt mycket intäkter. Ett sådant styrmedel behöver därför analyseras ordentligt om det ska införas.

Enligt uppgift pågår fortfarande överväganden inom Reger­ings­­kansliet om frå­­­gor om avgifter och ersättningar i samband med gruv­brytning.

Kronoandelsinstitutet

I motion 2017/18:2962 (MP) tas det s.k. kronoandelsbegreppet upp. Krono­andel infördes i 1938 års gruvlag (1938:314) och innebar att den rätt till hälf­ten­andel i gruvföretag som fastighetsägaren enligt den tidigare lagstift­ningen varit berättigad till – jordägarandelen – flyttades över till staten. Ett av de bä­ran­de motiven för detta var behovet av samhällsinflytande över gruv­näring­en. Systemet med kronoandel avskaffades 1993 (prop. 1992/93:238, bet. 1992/93:NU33). Utskottet ansåg bl.a. att ett slopande av kronoandels­institutet skul­le främja prospekteringen i landet och därmed bidra till utveck­lingen av en livskraftig mineralindustri.

Mineralersättning som en prioriterad fordran

I motion 2017/18:3405 (M) begärs ett tillkännagivande om markägarens rät­tig­heter som fordringsägare när det gäller mineral­ersätt­ningen om en gruva går i konkurs.

I 11 kap. konkurslagen (1987:672) regleras utdelning av medel från ett kon­kursbo till fordringsägarna. Den ordning i vilken betalningsanspråken ska till­godoses vid konkurs och utmätning regleras i sin tur i förmånsrättslagen (1970:979) och i utsökningsbalken. Utgångspunkten är att alla fordringar har samma rätt. I förmånsrättslagen finns dock en uppräkning av vissa fordringar som har bättre rätt än andra, dvs. förmånsrätt, och vilken ordning som gäller mellan des­sa s.k. prioriterade fordringar. Fordringar utan förmånsrätt, dvs. oprio­ri­terade eller övriga fordringar, har inbördes lika rätt.

Konkurs- och förmånsrättslagarna bereds av civilutskottet. I januari 2014 be­handlade civilutskottet en motion (M) om översyn av konkurslagstiftningen i syfte att stärka leverantörers oprioriterade fordringar i en konkurs (bet. 2013/14:CU11). Utskottet ansåg sig inte vara berett att föreslå någon åtgärd från riksdagen med anledning av förslaget och avstyrkte därför motionen.

Enligt uppgift från Justitiedepartementet pågår det för närvarande inget ar­bete med att se över konkurs- eller förmånsrättslagstiftningen med koppling till frågor om mineralersättningens ställning i samband med en gruvkonkurs.

Utskottets ställningstagande

Enligt grundlagen (2 kap. 18 § regeringsformen) är varje medborgares egen­dom tryggad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna in­tres­sen. Vid ingrepp i markägares rättigheter med stöd av minerallagen är mark­­ägarna dock garanterade ersättning. Utöver denna ersättning har det se­dan 2005 införts en s.k. mineralersättning som de som har bearbet­nings­kon­cession ska betala till staten och berörda markägare och som baseras på värdet av den malm som bryts. Vidare måste koncessions­havaren betala en del andra avgifter enligt bestämmelser i minerallagen, vilket framgår av det som har re­do­visats i det föregående.

När det gäller motionsyrkanden som på ett eller annat sätt har kopp­ling till de nyss­nämnda ersättningarna och avgifterna hänvisar utskottet till de utfästel­ser som regeringen har gjort om att se över det som betecknades som mineral­avgiften och att därefter återkomma till riksdagen med förslag. Visst underlag har för ändamålet inhämtats från Tillväxtanalys bl.a. när det gäller mineraler­sätt­ning­ens storlek och fördelning samt om tänkbara konsekvenser av att höja den­na ersättning. Enligt uppgift pågår fortfarande diskussioner inom Reger­ings­­kan­sliet om dessa frågor, och det finns enligt utskottets uppfattning an­led­ning att av­vakta utfallet av dessa överväganden innan det kan anses vara på­kallat för riksdagen att agera i frågan.

Med det anförda avstyrks därför samtliga mo­tions­yrkanden i de ak­tuella de­larna.

Utvinning av fossila energitillgångar 

Motionerna

I motion 2017/18:1137 av Edward Riedl (M) slås det fast att Sverige är det land i Europa som bedöms ha de största tillgångarna på uran. Detta gör uran­pros­pektering och uranbrytning intressant för både nationella och interna­tio­nella före­tag. Eftersom staten står för de långvariga miljökonsekvenserna av en even­tuell uran­brytning bör vinsterna av uranbrytningen gå till staten. Detta hindrar inte att pri­vata bolag står för själva driften. Regeringen bör under­söka möjlig­heten för att de huvudsakliga vinsterna av uranbrytning kommer staten till del i form av en statlig uranfond.

I motion 2017/18:2455 av Jan R Andersson (M) konstateras det inled­nings­vis att det för närvarande pågår prospektering efter uran på flera håll runt om i landet. Motionären slår även fast att liksom all gruvbrytning innebär uran­bryt­­ning omfattande miljöpåverkan. Vad som dessutom kan vara proble­ma­tiskt vid uranbrytning är den urlakningsprocess som innebär att radioaktiva äm­­­nen kan spridas och där gruvrester kan avge radioaktiv strålning. Motio­nären efterfrågar ett tillkännagivande om att eventuella miljökon­sekvenser av uranbrytning i Sverige ska ses över.

I motion 2017/18:276 av Anders Åkesson och Per-Ingvar Johnsson (bå­da C) framhålls det att nya fossila bränsletillgångar som t.ex. skiffergas riske­rar att försena omställningen till förnybar energi. Miljöpåverkan och metan­gas­ut­släpp vid gas- och oljeutvinning ur skiffer är ytterligare osäkerhets­fak­torer i den globala pågående energiomställningen. Motionärerna anser att det enda rim­liga förhållningssättet är att all utvinning av fossil energi fullt ut står för sina miljökostnader. Att utvinna gas och olja ur skiffer genom hydraulisk spräc­kning (s.k. frackning) är också förenat med påtagliga och oöversiktliga miljörisker. Med hänvisning till försiktighetsprincipen bör Sverige, enligt mo­tionärernas uppfattning, därför införa ett förbud mot gas- och oljeutvinning ur skiffer.

Klimatomställningen handlar inte bara om nya begränsningar för utsläpp, utan även om att begränsa utvinningen av fossila energitillgångar både i Sve­rige och globalt. Denna uppfattning framförs i Vänsterpartiets partimotion 2017/18:1141 av Jonas Sjö­stedt m.fl. Motionärerna pekar på att det finns ett intresse för att utvinna skiffergas i bl.a. Skåne och på Öland, men områden med sådan berggrund som kan innehålla gas finns även i Östergötland, Väs­tergötland och i Närke. Mo­tionärerna anser att utvinning av ännu mer fos­sil energi skulle motverka den nödvändiga energiomställningen och dessutom ris­kera att medföra stora nega­tiva miljöeffekter. Därför vill de att rik­sdagen ge­nom ett tillkännagivande ska framföra till regeringen att det bör införas ett nationellt förbud mot gas- och oljeutvinning (yrkande 17). Om riksdagen inte bifaller detta förslag vill motionärerna värna kommunernas självbestämmande och föreslår därför att det införs en kommunal vetorätt mot utvinning av fossil energi. Ett tillkänna­gi­vande med denna innebörd efterfrågas (yrkande 18).

Östersjön är ett världsunikt bräckvattenhav med ett särskilt ekosystem, sägs det inledningsvis i kommittémotion 2017/18:2607 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD). Flera Östersjöstater prospekterar efter eller utvinner olja i Östersjön, dock inte Sverige. En oljeolycka i det känsliga innanhav som Östersjön utgör skulle få särskilt allvarliga miljökonsekvenser och utgör ett hot även mot Sve­riges kuster och havsmiljö. Sveriges regering bör verka inom EU och Östersjö­orga­­nisationen Helcom för att uppnå ett förbud mot oljeutvinning i Östersjön (yr­kande 4).

I kommittémotion 2017/18:2609 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) sägs det att utvinning av skiffergas innebär stora miljörisker och bidrar till klimatför­ändringen. Utvinningen av skiffergas i USA har påverkat den globala pris­bil­den på fossil energi. Inflödet av naturgas på en marknad som tidigare har haft höga priser på både olja och naturgas har inneburit ett prisfall på fossil energi. Detta försämrar konkurrensförutsättningarna för förnybar och klimatneutral energi. Motio­närernas uppfattning är att skiffergasen är ett stickspår som ce­men­­terar fossila struktu­rer. De anser att utvinning av skiffergas därför ska vara förbjudet i Sverige och begär ett tillkännagivande med den innebörden (yrkan­de 3).

Vissa kompletterande uppgifter

Skiffergas

Skiffergas är naturgas som bildas och binds i berggrund som består av skiffer. Skiffer på stora djup är relativt tät, vilket tidigare har gjort det mycket svårt att producera gas ur den. Ny teknik har dock skapat förutsättningar för lönsamhet inom detta segment. För att öka tillströmningen av gas till borrhålen spräcker man skiffern med hjälp av högt vattentryck i borrhålet, och skapar därigenom sprickor kring borrhålet där gasen kan strömma till. Denna metod kallas hy­drau­­lisk spräckning (frackning). I samband med spräckningen injekteras kvarts­sand som håller sprickorna öppna. Förutom sand och vatten tillförs ke­mis­ka tillsatser för att minska friktionen i sprickorna. De hål som borras för skif­­fergasutvinning är ofta mer eller mindre horisontella i den gasförande skif­fern.

