Kulturarv och kulturmiljö

Debatt i text

• Herr talman! Det lär såklart finnas ett statligt ansvar, men samtidigt handlar ju detta om lokala och regionala initiativ som det ligger mycket ideellt arbete bakom.

  I de här trakterna är idealismen och viljan stor att bevara hembygden och den fantastiska miljön. Det gäller exempelvis finnskogen i Värmland, som jag redogjorde för här. Det är en unik plats där det finns sju rökstugor bevarade på ursprunglig plats. Det finns ingen annanstans i världen; inte ens i Finland finns det rökstugor mer än på hembygdsgårdar. Här står de alltså kvar på sina ursprungliga platser, där de byggdes på 1600-talet. Det är ett väldigt viktigt initiativ.

  Från Sverigedemokraternas sida har vi tidigare föreslagit mer pengar till kulturreservatsbildning. Det finns ju flera tusen olika naturreservat, och nu finns också möjligheten att bilda kulturreservat. Men till det har det inte kommit några pengar tidigare, inte ens från den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen.

  Detta är alltså någonting som vi i Sverigedemokraterna försöker få till, men vi har samtidigt ett samarbete med tre andra partier. Det är ändå så att man får både ge och ta. Det är svårt att få igenom sin egen politik helt och hållet när man ska samarbeta med andra partier; det är inget lätt spel. Men vi i Sverigedemokraterna arbetar självklart för att förutsättningarna för att behålla de här områdena och hålla deras standard uppe ska bli bättre.

  2026-02-25 11:55:46

  

  Runar Filper

• Herr talman! Som jag redogjorde för är det ett stort antal länsaktörer i Värmland som har arbetat med frågan i snart tio år. Det är till exempel Värmlandsakademin, Torsby kommun, Region Värmland, Länsstyrelsen Värmland och Värmlandsmuseet som ligger bakom ansökan, och de har såklart haft egna medel för att hålla på med det arbetet.

  Efter många om och men är ansökan nu inlämnad till Riksantikvarieämbetet; som jag sa skedde det en vecka efter min interpellationsdebatt med Parisa Liljestrand. Vi ser med stor tillförsikt fram emot att regeringen trots allt ska göra ett undantag. Man har ju sagt att man ska vara restriktiv med att förorda fler världsarv, och senast ett världsarv kom till här i Sverige tror jag var 2012. Det kanske den Hälsingebo från Socialdemokraterna som sitter här i kammaren vet. Det var väl 2012 som Hälsingegårdar gjordes till kulturarv? Ledamoten nickar, så det var ett svar på den frågan.

  2026-02-25 11:53:38

  

  Runar Filper

• Herr talman! Kulturarvet definieras ofta som spår och lämningar från det som tidigare generationer har skapat och som vi i dag sätter särskilt värde på. Det handlar om hur vi i dag tolkar värdet av det här arvet i form av miljöer, föremål och företeelser. Vad som är ett kulturarv är individuellt – det får var och en bestämma – men kulturarvet tillhör i någon mån oss alla.

  I vissa fall behöver vi skapa skydd för kulturarvet, och då måste vi bestämma vad som ska skyddas och hur det ska skyddas. Det kulturarvet får en särskild status. Miljöpartiet vill att det regelverket utvidgas, till exempel med en hänsynsregel i kulturmiljölagen för att skydda mer av vårt moderna kulturarv. Det handlar om det rörliga kulturarvet, vissa industriminnen och så vidare.

  Som togs upp i det förra anförandet är skötseln av det kyrkliga kulturarvet eftersatt på många håll. Här har regeringen höjt budgeten något, men vi i Miljöpartiet skjuter till ytterligare till den kyrkoantikvariska ersättningen i vår skuggbudget. Den posten behöver också successivt öka under den femårsperiod vi har mellan nedslagen.

  Kulturarvet ligger också gömt i terrängen – i odlingslandskapet och i våra skogar. Det utbredda kalhyggesbruket är ett enormt hot mot kulturarvet, både mot de kulturmiljöer som vi känner till i dag och, framför allt, mot det som vi ännu inte har upptäckt. Man räknar med att 80 procent av kulturarvet i våra skogar fortfarande är okänt. Det handlar om gamla gravar, fångstgropar, fornborgar, lämningar från äldre tiders djurhållning och skogsbruk, kolbottnar, husgrunder från torparställen, soldat- och båtsmanstorp och mycket annat.

  Ett mer hållbart skogsbruk, där man i stället för att producera kalhyggen – med markberedning som följd – till exempel arbetar mer med plockhuggen skog, skulle tillsammans med fler natur- och kulturreservat medföra ett bättre klimatarbete, ett starkare friluftsliv, större biologisk mångfald och större möjligheter att bevara vårt kulturarv.

  Herr talman! En stor och viktig del av kulturarvet hanteras av, och bevaras inom, våra minnesinstitutioner, exempelvis museer, arkiv och bibliotek med olika typer av huvudmän runt om i hela landet. Det var under Miljöpartiets tid på Kulturdepartementet, år 2017, som museilagen infördes. Detta är den första samlande lagen för museiområdet i Sverige. Den har stärkt de offentliga museerna, inte minst de kommunala museerna, i arbetet med forskning, samverkan, tillgänglighet och öppenhet.

  Armlängds avstånd och museernas frihet är områden som kan vara svåra att hantera på lokal nivå. Det kan bildas opinion för det ena eller det andra, och vi har hört om påtryckningar från politiken vid ganska många tillfällen. Här har lagen varit ett viktigt stöd för de kommunala tjänstemännen och politikerna.

  Vi behöver fortsätta att stärka våra museer. Det gör vi genom uppdrag till Kulturrådet och Riksantikvarieämbetet, men också ekonomiskt stöd behövs. Här är kultursamverkansmodellen kanske den viktigaste kanalen mellan staten och regionerna. Modellen har varit underfinansierad länge, egentligen ända sedan starten, och regeringens ytterligare neddragningar på utgiftsområdet har inte minst drabbat länsmuseerna. Bara häromdagen kom en rapport från länsinstitutionerna – Länsmuseernas samarbetsråd, Länsteatrarna och Regional Musik i Sverige – om just detta. Rapporten visade det vi egentligen har sett i alla rapporter av denna typ, nämligen att regeringens neddragningar på kulturområdet inte minst drabbar små orter och glesbygd.

  Miljöpartiet vill stärka finansieringen av kultursamverkansmodellen och återuppta indexuppräkningarna. Det är helt nödvändigt om vi vill att museerna ska fullfölja sitt uppdrag, till exempel mot skolorna, samt kunna producera och visa både fasta och tillfälliga utställningar.

  Vi vill se fysiska länsmuseer i varje region; det tycker vi ska skrivas in i museilagen. Vi vill också skjuta till pengar för att rusta upp lokalerna. Många museer, liksom bygdegårdar och hembygdsgårdar, har gamla hus och byggnader som kräver kontinuerligt underhåll. Statusen är ganska ojämn över landet, men många har akuta behov av restaurering och renovering. Här måste staten ta ansvar, och det kan man göra via bidraget till kulturmiljövården och via Riksantikvarieämbetet och Boverket.

  Den rapport som jag nämnde alldeles nyss visar också på att inte minst lagerlokaler och magasin hos alla de museer vi har runt om i landet är hårt ansatta. I beredskapstider bör vi tänka på att också de behöver renovering. Väpnade attacker i krig är ett hot mot vårt kulturarv. Även väder och vind och klimatförändringar är hot mot kulturarvet. Detta måste vi tänka på. Här krävs naturligtvis resurser.

  Vi har sett att bristande underhåll har fått tak att rasa in också på de stora statliga institutionerna. Regeringen har aviserat en ny hyresmodell för de fem stora institutionerna i Stockholm där en modifierad marknadshyra ska ersätta kostnadshyresmodellen. Det kan vara bra. Jag hade gärna sett en modell, som har prövats i vissa kommuner, där kostnaderna och ansvaret helt läggs på fastighetsbolaget. Bolaget blir då skyldigt att leverera ändamålsenliga lokaler. Jag tror att det skulle skydda kulturen på ett tydligare sätt. Det finns dock för- och nackdelar med alla modeller.

  Det centrala är att både hyran för och underhållet av fastigheterna betalas. I slutändan är det staten, och till syvende och sist politiken, som har ansvaret. Vi behöver ta vårt ansvar. Det handlar om budgetprioriteringar, inte om modeller. Vi behöver säkra en långsiktig finansiering av Sveriges kulturfastigheter och fastigheter med kulturell verksamhet.

  Herr talman! Kulturarvet har ju varit föremål för debatt vad gäller beredskapsarbetet. Regeringen har varit framsynt, skjutit till medel och tillsatt ett råd för skydd av kulturarv. Det är bra. Vi har sett hur krig och kriser har drabbat kulturarv genom plundring, riktade attacker eller brister i underhåll.

  Enligt det som jag tror är den senaste rapporten från rådet har arbetet varit framgångsrikt och viktigt, men samtidigt rapporteras problem. Man efterfrågar tydligare roller och tydligare ansvar och mandat inom det här beredskapsarbetet. Samverkan behöver bli bättre. Finansieringen framåt måste också säkras så att detta inte bara blir ett projekt.

