Stärkt konstitutionell beredskap

Debatt i text

• Herr talman! Estonia, stormen Gudrun, tsunamin, skogsbränder, plötsliga finanskriser och pandemiutbrott – vi har våra erfarenheter av när samhället behöver möta stora påfrestningar.

  Är då Sverige rustat för att hantera svåra samhällskriser? Har vår författning beredskap för det? Är vi redo att fatta snabba, svåra och samtidigt rättssäkra beslut vid sådana tillfällen? Klarar vi av att leva upp till vår grundlags krav på beslutsfattande?

  Det här är viktiga konstitutionella aspekter på svensk krishantering i fredstid. Det är en mycket intressant fråga, men den är inte ny. Frågan har diskuterats i omgångar åtminstone sedan 1960-talet. Författningsutredningen från 1963, Civilförsvarslagstiftningsutredningen från 1989 och Grundlagsutredningen från 2008 är utredningar som har berört ämnet och konstaterat att det finns ett hål i vår grundlag vad gäller beslutsfattande i fredstida kris.

  Här finns nämligen inte någon särskild reglering i regeringsformen, till skillnad från förhållandena vid krig och krigsfara. I stället gäller vanliga regler om beslutsprocesser, normgivning och styrning. Det kan man komma ganska långt med men inte tillräckligt. Många har därför ställt sig frågan: Är det efter över 50 år med regeringsformen och med de nya hot och risker som vi möter i samhället i dag dags att tänka nytt om vår grundlag?

  Frågan aktualiserades på nytt när den svåra coronapandemin spreds över världen och i Sverige. Det ledde till att ett enigt konstitutionsutskott uttalade att regeringen skulle överväga en översyn av förutsättningarna för legalt handlande vid fredstida kriser. Även Coronakommissionen, Riksrevisionen och Justitieombudsmannen har påtalat vikten av att se över beslutsfattandet vid just fredstida kriser.

  En utredning tillsattes därför av regeringen Löfven i september 2021. Den fick fyra deluppdrag med ett starkt samband: en översyn av riksdagens krigsdelegation, tillämpningsområdet för bestämmelserna om krig och krigsfara, riksdagens sammanträden och sammanträdesort samt regeringens möjligheter att meddela föreskrifter vid allvarlig fredstida kris, den så kallade normgivningsmakten. Även en internationell jämförelse ingick i uppdraget.

  Herr talman! Jag hade själv förmånen att få sitta i den här utredningen. Slutbetänkandet presenterades i november 2023, och den moderatledda regeringen lämnade över en proposition till riksdagen i juni 2025.

  Innan jag fortsätter mitt anförande vill jag passa på att tacka ordföranden Johan Hirschfeldt med sekretariat för en gedigen och väl genomförd utredning. Jag vill faktiskt också passa på att särskilt tacka justitieminister Gunnar Strömmer för gott samarbete i frågan. Det här visar att vi brett över partigränser kan hitta samsyn i svåra och grundläggande frågor, och jag tror att det är just vad svenska folket förväntar sig av oss.

  Jag kommer nu att fokusera på förslaget om regeringens möjligheter att meddela föreskrifter vid allvarliga fredstida kriser, eftersom det förslaget är det som har varit mest diskuterat och omdebatterat.

  Förslaget, som är ett förslag i flera steg, innebär stärkta möjligheter att styra Sverige i kriser. Till att börja med understryker vi att god författningsberedskap är grunden. Med det menar vi att lagstiftning för kriser helst ska vara på plats i förväg, innan en kris inträffar. Det är ett drömscenario och en god ambition i teorin, men i praktiken kommer våra lagar aldrig att vara skrivna på ett sådant sätt att de är rustade för att möta helt olika samhällskriser.