I Sverige förekommer alunskiffer i delar av Skåne, Västergötland, Öster­göt­land, Närke, Öland, fjällkedjan och södra Östersjön. Lokalt kan alunskiffer­områdena innehålla utvin­nings­bara mängder gas. Lokalt i centrala och syd­väst­ligaste Skåne förekom­mer alunskiffern på större djup, vilket innebär att det skulle kunna förekomma termiskt bildad skiffergas där.

Av en rapport från SGU som publicerades i juni 2014 framgår det att frack­ning endast kan tillämpas inom mycket begränsade områden i Sverige. De om­råden där det kan finnas termiskt bildad gas och där denna utvinningsmetod skulle kunna vara teoretiskt möjlig att använda finns alltså i delar av Skåne. Skiffer­gasutvinning bedöms dock vara olämplig på dessa platser, bl.a. på grund av läget i en tätbefolkad region, begränsade skiffervolymer och – fram­för allt – att den skiffer som finns inte innehåller någon större mängd gas. I Östergötland finns lokala ansamlingar av s.k. biogent bildad, och därmed mer ytligt förekommande, gas. Volymen gas i dessa områden är ur ett interna­tio­nellt perspektiv dock mycket liten och värdet således även begränsat, vilket en­ligt den nämnda SGU-rapporten gör att utvinning endast bedöms vara möj­lig i mindre skala. Man skulle i så fall använda mer konventionell utvin­nings­teknik och alltså inte frackning.

Bestämmelser om prospektering efter eller utvinning av naturgas

Utöver de tillstånd som utfärdas av Bergsstaten för prospektering eller utvin­ning är flera av de verksamheter som är aktuella för naturgas även tillstånds- eller anmälningspliktiga enligt 9 kap. miljöbalken.

Uranfyndigheter m.m.

Uran förekommer i jordskorpan och är ofta associerat med andra metaller, så­som järn, koppar, guld och s.k. sällsynta jordartsmetaller. Strålningsegen­ska­‍perna i berggrunden används i samband med prospektering. Uran kan sägas visa vägen till andra fyndigheter.

I november 2016 presenterade SGU en rapport om energimetallerna uran och torium (Mineralmarknaden 2015 – Tema: Energimetaller, Periodiska pub­li­kationer 2016:2). Av rapporten framgår bl.a. att några av världens största tillgångar av uran finns i Sverige, bl.a. i Ranstad (Skövde kommun, Västra Gö­ta­lands län), Myrviken (Bergs kommun, Jämtlands län) och Häggån (Åre kom­mun, Jämtlands län). Majoriteten av tillgångarna förekommer dock i form av låghaltiga, men väldigt stora, mineraliseringar som bedöms som okon­ven­tionella, dvs. i dagsläget inte lönsamma att bryta. Uranmalm bryts för när­va­ran­de i ett tjugotal länder där Kazakstan, Kanada och Australien tillsam­mans står för ca 60 procent av produktionen. Sverige importerar årligen 1 500–2 000 ton uran från Kanada, Australien, Ryssland, Namibia och Kazakstan. I Ranstad vid Billingen i Västergötland utvanns totalt ca 200 ton naturligt uran under perioden 1965–1969.

Världsmarknadspriserna på uran, säkerhetsläget, infrastruktursituationen och det aktuella opinionsläget är utöver uranhalten dock faktorer som också kan påverka företags intresse för att prospektera efter uran. Även förutsätt­ning­arna för att utvinna andra värdefulla mineraler samtidigt med eventuell uranutvinning kan påverka intresset.

I mitten av december 2017 var priset på uran ca 24 US-dollar per pund (454 gram). Priset har pendlat mellan 20 och 50 dollar under de senaste fyra åren, men under sommaren 2017 var priset vid några tillfällen nere under 20 US-dol­lar per pund. Detta kan jämföras med en kort period under 2007 när priset låg över 140 dollar per pund, vilket innebär att det därefter har sjunkit med näs­­tan 85 procent fram till i dag. Uranpriset styrs till stor del av den globala kärn­­kraftskonjunkturen. Det råder emellertid stor osäkerhet om den globala utvecklingen när det gäller efterfrågan på kärnkraftsel och den därtill knutna gruvproduktionen av uran.

Uranprospektering i Sverige

I Sverige kan prospekteringen efter uran sägas ha startat efter andra världs­kriget, när kunskapen om såväl kärnenergi som kärnvapen blev tillgäng­lig. Un­der framför allt 1970-talet genomförde SGU omfattande prospek­tering ef­ter uran i urberget, huvudsakligen i den norra halvan av Sve­rige. I början av 1980-talet fasades den statligt finansierade uranprospek­te­ringen ut.

Vid utgången av 2017 fanns det tre tillstånd som specifikt avsåg prospek­tering efter uran. Samtliga dessa avsåg områden i Jämtlands län. Det bör dock noteras att ett undersökningstillstånd som har beviljats för ett mineral även gäller för övriga mineraler, med undantag för olja, gasformiga kolväten och diamant, där tillståndet bara gäller för det ämne som har angetts i ansökan. Det mineral som anges i en ansökan avspeglar därför inte nödvändigtvis den fak­tiska verksamheten.

Liksom för all prospektering efter koncessionsmineraler krävs tillstånd enligt minerallagen. Beroende på vilka prospekteringsmetoder som används be­hövs också tillstånd enligt andra lagar, däribland miljöbalken.

Lagstiftning om uranbrytning

I Sverige får uran inte brytas utan att tillstånd har utfärdats enligt minerallagen, miljöbalken och lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärnteknikla­gen). Tillstånd enligt minerallagen att bearbeta en uran­fyn­dig­het (bearbet­nings­­koncession) beviljas av bergmästaren. Enligt 8 kap. 2 § mi­­neral­la­gen ska ärenden om beviljande av bearbetningskoncession hän­skju­tas till re­geringen för prövning, om bergmästaren bedömer att frågan om kon­ces­sion är särskilt betydelsefull ur allmän synpunkt. Bergmästaren ska även hän­skjuta ärendet till regeringen om han eller hon finner det motiverat att från­gå det länsstyrelsen har föreslagit när det gäller hushållning med mark- och vat­tenområden enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken. Bergmästaren utreder frågan och bi­fogar ett eget yttrande i de ärenden som hänskjuts till regeringen för pröv­ning.

Enligt miljöprövningsförordningen krävs det vanligen tillstånd från mark- och miljödomstolen för gruvdrift eller en gruvanläggning för brytning av malm, mineral eller kol. Enligt 17 kap. 1 § miljöbalken ska anläggningar för bryt­ning, bearbetning eller anrikning av uranhaltigt material dessutom tillåt­lighetsprövas av regeringen.

Tillåtlighetsprövningen gäller övergripande frågor om lokalisering, art och omfattning samt frågor om verksamhetens effekter på markanvändning och miljö, energi, transporter m.m. De bedömningar som ska göras är ytterst att be­trak­ta som politiska ställningstaganden där det framstår som naturligt att re­geringen har det avgörande inflytandet över huruvida verksamheten ska få komma till stånd eller inte. I samband med prövningen kan regeringen besluta om särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.

Regeringens beslut är bindande för den ordinarie tillståndsmyndigheten. Denna kan alltså inte avslå en ansökan om tillstånd till en verksamhet som regeringen vid prövning enligt 17 kap. miljöbalken har funnit tillåtlig. Till­ståndsmyndigheten kan inte heller bifalla en ansökan om tillstånd som reger­ingen vid prövningen har funnit otillåten. Regeringens beslut i tillåtlig­hets­frå­gan omfattas av lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regerings­be­slut, vilket innebär att Högsta förvaltningsdomstolen efter ansökan om rätts­prövning prövar om regeringens avgörande strider mot någon rättsregel.

Enligt 17 kap. 6 § miljöbalken får regeringen tillåta verksamheten endast om kommunfullmäktige i den kommun där en uranfyndighet ska bearbetas har tillstyrkt detta. Det finns därmed inte någon möjlighet för regeringen att tillåta uranbrytning mot kom­munens vilja. Kommuner har alltså en lagfäst vetorätt mot uranbrytning inom den egna kommunen.

För drift av en anläggning för utvinning av ett kärnämne som exempelvis uran krävs som nämnts även till­stånd enligt kärntekniklagen (5 §). Frågan om ett sådant tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet regeringen be­stäm­­mer.

Ansökningar om koncession för uranbrytning i Sverige

Varken Bergsstaten, miljödomstolarna eller regeringen har tagit ställning till någon ansökan om tillstånd för att bryta uran eftersom ingen sådan ansökan har kommit in sedan brytningen i Ranstad på 1960-talet. Den kommunala veto­rätten har således inte heller utnyttjats.

Uranfrågan i mineralstrategin

Den svenska mineralstrategi som antogs 2013 var avgränsad till mi­neraler som inte är att betrakta som energitillgångar. Frågor om prospektering efter eller brytning av uran berördes därmed endast indirekt av de åtgärder som strategin omfattade.

Regeringspartiernas överenskommelse om utvinning av fossil energi

Tidigare i betänkandet har regeringspartiernas överenskommelse om mineral­politiken från hösten 2014 redovisats. Här bör erinras om att denna överens­kommelse innehåller en skrivning om att Sverige inte ska öppna för ut­vinning av uran, olja eller gas.

Genomförande av offshoredirektivet

I maj 2015 tog riksdagen ställning till regeringens proposition 2014/15:64 Ge­nomförande av offshoredirektivet. I propositionen redovisades en kun­skaps­­sammanställning från SGU i vilken de geologiska förutsättningarna för före­komsten av olja och gas beskrevs. Enligt SGU saknar berggrunden i Bot­ten­viken och Bottenhavet förutsättningar för att det ska finnas olja och gas. När det gäller Öland, Gotland och södra Östersjön framkommer det att voly­merna av utvinningsbar olja är begränsade och att utvinningen endast har bedrivits i liten skala. Även Skåneområdet och södra Kattegatt bedöms sakna förut­sätt­ningar för utvinning av olja och gas.