  Det är viktigt att arbetet når ut. Även lokala museer, länsarkiven, folkrörelsearkiven och biblioteken måste omfattas av detta arbete. Beredskapsarbetet måste dock nå längre än bara till skydd av kulturarvet. I samband med kriget i Ukraina, men också i samband med krissituationer, till exempel pandemin, har vi sett hur viktigt det levande kulturlivet är. Det absolut viktigaste för våra kulturarvsinstitutioner är ju att upprätthålla verksamheten om vi hamnar i krig eller i en krissituation.

  DIK-facket gjorde relativt nyligen en undersökning bland museer och bibliotek. Resultatet var enormt nedslående: Bara 4 procent av de anställda menade att deras arbetsplats har tillräckliga resurser för beredskapsarbete. Färre än två av tio bibliotek hade en beredskapsplan för krig. Det här behöver regeringen ta på allvar. Samhället behöver de här institutionerna i krig och kris.

  Detsamma gäller kulturlivet. Det är helt avgörande för försvaret av Ukraina, som nu har pågått under fyra års tid. Ett begrepp som har seglat upp de senaste åren är ”mjuk makt”, där den fria kulturen är grunden tillsammans med pressfriheten, de oberoende medierna, universiteten, forskningen, civilsamhället och inte minst biståndet. Det här är områden där Sveriges nuvarande regering tyvärr följer en global trend och drar ned på stödet eller avskaffar det helt.

  Man måste inte gå den vägen. I Danmark har regeringen helt nyligen tillsatt ett råd som motsvarar vårt men som har fokus på kulturell motståndskraft. Man har uppdraget att undersöka hur konst och kultur kan bidra till att bygga upp kulturell motståndskraft och lösa tidens stora kriser. Det här är intressant, tycker jag. Sverige borde titta mindre på det amerikanska exemplet och lite närmare på det danska initiativet. Framför allt måste vi dock bygga upp ett starkt kulturliv i fredstid om vi ska ha ett fungerande kulturliv och ett fungerande försvar i tider av kris eller krig.

  Jag ser att jag har dragit över tiden, herr talman, men jag ska prata lite till.

  I betänkandet finns några motionsyrkanden om urfolk och minoriteter. Det handlar om kulturinstitutionerna. Det handlar om Tornedalsteatern, Giron Sámi Teáhter, som vi i Miljöpartiet vill göra till nationalscen. Det handlar om behovet av ett permanent center för tornedalsk historia och kultur men också om repatriering av kvarlevor och föremål samt om återbegravningar som ställts in på grund av regeringens, som det verkar, ointresse. Man väljer att tillskjuta för lite pengar och lägger dem på fel aktör och med korta ansökningstider. Det handlar inte om särskilt stora summor, herr talman, utan det handlar om ointresse.

  Vi har en sannings- och försoningskommission för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Vi är inne i en försoningsprocess. Vi är förhoppningsvis snart i mål med sanningskommissionen för det samiska folket.

  Jag har pratat om de här frågorna vid tidigare tillfällen. Jag tycker att det är bedrövligt att regeringen inte kan engagera sig lite mer och ta de här frågorna på lite större allvar.

  Herr talman! Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservation 15, som handlar om just repatriering av tornedalska och samiska kvarlevor.

• Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

  Det är lite grann det som är problematiken jag försöker lyfta, det vill säga att det inte finns någon nationell ekonomi – några statliga pengar – för våra världsarv. När det gäller Hälsingegårdar är det gårdsägarna själva som får guida ideellt. Det blir liksom en helt orimlig situation. Under den nuvarande regeringens år, det vill säga under den här mandatperioden, har resurserna till våra svenska världsarv dessutom minskat.

  Min fråga kvarstår därför: Hur ska de svenska världsarven kunna kommunicera sitt värde om inte staten, som faktiskt har ansvaret, är beredd att finansiera det?

  2026-02-25 11:55:00

  

  Louise Thunström

• Herr talman! Jag tackar Runar Filper för frågan.

  Jag håller verkligen med Runar om behovet av kyrkorna och kyrkornas viktiga insatser för kulturlivet. Jag tror att Svenska kyrkan är den största kulturarrangören i vårt land, kanske i hård konkurrens med studieförbunden och folkbildningen. Inte minst är kyrkan viktig på små orter och i glesbygd, där regeringens besparingar varit allra mest effektiva.

  Runar Filper frågar varför Miljöpartiet inte agerade mer proaktivt under de åtta åren i regering. Jag kan hålla med om att vi borde ha gjort det. Jag satt dock inte själv i denna ställning då och höll på med kulturpolitik, så jag kommer inte ihåg statusrapporterna från den perioden; de kommer ju med femårsintervaller.

  Låt mig skicka tillbaka bollen. Runar Filper nämner att Svenska kyrkan ville ha 700 miljoner kronor, alltså en höjning med 250–300 miljoner, men regeringen skjuter till 30 miljoner, vilket är en bråkdel. Vi i Miljöpartiet har skjutit till mer i våra skuggbudgetar, och åtminstone i vår förra skuggbudget hade vi en trappa så att det kommer upp i dessa summor.

  Jag tror att det är oerhört viktigt att tillsammans ta dessa frågor på stort allvar och möta behovet av renovering och restaurering av kyrkorna.

  Men som jag nämnde i mitt anförande handlar det inte bara om kyrkorna. Det är många byggnader – bygdegårdar, museimagasin och annat – som behöver mycket mer pengar.

  Mina frågor tillbaka blir därför: Varför sköt regeringen inte till mer pengar till kyrkorna? Och varför skjuter man inte till pengar till andra byggnader som också behöver renoveras?

  2026-02-25 12:10:15

  

  Mats Berglund

• Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

  Mats Berglund nämnde den kyrkoantikvariska ersättningen. Den hade inte höjts på många år när den nuvarande regeringen höjde den från 460 miljoner till 490 miljoner per år. Svenska kyrkan vill ju ha runt 700 miljoner.

  Min enkla fråga är: Varför pratar Miljöpartiet om detta nu? Man satt i regeringen i åtta år men gjorde då inte minsta ansats att höja den kyrkoantikvariska ersättningen. Kyrkor, bland annat i Skåne, har fått stängas på grund av bristfälligt underhåll och för att kyrktorn skulle kunna rasa med kyrkklockor och allt. Varför lät regeringar med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kyrkobyggnader förfalla totalt under sina år vid makten? Först nu börjar ni prata om det. Det är ju vanligt att ni pratar om saker när ni inte sitter vid makten, men när ni väl sitter vid makten görs ingenting.

  2026-02-25 12:08:44

  

  Runar Filper

• Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

  Kulturarvet är centralt. Det är historien om Sverige. För att detta värdefulla arv ska kunna fortsätta att vara meningsfullt krävs en långsiktig politik som värdesätter och slår vakt om det. För att stärka beredskapen inom kulturarvsområdet och säkerställa skyddet av kulturarv, arkiv och samhällsviktig information vid kris och krig beslutade vi sverigedemokrater tillsammans med regeringen att göra Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet till beredskapsmyndigheter. Detta innebar såklart nya uppgifter som medför ökade kostnader. Respektive myndighet har tillförts 6 miljoner kronor år 2026 med successiva höjningar kommande år.

  Tillsammans med regeringen har vi uppdragit åt Statens fastighetsverk att projektera en renovering av Operans byggnad i Stockholm. För att säkerställa att Operans medverkan i projekteringen inte påverkar den ordinarie verksamheten har regeringens anslag för Operan förstärkts under renoveringstiden. Operans verksamhet behöver upprätthållas även under den period när byggnaden inte kan användas, vilket medför kostnader för evakuering och omlokalisering. Anslaget har ökat för att täcka dessa utgifter. Regeringens förslag innebar en förstärkning på totalt 15 miljoner kronor i år, runt 25 miljoner kronor nästa år och 22,5 miljoner kronor år 2028. Anslaget har därför ökat för att täcka dessa utgifter.

  I budgetpropositionen för 2026 föreslog regeringen att 7 miljoner kronor per år tillförs 2026, 2027 och 2028 för att säkerställa en fortsatt verksamhet av hög kvalitet vid stiftelserna Nordiska museet, Skansen, Tekniska museet och Arbetets museum. Regeringen avsatte 3 miljoner kronor för att genomföra en förstudie om ett nationellt museikort. Ett sådant har varit efterfrågat av museerna själva, och vår förhoppning är att detta ska kunna bli en mer slagkraftig reform än fri-entré-reformen. Detta kan ge fler möjlighet att besöka några av våra museer runt om i landet. Det har slagit väl ut i till exempel Holland och vårt grannland Finland och skulle kunna få fler att ta del av och intressera sig för vårt kulturarv som visas upp på våra museer.

  Att ge fler människor tillgång till kultur och till Sveriges museer är en viktig gärning. Museerna ser till att kulturarvet bevaras och levandegörs. Satsningar görs för att de ska kunna fortsätta bedriva en verksamhet av hög kvalitet. Museer som är stiftelser har fått anslag för att deras verksamhet ska kunna stärkas och fler ska få tillgång till kultur. Till exempel är Nordiska museets roll som kulturbärare och bevarare av kulturarvet stor och viktig. Museet bevarar både materiellt och immateriellt kulturarv.

  Vi sverigedemokrater har länge drivit på för att den kyrkoantikvariska ersättningen ska höjas. Det fortsätter vi att göra inom ramen för det budgetsamarbete som vi har tillsammans med regeringen. Det är en nödvändighet för att staten tillsammans med Svenska kyrkan ska kunna hantera den underhållsskuld som finns.