  I sådana situationer, det vill säga om det inträffar en allvarlig fredstida krissituation, ska riksdagen kunna ge regeringen särskilda befogenheter att utfärda föreskrifter, så kallade normer, om det behövs för att hantera krisen. För att regeringen ska få denna normgivningsmakt av oss i riksdagen krävs ett aktiveringsbeslut där minst tre fjärdedelar av de röstande i riksdagen ska godkänna det, medan en enkel majoritet kan dra tillbaka aktiveringsbeslutet.

  I undantagsfall ska regeringen själv kunna fatta aktiveringsbeslut, till exempel om det är uppenbart att man inte kan avvakta riksdagens beslut. Det kan vara så att det är svårt att samlas, exempelvis vid en stor katastrof som gör att riksdagen helt enkelt inte kan sammanträda, och då måste regeringen kliva in. I ett sådant fall måste regeringen så snart som möjligt underrätta riksdagen, som måste godkänna föreskrifterna med tre fjärdedelars majoritet.

  De föreslagna föreskrifterna innehåller många begränsningar. För det första ska de vara tidsbegränsade till högst tre månader – sedan upphör de att gälla. För det andra måste de underställas riksdagen så snart som möjligt. Om detta inte görs inom en vecka från den dag de beslutades upphör de att gälla. Föreskrifterna upphör också att gälla om riksdagen inte prövar dem inom en månad från det att de underställdes riksdagen.

  Riksdagen kan när som helst återkalla regeringens normgivningsmakt. Vi i riksdagen förlorar alltså inte vår normgivande kompetens. Vi behåller alltid möjligheten att stifta lagar som ändrar eller upphäver regeringens beslut.

  Förslaget innebär alltså, kort sagt, att det byggs in en konstitutionell möjlighet att snabbt och flexibelt införa normgivning genom regeringen i fredstida kriser men med stark demokratisk kontroll och begränsningar genom riksdagen och genom den nyss nämnda tidsbegränsningen.

  Dessa särskilda grundlagsregler för normgivning kommer att skrivas in i ett nytt kapitel i regeringsformen just efter kapitlet om krig och krigsfara.

  Herr talman! Det har spridits många narrativ om förslaget. Jag skulle vilja passa på att bemöta kritiken och några av de kritiska rösterna.

  Är detta egentligen en alltför långtgående lagstiftning? Det har många funderat kring. Låt mig blicka tillbaka till hur vi resonerade i utredningen. Under dess gång slogs vi i stället av frågan om förslaget snarare inte innefattar väldigt många hängslen och livremmar och att beslutsfattandet därigenom inte kan ske tillräckligt snabbt och effektivt vid fredstida kriser.

  En annan fråga som har lyfts fram i kritiken handlar om att riksdagens inflytande begränsas. Precis som jag nyss redogjorde för har riksdagen ett avgörande inflytande även när regeringen agerar utifrån riksdagens bemyndigande. Som jag också nämnde tidigare kan riksdagen alltid meddela en lag som upphäver det regeringen har beslutat om.

  Regeringen ska inte få stifta, ändra eller upphäva grundlag i denna befogenhet och inte heller ändra i riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen. Det är också viktigt att understryka.

  Annan kritik som har kommit fram handlar om varför vi inte lutar oss mot den konstitutionella nödrätten i stället. Det är en intressant tanke, men det skulle innebära att en regering inte har ett legalt ramverk att luta sig mot utan att den kan ta sig friheter och befogenheter som inte har en legal bas.

  Är det här är ett undantagstillstånd? Det är kanske den vanligaste fråga vi har fått om förslaget. Nej, det är inte ett undantagstillstånd, herr talman.

  Mina huvudargument för detta förslag är tre.

  För det första: Regeringen styr riket och är ansvarig för att styra om det inträffar en allvarlig kris i Sverige. I regeringens styrfunktion måste det anses ingå att hantera konsekvenserna av en stor katastrof som drabbar riket och dess befolkning. Det är knappast en uppgift för riksdagen. Det är inte heller en uppgift för enskilda kommuner eller för domstolarna.