Regeringen ansåg att tillstånd inte ska få lämnas till olje- eller gas­verk­sam­het. I propositionen föreslogs därför att undersökningstillstånd och bear­bet­­nings­koncessioner enligt kontinentalsockellagen (1966:314) och mine­ral­lagen inte ska få meddelas i fråga om olje- eller gasverksamhet till havs. Riks­dagen biföll regeringens förslag, och bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 2015 (bet. 2014/15:FöU9).

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat frågor om utvinning av olika fossila energitillgångar i Sverige. Vid det senaste tillfället – våren 2017 – an­för­de utskottet följande (bet. 2016/17:NU17):

Utskottet konstaterar inledningsvis att de naturgivna förutsättningarna i Sverige inte är av det slaget att någon mer betydande utvinning av gas eller olja är aktuell vare sig på land eller till sjöss. Som en följd av ge­nom­förandet av offshoredirektivet i Sverige kommer undersöknings­till­stånd och bearbetningskoncessioner enligt kontinental­soc­kel­lagen och mineral­lagen för övrigt inte att kunna meddelas i fråga om olje- eller gasverk­sam­het till havs.

Utöver detta vill utskottet påminna om att SGU på regeringens uppdrag nyligen har utrett vad ett förbud mot landbaserad utvinning av olja och gas i Sverige innebär och vilka konsekvenser ett sådant eventuellt förbud skul­le få för olika aktörer.

Utskottet anser att regeringens eventuella åtgärder med anledning av det som sägs i SGU:s nyssnämnda rapport bör avvaktas innan det finns skäl för riksdagen att agera med anledning av det som föreslås i motionerna 2016/17:3196 (C) och 2016/17:1737 (V) om förbud mot utvinning av kol­väten som olja och gas i Sverige. De båda motionerna avstyrks i de aktuella delarna.

Förslag om ett förbud mot brytning av uran i Sverige, om miljökon­sekvensanalys av uranbrytning och om fondering av de vinster som bryt­ningen genererar har behandlats av utskottet vid flera tillfällen under både innevarande och tidigare mandatperioder.

Sedan den senaste riksdagsbehandlingen våren 2016 har SGU pre­sen­terat en rapport om förekomsten av energimetallerna uran och tori­um i Sverige. Utskottet noterar att rapporten i huvudsak bekräftar det som redan var känt om den förhållandevis rikliga men låghaltiga förekomsten av uran på vissa håll i Sverige och att huvuddelen av de svenska till­gångarna be­döms som okonventionella, dvs. i dagsläget inte lönsamma att bryta. Det låga priset på uran till följd av betydande osäkerhet om den globala ut­vecklingen på kärnkraftsområdet bidrar till att uranbrytning i Sverige för närvarande inte bedöms vara intressant ur ett företagseko­no­miskt perspek­tiv.

Utskottet anser inte att det som framgår av den nämnda SGU-rapporten motiverar att riksdagen ska ställa sig bakom de förslag som gäller uran i motionerna 2016/17:239 (M), 2016/17:820 (C), 2016/17:1488 (M) och 2016/17:1737 (V). Eftersom ingen annan information har tillkommit i dessa frågor avstyrks motionerna av de tidigare refererade skälen som an­fördes vid motsvarande utskottsbehandling våren 2016 (bet. 2015/16:NU14).

Ett förslag motsvarande det i motion 2017/18:2607 (KD) om ett förbud mot oljeborrning i Östersjön behandlades av miljö- och jordbruksutskottet i februa­ri 2017 (bet. 2016/17:MJU10). Miljö- och jordbruksutskottet hänvisade bl.a. till att Sverige har genomfört de delar av EU:s s.k. offshoredirektiv som krävs av en medlemsstat som inte har prospektering eller utvinning av olja eller gas till havs och inte heller planerar att ge tillstånd till detta inom sin jurisdiktion (prop. 2014/15:64, bet. 2014/15:FöU9). Innebörden är att i Sve­rige får under­sök­ningstillstånd eller bearbetningskoncessioner inte med­delas i fråga om ol­je­verksamhet till havs (17 kap. 4 § minerallagen).

Vidare konstaterade miljö- och jordbruksutskottet att det finns rekommen­da­tioner inom Helcom (se nedan) som är relevanta för oljeutvinning, men att dessa inte omfattar något förbud. Enligt då aktuella uppgifter från Reger­ings­kansliet på­gick inte något arbete med inriktning på att införa ett förbud mot oljeutvinning i Östersjön.

Helsingforskommissionen, EU:s Östersjöstrategi m.m.

I kommittémotion 2017/18:2607 (KD) omnämns Helcom, och det framförs ön­skemål om att Sverige ska agera inom Helcom och EU för att få till stånd ett förbud mot oljeutvinning i Östersjön.

Helsingforskonventionen är en regional miljökonvention för Östersjö­om­rådet, inklusive Kattegatt. Arbetet för att förbättra Östersjöns tillstånd sam­ord­nas av Helsingforskommissionen (Helcom). Helcom består av repre­sen­tanter för konventionens parter.

Havsbottnen ingår i konventionens tillämpningsområde. Det anges i artikel 12 att vid utforskning och exploatering av havsbottnen ska åtgärder vidtas som förbygger förorening av den marina miljön, och det ska upprätthållas bered­skap för att omedelbart kunna agera om ett utsläpp skulle uppkomma. I en särskild bilaga till konventionen (bilaga VI) redovisas procedurer och åtgärder som ska följas för att förebygga eventuella föroreningar från exempel­vis olje- eller gasutvinning i Östersjön. Utöver detta är flera ytterligare skriv­ningar i konven­tionen applicerbara på oljeutvinning. Det gäller exempelvis försiktig­hets­principen (artikel 3).

Länderna inom Helcom kom 2007 överens om en gemensam handlingsplan för Östersjöns miljö, Baltic Sea Action Plan (BSAP). Målet är att Östersjön ska vara i god ekologisk status 2021. I handlingsplanen framkommer att par­ter­na är överens om att sedan den 1 januari 2010 applicera en noll­utsläpps­prin­cip för plattformar i Östersjön. Utöver detta har Helcom antagit rekom­men­dationer när det gäller åtgärder för att bekämpa utsläpp från det man be­tecknar offshore units. Det finns även en rekommendation i fråga om havsbaserad verk­samhet (offshore activities).

I mars 2018 hålls ett ministermöte inom Helcom för att bl.a. diskutera hur orga­nisationen kan verka i linje med FN:s Agenda 2030 och då inte minst hållbarhetsmål 14 som gäller hav och marina resurser och där Helcom har gjort ett antal frivilliga åtaganden. Vidare kommer frågor om ett mer kraftfullt genomförande av BSAP att diskuteras.

Åtta av Östersjöns strandstater är medlemmar i EU. EU:s Östersjöstrategi antogs under det svenska EU-ordförandeskapet 2009 och ska vara till hjälp för att prioritera och samlas kring gemensamma insatser. Syftet med strategin är att möta de gemensamma utmaningar som länderna i Östersjöregionen står in­för, och den har tre huvudmål, varav ett handlar om att rädda havsmiljön.

Enligt EU:s havsplaneringsdirektiv (direktiv 2014/89/EU) ska EU:s med­lems­sta­ter ha upprättat havsplaner senast den 31 mars 2021. Därför pågår det havsplanering i flera av medlemsstaterna runt Östersjön. I direk­tivets artikel 8.2 anges utvinning av olja som en typ av verksamhet som är tänkbar att pla­nera för. Enligt havsplaneringsförordningen (2015:400) ska Havs- och vatten­myndigheten (HaV) verka för samverkan och samordning med andra länders pla­nering. Inom ramen för denna samverkan pågår en dialog både formellt och informellt. Bland annat publicerade HaV utkast till havsplaner i december 2016, där det framgår att olje- och gasprospektering inte är legalt möjlig i Sve­riges territorialhav eller ekonomiska zon (se ovan). Andra länder, t.ex. Po­len, är å andra sidan tydliga med att de planerar för fortsatt oljeutvinning. I det formella samrådet enligt Esbokonventionen, som genomför­des med an­ledning av Litauens förslag till havsplan för några år sedan, fram­förde HaV synpunkter på Litauens förslag kring olje- och gaspros­pek­tering.[1]

Utredning om förbud mot landbaserad utvinning av olja och gas

SGU har på regeringens uppdrag utrett vad ett förbud mot landbaserad ut­vin­ning av olja och gas innebär och beskrivit konsekvenserna av ett eventuellt för­bud. Uppdraget redovisades till Regeringskansliet i april 2017 i rap­porten Kon­­­sekvenser av förbud mot landbaserad utvinning av olja och gas (dnr 31-560/2017).

Av rapporten framgår bl.a. att förekomsterna av olja och naturgas på land i den svenska berggrunden är relativt små och knutna till bergarter i huvudsak i södra Sverige, i Dalarna (Siljanområdet) och i fjällkedjan. Lokalt kan dock fö­re­komsterna vara av intresse, och ett antal företag har i dag undersöknings-tillstånd för olja och gas. Vidare slås det fast att prospektering och utvinning medför en liten miljörisk, som dock bedöms vara mindre än vid annan borr­ning (t.ex. borrning för enskild vattenförsörjning och geoenergi) eftersom pros­pekteringsföretagen har ett intresse och ett behov av täta borrhål för att kunna ta hand om gasen. Mängden borrhål för dessa ändamål är också jäm­förel­sevis liten. Vissa risker för kontaminering av grundvatten kan uppstå i han­­­teringen (uttag och återföring) av grundvattnet i samband med utvinning.