  Jag vill betona att vårt engagemang för att bevara det kyrkliga kulturarvet inte bara handlar om att rädda byggnader utan även om att bevara en levande del av vår historia och kultur, något som kan fortsätta att berika våra liv och samhällen i många generationer framöver. Det vore ett särskilt svårt och hårt slag mot landsbygden om kyrkor fick stängas eller rivas eftersom kyrkor inte bara är en viktig del av bygdens historia utan också fungerar som en samlingsplats för människor i både glädje och sorg. Kyrkorna är ofta centrum för sociala och kulturella aktiviteter. Skulle kyrkor avvecklas är det en stor förlust för lokalsamhället.

  Ett projekt där man arbetar med att göra Värmlands, eller rättare sagt Torsbys, finnskog till världsarv startades för flera år sedan av ett antal länsaktörer som vill ta till vara denna unika kulturmiljö och ge den det starkaste skyddet mot förstörelse och förfall. Ur ett regionalt perspektiv är det angeläget att regeringen bidrar till en utveckling som skulle främja besöksnäring och lokalt näringsliv.

  I en interpellation till kulturminister Parisa Liljestrand i höstas angav jag att jag var medveten om att det inte fanns något förslag om världsarvsnominering från Riksantikvarieämbetet gällande Värmlands finnskog. Men jag angav också i interpellationen att ett projekt för att förverkliga detta låg i startgroparna, och precis dagarna efter min interpellationsdebatt mot kulturminister Parisa Liljestrand damp ansökan ned som ett brev på posten. Då inkom plötsligt den sedan många år planerade ansökan till Riksantikvarieämbetet. Jag tror att det skedde en vecka efter debatten.

  Vad ansatsen sedan blir återstår att se, det vill säga om detta kommer upp på regeringens bord eller inte. Jag åberopar bestämt det unika kulturvärdet. Regeringen bör ta det i beaktande och upplysa Unesco om det kulturvärde som detta unika sammanhängande område med världens enda på ursprunglig plats kvarvarande rökstugor utgör. Tillsammans med den folktro och de sedvänjor som har praktiserats genom århundradena kvalificerar sig denna finnskog som både materiellt och immateriellt världsarv.

  Läsfrämjande och läsförståelse är en prioriterad fråga. Under 2024 fick Statens skolverk och Statens kulturråd i uppdrag att ta fram läslistor med olika typer av litteratur. Listorna ska vara ett stöd för förskollärare och lärare. Denna insats kompletterades ytterligare i fjol och gäller för 2024–2026. I de budgetar som har lagts fram har stora satsningar återkommande gjorts på läsning på olika vis, inte minst när det kommer till skolan och elevers möjlighet till adekvat läsning och litteratur i klassrummen. Förlängningen av den tidigare beslutade satsningen på folkbibliotekens läsfrämjande arbete riktat till barn och unga är bra.

  Skolan är en viktig aktör för att ge alla barn och ungdomar möjlighet att möta kulturarvet redan i ung ålder. Detta ger eleverna kunskap om och upplevelser av det förflutna, vilket gör dem bättre rustade att förstå sin samtid och forma sin framtid.

• Herr talman! Jag tackar Berglund för svaret.

  Det handlar också om de statliga kulturfastigheterna. Operan måste stänga och evakueras, och putsen i taket i stora delar av Naturhistoriska riksmuseet rasar ned. Under era åtta år vid makten gjordes inget för att stärka underhållet på dessa fastigheter, vilket är beklämmande. Hur ska ni slingra er ur att ni inte gjorde ett jota åt detta? Nu pratar ni er varma om det här, men under åtta år gjorde ni inget. Var det Socialdemokraterna som bromsade er, eller satt Miljöpartiet inte nog tryggt i knät på dem? Det kan man fråga sig.

  Sverigedemokraterna är måna om att prata om den kyrkoantikvariska ersättningen, vilket ni har hört mig göra här flera gånger. Vi är fyra partier i vårt lag, och inom Tidöregeringen förs det givetvis interna förhandlingar. Vi trycker såklart på för att se mer pengar till kyrkorna. Men det är mycket som ska prioriteras, så det är många gånger lättare sagt än gjort. Sverigedemokraterna kämpar dock på för att ersättningen ska höjas.

  2026-02-25 12:12:23

  

  Runar Filper

• Herr talman! Jag tackar ledamoten för ett intressant anförande.

  Jag har noterat att ledamoten liksom jag värnar mycket om våra svenska världsarv och ser hur mycket fint som man kan åstadkomma genom dem. Jag hörde också ledamoten prata om att han önskar att ett nytt svenskt världsarv upprättas.

  Så här är det: Det är svenska staten som har skrivit under världsarvskonventionen. Det är svenska staten som ansöker hos Unesco, och det är svenska statens ansvar att kommunicera och förvalta världsarven i Sverige. Men inga nationella medel utgår för detta, utan ansvaret bärs av projektmedel, regionala medel och kommunala medel, liksom ett stort mått av ideellt arbete. Det är naturligtvis en helt ohållbar situation, som ledamoten väl känner till.

  Jag vill därför fråga ledamoten hur han och Sverigedemokraterna ser på våra 15 svenska världsarvs förutsättningar.

  2026-02-25 11:52:32

  

  Louise Thunström

• Herr talman! Jag tackar åter Runar för frågan.

  Jag tror att vi bör kunna ta varandra i hand vad gäller den kyrkoantikvariska ersättningen och faktiskt höja den. Jag hoppas att den kommer upp i de nivåer som verkligen behövs. Det gäller som sagt också andra byggnader i vårt land, för behovet är akut på många håll. På många ställen är det inte ett statligt ansvar, men det finns statliga utgiftsområden där vi kan lägga pengar, till exempel till Boverket och Riksantikvarieämbetet.

  Vad gäller Operan håller jag inte med om att vi har suttit på händerna och inte gjort något. Jag vet att Amanda Lind och andra kulturministrar har jobbat ganska intensivt med frågan under årens lopp, och det har krävts ett stort arbete. Miljöpartiet lämnade regeringen ganska abrupt drygt ett halvår före valet, men jag tror att frågan skulle ha lösts. Det är min gissning, men jag kan inte veta. Som historiker är kontrafaktisk historieskrivning inte min starka sida.

  Varför det dröjde två år innan den här regeringen kunde lösa frågan om Operan behöver vi kanske inte diskutera vidare. Det viktiga är att det nu finns en färdplan. Men pengar måste till. Det är jättebra att man har skjutit till några miljoner till projektering och bygge, men snart kommer hyran att öka dramatiskt. Det kommer att bli ett budgetproblem, och pengar måste skjutas till.

  Detsamma gäller de fem statliga kulturfastigheterna. Här har man inte skjutit till särskilt mycket pengar, utan det är en ny modell. Men här måste pengarna till, och även här har det dröjt väldigt länge för den här regeringen.

  2026-02-25 12:14:02

  

  Mats Berglund

• Herr talman! Jag står framför porten till Grönby kyrka i Skåne. Den ligger knappa milen från sydkusten och är byggd på 1100-talet av vikingar som åkte ut för att plundra men möttes av en Gud som uppmanade dem att älska sin nästa och vända andra kinden till. 1100-talet var i sanning en omvälvande tid.

  Sedan den moderatledda regeringen tillträdde hösten 2022 har stor energi lagts på skyddet av Sveriges kulturarv. Den kyrkoantikvariska ersättningen har höjts för första gången sedan kyrkan år 2000 skildes från staten. Och i höst kommer en ny översättning av Nya testamentet, helt finansierad av insamlade medel.

  Herr talman! En annan del av kulturarvet, nämligen det som vårdas på museer, har fått ett stort erkännande. När SOM-institutet mätte medborgarnas förtroende för olika företeelser hamnade museerna på en delad förstaplats med polisen. Glädjande där har varit de senaste årens ökning till runt 20 miljoner årliga museibesök, och de digitala besöken slog rekord i fjol och blev över 32 miljoner.

  Ett prioriterat område under mandatperioden har varit att planera för krig och kris. Blue Shield har sedan 1954 varit ett sätt att markera kulturarvet så att det lämnas i fred under en väpnad konflikt. I Ukraina har vi sett hur Ryssland i stället betraktar det som en inköpslista för vad som ska plundras när en plats har intagits.

  Nu är museerna i stort sett klara med planer för vad som ska förflyttas, vad som bara ska ned i en källare och vad som måste stå kvar om kriget eller krisen kommer. För antikvarierna har det inte alltid varit lätt att gradera de enskilda föremålen med tanke på att vart och ett har en tillhörande historia, den så kallade proveniensen. En viktig säkerhetsåtgärd har varit att fotografera och klassificera alla föremål så att åtminstone bilder finns kvar om föremålen skulle stjälas. Ju mer detaljerade bilderna är, desto lättare är det att hävda äganderätt om föremålen dyker upp på en auktionssajt eller i någons hem. Oerhört värdefulla föremål från Egypten och Irak har sålts utan att museerna har kunnat bevisa sin äganderätt.

  När klassificering och fotografering avklarats väntar nästa stora uppgift. Den väntar inte bara i Sverige utan i stora delar av västvärlden. Det handlar om att komplettera samlingarna så att de på ett heltäckande sätt bevakar 1900- och 2000-talen.