  Även om regeringen har sina förvaltningsmyndigheter, som kan jobba med och genomföra många förslag, att luta sig mot är det till syvende och sist regeringen som är ansvarig för hur kriser hanteras. Därmed behöver regeringen också ha dessa befogenheter.

  För det andra: Det behövs legala ramar för beslutsfattande vid fredstida kriser. Genom förslaget får vi en grund och ett ramverk som man kan luta sig mot. Man behöver inte förlita sig på den konstitutionella nödrätten, som i sig innebär problem.

  För det tredje: När vi inte har systemet på plats innebär det att regeringen ibland, för att kunna agera snabbt, behöver agera via riksdagen genom att ett utskott tar ett utskottsinitiativ eller genom att en fråga väcks här. Då ska man komma ihåg att riksdagen inte har samma utredningskapacitet som regeringen. Det är regeringens ansvar, och det ingår i regeringens styrfunktion, att ta fram ett så fullgott beslutsunderlag att vi i riksdagen kan agera på det. Det ska inte vara tvärtom; det är inte vi i riksdagen som bär detta ansvar.

  När regeringen lägger över detta ansvar på riksdagen innebär det också att vi inte kan kontrollera och granska besluten i efterhand. Kontrollmakten sätts ur spel.

  Herr talman! Till slut: Vi vet inte vilka fredstida kriser vi står inför i framtiden. Vi lever i en orolig omvärld där kriser kan inträffa snabbt och oförutsägbart. Vad vi däremot vet är att vi kommer att möta kriser i framtiden. Då ska också vårt beslutsfattande vila på en trygg och legal grund. Det är precis vad det här förslaget handlar om.

  (Applåder)

  2025-11-27 12:02:53

  

  Ida Karkiainen

• Herr talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkande KU8.

  Vi står inför en tid då vårt samhälles säkerhet och robusthet prövas, inte bara av militära hot utan också av kriser som naturkatastrofer, pandemier eller cyberattacker. I detta läge är det avgörande att vårt demokratiska styrelseskick kan fortsätta att fungera även under press. Det är därför som förslaget Stärkt konstitutionell beredskap nu ligger till grund för debatt och beslut.

  Syftet med förslaget är tydligt: att ge Sveriges riksdag och Sveriges regering bättre förutsättningar att i krig och andra allvarliga kriser fullgöra sina uppgifter. Det handlar inte om att ge regeringen fri lejd utan om att säkerställa att besluten hanteras med rättslig grund och under parlamentarisk kontroll.

  Detta är några av de förändringar som föreslås:

  Möjligheterna för riksdagen att sammanträda förstärks, bland annat genom att det ska kunna bli tillåtet med helt digitala riksdagssammanträden i ytterst exceptionella situationer.

  Riksdagens krigsdelegation behålls men med justerade regler, exempelvis att en ledamot som blir statsråd inte längre ska kunna ingå i delegationen.

  Regler för normgivning i allvarliga fredstida krissituationer införs, med möjlighet för riksdagen att med tre fjärdedelar av de röstande delegera särskilda föreskriftsbefogenheter till regeringen. För att detta ska bli verklighet krävs alltså bred parlamentarisk samsyn.

  Men förslaget handlar inte bara om effektivitet. Det handlar också om att värna vår demokrati och vår rättsstat. Regeringen och utskottet betonar att statsskickets grunder ska respekteras även i kris och att särskilda befogenheter endast ska användas restriktivt och med kontroll.

  Jag har i mitt anförande bara belyst en liten del av detta. Jag tänker att jag inte behöver upprepa det som föregående talare, specifikt Ida Karkiainen, tagit upp och som var väldigt detaljerat. Jag kan instämma i det och även i beskrivningen av bakgrunden till detta betänkande och denna proposition.

  Utöver det skriftliga materialet kan jag särskilt hänvisa till utskottets ställningstagande på sidan 20 och framåt. Där belyser man på ett väldigt bra sätt alla de aspekter man har behövt ta ställning till ända sedan frågan började diskuteras i den parlamentariska kommittén fram till det lagförslag som riksdagen nu ska ta ställning till.