SGU konstaterar att ett antal aktörer kommer att bli berörda av ett förbud mot prospektering och utvinning av olja respektive gas. De som berörs mest är de företag som har undersökningstillstånd i dag eller har ansökt om sådana tillstånd. Dessa företag kan, om ett förbud genomförs, framställa ersättnings­an­språk eftersom det helt eller till viss del påverkar företagens möjlighet att be­driva verksamheten i fortsättningen.

Vidare slog SGU fast att ett förbud kan skapa problem för forskningen och då kanske särskilt för forskning om och försöksanläggningar för geologisk lag­ring av koldioxid.

Om ett förbud införs mot prospektering och utvinning av landbaserad olja och gas i Sverige föreslår SGU att det görs undantag för

•       forskning och försöksanläggningar för geologisk lagring av koldioxid

•       möjliggörande av användning eller annat omhändertagande av den olja respektive gas som kan påträffas vid bl.a. borrningar för geoenergi

•       passivt uttag av naturgas. SGU påpekar att det ur klimatperspektiv är bättre att förbränna denna gas än att låta den läcka ut till atmosfären eftersom me­t­an är mer skadligt som växthusgas än koldioxid.

SGU:s rapport har ännu inte skickats ut på remiss.

Utredning om ett förbud mot uranutvinning

Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag utrett hur ett förbud mot uran­ut­vinning bör utformas. I uppdraget ingick att beakta behovet av annan mine­ral­utvinning som kan vara viktig för omställningen till ett hållbart ener­gi­sys­tem samt att utreda konsekvenserna av ett eventuellt förbud mot pros­pek­tering ef­ter uran. Uppdraget redovisades i september 2017 (Uranutvinning – Redovis­ning av regeringsuppdrag, NV-04295-17).

Verket föreslår en ny bestämmelse i miljöbalken som innebär att tillstånd för gruvdrift eller gruvanläggning som medför brytning, bearbetning eller an­rikning av uranhaltigt material som kan användas för framställning av kärn­bränsle endast får ges om det behövs för att annat mineral ska kunna brytas, bearbetas eller anrikas på ett ändamålsenligt sätt.

Naturvårdsverket bedömer att ett absolut förbud mot uranutvinning innebär en risk för att utvinning av andra mineraler än uran försvåras och att det därför be­hövs en möjlighet till undantag. Om verksamhetsutövaren kan visa att det är tekniskt nödvändigt att utvinna det uranhaltiga materialet för att kunna ut­vinna det andra mineralet kan tillstånd ges. Regeringen ska då på samma sätt som i dag pröva tillåtligheten av verksamheten och får endast tillåta den efter kommunfullmäktiges tillstyrkan.

Vidare föreslår Naturvårdsverket att uran tas bort som koncessionsmineral i minerallagen, vilket innebär att det inte kommer att gå att få undersök­nings­tillstånd eller bearbetningskoncession för uran. Genom ändringen stärks mark­äga­rens ställning, och det blir tydligare att alla miljöaspekter i fråga om uran ska behandlas i en prövning enligt miljöbalken.

Naturvårdsverket har även analyserat konsekvenserna av ett eventuellt för­bud mot prospektering efter uran och funnit att det saknas miljöskäl för ett så­dant förbud. Åtgärder för att undersöka förekomsten av uran i berggrunden kan bli mindre intressanta som en följd av ett förbud mot utvinning men fort­farande förekomma som en del av prospektering efter vissa andra mineral.

Vidare anser Naturvårdsverket att det även framöver ska vara tillåtet med så­väl provborrning som provbrytning av uran under förutsättning att halten uran inte överstiger den tillåtna.

Avslutningsvis konstaterar verket att det inte finns något miljö­tillstånd eller någon beviljad bearbetningskoncession för uran i Sverige och att effekterna av ett förbud mot utvinning av uran därför blir små.

Naturvårdsverkets promemoria var ute på remiss till den 3 januari 2018. En­ligt regeringens propositionsförteckning kommer en proposition med den pre­liminära titeln Förbud mot utvinning av uran att lämnas till riksdagen senast den 20 mars 2018.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar inledningsvis att det råder en bred politisk enighet om att användningen av fossila energikällor som olja och gas på sikt bör fasas ut till förmån för alternativ som inte har negativ påverkan på klimatet.

Detta i kombination med det faktum att förutsättningarna för att utvinna gas och olja i Sverige är begränsade gör att utskottet inte ser sådan utvinning som realistisk annat än i mycket begränsad och då företrädesvis lokal skala.

Utskottet vill därefter erinra om att SGU på regeringens uppdrag har utrett vad ett förbud mot landbaserad utvinning av olja och gas i Sverige innebär och vil­ka konsekvenser ett sådant eventuellt förbud skulle få för olika aktörer. Rap­porten bereds inom Regeringskansliet, och innan regeringen har tagit ställning till hur den vill gå vidare med dessa frågor anser utskottet inte att det finns skäl för riksdagen att uttala sig i linje med vad som begärs i flera motioner. Det är så­le­des utskottets uppfattning att samtliga motions­yrkanden som gäller för­bud mot prospektering eller utvinning av olja eller naturgas i Sverige bör avslås av riksdagen. De motioner som berörs är 2017/18:276 (C), 2017/18:1141 (V) och 2017/18:2609 (KD).

I sammanhanget bör det för övrigt även betonas att ett förbud mot utvinning av gas och olja till havs på svenskt vatten infördes i den svenska lag­stiftningen i samband med att Sverige genomförde bestämmelserna i det s.k. offshore­direktivet. Utskottet förutsätter också att regeringen på olika sätt och ge­nom relevanta kanaler verkar för att sådan utvinning även ska be­gränsas i andra län­ders delar av ett så pass unikt och känsligt innanhav som Östersjön. Något ut­talande från riksdagen med den innebörden i linje med vad som föreslås i motion 2017/18:2607 (KD) anser utskottet dock inte vara nöd­vän­digt. Motio­nen avstyrks därför i den aktuella delen.

När det avslutningsvis gäller frågan om uranutvinning konstaterar utskottet att regeringen har för avsikt att överlämna en proposition till riksdagen senare un­der våren 2018 där frågan om ett uranutvinningsförbud kommer att behand­las. Utskottet ser ingen anledning för riksdagen att föregripa behandlingen av de förslag som väntas i den propositionen eller som kan komma att väckas i eventuella följdmotioner. Med hänvisning till detta avstyrker utskottet samt­liga motioner som på något sätt gäller utvinning av uran i Sverige. De motioner som därmed avstyrks är 2017/18:1137 (M) och 2017/18:2455 (M).

Vissa övriga frågor 

Motionerna

I kommittémotion 2017/18:3420 av Lars Hjälmered m.fl. (M, C, L, KD) kon­sta­teras det att Sverige är ett välmående land vars välstånd bl.a. är byggt på de resurser som finns i skogen, i marken och i landets älvar och som förädlas i in­­dustrin. Bara inom EU står Sverige för 90 procent av järnmalmen, men i lan­det finns även tillgångar av blymalm, zink, silver och koppar. Motionärerna vill att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag på åtgärder för att säkra kompetensbehovet inom gruvnäringen (yrkande 5).

I motion 2017/18:783 av Olle Thorell m.fl. (S) framhålls det att Sverige med bl.a. Bergslagen har en lång och framgångsrik historia som gruvnation. Under åren har dock många gruvor lagts ned på grund av minskad lönsamhet eller för att malmen helt enkelt har tagit slut. Motionärerna konstaterar att det är många – markägaren, kommunen och staten (länsstyrelsen och polisen) som har ansvar för övergivna gruvhål – och de menar att mängden aktörer gör att detta ansvar faller mellan stolarna. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att re­ger­ingen ska överväga möjligheten för staten att ta ett större samord­nings­ansvar för problematiken med övergivna gruvor för att säkerställa en håll­­bar han­te­ring.

Vissa kompletterande uppgifter

Gruvnäringens kompetensbehov och mineralstrategin

Med anledning av vad som sägs i motion 2017/18:3420 (M) om gruvnäringens kompetensbehov bör nämnas att frågor på detta tema har behandlats inom ra­men för den svenska mineralstrategin. En väl fungerande kompetens­för­sörj­ning sågs som en av de viktigaste faktorerna för en framgångsrik svensk gruv­näring även i fortsättningen.

Ett av regeringsuppdragen inom mineralstrategin handlade därför om den lång­siktiga kompetensförsörjningen och gavs i oktober 2013 till länsstyrel­serna i Norrbottens och Västmanlands län samt som ett erbjudande till sam­ver­­­kansorganen i Västerbottens, Dalarnas och Örebro län. Uppdraget slutredo­vi­sa­des i maj 2016.

I slutrapporten konstaterade den s.k. femlänsgruppen bl.a. att det sedan upp­draget gavs hade skett en kraftig inbromsning i gruvindustrins expansion, vil­ket har gjort att engagemanget för kompetensförsörjningsfrågorna har mins­kat. Gruppen ansåg det dock vara angeläget att frågorna om kom­petens­för­sörj­ningen för denna näring hålls aktuella även fortsättningsvis trots att branschen vid den ak­tuella tidpunkten befann sig i en konjunktursvacka, detta för att mer robusta lösningar och system för kompetensförsörjningen ska utvecklas och finnas på plats när en ny period av expansion kommer. Det slogs vidare fast att det tar tid att göra anpassningar i utbildningssystemet och att det även vid av­rap­por­teringstidpunkten fanns ett rekryteringsbehov.

