Små kommuners förutsättningar i uppbyggnaden av det civila försvaret

Debatt i text

• Fru talman! Hanna Westerén har frågat mig hur jag och regeringen avser att säkerställa att kommuner, särskilt små och resursbegränsade, kan bära merkostnader vid höjd beredskap och inrymningsuppdrag och vilka åtgärder som planeras för att ersättning ska kunna betalas ut snabbt vid akuta händelser.

  Hanna Westerén har vidare frågat mig om jag och regeringen avser att se över hur vistelseprincipen ska tillämpas vid omfattande befolkningsförflyttningar så att inte enskilda mottagarkommuner får ett oproportionerligt ekonomiskt ansvar, vilka åtgärder jag och regeringen vidtar för att ge kommunerna fleråriga och förutsägbara ekonomiska ramar för investeringar i civilt försvar samt hur det säkerställs att även små kommuner kan bygga upp förmåga i takt med de nationella kraven.

  Hanna Westerén har avslutningsvis frågat när jag och regeringen avser att ta fram en tydlig nationell modell för inrymningsuppdrag som klargör ansvarsfördelning, dimensionering och finansiering samt hur den modellen kommer att anpassas till kommuner med mycket olika kapacitet.

  Kommunerna har en avgörande roll för att samhällets funktionalitet ska kunna säkerställas vid höjd beredskap och ytterst krig. Under denna regerings mandatperiod har statens tillskott till kommuner kopplat till beredskap och civilt försvar successivt förstärkts och flera lagförslag lagts fram.

  I lagrådsremissen Kommuners och regioners grundläggande beredskap inför kris och krig, som beslutades den 2 juli 2026, föreslås en ny lag som bland annat innebär skärpta krav på att kommunerna ska vidta beredskapsåtgärder. Regeringen har i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1, bet. 2025/26:FöU1, rskr. 2025/26:111) avsatt cirka 5,4 miljarder kronor för perioden 2026–2029 för att kommunerna ska kunna möta den föreslagna ambitionshöjningen.

  Regeringen har under 2026 även gjort andra betydande satsningar för att stärka kommunernas beredskap. Genom Myndigheten för civilt försvar, MCF, fördelas 400 miljoner kronor till kommunerna för investeringar i materiel som behövs för att stärka försörjningsberedskapen. Ytterligare 490 miljoner kronor fördelas till kommuner som MCF och Försvarsmakten bedömer vara av särskild betydelse för totalförsvaret. Därtill har MCF tilldelats 500 miljoner kronor för att anskaffa materiel som ska kunna användas av kommuner och regioner för att stärka försörjningsberedskapen.

  Med hänsyn till de mycket svåra förhållanden som råder vid höjd beredskap och ytterst krig är det av största vikt att det finns en tydlig planering och ansvarsfördelning för utrymning och efterföljande inkvartering. Enligt nya bestämmelser i lagen (2006:546) om utrymning och inkvartering m.m. under höjd beredskap, som trädde i kraft den 1 juni 2026, ska en kommun planera för och verkställa beslut om utrymning eller inkvartering under höjd beredskap, på grundval av en planeringsinriktning som länsstyrelsen ska ta fram.

  Till följd av ett uppdrag som regeringen gav MCF och länsstyrelserna under 2024 finns det numera en nationell plan över vilka skyddsåtgärder som behövs för ett starkt skydd av civilbefolkningen. Frågan är prioriterad i myndigheternas fortsatta arbete, med målet att hela landet på sikt ska omfattas av en planering för utrymning och inkvartering vid höjd beredskap.

  Vad gäller finansiering av åtgärder som bland annat kommunerna behöver vidta för att stärka skyddet av civilbefolkningen har regeringen avsatt cirka 1,2 miljarder kronor för åren 2026–2028. Medlen omfattar satsningar på skyddsrum, utrymning och inkvartering och ska fördelas efter behov mellan kommuner, länsstyrelser och Myndigheten för civilt försvar.