  2025-11-27 12:23:13

  

• Herr talman! Jag vill gärna instämma med tidigare talare: Ida Karkiainens anförande täckte väldigt mycket som jag och Miljöpartiet också skulle kunna ställa oss bakom.

  Det vi diskuterar nu och ska fatta beslut om nästa vecka är verkligen ingen lätt fråga. Jag skulle vilja lämna ett kanske lite annat perspektiv på den.

  En av utgångspunkterna för mitt politiska engagemang är skäligen enkel: Jag tänker att människor generellt vill väl. De – och vi – vill våra barns bästa, vi hjälper våra grannar och vi står inte och ser på om någon vän eller familjemedlem riskerar att råka illa ut. Vi ringer efter ambulans om någon skadas eller plötsligt blir allvarligt sjuk.

  Det är en sorts överenskommelse vi har, de allra flesta av oss: att hjälpa till om och när vi kan.

  Jag förstår att det är lätt att avfärda mitt resonemang med hänvisning till hur det ser ut runt omkring i världen i dag, med krig, konflikter, svält och klimatförändringar som gör det svårt eller omöjligt att bo kvar, att odla det man brukat odla eller att kunna planera framåt.

  Olyckligtvis är en del av dessa eländen skapade av oss människor, ibland för egen vinnings skull, ibland på grund av maktambitioner. Ibland är det stater som står för det som vi andra har så svårt att ta till oss – staters syn på rätten till territorier eller rätten att gynna sig själva och/eller sina egna.

  Det finns uppenbarligen en inre logik i maktstrukturer som gör att beslut som inte alls är bra för dem de berör ändå förekommer på många håll i världen.

  Kärnfrågan är alltså: Vad händer om staten inte är god? Den frågan, herr talman, har sysselsatt filosofer, rättsvetare, sociologer och många andra tänkare under lång tid.

  Att staten är nödvändig råder det ingen tvekan om. Det är så vi skyddar, ordnar, skapar säkerhet, vårdar och tar hand om. Men staten har också med sitt monopol på användande av våld en väldigt speciell position.

  Sverige och många andra länder har system med checks and balances, på svenska kontroller och motvikter, eller ännu enklare: maktfördelning. Det är här detta kommer in i bilden. Jag ska be att få återkomma till det alldeles strax, herr talman.

  Först vill jag tala lite om mitt och Miljöpartiets ställningstagande till propositionen. Vi har alltså en reservation som avser en särskild aspekt av regeringens förslag. Det handlar om regeringens möjligheter att få särskilda befogenheter i fredstida kriser.

  Låt mig därför säga att vi i övriga frågor inte har några andra åsikter än utskottet. Det gäller bland annat frågan om riksdagens möjligheter att sammanträda i kristid. Det ska till exempel vara möjligt för riksdagen att fatta beslut om digitala sammanträden om säkerhetsaspekter eller andra skäl säger att det vore bäst att göra så. Det kan också av säkerhetsskäl eller andra orsaker vara bättre om riksdagen sammanträder utanför Stockholm. Det hör självklart till de absoluta undantagsfallen men bör ändå ses som en inte helt otänkbar eller osannolik utväg. Inte heller detta har vi några avvikande meningar om.

  Vi har heller inga invändningar mot att reglerna för krigsdelegationen uppdateras, bland annat med en större roll för talmannen. För dem som ser detta som webb- eller tv-sändning ska sägas att krigsdelegationen är den grupp av 50 ledamöter och talmannen som i en krigssituation ska kunna ta över riksdagens roll.