Kompetensfrågor i regeringens nyindustrialiseringsstrategi

Regeringen har samlat sina insatser för den svenska industrin i sin nyindustria­liseringsstrategi Smart industri, som beslutades i januari 2016. Insatserna är i första hand generella och således inte inriktade på någon eller några specifika industrigrenar. Strategin omfattar fyra fokusområden, varav ett gäller just in­du­strins framtida kompetensförsörjning. Regeringen slår bl.a. fast att bristen på arbetskraft med lämplig kompetens är en av de största utma­ningarna och ett av de största tillväxthindren för industrin.

I Handlingsplan 2 för Smart industri som regeringen presenterade i decem­ber 2017 redovisas ett antal pågåen­de och nya åtgärder som syftar till att säker­ställa industrins kompetens­försörjning. Det handlar bl.a. om åtgärder som ska resultera i

•       fler utbildningsplatser som svarar mot industrins behov

•       ett ökat intresse för industrirelevanta utbildningar

•       ett utbildningssystem som ger elever rätt kunskaper och kompetenser

•       att internationell kompetens blir mer tillgänglig i Sverige

•       att industrins arbete med strategisk kompetensförsörjning stärks

•       att förutsättningarna för utbildningssystemet att bidra till livslångt lärande stärks

•       att motståndskraften vid konjunkturnedgångar ökar.

Ansvaret för övergivna gruvhål

Enligt SGU:s webbplats är ansvarsförhållandena när det gäller gamla gruvhål inte helt klara. Om det gäller ett s.k. utmål (dvs. arbetsområde för gruvdrift enligt äldre gruvdriftslagstiftning) eller en bearbetningskoncession, är det in­ne­­havaren av denna rättighet som bär ansvaret för att sätta upp och under­hålla stängsel på mark som har tagits i anspråk för bearbetning eller därmed sam­man­hängande verksamhet (5 kap. 9 § minerallagen).

När en bearbetningskoncession upphör innebär det att marken återgår till markens ägare. Enligt 13 kap. 3 § minerallagen förlorar koncessionshavaren då även rätten till sådana anläggningar som har behövts för gruvbrytningen in­klusive sådana stängsel som koncessionshavaren har varit skyldig att hålla. Sådana anläggningar ska lämnas kvar på platsen, och av 13 kap. 5 § mineral­lagen framgår det att de anläggningar som lämnas kvar ska vara i sådant skick att det inte uppkommer fara för allmänheten. Sådant stängsel som anges i 3 § ska vara utfört så att det består varaktigt efter det att koncessionen har upphört.

Sedan bearbetningskoncessionen har upphört lär ett visst förstahandsansvar falla på markägaren för sådana faror för människor eller djur som människor har åstadkommit på fastigheten. Kommunerna har därutöver en allmän skyl­dighet att verka för att åstadkomma skydd mot olyckor inom den egna kommu­nen. Kommunen är dock inte skyldig att överta någon annans ansvar.

Vidare har staten ett ansvar för gamla gruvhål. Detta ansvar ligger hos länsstyrelsen och polisen. Om ett övergivet gruvhål är en uppenbar fara för människor eller husdjur kan staten bekosta stängsling kring gruvhålet. Det är Polismyndighetens skyldighet att utreda ärendet och bekosta utförandet. Länsstyrelsen beslutar om och ombesörjer sedan utförandet. Enligt vad SGU anger på sin webbplats är en praxis vid tillämpningen av beslutet att Polis­myn­dig­heten arbetar fram en praktisk lösning. Den lösningen består i att mark­äga­ren, kommunen, Polismyndigheten och länsstyrelsen tar var sin del av ansva­ret.

Det bör även betonas att det som återstår av en gruva kan betraktas som en fornlämning (länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för fornlämningar). Enligt la­gen om kulturminnen (1988:950) är det förbjudet att utan länsstyrelsens till­stånd rubba, ändra eller skada en fornlämning.

Det kan även nämnas att Polisregion mitt på förfrågan av Länsstyrelsen i Uppsala län har kallat till ett möte med företrädare för de läns­styrelser som om­­­­fattas av den nämnda polisregionen för att diskutera ansvarsfrågor kopp­lade till övergivna gruvhål. Bakgrunden till detta är att de berörda läns­styrel­serna hanterar dessa frågor på lite olika sätt, och man har där­­­för iden­ti­fierat ett behov av att skapa gemensamma rutiner och att tydlig­göra ansvars­förhållan­dena.

Avslutningsvis bör nämnas att enligt 15 kap. 1 § minerallagen är det berg­mästaren som utövar tillsyn över minerallagen inklusive över de ovannämnda bestämmelserna om stängsling i 5 kap. 9 § och 13 kap. 3 §. Däremot innehåller minerallagen inte några bestämmelser i fråga om stängsling av äldre, övergiv­na gruvhål. Bergsstaten har gjort bedömningen att tillsynsansvaret en­ligt 15 kap. 1 § avser gällande tillstånd enligt minerallagen och att tillsyns­an­sva­ret när det gäller äldre, övergivna gruvhål således inte ligger på berg­mästa­ren.

Bergsstaten känner inte till några rättsfall där frågan om ansvar för över­giv­na gruvhål har prövats.

Utskottets ställningstagande

För en framgångsrik utveckling är den svenska gruv- och mineralnäringen – liksom de flesta andra branscher – beroende av att det finns en god tillgång på kompetent arbetskraft. Detta faktum lyftes fram i den förra regeringens mine­ralstrategi, och kompetensförsörjningsfrågor finns även med som ett bärande inslag i den nuvarande regeringens nyindustrialiseringsstrategi. Utskottet ser det mot den bakgrunden inte som motiverat att ställa sig bakom det allmänt hållna förslaget i motion 2017/18:3420 (M, C, L, KD) om att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag på åtgärder för att säkra kompetens­be­hovet inom gruvnäringen. Yrkandet avstyrks.

Utskottet avstyrker även yrkandet i motion 2017/18:783 (S) om en sam­ord­ning av ansvaret för övergivna gruvhål. Här ser utskottet positivt på att det före­kom­mer initiativ mellan berörda myndigheter som syftar till att klara ut even­tuella oklarheter när det gäller rådande ansvarsförhållanden och för att skapa gemensamma rutiner som gagnar en enhetlig tillämpning i olika delar av landet. Om de berörda myndigheterna anser att det trots dessa ambitioner kvar­står oklar­­heter förutsätter utskottet att de vänder sig till regeringen, och att den därefter – om så bedöms vara motiverat – vidtar lämpliga åtgärder. Dess­för­in­nan anser utskottet inte att det finns tillräckliga skäl för riksdagen att hör­sam­ma förslaget i motionen.

Reservationer

 

1.	Mineralstrategin, punkt 1 (M)

av Lars Hjälmered (M), Hans Rothenberg (M), Hanif Bali (M) och Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2017/18:3405 av Lars Hjälmered m.fl. (M) yrkande 6.

 

 

 

Ställningstagande

Alliansregeringen insåg betydelsen av att agera samlat och målinriktat, inte bara för att säkra den svenska gruvnäringens framtid, utan även för att säker-ställa att gruvindustrin kan samexistera med övriga delar av samhället. Ge­nom­förandet av den mineralstrategi som beslutades av den borgerliga re­ger­ingen 2013 har bidragit med mycket värdefull kun­skap som nu måste tas till vara på ett effektivt sätt. Strategin har lagt en solid grund för att skapa de bästa förutsättningarna för att stärka konkur­renskraften i den svenska gruv- och mi­ne­ralnäringen och därigenom också för att behålla och förstärka Sve­riges po­sition som EU:s ledande gruvland till gagn för arbete, tillväxt och för den ge­mensamma välfärden. Samtidigt säkerställer strategin att Sveriges mi­ne­ral­till­gångar nyttjas på ett långsiktigt hållbart sätt, med beak­tande av eko­lo­giska, sociala och kulturella dimensioner så att natur- och kul­turmiljöer be­varas och utvecklas.

Vi befarar att den nuvarande regeringen inte inser vikten av att ta till vara de kunskaper och erfarenheter som har genererats i samband med genom­föran­det av mineralstrategin. Risken förefaller inte obetydlig att regeringen slår sig till ro med att ha genomfört de åtgärder som strategin omfattar och för­summar möjligheterna att utnyttja det momentum som mineralstrategin har skapat kring dessa frågor.

Vi instämmer därför i det som sägs i motion 2017/18:3405 (M) om att riks­dagen genom ett tillkännagivande bör uppmana regeringen att fortsätta det vik­tiga arbetet med den nationella mineralstrategin. Motionen tillstyrks såle­des i den aktuella delen.

 

 

2.	Mineraler och tillståndsprocesser, punkt 2 (M, C, L, KD)

av Lars Hjälmered (M), Hans Rothenberg (M), Hanif Bali (M), Helena Lindahl (C), Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M), Maria Weimer (L) och Penilla Gunther (KD).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motionerna

2017/18:3405 av Lars Hjälmered m.fl. (M) yrkande 9 och

2017/18:3420 av Lars Hjälmered m.fl. (M, C, L, KD) yrkande 4 och

avslår motionerna

2017/18:1072 av Laila Naraghi m.fl. (S) i denna del och

2017/18:1619 av Jasenko Omanovic och Ingemar Nilsson (båda S).

 

 

 

Ställningstagande

Vår grundinställning är att det är bra att Sverige har en krävande miljö­lag­stiftning. Verksamheter som påverkar miljön negativt ska prövas noga, och hårda krav ska ställas på dessa för att skydda miljön. Samtidigt måste till­stånds­processerna utformas på ett sådant sätt att de inte i onödan hindrar, för­senar eller fördyrar investeringar som moderniserar verksamheter, skapar jobb och tillväxt och som i slutändan dessutom ofta minskar den samlade mil­jöpå­verkan. Myndigheternas prövningar och krav på underlag ska vara enkla, för­utsägbara och effektiva. En del i detta är att kraven på det underlag som krävs för prövning av en viss fråga inte ska ställas högre än vad som är moti­ve­rat av miljöskäl. En annan del som måste åtgärdas är de generellt sett långa hand­lägg­ningstiderna i tillståndsärenden.