  De flesta museer bildades under årtiondena före och efter år 1900. När de bildades tog man tacksamt emot donerade föremål. Sådant som donerats kan sedan inte säljas – inte ens om man har 120 spinnrockar, som en frustrerad museichef sa till mig.

  I dag är många museer noga med att bara ta emot donationer där de har rätt att sälja dubbletter eller sådant som på annat sätt inte är relevant för att ingå i samlingarna. Här måste vi få till lagstiftning som befriar museerna från donationsvillkoren. Jag tänker på Armémuseum, som i stort sett bara haft statliga föremål och som därför har kunnat gallra bort uppemot hälften. I gengäld har de nu möjlighet att till exempel visa två Carl-Gustaf granatgevär som sprängt var sin rysk stridsvagn i Ukraina.

  Hur starkt det berör när det finns material från 1900- och 2000-talet märkte jag personligen vid ett besök på länsmuseet Jamtli i Östersund. Dit har man flyttat en 70-talsvilla i mexitegel, med sjögrästapeter i hallen, filmstjärnor på väggen i ungdomsrummet och pingisbord i gillestugan i källaren. Det var fascinerade att få minnas kassettbanden, Instamatic-kameran och den bronsfärgade kylen/frysen. Min barndom rullades upp.

  Internationella museilagar hindrar regimer från att sälja de delar av samlingarna som inte passar det egna narrativet. Problemet är att samma lagar hindrar att man gör sig av med 100 av de 120 spinnrockarna eller 9 000 av de 10 000 stenyxorna. Samlingarna fyller magasinen och visas aldrig. Vi skulle verkligen behöva en parlamentarisk utredning om gallring i vårt kulturarv så att vi skapar plats för material från de senaste 100 åren. Det är bråttom nu.

  Vi måste också lösa ett annat problem. Det gäller för övrigt inte bara museerna utan all offentlig verksamhet. Det handlar om it-system. På varje museum, i varje kommun och i varje region väljer man fritt sitt it-system. Här borde staten rycka in, så som man gjort i Danmark och Norge, så att det blir ett system för att katalogisera kulturarvet, ett system för biljetter, ett lönesystem, ett journalsystem och så vidare. Inom it används inte skattebetalarnas pengar på ett effektivt sätt.

  Riksantikvarieämbetet gör ett stort arbete med att samordna sådant som skapats och lägga in det i olika system. Sammanlagt är över 11 miljoner föremål beskrivna, och det ökar med en knapp miljon om året. Det rätta hade naturligtvis varit att låta alla arbeta i samma system från början.

  Avslutningsvis vill jag återvända till Grönby kyrka, inte för att den slutade vara relevant på 1100-talet utan för att den påminner om att vi nu gått in i kyrkoårets fastetid. I år sammanfaller den med muslimernas fastemånad ramadan. Kulturarvet lever vidare, men det får nya dimensioner i dagens Sverige. Det är jag tacksam för, herr talman.

  Den kulturkanon som vi fick i fjol ska med sina fönster öppna historien för oss, men observera att de flesta av kulturkanonens fönster är tomma. Att fylla dem är en uppgift för oss, våra barn och våra barnbarns barnbarnsbarn.

  Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

  (Applåder)

• Herr talman! Tack, ledamoten, för ett jättefint anförande!

  Jag kommer att ställa samma fråga till ledamoten som jag tidigare ställde till Sverigedemokraternas ledamot. Det gäller våra 15 världsarv.

  Det är svenska staten som har skrivit under den så kallade världsarvskonventionen, det är svenska staten som ansöker hos Unesco om att något ska upptas på världsarvslistan och det är svenska staten som bär ansvaret för att kommunicera och förvalta världsarvens värde.

  För detta utgår i praktiken inga statliga resurser. I stället bärs ansvaret av projektmedel, regionala medel, kommunala medel och ett stort mått av i hög grad ideella krafter. Ett tydligt exempel på detta är världsarvet Hälsingegårdarna, där privata gårdsägare själva ansvarar för att guida och berätta om sitt världsarv.

  Detta är en helt orimlig situation. Om man jämför med exempelvis Norge blir det rent av pinsamt. Jag vet att ledamoten väl känner till de skillnader som finns i Norden, och jag vill därför fråga ledamoten: Hur ser han och regeringen på våra 15 svenska världsarv och förutsättningarna för dessa i framtiden?

  2026-02-25 12:24:04

  

  Louise Thunström

• Herr talman! När vi tillträdde 2022 var det ingen som förväntade sig att vi skulle behöva hantera en situation där alla våra museer måste planera för att kunna undanföra och skydda kulturarv vid ett krig. Det var en helt orimlig situation man hamnade i. Det har gjorts många prioriteringar som man kanske inte hade valt att göra i fredstid.

  Jag tänker på att det har gått ganska stora belopp till digitaliseringen. Nu ligger det 20 nya miljoner i planen för de kommande åren. Det vore önskvärt att man också tittade på de bitarna.

  Sedan är det svårt. Jag har pratat med länsstyrelsen, som säger hur mycket man kan gå in och betala från statens sida till något som är privatägt. Det är mycket lättare. En av Hälsingegårdarna ägs av en kommun och sköts jättefint. En ägs av en av våra stenrika familjer, som inte har några som helst problem med att hålla den i toppskick. Vi har samma problem i ledamotens eget län med hällristningarna i Tanum, som ligger på privat mark. Det här är verkligen något som vi ska hålla fast vid och driva.

  2026-02-25 12:28:55

  

  Peter Ollén

• Herr talman! Tack, Mats Berglund, för de här viktiga frågorna!

  Det levande kulturarvet är också otroligt viktigt att arbeta med, och det är mycket mer komplicerat att hålla liv i.

  Jag har själv engagerat mig rätt mycket när det har gällt minoritetsspråken och hur man säkrar att de lever vidare. Ofta är barnen inte motiverade att lära sig så länge de är barn, men möjligheten måste finnas. När man i vuxen ålder känner att man inte vill att det här språket går förlorat måste erbjudandet från samhället ligga kvar så att man då kan plocka upp sitt kulturarv. Nu är ledamoten disputerad i historia och har levt med detta i hela sitt liv, men jag tror att vi är många som känner igen det här att det är först i 40- eller 50-årsåldern som det växer fram ett väldigt fokus på vårt kulturarv och våra rötter.

  När det gäller biblioteken tycker jag att är det någonstans vi har pumpat in pengar under den här mandatperioden är det i läsande, läsförståelse och allt det med 850 nya miljoner till fysiska läroböcker i skolan, 460 miljoner till bemannade skolbibliotek och flera hundra miljoner till att komplettera skolbiblioteken med böcker. Ju fler bibliotek vi har och ju mer utspridda de är, desto tryggare är vi också vid krig eller kris.

  Sedan vill jag säga att när det har gällt till exempel fuktskador på museer kan vi inte hänvisa till krig utan just till kris när det blir större vattenmängder och när föremål blir förstörda i källare och sådant. Där har vi ett stort arbete framför oss.

  (Applåder)

  2026-02-25 12:32:59

  

  Peter Ollén

• Herr talman! Jag vill precis som ledamoten i det förra replikskiftet tacka ledamoten Peter Ollén för ett fint anförande och för hans stora engagemang för kulturen och inte minst kulturarvet, som vi hörde om här.

  Regeringen har tagit ett stort ansvar för skyddet av kulturarv i händelse av krig och kris. Det handlar ju inte bara om krig, utan det är viktigt att påpeka att det är andra typer av kriser också. Det behöver inte vara beväpnade attacker och så vidare.

  Ett exempel som jag nämnde är klimatkrisen, som drabbar stora delar av vårt kulturarv runt om i Sverige, till exempel byggnader. Det har inte riktigt tagits med i det här rådet för skydd av kulturarv och dess arbete, vilket också har varit en del av kritiken.

  Det som jag tycker att regeringen inte har skött på ett tillfredsställande sätt är det levande kulturarvet och framför allt det som jag nämnde i mitt anförande: kulturarvsinstitutionernas och minnesinstitutionernas fortsatta verksamhet under krig och kris.

  Att bibliotekens roll är oerhört viktig såg vi till exempel under pandemin. Det är viktigt att arkiven fortfarande håller öppet på något sätt och att museerna också blir platser för debatt, kunskapsinhämtning och allt det där.

  Vi har ett par rapporter som har visat på hur kulturlivet har drabbats av regeringens politik. Vi har DIK-rapporten, som jag nämnde, där bara 4 procent av de anställda anser att deras arbetsplats har tillräckliga resurser för att upprätthålla verksamheten i krig och kris. Och vi har rapporten från länsinstitutionerna, som påtalar lite samma sak.

  2026-02-25 12:30:44

  

  Mats Berglund

• Herr talman! Jag tackar för frågan.

  När det gäller Norge börjar de sin budget varje år med hälften av hela den svenska statsbudgeten i form av oljeintäkter. De har råd med saker som vi inte har råd med i Sverige.

  Sedan blir det väldigt konkret. I somras hade jag själv förmånen att vara uppe på Hälsingegårdarna och träffa folk där. Det blir helt orimligt när man driver ett lantbruk och råkar ha en hälsingegård på sina ägor. Man får visst stöd från länsstyrelsen om man till exempel ska lägga om taket och så vidare, men när det gäller elkostnader för avfuktning och försäkringar, som är jättedyra för sådana gårdar, ger staten inget stöd. Det är en av de saker som jag hoppas att vi kan lösa under nästa mandatperiod.