  2026-08-11 19:53:29

  

  Carl-Oskar Bohlin

• Fru talman! Interpellanten efterlyser en tydligare ansvarsfördelning. Så bra att den finns på plats sedan den 1 juni 2026 i den nya lagstiftningen. En kommun blir skyldig att planera för och verkställa beslut om utrymning eller inkvartering under höjd beredskap, på grundval av en planeringsinriktning som länsstyrelsen tar fram. MCF och länsstyrelserna fick tillsammans redan 2024 uppdraget att arbeta med den förberedande planeringen, och det uppdraget fortgår.

  Jag sa att man måste lösa situationen när den väl inträder. Det handlar om att titta på förutsättningar för särskild ekonomisk kompensation. Det är så vi tenderar att hantera extraordinära händelser som drabbar hela eller delar av vårt land. Den närmaste jämförelsen är stora fredstida krishändelser, till exempel pandemin eller skogsbränderna 2014 och 2018. Då genomfördes särskilda kompensationer av drabbade kommuner eller av drabbade verksamheter i landet. Så måste naturligtvis ersättningsfrågan i en sådan hypotetisk situation hanteras.

  Det som är viktigt att klargöra på förhand är vem som är ansvarig att göra vad. Det görs i den nya lagstiftning som nu finns på plats sedan den 1 juni 2026 och genom det arbete som bedrivs av Myndigheten för civilt försvar och av länsstyrelserna.

  2026-08-11 20:06:25

  

  Carl-Oskar Bohlin

• Fru talman! Jag uppfattar att det är två frågor som blandas ihop lite här. Den första gäller det förberedande arbetet för att förstärka robusthet och redundans i den verksamhet som man är ansvarig för, ytterst för att kunna möta krigets krav, det vill säga en högre dimensioneringsgrund än den som rådde under den fredstida krisberedskap som historiskt präglat svenskt arbete de senaste 20–25 åren.

  För att möta den kravbilden höjer vi, som jag nämnde, finansieringen till kommunerna på det här området med drygt 5 miljarder de kommande åren. En del av den ökade kravbilden är att planera för att kunna hantera både evakuering och inkvartering, naturligtvis efter de förutsättningar man har.

  Det säger sig självt att mindre kommuner har mindre förutsättningar att inkvartera, om de inte är stora besöksnäringskommuner som av andra skäl har stor infrastruktur för att ta emot stora mängder människor. Det ska vi vid en sådan händelse försöka nyttja.

  Den andra frågan är hur kommunerna ska kompenseras för den händelse vi faktiskt får storskalig evakuering och inkvartering, det vill säga att Sverige befinner sig i krig. Mitt svar där är att den ekonomiska biten av den frågan måste hanteras där och då. Det vi håller på med nu är att skapa en infrastruktur för att kunna förbereda sig, för att höja den generella robusthetsnivån för att vi ska ha chansen och möjligheten att möta den ökade kravställningen om Sverige någon gång skulle hamna i den situationen.

  Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

  2026-08-11 20:10:31

  

  Carl-Oskar Bohlin

• Fru talman! Jag konstaterar att det måste utgöra något slags rekord att få sju frågor samtidigt i en enda interpellation. Jag hoppas att vi kan avhandla alla efter bästa förmåga.

  Som jag sa i mitt svar har, precis som på många andra områden för det civila försvaret, en lång rad åtgärder vidtagits på området. Det finns ny lagstiftning på plats när det gäller skydd av civilbefolkningen. Det ställs ökade krav på kommuner och regioner, som träder i kraft vid årsskiftet 2026/27 – om allt går som det ska. Och som jag nämnde finns en tillkommande finansiering de kommande åren på över 5 miljarder kronor. Det ger naturligtvis förutsättningar för små och stora kommuner att leva upp till den högre kravbilden.

  Vad gäller den extraordinära händelsen att Sverige befinner sig i höjd beredskap eller i värsta fall i krig och drabbas av stora befolkningsrörelser måste frågan om ekonomisk kompensation till olika delar av landet hanteras ad hoc i en sådan situation, precis som vi hanterar andra stora fredstida katastrofer ad hoc. Det gjorde vi med pandemin, det vill säga att vi lade fram extra ändringsbudgetar för att kompensera olika delar av samhället. Det har vi gjort vid stora oljeutsläpp, där vi har kompenserat drabbade kommuner. Och vi har gjort det vid stora skogsbränder.