Mot denna bakgrund ser vi naturligtvis positivt på att riksdagen genom två tillkännagivanden har uppmanat regeringen att agera för att komma till rätta med de problem som vi beskriver ovan. Samtidigt anser vi det vara angeläget att utmaningarna för gruvnäringen på detta område ges särskild uppmärk­sam­het. För att stärka gruvnäringen anser vi därför att man i särskild ordning be­höver se över tillståndsprocesserna för att få starta nya gruvor i Sverige. Des­sa processer är i dag långsamma och utdragna och dessutom spridda på flera olika myn­digheter.

En välskött gruvindustri främjar välstånd och tillväxt; motsatsen le­der till något helt annat. För att säkerställa att den svenska mineral- och gruv­näringen även fortsättningsvis kan befinna sig i toppklass behöver bl.a. hand­lägg­nings­ti­derna förkortas. Vi instämmer därför i det som sägs i motion 2017/18:3420 (M, C, L, KD) om att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag på åtgärder för förkortade handläggningstider för gruvverksamhet. Motionen till­styrks i den aktuella delen. Även motion 2017/18:3405 (M) tillstyrks i den del där det begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör utreda och åter­kom­ma till riksdagen med konkreta förslag på hur man kan förkorta hand­lägg­ningstider och förenkla tillståndsprocesser för gruv- och mineral­näringen.

De övriga motionerna i avsnittet avstyrks i de aktuella delarna.

 

 

3.	Mineraler och miljö, punkt 3 (SD)

av Josef Fransson (SD) och Mattias Bäckström Johansson (SD).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2017/18:922 av Josef Fransson m.fl. (SD) yrkande 6 och

avslår motionerna

2017/18:30 av Tina Acketoft (L) yrkandena 1 och 2,

2017/18:1149 av Jens Holm m.fl. (V) yrkande 19 och

2017/18:2538 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 2.

 

 

 

Ställningstagande

Den svenska gruvnäringen har långa anor. I dag innebär högre efterfrågan från tillväxtländer tillsammans med en strävan inom EU att bli mer självförsörjande när det gäller malmer och mineraler en långsiktig trend mot högre priser. Sve­rige­demo­kraterna vill stimulera den svenska gruvnäringens tillväxt på flera sätt och pre­senterar i motion 2017/18:922 (SD) flera olika förslag med denna in­rikt­ning. Flera av dessa faller dock inom andra utskotts berednings­områden (forsk­ning och utbildning, transportinfrastruktur etc.).

I detta sammanhang vill vi dock klargöra att vi även är angelägna om att ett offensivt förhållningssätt till gruvindustrins utveckling inte får äventyra vår stor­slagna svenska natur eller hota levnadsförutsättningarna för dem som ver­kar i eller bor i närheten av en gruva.

Vi instämmer därför i det som sägs i den ovannämnda motionen om att plat­ser där det har förekommit mineralutvinning ska efterbehandlas till en god miljöstandard när gruvbrytningen har upphört. Sådan efterbehandling är emel­ler­tid ofta mycket kostsam, och det händer att det blir skattebetalarna som får stå för notan i de fall verksamhetsutövaren av olika skäl inte kan bära dessa kostnader. Detta anser vi vara olyckligt, och vi förordar därför en lagändring som säkerställer att verksamhetsutövarna kan finansiera återställningen av ett gruv­område. En variant som vi tror kan vara lämplig är att villkora bearbet­ningskoncessionen med att koncessionshavaren löpande avsätter medel som ska kunna täcka de sanerings- och återställningskostnader som bedöms åter­stå när verksamheten är avslutad.

Med det anförda tillstyrker vi motion 2017/18:922 (SD) i den aktuella de­len. De övriga motionerna i avsnittet avstyrks i de aktuella delarna.

 

 

4.	Mineraler och miljö, punkt 3 (V)

av Birger Lahti (V).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2017/18:1149 av Jens Holm m.fl. (V) yrkande 19 och

avslår motionerna

2017/18:30 av Tina Acketoft (L) yrkandena 1 och 2,

2017/18:922 av Josef Fransson m.fl. (SD) yrkande 6 och

2017/18:2538 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 2.

 

 

 

Ställningstagande

De regionala skillnaderna i Sverige ökar på ett alarmerande sätt. Livsvillkoren försämras, och det blir allt svårare att bo och verka på landsbygden. Nya gruv-etableringar kan skapa framtidstro i regioner som tidigare har drabbats av hög arbetslöshet och utflyttning. Samtidigt har gruvbrytning en stor påverkan på omgivningen, vilket kan förvärras av att minerallagen är exceptionellt förmån­lig för gruv- och prospekteringsbolagen utan att på ett godtagbart sätt värna den natur och de människor som påverkas negativt av verksamheten.

För min del är det en självklarhet att gruv- eller prospekteringsverksamhet inte ska få bedrivas i vissa områden. Ett lagstiftat förbud mot sådan verk­sam­het i naturreservat, Natura 2000-områden och världsarvsområden skul­le inte bara rädda känsliga natur- och kulturmiljöer utan även underlätta hand­lägg­ning­en av ärenden som berör sådana områden.

Mot denna bakgrund anser jag att Bergsstaten inte ska kunna bevilja under-sökningstillstånd i områden som är klassade som naturreservat, Natura 2000-områden eller världsarvsområden. Bergsstaten ska inte heller utan synnerliga skäl kunna bevilja undersökningstillstånd i kärnområden för renskötsel.

Med det anförda tillstyrks motion 2017/18:1149 (V) i den aktuella delen. De övriga motionerna avstyrks i de aktuella delarna.

 

 

5.	Mineraler och miljö, punkt 3 (KD)

av Penilla Gunther (KD).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2017/18:2538 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 2 och

avslår motionerna

2017/18:30 av Tina Acketoft (L) yrkandena 1 och 2,

2017/18:922 av Josef Fransson m.fl. (SD) yrkande 6 och

2017/18:1149 av Jens Holm m.fl. (V) yrkande 19.

 

 

 

Ställningstagande

Gruvnäringen är en mycket viktig industri för Sverige, som skapar arbets­tillfällen och intäkter till statskassan. Gruvdrift innebär dock ofrånkomligen in­­grepp i naturen och medför negativa miljökonsekvenser i form av grund­vat­ten­påverkan, spridning av tungmetaller etc. Det får i sammanhanget dock inte för­glömmas att även prospektering efter mineraler eller utvinnings­bara kol­vä­ten som gas och olja kan medföra behov av återställning.

I likhet med vad som sägs i motion 2017/18:2538 (KD) anser jag att det finns brister när det exempelvis gäller hanteringen av borrhål efter pros­pek­te­ring. Det förekommer att sådana hål överges utan tillfredsställande efter­be­hand­ling, och risken att det kommer att läcka ut olika slags gifter i naturen ökar därmed. Kraven på och uppföljningen av återställning efter prospektering bör därför skärpas. Denna uppfattning överensstämmer med det som sägs i den nämnda mo­tionen, och jag anser således att riksdagen bör bifalla motionen i den aktuel­la delen. De övriga motionerna i avsnittet avstyrks i de aktuella de­larna.

 

 

6.	Äganderätt, avgifter och ersättningar, punkt 4 (M)

av Lars Hjälmered (M), Hans Rothenberg (M), Hanif Bali (M) och Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2017/18:3405 av Lars Hjälmered m.fl. (M) yrkandena 7 och 8 samt

avslår motionerna

2017/18:922 av Josef Fransson m.fl. (SD) yrkande 5,

2017/18:1072 av Laila Naraghi m.fl. (S) i denna del,

2017/18:1237 av Margareta Cederfelt och Finn Bengtsson (båda M),

2017/18:1954 av Mats Green (M),

2017/18:2248 av Jan Ericson (M),

2017/18:2538 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 1,

2017/18:2787 av Jabar Amin (MP),

2017/18:2962 av Valter Mutt m.fl. (MP) yrkande 23 och

2017/18:3393 av Birger Lahti m.fl. (V) yrkande 2.

 

 

 

Ställningstagande

Vi har inte några avgörande invändningar mot den nuvarande mineralersätt­ningens konstruktion. Däremot anser vi att det bör övervägas hur markägarnas rättigheter kan stärkas när ett gruvbolag går i konkurs och inte längre kan betala ut mineralersättning. Gruvbolagens konkurser i Pajala och Dannemora under de senaste åren har bidragit till att detta problem har kommit fram i ljuset samtidigt som konkursförvaltarna i de båda omnämnda fallen har påpekat att rättsläget är oklart när det gäller om mineralersättningen ska betraktas som en prioriterad fordran. Bergmästaren har å andra sidan drivit på för markägarnas rätt till mineralersättning och flaggat för att dra in bearbetningskoncessionen om inte mineralersättningen betalas ut. Både vi och bergmästaren ser det som principiellt viktigt att få klarhet i om markägare ska ha en prioriterad ställning efter en gruvkonkurs och därmed större chans att få ut sin mineralersättning.

Mot den bakgrunden anser vi att regeringen bör se över markägarnas rättig-heter som fordringsägare av sin del av mineralersättningen. Detta överens-stämmer med det som efterfrågas i motion 2017/18:3405 (M) och ligger också i linje med vad som sägs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning som förstärker äganderätten i gruvnäringen och ger en rimlig avkastning till markägaren. Motionen tillstyrks därför i de aktuella delarna. De övriga motio­nerna i avsnittet avstyrks i de aktuella delarna.