  När det gäller de privatägda kulturarven får man inte vara så njugg att man i värsta fall tvingar fram att barn inte vill tillträda sina föräldrars arv därför att de inte har råd att driva det vidare. Det är verkligen bra att ledamoten lyfter upp detta.

  2026-02-25 12:25:21

  

  Peter Ollén

• Herr talman! Tack för svaret, Peter Ollén!

  Tyvärr har resurserna till våra världsarv minskat under den här mandatperioden. Mellan 2021 och 2024 kunde Riksantikvarieämbetet i alla fall förmedla 4–5 miljoner till världsarven för samordning och genomförande av den handlingsplan som är kopplad till världsarvsstrategin. Den möjligheten finns dessvärre inte längre.

  Bristen på resurser har också lett till att handlingsplanen och därmed strategin inte har kunnat uppfyllas. Ägandet av våra världsarv ser olika ut, precis som ledamoten anför. Det är både statligt, kommunalt och privat. Just därför krävs ett tydligt ansvar och en fungerande nationell samordning.

  Jag har haft flera debatter med kulturministern om detta genom skriftliga frågor och interpellationer, men jag tycker inte att jag har fått något tydligt svar om vad Moderaterna och regeringen vill. Sverige har förbundit sig att inte bara bevara världsarven utan också kommunicera värdet av dem, och det kräver finansiering.

  Vi socialdemokrater har i våra budgetförslag de senaste åren avsatt 5 miljoner kronor till världsarven. Vi anser att Riksantikvarieämbetet fortsatt ska kunna fördela medel. Det kanske inte är tillräckligt, men det är en början. Jag är glad över att den budgetposten äntligen finns på plats, efter ungefär 40 år.

  Jag hörde vad ledamoten sa, men han får gärna upprepa det. Jag ställer frågan igen: Är Moderaterna beredda att ta ett tydligare statligt ansvar för Sveriges 15 världsarv och därmed säkerställa en långsiktig finansiering och en nationell samordning?

  2026-02-25 12:27:07

  

  Louise Thunström

• Herr talman! Eftersom krig börjar i människornas sinnen är det också i människornas sinnen som försvaret för fred måste byggas – så inleds Unescos konstitution från 1945. Krig startar inte med vapen utan med idéer, med föreställningar om ”vi och dom” och med rädsla, misstänksamhet, propaganda och avhumanisering. Om kriget föds i tanken, i våra språk och i de berättelser vi berättar om varandra måste också freden byggas där – genom utbildning, kultur, kunskap om vår historia, förståelse för andra människors erfarenheter och respekt för det som är gemensamt mänskligt.

  Det var ur denna insikt som konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv, den så kallade världsarvskonventionen, antogs 1972. Med den antogs också den bärande idén att vissa platser på jorden har ett så enastående värde att de är en tillgång för hela mänskligheten.

  Sverige skrev under den här konventionen 1985, och vårt första världsarv utsågs 1991. Det var Drottningholms slottsområde. Sedan dess har ytterligare 14 tillkommit, och vid det här laget vet den här kammaren att det senaste, från 2012, var Hälsingegårdarna. Vi har ju nämnt det några gånger under den här debatten.

  Sveriges 15 världsarv utgör en unik del av både vårt nationella arv och världens gemensamma kultur- och naturarv. Alla länder som undertecknat konventionen kan nominera natur- och kulturmiljöer till Unescos världsarvslista. Med den underskriften följer också ett ansvar att skydda och bevara platserna och att aktivt kommunicera värdet av dem.

  Herr talman! Det har nu gått över 40 år sedan Sverige anslöt sig till konventionen, och fortfarande saknas en långsiktigt hållbar förvaltning och finansiering. De svenska världsarven har återkommande hamnat mellan stolarna och på grund av det blivit allas och ingens ansvar.

  Om vi jämför med vårt grannland Norge framträder dessa skillnader oerhört tydligt. Den norska staten ger sina åtta världsarv – alltså knappt hälften så många som i Sverige – ungefär 100 miljoner kronor per år. Därutöver finansieras ett världsarvscentrum vid varje världsarv samt en nationell samordnare på heltid. Om vi tittar på det isländska världsarvet Vatnajökull ser vi att det har 40 heltidsanställda guider, och under sommaren är det ännu fler. Det kan återigen jämföras med Hälsingegårdarna, där de privata gårdsägarna själva får guida.

  Det här är naturligtvis inte rimligt. Det är staten som ansöker om att ett område ska bli världsarv, och det är staten som har ansvaret. Ändå läggs en av de mest centrala uppgifterna – att förmedla och levandegöra världsarvens värde – i händerna på ideella krafter och kanske på enskilda fastighetsägare.

  Skillnaderna i resurser mellan en gårdsägare i Hälsingland eller en liten förening som ordnar vandringar bland hällristningarna i Tanum och Statens fastighetsverk, som ansvarar för Drottningholm, är naturligtvis uppenbara. Trots att många i den här kammaren pratar sig varma om världsarven har resurserna till världsarven faktiskt minskat under den här mandatperioden, för Riksantikvarieämbetet kan inte längre fördela medel via 7:2-anslaget. Vi har en ambitiös världsarvsstrategi på plats från den förra regeringens tid. Vi har en handlingsplan på plats, men det är en handlingsplan som i flera delar inte kunnat verkställas då resurser saknas.

  Vi socialdemokrater har i vårt senaste budgetförslag föreslagit en satsning på världsarven. Därtill anser vi att Riksantikvarieämbetet fortsatt ska kunna fördela medel. På så sätt kan världsarven ges ett nödvändigt och efterfrågat tillskott.

  Vi menar att det faktiskt är både beklagligt och märkligt att regeringen inte ser att man med relativt små medel skulle kunna göra stor skillnad. Med rätt förutsättningar bidrar världsarven till kunskap, samarbeten, besöksnäring, regional utveckling och skatteintäkter – och inte minst till stolthet och glädje.

  Herr talman! Tidöpartierna behöver lyfta blicken och se kulturen även utanför Stockholm. Kulturarvets kraft finns inte enbart i de stora nationella institutionerna. Den finns i hela landet: i världsarven, i föreningslivet, i hembygdsgårdarna och hos studieförbunden, länsmuseerna och arbetslivsmuseerna.

  Arbetslivsmuseerna är Sveriges största museigrupp. De har över 1 500 museer, och även där drivs merparten av ideella krafter. De bevarar och levandegör industrisamhällets kulturarv i autentiska miljöer och ofta med fungerande maskiner och levande verkstäder. Tillsammans har de ungefär 10 miljoner besökare årligen och engagerar omkring 170 000 personer under mer än 2 miljoner ideella arbetstimmar varje år.

  Det statliga stödet är dock även där marginellt. Anslagen har inte följt med i kostnadsutvecklingen, och detta urholkar långsiktigt verksamheternas förutsättningar. Det behövs en förstärkt och mer förutsägbar finansiering för att stärka arbetslivsmuseernas framtid.

  De flesta arbetslivsmuseer saknar dessutom resurser och tillgång till moderna samlingsförvaltningssystem trots att de förvaltar miljontals föremål och fotografier. Om vårt gemensamma kulturarv ska kunna digitaliseras och bevaras krävs en långsiktig statlig satsning på ett samordnat system som är öppet för museer oavsett ägarskap. Vi socialdemokrater uppmanar därför regeringen att ta initiativ till en översyn av arbetslivsmuseernas förutsättningar.

  Herr talman! I en orolig tid har insikterna om kulturarvets betydelse blivit än tydligare. I skuggan av krig, där människor lider ofattbart, pågår också en systematisk förstörelse av kulturarv. Krig handlar ju inte enbart om territorium utan också om identitet.

  Ryssland för krig mot ett land som man menar inte existerar. Därför är förstörelsen av den ukrainska kulturen så central i den ryska krigföringen. Museer plundras, arkiv förstörs och historien skrivs om. Kulturarvet blir både en måltavla och ett vapen i kampen om idéerna.

  Inte minst har erfarenheterna från Ukraina gjort att skydd av kulturarv blivit en så angelägen fråga också för oss här hemma i Sverige. Vi socialdemokrater står i flera avseenden bakom regeringen i dess ambitioner om skyddet av kulturarv även om det finns mycket kvar vad gäller till exempel arkiv, digitalisering och inte minst finansiering.

  Vårt kulturarv kan dock inte ses isolerat från övrig kulturpolitik. Avgörande för att stärka både kulturarvet och vår beredskap är därför att säkerställa en levande och aktiv kultur för alla i hela landet. Vikten av detta kommer mina kamrater att redogöra mer för i nästa debatt här i kammaren i dag.

  Till sist, herr talman! Vi socialdemokrater står bakom samtliga våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall till reservation 1.

  (Applåder)

• Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret, som jag tycker är framsynt.

  Ledamoten nämner det här med klimatförändringarna och vad de innebär för vårt kulturarv. Jag kommer från Stockholms stad och den kulturpolitiken, och där har vi under ganska lång tid arbetat med luftföroreningar och med attacker på vårt kulturarv på många olika sätt men också med det förändrade klimatet, som vi ser påverkar vårt kulturarv ganska snabbt.