  Herr talman! I en del av betänkandet behandlas den konstitutionella beredskapen som gäller lagstiftning i svåra kriser – i fredstid och i krigstid. Det är förslag som gör det möjligt för riksdagen att i en allvarlig situation ge regeringen särskilda befogenheter att utfärda föreskrifter. Det ska krävas en bred enighet om detta, det vill säga tre fjärdedelar av de röstande i riksdagen ska rösta för att sådana befogenheter ska kunna ges. Men om det är ”uppenbart att riksdagens beslut inte kan avvaktas”, som det skrivs, ska regeringen själv kunna fatta ett sådant aktiveringsbeslut. Ett sådant beslut ska förvisso underställas riksdagen så snart det kan ske, och om inte tillräcklig majoritet kan nås faller beslutet automatiskt.

  Vi är dock kritiska mot den del av regeringens grundlagsförslag som innebär att regeringen ska få samma möjlighet som riksdagen att införa regler om exempelvis begränsningar av fri- och rättigheter utan att aktiveringsbeslut fattats av riksdagen eller att reglerna godkänts av riksdagen på förhand. Det skulle kunna innebära att regeringen i vissa fall kan fatta ett aktiveringsbeslut som öppnar för beredskapslagstiftning och samtidigt besluta om ny lagstiftning som inte sedan tidigare förberetts som sedan ska godkännas i efterhand av riksdagen.

  Herr talman! Jag nämnde tidigare begreppen kontroller och motvikter, checks and balances eller maktdelning. Kloka kvinnor och män har sett till att försvåra den typen av maktmissbruk som jag pratade om tidigare där man inte helt entydigt kan säga att staten faktiskt är god. Man har därför skapat maktstrukturer där det som är möjligt för en aktör kan regleras av en annan. Vanligast är att statliga funktioner delas upp på olika institutioner, till exempel riksdag, regering och domstolar. Riksdagen har en möjlighet att avsätta ett statsråd eller även statsministern genom en misstroendeförklaring.

  Vi har också förvaltningsdomstolar och Lagrådet som granskar förslag på ny lagstiftning. Vi har även olika former av kontroller för hur staten sköter både makt och andra resurser genom JO och Riksrevisionen. Genom det kommunala självstyret omöjliggörs statens styrning av en lång rad verksamheter.

  Sedan har vi förstås den fjärde statsmakten, det vill säga fria medier med stöd av offentlighetsprincipen – allt kan granskas. Här finns förvisso diskussionspunkter kring det mediestöd som staten kan lämna, men i princip gör granskning och transparens det svårare att ta kontroll över staten.

  Om vi för ett ögonblick tittar på USA och president Trump, som ju till synes har fått en oproportionerligt stor makt, är det inte egentligen för att det saknas kontroller och motvikter, utan det är, om jag har förstått det rätt, för att det finns såväl gråzoner i den amerikanska konstitutionen som att presidenten använt exempelvis utnämningsmakten till att placera lojala anställda i nyckelpositioner. Vidare har presidenten också använt medierna, inte minst de sociala, för direkt kommunikation, och han har visat misstro mot de etablerade kanalerna.

  Slutligen, herr talman, menar jag och mitt parti att riksdagen har den förmåga som krävs för att fatta snabba beslut, som gör att det inte är nödvändigt och kanske kontraproduktivt att ge den makten till regeringen under en allvarlig fredstida kris. Vi ser farhågor med förslaget och möjligheter att utnyttja brister till egen fördel – om regeringen så bestämmer.

  Riksdagen kan också välja att skapa beredskapslagar med syfte att begränsa omfattningen av en eventuell delegation till regeringen av normgivningsmakt. Eller med andra ord; med en förstärkning av kontroller och motvikter kan vi minska riskerna för att en situation uppstår där staten inte längre är god.

  Jag vill såklart inte att vi ska hamna i en sådan situation – inte någonsin. Och jag har som jag sa en stark tilltro till andra människor. Därför vill jag att vi i första hand ska se till att lagstiftningen hanteras av riksdagen, i andra hand genom så tydliga förutsättningar som möjligt genom förberedda beredskapslagar att det blir svårt för framtida regeringar, oavsett färgkombinationer, att ta över den möjligheten från riksdagen. Jag vill verkligen inte att en sådan situation ändå skulle kunna uppstå någon gång när vi kanske inte ens är kvar medan nästa generation står där med eftertankens kranka blekhet och en autokratisk statsledning.