  Det viktiga att ha på plats i förväg är strukturen och ett system för att kunna hantera den typen av storskaliga befolkningsrörelser. Det är viktigt att framhäva att storskalig evakuering och inkvartering är ett absolut sistahandsalternativ. Det innebär samtidigt att samhället i de delar som evakueras slutar att fungera i någon mån. Om inte människor finns på plats i den lokala och regionala geografin slutar den delen av samhället att fungera. Det är en absolut sistahandslösning.

  Sedan kan naturligtvis Sverige bli föremål för befolkningsströmmar från våra grannländer i den händelse att stridshandlingar skulle bryta ut i vårt geografiska närområde. Då behöver vi hantera dem. Den ekonomiska dimensionen av den frågan måste naturligtvis hanteras när den situationen uppstår. Det är bara då den är överblickbar.

  Det vi arbetar med är att finansiera de förberedande åtgärderna, finansiera strukturen och finansiera en högre grundläggande robusthet i både kommuner och regioner för att vi ska ha förutsättningarna att hantera i värsta fall ett existentiellt hot mot vårt samhälle.

  2026-08-11 20:00:10

  

  Carl-Oskar Bohlin

• Fru talman! Jag tänkte att jag skulle citera delar av svaret. Carl-Oskar Bohlin sa följande: ”Enligt nya bestämmelser i lagen (2006:546) om utrymning och inkvartering m.m. under höjd beredskap, som trädde i kraft den 1 juni 2026, ska en kommun planera för och verkställa beslut om utrymning eller inkvartering under höjd beredskap, på grundval av en planeringsinriktning som länsstyrelsen ska ta fram.”

  Jag uppfattade det som att Carl-Oskar Bohlin ansåg att det var det besked som kommunerna behöver. Jag delar inte den uppfattningen, fru talman. Jag tror att svenska kommuner behöver mer besked än så.

  Jag går tillbaka till det jag sa tidigare om jämförelsen mellan en liten och en stor kommun. I händelse av kris och krig eller extraordinära händelser klarar en stor kommun mycket, men för en liten kommun kan det bli omvälvande och kritiskt.

  Jag tror att svenska kommuner är redo att göra allt de kan. Det har de gjort tidigare, och det kommer de att göra igen. Men det svenska totalförsvaret bygger på den ömsesidighet som vi pratar om här i dag. Jag tycker stundvis att det glimtar till och att Carl-Oskar Bohlin håller med mig. Men sedan upplever jag att vi igen faller tillbaka till att kommunerna har fått det de behöver, att de har fått den struktur de behöver.

  Jag upplever dock väldigt tydligt att svenska kommuner i vissa avseenden drar sig för sitt beredskapsuppdrag, eftersom de är osäkra när det gäller kostnadsbördan. Därför vill jag än en gång ge Carl-Oskar Bohlin chansen att vara lite tydligare mot de kommuner som eventuellt tvekar. Kan de känna sig trygga med att de inte kommer att lämnas ensamma med kostnaderna när de utför uppgifter som ytterst är totalförsvarssatsningar?

  2026-08-11 20:08:26

  

  Hanna Westerén

• Fru talman! Jag tackar Carl-Oskar Bohlin för svaret.

  Jag ställer många frågor eftersom det här är frågor som jag brinner för och som jag, i min tur, får många frågor om, inte minst från Sveriges minsta kommuner. De är bekymrade och oroade. Kommunerna är oroade på grund av ansvaret gentemot den egna befolkningen, och de är oroade eftersom de självklart vill ställa upp i Sveriges totalförsvar.

  Jag har den största respekt för att Carl-Oskar Bohlin hänvisar till planering, lagstiftning och olika ekonomiska satsningar. Det sker mycket på civilförsvarsområdet som är alldeles utmärkt. Myndigheten för civilt försvar gör ett enormt arbete.