  Jag nämnde också skogsbruket, som ju skövlar vårt kulturarv innan vi ens känner till att det finns ett kulturarv och vad vi har för lämningar där. Det skulle jag gärna vilja att ledamoten kommenterade lite.

  Det handlar om att bygga i fredstid för att klara av att upprätthålla verksamheterna på våra museer och bibliotek men också kulturlivet i stort i tider av krig och kris. Den här regeringen har tyvärr dragit ned och stoppat indexuppräkningarna av till exempel kultursamverkansmodellen, och det nämns i rapporten från länsinstitutionerna hur det har drabbat kulturarvet och kulturminnesinstitutionerna.

  Jag tänkte också fråga om det danska rådet för kulturell motståndskraft. Jag vet inte om ledamoten är insatt i det – det är ganska nytt, vad jag förstår. Skulle det kunna vara ett intressant objekt att titta på för den svenska regeringen för att stärka kulturlivet som ett skydd? Vi pratar ju om det här med den mjuka makten och allt det.

  2026-02-25 12:35:08

  

  Mats Berglund

• Herr talman! Jag måste tyvärr erkänna att jag är lika historienördig som ledamoten är, så jag känner till den danska modellen. Vi var också några stycken som träffades i Danmark för att prata om detta.

  Det finns saker som jag tycker är väldigt spännande i den danska modellen, bland annat hur man ska göra med det som är gömt. Som ledamoten nämnde är det 80 procent eller mer. Vi vet ju inte vad som är gömt, men det är mycket i Sverige som är oupptäckt.

  Jag kommer från Skåne. Man kan direkt jämföra Skåne med Själland, där det förmodligen finns ungefär lika mycket tillgängligt.

  I Danmark har man en filosofi att länsmuseerna låter metalletarklubbar gå ut och söka av områden. Det tillåter vi inte i Sverige, och jag hör tunga argument från arkeologerna i Sverige för att inte göra det. Men det finns en dimension av demokratisering i det danska tänket, att vi alla har rätt att söka vårt kulturarv, och jag skulle gärna se en diskussion om den danska modellen i Sverige.

  Jag skulle vilja återkomma med en sak om klimatbiten som jag inte hann med förut. När jag besökte Hälsingegårdarna fick jag veta att med det klimat som är nu hoppar temperaturen över och under noll grader, vilket är oerhört skadligt för kulturarvet jämfört med att det blir kallt och sedan är kallt tills det blir varmt igen. Det gör också att belastningen ökar ytterligare.

  2026-02-25 12:37:15

  

  Peter Ollén

• Herr talman! Tack, Louise Thunström, för ett intressant och engagerat inlägg! Jag tänker speciellt på bitarna om Unesco och världsarven.

  En av de finansieringsformer som vi lyfte tillbaka gällde entréerna på de statliga museerna. Där var ni ju kritiska, men sedan har ni ändrat er och står nu bakom tanken att man tar betalt. När jag var uppe på Jamtli, som i och för sig inte är ett statligt museum men som tar 300 kronor i inträde, frågade jag faktiskt speciellt om folk vänder i ingången. Men de gör inte det. För de pengarna får man en helhetsupplevelse. Är man i ett 1600-talshus står någon och lagar bröd på 1600-talsvis och så vidare, så man får de här ytterligare upplevelserna för pengarna.

  Man kan jämföra det med att en konsert kan kosta 2 000 kronor, och biljetterna tar ändå slut på ett nafs. Jag tycker alltså naturligtvis att det är bra, men det vore roligt att höra ledamotens reflektioner kring just att ta betalt för att få ta del av kulturarvet.

  2026-02-25 12:47:52

  

  Peter Ollén

• Herr talman! Jag tackar Peter Ollén för frågan.

  Jag har alltid attraherats av fri entré-reformen till våra statliga museer, och jag har stått upp för den i tidigare replikskiften med ledamoten. Fri entré signalerar att kulturarvet tillhör oss alla och att våra gemensamt ägda kunskapsinstitutioner ska vara öppna och välkomnande för alla människor i hela befolkningen oavsett storleken på plånboken. De ska vara en del av en demokratisk infrastruktur. Som socialdemokrat ser jag kulturen som en del av vår välfärd.

  Men vi socialdemokrater måste också vara ärliga. Ojämlikhetsutvecklingen i Sverige har ökat dramatiskt den senaste tiden. Vi ser att det inte räcker att erbjuda fri entré för att deltagandet ska breddas. Trösklarna kan vara ekonomiska, men de kan också vara sociala, geografiska och kulturella,

  Med den insikten och bakgrunden valde vi att i stället prioritera om i vår budget och lägga pengarna på en kulturgaranti framför fri entré. Vi vill garantera att varje barn minst en gång per termin under sin skoltid ska kunna få besöka en konsert, en teaterföreställning eller ett museum. Det är en reform som når alla barn oavsett bakgrund. Vi hoppas att kulturgarantin kan hjälpa till att bredda deltagandet mer än vad vi faktiskt såg att fri entré-reformen lyckades med.

  2026-02-25 12:49:33

  

  Louise Thunström

• Herr talman! Inget av våra två partier har tillgång till oändligt med pengar, utan det är alltid fråga om ett val. Vi har valt att prioritera att alla skolor har bemannade skolbibliotek och att det finns böcker i skolbiblioteken. Man väljer hur man vill använda pengarna.

  Det är intressant att när Myndigheten för kulturanalys tittade på frågan om fri entré pekade man just på att den inte hade den effekten att de som var socialt eller ekonomiskt svagare gick mer på museum. Tvärtom var det de ekonomiskt starkare som gick oftare. Därför var det väl rimligt att få tillskottet.

  En värdefull sak jag ser med att ta betalt är att när man tar betalt tvingas man att göra något som är relevant. Det blir tydligt om museichefen är lat eller om museichefen arbetar med att göra samlingarna tillgängliga och attraktiva för besökarna. Jag undrar om ledamoten har någon tanke om kopplingen till att ta betalt och att tvingas att leverera kvalitet.

  2026-02-25 12:51:21

  

  Peter Ollén

• Herr talman! Att lära känna sin historia kan vara en viktig byggsten i en människas utveckling och identitetsskapande. Att se sig själv som en fortsättning på tidigare generationers historia kan ge oss en förankring och stabila rötter. Det kan handla om den egna släktens historia eller platsen man bor på. Vilka har gått här före oss, och vilka tankar hade de? Hur såg de på sin omvärld?

  Bevarandet av kulturmiljöer och samlingarna på våra arkiv och museer ökar förståelsen mellan generationer, men de kan också ge oss viktiga lärdomar för framtiden. Med hjälp av forskare och experter uttolkas kulturarvet, och det blir vårt kollektiva minne. Det utgör därmed också en viktig grund för vår verklighetsuppfattning i dag. Det blir på så sätt en större väv som inte längre bara handlar om min släkt eller min hembygds historia utan om ett lands eller ett folks ursprung.

  Därför ser vi att krigförande parter, såväl stater som andra grupper som har ett intresse för historieskrivning och kulturarv, gör stora försök att förstöra. Det mest kända är kanske nazisternas försök att omforma historien, men vi ser samma mönster upprepas gång på gång. Vi såg det under kriget på Balkan på 90-talet och terrorgruppen IS framfart, och vi ser det i dagens agerande av Ryssland i Ukraina, som har nämnts tidigare i debatten.

  Att förstöra byggnader och arkiv och att stjäla eller sälja föremål kan bli en del i att försöka utplåna ett annat folk – ett vapen som inte bara dödar dagens människor utan siktar in sig på deras viktiga rötter.

  Kulturarvet är därför skyddat enligt folkrätten. I 1954 års Haagkonvention står det: Skada på ett folks kulturegendom, oavsett vilket land den tillhör, är liktydigt med skada på hela mänsklighetens kulturarv.

  Herr talman! Just för att kulturarvet är vårt gemensamma kollektiva minne menar vi i Vänsterpartiet att det ska vara tillgängligt för alla. Vi hörde en tidigare replikväxling om frågan om fri entré, och vi tycker också att det är en principiell fråga att statens museer, även länsmuseerna och kommunernas museer, är fria för alla invånare att besöka. De är precis som biblioteken även kunskapsinstitutioner.

  I museilagen slås det fast att det allmänna museiväsendet har i uppgift att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning. Tyvärr är det tydligt att regeringspartierna och Sverigedemokraterna inte anser att alla ska ha fri tillgång till den kunskap som finns samlad på museer och i arkiv. Just borttagandet av fri entré är ett tecken på det. Reformen kostar runt 90–100 miljoner, och den har tagits bort varje gång som de borgerliga partierna har fått en chans. Samtidigt kunde man under 2025 avsätta 34 miljarder i skattesänkningar – att jämföra med de 100 miljoner en fri entré-reform hade kostat.

  Förra årets skattesänkningar gick dessutom främst till höginkomsttagare. Att det skulle innebära att vanligt folk fick mer i plånboken så att de kunde gå på museum och teater, som kulturministern hävdar, är önsketänkande. För de allra flesta hushållen räckte de sänkningarna inte ens till att hänga med i prishöjningarna för mat. I år när det är valår har man sänkt skatterna lite bredare så att man kan hålla folk på gott humör ända fram till september. Även om genomsnittshushållen har fått lite mer i plånboken har kostnaderna för el dragit iväg ordentligt, och även hyrorna har stuckit iväg. Jag tror att få känner att de lever i någon sorts överflöd i dag.