 

 

7.	Äganderätt, avgifter och ersättningar, punkt 4 (SD)

av Josef Fransson (SD) och Mattias Bäckström Johansson (SD).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2017/18:922 av Josef Fransson m.fl. (SD) yrkande 5 och

avslår motionerna

2017/18:1072 av Laila Naraghi m.fl. (S) i denna del,

2017/18:1237 av Margareta Cederfelt och Finn Bengtsson (båda M),

2017/18:1954 av Mats Green (M),

2017/18:2248 av Jan Ericson (M),

2017/18:2538 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 1,

2017/18:2787 av Jabar Amin (MP),

2017/18:2962 av Valter Mutt m.fl. (MP) yrkande 23,

2017/18:3393 av Birger Lahti m.fl. (V) yrkande 2 och

2017/18:3405 av Lars Hjälmered m.fl. (M) yrkandena 7 och 8.

 

 

 

Ställningstagande

Sverige har rikliga förekomster av mineraler, och gruvnäringen är mycket be­tydelsefull såväl för vissa regioner som för nationen som helhet. Vi och Sve­rigedemokraterna ser landets mineralresurser som det svenska folkets till­gång­ar och anser därför att det är rimligt att det värde som dessa tillgångar ge­ne­rerar ska komma medborgarna till del.

Mot den bakgrunden står vi bakom förslaget i motion 2017/18:922 (SD) om att reformera mineralersättningen. Genom mineralersättningens nuvarande konstruktion får staten en alldeles för liten del av det värde som gruv­näringen gene­rerar, samtidigt som staten tvingas stå för tunga investeringar i bl.a. in­frastruktur. Vi anser att det finns ett ömsesidigt intresse mellan staten och gruv­näringen i dessa frågor och att en reformerad mineral­ersättning skulle kun­na göra det enklare för staten att bedriva en aktiv gruv- och mineralpolitik. Vi föreslår därför att mineralersättningen höjs från nu­varan­de 2 promille till totalt 5 procent. Markägarens andel bör kvarstå på den nuvarande nivån, me­dan resterande del ska tillfalla staten. Vi anser också att statens andel ska pla­ceras i en fond och öronmärkas för satsningar på att stimulera utvecklingen och sys­sel­sättningen på landsbygden.

Sammantaget innebär detta att vi tillstyrker motion 2017/18:922 (SD) i den här aktuella delen. De övriga motionerna i avsnittet avstyrks i de aktuella de­lar­na.

 

 

8.	Äganderätt, avgifter och ersättningar, punkt 4 (V)

av Birger Lahti (V).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2017/18:3393 av Birger Lahti m.fl. (V) yrkande 2 och

avslår motionerna

2017/18:922 av Josef Fransson m.fl. (SD) yrkande 5,

2017/18:1072 av Laila Naraghi m.fl. (S) i denna del,

2017/18:1237 av Margareta Cederfelt och Finn Bengtsson (båda M),

2017/18:1954 av Mats Green (M),

2017/18:2248 av Jan Ericson (M),

2017/18:2538 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 1,

2017/18:2787 av Jabar Amin (MP),

2017/18:2962 av Valter Mutt m.fl. (MP) yrkande 23 och

2017/18:3405 av Lars Hjälmered m.fl. (M) yrkandena 7 och 8.

 

 

 

Ställningstagande

Sedan 2005 finns det en s.k. mineralersättning som regleras i minerallagen. Be­stämmelserna om mineralersättning syftar bl.a. till att uppnå en bättre ba­lans mellan exploatörer och markägare. Ersättningen ska motsvara 2 promille av värdet av de mineraler som omfattas av koncessionen och som har brutits under året. Av ersättningen ska tre fjärdedelar tillfalla fastighetsägarna inom kon­cessionsområdet och en fjärdedel staten.

Den svenska gruvnäringen är den lägst beskattade i världen, vilket bidrar till att Sverige är ett mycket attraktivt land för mineralprospektörer. En annan förklaring till detta är att den mineralersättning som koncessions­havarna måste betala till staten och markägarna är mycket liten i en in­ternationell jäm­förelse. Risken är att det gällande regelverket lockar hit ose­riö­sa aktörer som ställer till oåterkalleliga miljöskador och som inte vill eller har möjlighet att göra rätt för sig när gruvkonjunkturen viker nedåt. Mineral­utvinning står ofta mot andra intressen, vilket ställer stora krav på att gruvnäringen tar till vara och värnar gemensamma miljöutrymmen, ligger i framkant när det gäller att använda mil­jövänlig teknik och tar ansvar för det lokala och regionala sam­hället. Lyck­sökare svarar knappast upp mot dessa krav.

Det bör även understrykas att gruvnäringen i Sverige kan komma att spela en mycket betydelsefull roll i arbetet med att ställa om energisystemet i en hållbar riktning. Många mineraler som behövs inom modern batteriteknik finns exem­pel­vis i Sve­rige. Tillgångarna på exempelvis grafit, kobolt och li­tium är at­trak­tiva och kan ligga till grund för nya gruvetableringar.

Det är enligt min uppfattning positivt att regeringen har aviserat en översyn av mineralavgiften. Jag anser i likhet med vad som sägs i motion 2017/18:3393 (V) att en förändring av mineralavgiften för att främja lokal vidareförädling skulle kunna resultera i en större acceptans för brytningen. Jag menar att sta­tens andel av mineralersättningen bör fungera degressivt i förhållande till gra­den av lokal vidareförädling, dvs. ju mer ett företag väljer att förädla sina rå­varor lokalt, desto lägre bör mineral­ersättningen till staten vara. Förslaget i mo­­tionen om ett tillkännagivande om att de berörda myndigheterna ska utreda hur en sådan degressiv mineralersättning kan främja lokal vidareförädling till­styrks därför i den aktuella delen.

De övriga motionerna i avsnittet avstyrks.

 

 

9.	Äganderätt, avgifter och ersättningar, punkt 4 (KD)

av Penilla Gunther (KD).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2017/18:2538 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 1 och

avslår motionerna

2017/18:922 av Josef Fransson m.fl. (SD) yrkande 5,

2017/18:1072 av Laila Naraghi m.fl. (S) i denna del,

2017/18:1237 av Margareta Cederfelt och Finn Bengtsson (båda M),

2017/18:1954 av Mats Green (M),

2017/18:2248 av Jan Ericson (M),

2017/18:2787 av Jabar Amin (MP),

2017/18:2962 av Valter Mutt m.fl. (MP) yrkande 23,

2017/18:3393 av Birger Lahti m.fl. (V) yrkande 2 och

2017/18:3405 av Lars Hjälmered m.fl. (M) yrkandena 7 och 8.

 

 

 

Ställningstagande

Gruvnäringen är onekligen en mycket viktig industri för Sverige, som skapar arbetstillfällen och intäkter till statskassan. Gruvdriften påverkar dock mark och vatten, och det behövs i allmänhet saneringsåtgärder efter att gruvverk-sam­heten har avslutats. Saneringen är emellertid ofta dyr och kan inte alltid finansieras av den ansvariga verksamhetsutövaren. De krav på ekonomiska sä­kerheter som har ställts som villkor för att få bearbetningstillstånd är ofta otill­räckliga, vilket bl.a. har framkommit i en granskningsrapport från Riksrevi­sio­­nen. I slutändan är det skattebetalarna som kan tvingas stå för kostna­den.

För att minska denna risk anser jag att mineralersättningen bör ses över så att den också tar hänsyn till behovet av finansiering av mark- och vattensane­ringsåtgärder efter gruvbrytning. Detta innebär att jag tillstyrker förslaget om ett tillkännagivande med den innebörden som finns i motion 2017/18:2538 (KD). De övriga motionerna i avsnittet avstyrks i de aktuella delarna.

 

 

10.	Utvinning av fossila energitillgångar, punkt 5 (V)

av Birger Lahti (V).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2017/18:1141 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkandena 17 och 18 samt

avslår motionerna

2017/18:276 av Anders Åkesson och Per-Ingvar Johnsson (båda C),

2017/18:1137 av Edward Riedl (M),

2017/18:2455 av Jan R Andersson (M),

2017/18:2607 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 4 och

2017/18:2609 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 3.

 

 

 

Ställningstagande

Hotet mot klimatet måste tas på allra största allvar. Om Sverige ska kunna vara ett föregångsland i klimatomställningen krävs det enligt min och Vänster­par­tiets uppfattning en politisk handlingskraft som baseras på en tydlig mål­sätt­ning att ställa om energisystemet till att helt baseras på förnybara energi­källor. Denna grundläggande hållning är oförenlig med prospektering efter eller ut­vinning av fossila bränslen i Sverige. För att Sverige ska ha en kon­se­kvent lin­je i klimatfrågan bör det enligt min och Vänsterpartiets uppfatt­ning därför införas ett förbud mot utvinning av fossil energi i Sverige. Detta över­ens­­stäm­mer med det som föreslås i motion 2017/18:1141 (V), och jag till­styr­ker därför den motionen i den aktuella delen.

Med det föreslagna förbudet sätter Sverige kampen mot klimat­för­änd­ring­arna före kortsiktiga ekonomiska nationella intressen. Där­utöver moti­ve­ras ett förbud av att själva utvinningen av fossila bränslen har stora negativa miljöef­fek­ter. I avvaktan på att ett nationellt utvinningsförbud kan komma på plats kan en kommunal vetorätt mot sådan utvinning vara ett alternativ. Den ovan­nämnda motionen tillstyrks därmed även i denna del. Om riksdagen väljer att ställa sig bakom dessa förslag blir det överflödigt med ett tillkännagivande om ett förbud mot gas- och oljeutvinning ur skiffer i linje med vad som efter­frå­gas i motion 2017/18:276 (C). Den motionen kan därför avslås av riks­da­gen.