  När jag möter inte minst företrädare från SKR eller från Sveriges allra minsta kommuner efterfrågar inte vare sig de eller jag fler planeringsdokument eller fler strukturer. Det är alldeles utmärkt att de finns på plats, men det är ansvarsfrågan som är avgörande. Det är svar på den frågan som de minsta kommunerna efterfrågar. När jag möter kommunföreträdare av alla kulörer handlar det om ansvarsfrågan, att känna trygghet i att staten och den enskilda kommunen gör arbetet tillsammans, att det finns en gemensam respekt och ett gemensamt ansvar.

  Apropå pandemin: Vi vet att svenska kommuner och regioner tog ett enormt ansvar under pandemin, och staten stod på andra sidan och höll i handen. Vi gjorde arbetet gemensamt.

  Jag är trygg med att svenska kommuner och regioner gör allt de kan i händelse av kris och krig. De måste få ett besked om att staten tar sitt ansvar. Det kommer inte att röra sig om lokala beslut eller behov, utan det kommer att röra sig om våra gemensamma totalförsvarsbehov. Därmed blir de ett nationellt ansvar. Likväl uppstår kostnaderna i enskilda kommuner. Det är de enskilda kommunföreträdarna som gör avvägningarna, det vill säga att våga investera i vår gemensamma säkerhet parallellt med att man investerar i den kommunala verksamheten.

  Jag tror inte att det har att göra med min begåvning, men jag förstår inte fullt ut hur jag eller kommunföreträdare ska tolka utfästelsen om ad hoc-beslut. Jag tror att den frågan måste utvecklas av Carl-Oskar Bohlin. En liten kommun som står i begrepp att få en stor inkvartering, med höga kostnader som följd, på grund av ett nationellt beslut måste ha lite mer att hålla i än ett så kallat ad hoc-beslut. Det är ett förtydligande som många svenska kommuner efterfrågar just nu.

  (Applåder)

  2026-08-11 20:03:15

  

• Fru talman! Tack för svaret, Carl-Oskar Bohlin!

  I den här frågan råder, åtminstone på papperet, enighet om att kommunerna är helt avgörande för det civila försvaret. Kommunerna är första linjen. Det är hemma i kommunen man som medborgare knackar på när det brinner eller när det gäller.

  Frågan är inte heller om kommunerna ska ta ansvar. Det måste de. Frågan är vilka förutsättningar de får, inte minst de allra minsta, för att göra det.

  I Carl-Oskar Bohlins svar noterar jag flera satsningar, flera anslag och flera positiva planeringsprocesser. Det är alldeles utmärkt. Jag saknar dock delvis svar på den fråga som många svenska kommunpolitiker i dag ställer sig: När staten fattar ett beslut som innebär att en kommun ska ta emot ett stort antal människor på obestämd tid, ordna inkvartering, säkerställa omsorgsinsatser och upprätthålla samhällsviktig verksamhet, vem bär då – rent konkret – den ekonomiska risken?

  Fru talman! För en stor kommun kan ett sådant åtagande vara svårt. För en väldigt liten kommun kan det vara helt omvälvande.

  Vi talar om kommuner som redan i vardagen brottas med kompetensförsörjning och stora, svåra investeringar i va-system, skolor och äldreomsorg. Vi talar om små kommuner där några miljoner kronor kan göra otroligt stor skillnad i ekonomin.

  Då menar jag att det inte räcker att veta att det finns nationella anslag, en struktur och en överbyggnad. Då måste man också ha konkreta besked från statens sida att kommunen inte kommer att lämnas ensam med konsekvenserna.

  Fru talman! Det är därför som jag vill återkomma till den så kallade vistelseprincipen. Den fungerar i så många sammanhang i Sverige, men vid omfattande befolkningsförflyttningar kan den innebära att ekonomiska konsekvenser koncentreras till ett fåtal mottagarkommuner. Därför undrar jag om regeringen har analyserat risken. Om regeringen har gjort det, är regeringen beredd att säkerställa att de kommuner som tar ett stort nationellt ansvar också får kostnadstäckning för de kostnader som uppstår?

  2026-08-11 19:57:34

  

  Hanna Westerén