  Statistiska centralbyrån, SCB, beräknar att 840 000 svenskar inte får ekonomin att gå ihop. 1,9 miljoner har inte råd med oförutsedda utgifter, och runt 400 000 svenskar har inte råd att värma upp sin bostad. Det är den verklighet många människor lever i.

  Herr talman! Tidöpartiernas tal om satsningar på barn och bildning lämnar alltså mycket övrigt att önska när det gäller just kulturarvet. Barn har fortfarande fri entré på museer, men få barn kan gå på museum utan sina föräldrar.

  Vänsterpartiet har också kritik när det gäller det tredje området som Tidöpartierna brukar lyfta upp. Utöver barn och bildning brukar man prata om beredskap. Det är mycket fokus på de krigssituationer som tidigare talare också har lyft upp i dag. Men vi kan inte bara fokusera på att ryssen kanske kommer, som man ofta hör, utan måste också fundera på om regnet kommer. Vi har arkiv som skulle kunna stå emot bomber. Det är rejäla byggnader som är byggda för decennier sedan. Men de klarar inte höjda vattennivåer.

  Det behövs resurser här och nu för att hantera de klimatförändringar som påverkar alla våra institutioner i dag. Den gröna omställningen behöver få resurser. Detta kommer nämligen att påverka våra samhällen i stor utsträckning framöver. Jag hörde i morse att Ekot rapporterade om de enorma kostnader Europa hade förra året efter stormar, skyfall och bränder runt om i Europa. Att i det läget inte föra en politik för att minska våra klimatutsläpp är verkligen ett hot mot framtida generationers livsvillkor. Det är dags att sätta punkt för den fossilberoende samhällskultur som vi har odlat de senaste decennierna och låta det bli en historisk parentes, herr talman.

  Sveriges museer har ett vanligt år runt 20 miljoner besök runt om i landet. De digitala besöken är ännu fler. Dessa institutioner toppar svenska folkets förtroendelista, men i dag saknar de ekonomiska resurser för det mest grundläggande.

  Den kultursamverkansmodell som innebär att staten ska stötta regionerna undergrävs när staten inte längre kompenserar för pris- och löneuppräkningar. Alla fördyringar hamnar på regionernas utgiftskonto. Jag tycker att det är orättvist och orimligt. Regionerna bär nämligen också ansvaret för stora, dyra och viktiga områden som sjukvård och kollektivtrafik.

  Herr talman! Digitaliseringen är en del av kulturarvets ökade tillgänglighet. Det behövs resurser till både museer och andra typer av arkiv. Det finns enorma behov på detta område. En del material riskerar faktiskt att förstöras. I vissa fall handlar det om att format inte längre kan läsas av eftersom det inte finns maskiner och reservdelar. Det är bråttom att få till den digitaliseringen. Regeringen har faktiskt skjutit till en del resurser här. Men det är inte tillräckligt. Mer behöver göras.

  Herr talman! I detta betänkande finns det inga yrkanden från Vänsterpartiet. Men vi visar tydligt i vårt budgetförslag för 2026 att vi prioriterar kulturarvsinstitutionerna och kulturmiljöerna. Vi har ungefär 305 miljoner mer i vår budget än regeringen och Sverigedemokraterna har. Jag beklagar att kulturarvet inte står högre upp på deras dagordning. Jag trodde nog att det skulle vara ett av få områden på kultursidan som de ändå skulle prioritera.

  Det stora numret den här mandatperioden har varit kulturkanon, som lyfter fram specifika platser och byggnader. Men samtidigt ser vi nu ett förfall över hela landet, till exempel när det gäller kulturmiljöer. Tidigare hörde vi också ett inlägg från Socialdemokraterna om våra världsarv.

  Det är till stor del ideella insatser som håller igång många platser, byggnader och miljöer. Jag vill passa på att rikta ett stort tack och en hälsning till alla ideella föreningar och enskilda personer runt om i vårt land som ser till att tillgängliggöra och hålla platser öppna och som underhåller de här viktiga platserna och byggnaderna för kommande generationer.

  Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga något om de nationella minoriteternas kulturarv. Jag håller med om mycket av det som Mats Berglund från Miljöpartiet nämnde tidigare. Vi har en lite annan inriktning på våra förslag. Därav finns det inga gemensamma reservationer i dag. Men vi delar samma grundsyn.

  Före jul besökte jag Tornedalsteaterns föreställning Ummikkos, som är ute på turné. Ummikko är meänkieli för en person som inte talar omgivningens språk. Det var en fin, tvåspråkig pjäs, som textades. Den gav en bild av den kamp som man har fört för att återerövra sin kultur och sina rötter när man under generationer har utsatts för assimileringspolitik.

  Även för oss som inte talar meänkieli var det ett fint budskap, som alla vi som har en flerkulturell eller flerspråkig bakgrund kunde identifiera oss med. Jag rekommenderar gärna fler att gå och se den nu när den är ute på turné. Det kan den vara tack vare Riksteatern. Vänsterpartiet tycker att även Tornedalsteatern och den samiska teatern, Giron Sámi Teáhter, ska få ett ordentligt stöd för att kunna utgöra nationalscener. Vår befolkning som pratar de nationella minoritetsspråken är faktiskt spridd över hela landet. Man måste kunna ha ordentliga turnéer.

  Kulturen och språket är bärare av vårt kulturarv. Men en del insatser för de nationella minoriteterna landar inte specifikt hos oss i kulturutskottet. Många av våra förslag och våra resurser finns hos konstitutionsutskottet. Jag vill bara nämna det, för den som kikar i handlingarna i dagens betänkande.

  För några år sedan var Vänsterpartiet med och drev fram ett tillkännagivande till regeringen om repatriering av samiska kvarlevor. Jag vill nämna specifikt att det ändå har satts i gång ett arbete efter att vi här i riksdagen kunde enas om att det behöver prioriteras. Men det skulle kunna gå snabbare. Det beror på att hela det här området, de nationella minoriteternas kultur och språk, är väldigt eftersatt, och den här regeringen och Sverigedemokraterna har tyvärr skurit ned även på det området.

  Avslutningsvis vill jag ge uttryck för en hoppfull tanke om att vi kan få en annan regering efter höstens val och att vi då kan få en kulturarvspolitik som är värd namnet.

  (Applåder)

• Herr talman! Kulturarvet är inte bara spåren av generationer före oss – det som människor har byggt, skapat och trott. Det är också en aktiv del av vår samtid och någonting vi förvaltar för kommande generationer.

  I den här tiden, som präglas av oro i vår omvärld, krig i Europa och ökade hot mot demokratiska värden, blir kulturarvets betydelse ännu tydligare. Vi har sett hur kulturarv medvetet attackeras i krig och hur byggnader, arkiv och identitet förstörs. Att skydda kulturarvet är därför inte bara en fråga om historia. Det är en fråga om motståndskraft, identitet och sammanhållning.

  Herr talman! I betänkandet konstateras att det finns lagstiftning, myndighetsuppdrag och pågående arbete som utgör grunden för skyddet av vårt kulturarv. Detta är viktigt. Kulturarvspolitik kräver långsiktighet, inte ryckighet. Samtidigt vet vi att det ansvar som lagstiftningen uttrycker också måste motsvaras av praktiska och ekonomiska förutsättningar. Vi kan ta museerna som exempel. Sverige har statliga och regionala museer som förvaltar ovärderliga samlingar. Men många museer brottas med utmaningar gällande lokaler och magasin. När hyreskostnader tränger undan verksamhet och magasin inte fullt ut möter moderna krav på klimat och säkerhet handlar det inte bara om driftsekonomi. Det handlar om hur väl vi förmår skydda vårt kulturarv.

  Herr talman! Det vilar också ett ansvar på oss när det gäller det kyrkliga kulturarvet. Kyrkobyggnader är inte bara gudstjänstlokaler eller landmärken. De är bärare av lokal historia. De rymmer konst, inventarier och miljöer som speglar århundraden av svensk historia. För många människor är kyrkan dessutom en plats för livets stora skeenden – dop, vigslar, begravningar – och en plats för samling i kris.

  Under lång tid har ersättningen till vård och underhåll av det kyrkliga kulturarvet urholkats. Regeringen har genomfört en första höjning. Den är inte jättestor, men den är ett viktigt steg inför fortsättningen. Kristdemokraterna vill fortsätta den inriktningen och ser behov av att ytterligare stärka förutsättningarna för att vårda kyrkor och kyrkliga kulturmiljöer, inte minst i landsbygdsområden, där kyrkan ofta är helt avgörande för bygdens identitet.

  Herr talman! Kulturarvet är inte bara materiellt. Det handlar också om demokratiskt medvetande. I en tid när antisemitism, extremism och historieförvanskning på nytt breder ut sig är kunskap om historien en demokratisk skyddsfaktor.

  Kristdemokratisk kulturpolitik utgår från en enkel princip: Vi äger inte kulturarvet – vi förvaltar det. Vi har fått det i arv av tidigare generationer och har en skyldighet att lämna det vidare helt, levande och tillgängligt. Därför behöver kulturarvspolitiken, menar vi, präglas av långsiktighet i finansieringen, respekt för institutionernas självständighet och en förståelse för kulturarvets betydelse för sammanhållning och identitet.

  Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Vi kristdemokrater kommer att fortsätta verka för att de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för att värna vårt kulturarv och våra kulturmiljöer ska stärkas över tid.