Jag kan konstatera att regeringen avser att överlämna en proposition till riks­­­dagen om ett förbud mot brytning av uran i Sverige. Det ser jag som myc­ket positivt. Det bör dock understrykas att det förbud mot utvinning av fossil energi som jag och Vänsterpartiet föreslår även omfattar ett förbud mot ut­vin­ning av sådana mineraltillgångar som kan användas för energiproduktion, exem­­pelvis uran och torium. Det är därför inte nödvändigt för riksdagen att i sär­­skild ordning ställa sig bakom förslag om miljökonsekvenserna av uran­brytning som föreslås i motion 2017/18:2455 (M) eller om en statlig fond för de vinster som eventuellt skulle kunna uppkomma om uranbrytning kommer att vara tillåten i Sverige så som det föreslås i motion 2017/18:1137 (M). Båda de sistnämnda motionerna avstyrks således.

 

 

11.	Utvinning av fossila energitillgångar, punkt 5 (KD)

av Penilla Gunther (KD).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motionerna

2017/18:2607 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 4 och

2017/18:2609 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD) yrkande 3 och

avslår motionerna

2017/18:276 av Anders Åkesson och Per-Ingvar Johnsson (båda C),

2017/18:1137 av Edward Riedl (M),

2017/18:1141 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V) yrkandena 17 och 18 samt

2017/18:2455 av Jan R Andersson (M).

 

 

 

Ställningstagande

Klimatutmaningen är i högsta grad global, och utöver ansvarsfulla nationella åtaganden för minskade utsläpp krävs gemensamma kraftansträngningar inter­nationellt. Genom att visa att det går att kombinera låga utsläpp med god eko­nomisk utveckling kan Sverige bidra till att slå hål på den internationellt sett förhärskande myten om motsatsen.

Beroendet av fossila bränslen belastar miljön på många olika sätt, och det är bekymmersamt att flera EU-länder inte har lyckats ställa om från kol­be­roende utan i stället har ökat sitt beroende av fossila källor genom att stänga ned kärnkraft eller investera för lite i förnybara källor. Sverige har en viktig roll att spela när det gäller att driva på för att EU och dess medlemsstater ska vara ett klimat- och miljöpolitiskt föredöme globalt.

Med detta grundläggande synsätt finns det enligt min och Kristdemo­kra­ternas uppfattning inget utrymme för att utvinna exempelvis skiffergas i Sve­rige. Sådan utvinning innebär stora miljörisker och bidrar till klimat­för­änd­ringen. Den expansiva skiffergasindustrin i USA har dessutom re­sulterat i ett prisfall även på annan fossil energi, vilket har försämrat de kli­matneutrala och de förnybara energikällornas konkurrenssituation.

I likhet med vad som anförs i motion 2017/18:2609 (KD) anser jag således att skif­fergasen är ett farligt stickspår som låser fast världen i ett förödande fossil­bränsleberoende. Jag instämmer därför även i det som sägs i motionen om att ut­vinning av skiffergas ska vara förbjudet i Sverige och att riks­dagen genom ett tillkännagivande bör framföra detta till regeringen. Motio­nen till­styrks i den aktuella delen.

Jag vill i sammanhanget även understryka värdet av att riksdagen genom ett lagstadgat förbud redan har tagit tydlig ställning mot möjligheterna att ut­vin­na olja och gas till havs på svenskt vatten. Detta är särskilt välkommet när det gäller ett så pass unikt och känsligt bräckvattenhav som Östersjön. Det vo­re mycket önskvärt att liknande förbud även införs i andra Östersjöstater, och jag står därför bakom det som sägs i motion 2016/17:2607 (KD) om att Sve­riges regering bör verka inom EU och Östersjöorganisationen Helcom för att uppnå ett förbud mot oljeutvinning i Östersjön. Även den motionen till­styrks således i den aktuella delen.

De övriga motionerna i avsnittet avstyrks i de aktuella delarna.

 

 

12.	Vissa övriga frågor, punkt 6 (M, C, L, KD)

av Lars Hjälmered (M), Hans Rothenberg (M), Hanif Bali (M), Helena Lindahl (C), Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M), Maria Weimer (L) och Penilla Gunther (KD).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2017/18:3420 av Lars Hjälmered m.fl. (M, C, L, KD) yrkande 5 och

avslår motion

2017/18:783 av Olle Thorell m.fl. (S).

 

 

 

Ställningstagande

I den borgerliga regeringens mineralstrategi lyftes kompetensförsörj­nings­frå­gorna fram som ett viktigt område att uppmärksamma i samband med över­vä­gan­­den kring gruv- och mineralnäringens framtida utveckling i Sverige. Den bor­gerliga regeringen tillsatte även en särskild gruvsamordnare som bl.a. hade som uppgift att se över gruvnäringens kompetensförsörjning.

Den rödgröna regeringens generella åtgärder inom ramen för dess nyin­du­strialiserings­strategi bedömer vi få svårt att tillfredsställa de specifika behov som finns inom gruvnäringen. Vi befarar att den nuvarande regeringen inte för­­står att möta de särskilda utmaningar som ligger i att upp­rätt­hålla kom­pe­ten­­sen i en cyklisk bransch som till stor del verkar på lands­bygden eller i min­dre tätorter.

Enligt vår uppfattning är det mot denna bakgrund angeläget att riksdagen uppmanar regeringen att föreslå åtgärder för att säkra kompetensbehovet inom gruvnäringen. Detta överensstämmer med det som föreslås i motion 2017/18:3420 (M, C, L, KD) som vi därmed till­styrker i den aktuella delen. Mo­tion 2017/18:783 (S) avstyrks.

 

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden 2017/18

2017/18:30 av Tina Acketoft (L):

1.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ändringar i minerallagen och tillkännager detta för regeringen.

2.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Länsstyrelsen i Skåne på försök bör få vara ansvarig myndighet för prövning av minerallagen inom länet och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:276 av Anders Åkesson och Per-Ingvar Johnsson (båda C):

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att med hänvisning till försiktighetsprincipen bör Sverige införa ett förbud mot gas- och oljeutvinning ur skiffer, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.

2017/18:783 av Olle Thorell m.fl. (S):

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga möjligheten för staten att ta ett större samordningsansvar för problematiken med övergivna gruvor för att säkerställa en hållbar hantering och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:922 av Josef Fransson m.fl. (SD):

5.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att reformera mineralersättningen och tillkännager detta för regeringen.

6.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att reformera lagstiftningen om bolagens ansvar för sanering och återställning av mark i samband med gruvverksamhet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.

2017/18:1072 av Laila Naraghi m.fl. (S):

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av en översyn av mineralavgiften och om att undersöka möjligheten till skärpta krav vad gäller miljöhänsyn och lokal insyn och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:1137 av Edward Riedl (M):

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att låta vinsterna av uranbrytning till stor del komma staten till godo i form av en statlig uranfond och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:1141 av Jonas Sjöstedt m.fl. (V):

17.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ett nationellt förbud mot utvinning av fossil energi bör införas och tillkännager detta för regeringen.

18.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att kommunal vetorätt mot utvinning av fossil energi bör införas och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:1149 av Jens Holm m.fl. (V):

19.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Bergsstaten inom SGU inte ska kunna bevilja undersökningstillstånd i områden som är klassade som naturreservat, Natura 2000-områden eller världsarvsområde och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:1237 av Margareta Cederfelt och Finn Bengtsson (båda M):

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om stärkt äganderätt i minerallagen och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:1619 av Jasenko Omanovic och Ingemar Nilsson (båda S):

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om beslutsprocesserna vid myndighetsbeslut vid tillståndshantering och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:1954 av Mats Green (M):

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om införande av Royalties for Regions vid gruvverksamhet och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:2248 av Jan Ericson (M):

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en översyn av minerallagen och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:2455 av Jan R Andersson (M):

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över eventuella miljökonsekvenser av uranbrytning i Sverige och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:2538 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD):

1.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om mineralersättningens koppling till frågor om finansiering av mark- och vattensaneringsåtgärder efter gruvbrytning och tillkännager detta för regeringen.

2.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om skärpta krav på återställning efter prospektering och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:2607 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD):

4.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ett förbud mot oljeborrning ska införas i Östersjön och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:2609 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD):

3.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ett förbud ska införas mot utvinning av skiffergas i Sverige och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:2787 av Jabar Amin (MP):

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en avsevärd höjning av mineralavgiften och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:2962 av Valter Mutt m.fl. (MP):

23.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om återinförande av kronoandelsinstitutet, eller liknande, samt mekanismer som försäkrar att gruvbolag betalar för de miljöskador de orsakat, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.

2017/18:3393 av Birger Lahti m.fl. (V):

2.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör uppdra åt berörda myndigheter att utreda hur en degressiv mineralersättning i syfte att främja lokal vidareförädling kan fungera och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:3405 av Lars Hjälmered m.fl. (M):

6.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att fortsätta det viktiga arbetet med den nationella mineralstrategin och tillkännager detta för regeringen.

7.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över markägarens rättigheter som fordringsägare när det gäller dennes del av mineralersättningen vid en konkurs, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.

8.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en utredning som förstärker äganderätten i gruvnäringen och ger en rimlig avkastning till markägaren, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.

9.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska utreda och återkomma till riksdagen med konkreta förslag på hur man kan korta handläggningstider och förenkla tillståndsprocesser för gruv- och mineralnäringen och tillkännager detta för regeringen.

2017/18:3420 av Lars Hjälmered m.fl. (M, C, L, KD):

4.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag på åtgärder för förkortade handläggningstider för gruvverksamhet och tillkännager detta för regeringen.

5.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga åtgärder för att säkra kompetensbehov inom gruvnäringen och tillkännager detta för regeringen.