  (Applåder)

• Herr talman! Kulturarvet och vår kulturmiljö är berättelsen om Sverige – om vilka vi är och vilka vi har varit. Det är våra historiska stadskärnor, våra bruksorter, våra kyrkor, våra museer, våra industrilandskap, våra nationella minoriteters kulturmiljöer och mycket, mycket mer. Det är rösterna från dem som byggde landet och ansvaret vi bär för dem som kommer efter oss.

  Vi liberaler har i denna kammare gång på gång betonat att kulturarvet tillhör oss alla. Det är inte statens, marknadens eller enskilda intressens – det är medborgarnas. Därför är det också politikens ansvar att skapa långsiktiga, stabila och rättssäkra villkor för att vårda och utveckla våra kulturmiljöer och vårt kulturarv.

  Myndigheter som Riksantikvarieämbetet och Statens fastighetsverk bär ett stort ansvar, men ansvaret stannar inte där. Kommunerna spelar en stor roll när det gäller fysisk planering och bygglovsprocesser. Civilsamhället spelar en ovärderlig roll genom hembygdsrörelsen, ideella krafter och lokala föreningar som tillgängliggör och bevarar vårt kulturarv varje dag.

  Herr talman! På senare år har kulturarvsfrågorna fått allt större plats i debatten – tyvärr av en dyster anledning. Det är i dag näst intill omöjligt att prata om kulturarvsfrågor utan att tankarna går till det kulturella mord som Ryssland försöker genomdriva i Ukraina. Under kriget har över 300 viktiga kulturella platser förstörts i Ukraina: kyrkor, bibliotek, museer och monument som alla är delar av Ukrainas kulturarv.

  I början av invasionen för fyra år sedan utspelades grymma scener i Mariupol när Donetsks regionala dramatiska teater bombades av Ryssland. På fasaden och på marken utanför hade det ryska ordet för barn målats stort och tydligt för att informera ryska militärplan om att barn och civila gömde sig där. I attacken dödades uppskattningsvis 600 människor av de 1 000–1 200 som hade sökt skydd i byggnaden. Det var en byggnad som man trodde skulle få stå kvar eftersom det är ett kulturarv och som man trodde att man skulle vara säker i.

  Att Ryssland saknar respekt för internationell lag är ingen nyhet. Den ryska historien är en historia av imperialism. Det ryska tsarväldet, den ryska sovjetregimen och dagens ryska federation har förtryckt sina grannar och bedrivit förryskningspolitik. Invasionen av Ukraina har som mål inte bara att ta ifrån Ukraina dess territorium och dess frihet utan också att beröva landet och dess människor deras identitet. I detta nu försöker Ryssland utradera Ukrainas kulturella identitet och språk och förfalska dess historia.

  Det är mot denna bakgrund som skyddet av vårt eget kulturarv har blivit än mer angeläget. Det är också därför kulturen för första gången har inkorporerats i den nationella säkerhetsstrategin och regeringen har inrättat ett råd för skydd av kulturarvet. Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag att stärka skyddet med hjälp av evakueringsmagasin och säkra transporter och har tilldelats ökade medel. Vi har också här i riksdagen beslutat om ökade medel till digitaliseringen av kulturarvet. Arbetet är påbörjat, men det finns mycket kvar att göra för att säkerställa skyddet av vårt kulturarv för framtida generationer.

  Herr talman! Ett annat angeläget område där vi nu äntligen tar stora steg framåt handlar om den problematiska modellen med kostnadshyror för några av våra stora institutioner som vi dragits med alldeles för länge. Statens fastighetsverk har nu på uppdrag av regeringen genomfört omförhandlingar av hyresavtalen för Kungliga Operan, Kungliga Dramatiska Teatern, Nationalmuseum, Naturhistoriska riksmuseet och Historiska museet. Det innebär att den nuvarande modellen med kostnadshyra kommer att avvecklas. Tanken är att det ska ge bättre förutsättningar för underhåll i framtiden så att vi inte återigen ska stå med tak som faller in, en arbetsmiljö som är under all kritik och annan problematik på grund av det eftersatta underhållet.

  Detta görs samtidigt som vi nu genomför den största enskilda satsningen på statliga byggnadsminnen via bidragsfastigheterna med nästan en fördubbling av anslaget, en omfattande renovering av Kungliga Operan och en rejäl höjning av den kyrkoantikvariska ersättningen. Det gör att vi förbättrar förutsättningarna för vårt kulturarvs fortlevnad på flera områden.

  Slutligen, herr talman, ska jag säga några ord om museer. Det finns många fantastiska museer och världsarv, som vi har talat mycket om här i dag. De ger oss god inblick i hur olika tidsepoker och företeelser har påverkat vårt lands utveckling. Många drivs av eldsjälar som håller traditioner vid liv, men ibland behövs även nationella museer. Därför ser jag lite extra fram emot att ta del av Filminstitutets uppdrag att lämna ett kostnadsberäknat förslag på ett nationellt filmarvsmuseum. Vi måste också ta nya företeelser med oss in i framtiden som en del av vårt kulturarv.

  Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

  (Applåder)

  Överläggningen var härmed avslutad.

  (Beslut fattades under § 19.)

• Herr talman! Jag tackar återigen för frågan.

  Jag har under åren besökt många museer och diskuterat fri entré-reformen. En del museer tar upp det som ledamoten påpekar, nämligen att man tvingas att göra något mer. Andra säger att införandet av entréavgift gjorde att de tappade många besökare. De har på eget bevåg valt att införa fri entré igen. Min bedömning är att det ser olika ut.

  Jag vill lyfta upp en annan aspekt av fri entré-debatten. När fokus ensidigt ligger på besökssiffror, som det ofta gör när vi debatterar, riskerar museerna att tvingas jaga publik, vilket inte fullt ut speglar deras uppdrag. Museernas uppdrag är mycket bredare än att visa upp sig för publik – med eller utan entréavgift. Museerna ska också vårda och konservera samlingar, bedriva forskning och bidra till forskning, dokumentera och bevara inför framtiden.

  Att konservera föremål eller katalogisera en samling genererar kanske inte några snabba klipp på en hemsida eller så många besök, men det är det som gör att vårt kulturarv inför framtiden kan bevaras och visas för fler. Vi har förstått att det tar tid att bredda deltagandet. Det kräver långsiktighet, relationer och pedagogiskt arbete. Därför finns det ett problem med att ensidigt fokusera på att räkna besökare.

  2026-02-25 12:52:55

  

  Louise Thunström

• Herr talman! 103 yrkanden som berör det vi debatterar i dag, kulturarv och kulturmiljö, har under den allmänna motionstiden inkommit från enskilda ledamöter eller kollegor tillsammans. Några exempel har vi hört från talarstolen tidigare. Jag vill ändå nämna fäbodbruken, Hälsingegårdarna, Uppåkra, kyrkoantikvariska ersättningar och arbetet mot antisemitism. Alla dessa områden pekar på vikten av och engagemanget för kulturarv – det som gör oss till det vi är, den historia vi bär och det vi vill föra vidare.

  Vårt kulturarv och vår kulturmiljö är inte alltför sällan tillgängliga tack vare ett aktivt och engagerat civilsamhälle. Det är föreningsliv som samlar och skapar den lokala sammanhållningen och för traditioner vidare. Man bygger kunskap tillsammans, inte minst i hembygdsrörelsen. Vi i Centerpartiet ser värdet av att stärka civilsamhället även på detta område.

  Herr talman! I den oroliga tid och omvärld vi befinner oss i ser vi det också som positivt att Riksantikvarieämbetet i regleringsbrevet för 2025 fick i uppdrag att vidta särskilda åtgärder för att stärka skyddet av kulturarv genom beredskapsplanering avseende evakueringsmagasin och säkra transporter.

  Herr talman! På Unescos världsarvslista finns det 15 världsarv i Sverige. Här hittar vi Birka och Hovgården, Gammelstads kyrkstad och Hälsingegårdarna, som också jag vill nämna – det är i varje fall bingo på den i dag.

  Samtliga 15 världsarv är unika kultur- och naturhistoriska kulturmiljöer som finns på olika platser i landet och är av nationellt intresse. Ansvaret för arbetet med världsarven är lokalt, regionalt och nationellt. Ägarna och förvaltarna av världsarven kan vara både privata och offentliga.

  Arbetet med världsarven finansieras med privata, kommunala, regionala och statliga medel. Det finns öronmärkta medel till världsarv som är naturarv men inte till världsarv som är kulturarv. Däremot kan ideella organisationer söka andra bidrag inom kulturarvsområdet. Det kan också finnas möjlighet till lokal och regional finansiering genom kultursamverkansmodellen. Sverige har en nationell kulturarvsstrategi, men det nationella arbetet kring världsarven kan stärkas. Det bör finnas möjlighet till ytterligare samverkan mellan dessa olika nivåer för insatser för världsarven.

  Jag vill avslutningsvis peka på det stora ansvar som gårdsägarna tar för att vi och kommande generationer ska kunna besöka exempelvis hälsingegårdarna. Det är värt att uppmärksamma att det är en särskild utmaning att ta ansvar för det här kulturarvet som företagare och gårdsägare.

  Jag yrkar bifall till reservation 12 under punkt 9 om Unescos världsarv.

  (Applåder)

  2026-02-25 13:06:58