  Om människor skulle fråga min dotter om det inte var hennes pappa som var med och fattade beslut om detta en gång i tiden ska hon kunna säga: Jo, men han var bland dem som sa nej.

  Med det sagt, herr talman, tackar jag för ordet och yrkar bifall till reservation 1.

• Herr talman! I dag tar vi ett avgörande steg för att säkerställa att vår demokrati kan fungera även när den ställs inför största tänkbara prövning. Regeringen har lagt fram en proposition om stärkt konstitutionell beredskap, som konstitutionsutskottet sedan har ställt sig bakom med bred enighet. Det är inte bara ord på papper, utan det här är konkret handling för Sveriges säkerhet.

  Varför behövs då detta? Jo, vi befinner oss i en epok där det otänkbara har blivit verklighet. Krig förs på europeisk mark, och människor dödas och förföljs dagligen. Cyberhot och hybridhot är inte längre hot utan realiteter, och det sker i detta nu när vi debatterar denna fråga.

  Hybridhot kombinerar militära och icke-militära medel i gråzonen mellan fred och krig. Desinformationskampanjer syftar symtomatiskt till att undergräva förtroendet för våra svenska demokratiska institutioner. Som vi vet kan också samhället ställas inför andra typer av svåra påfrestningar såsom naturkatastrofer eller allvarliga sjukdomsutbrott, som kollegan Ida Karkiainen ingående redogjorde för.

  När dessa hot materialiseras, när krisen kommer, måste Sveriges demokrati stå stark samtidigt som vi kan agera för att lindra effekterna av dessa hot och kriser. Men för att den ska göra det behöver vi rätt verktyg. Vi behöver en författningsberedskap som möjliggör snabbt och effektivt agerande, samtidigt som vi värnar principerna för våra demokratiska processer.

  Detta handlar om tre avgörande reformer.

  För det första är det klokt att säkerställa att riksdagen har bästa möjliga förutsättningar att verka även under allvarliga kriser. Vi moderater välkomnar de förslag som de flesta av oss är eniga om och som går i den riktningen.

  Jag vill dock särskilt kommentera ett av dessa förslag som nu ligger på riksdagens bord, nämligen att öppna för möjligheten att hålla helt digitala sammanträden när det krävs av hänsyn till riksdagens säkerhet eller av andra påtvingade skäl. Samtidigt som detta är en motiverad förändring finns det, som både kommittén och regeringen har betonat, goda skäl att beakta de risker som följer med helt digitala sammanträden. När utrymmet för digitala möten ska definieras närmare i riksdagsordningen kommer det därmed att krävas väl balanserade överväganden så att den tänkta restriktiva användningen återspeglas, samtidigt som det finns en möjlighet att nyttja digitala möten i de allvarliga situationer då det verkligen är motiverat.

  Sammantaget anser vi moderater att de förslag som ger riksdagen förbättrade möjligheter att verka under kriser kommer att skapa en ökad demokratisk stabilitet. Med en riksdag som står väl rustad för framtida kriser stärks dess förtroende hos medborgarna redan i dag.

  För det andra, herr talman, är det faktum att krigsdelegationens roll och funktion lyfts fram mycket positivt. Sannolikt är kunskapen om krigsdelegationens viktiga uppgifter i extrema situationer inte allmänt spridd. Därför fyller beskrivningen av denna som en riksdag i liten skala i sig själv ett pedagogiskt syfte.

  Givet krigsdelegationens mycket centrala roll i krig eller krigsfara är det mycket klokt att vikten av att inte detaljreglera delegationens förutsättningar att verka betonas i betänkandet som vi nu debatterar. Eftersom krigsdelegationen ska agera under extrema förhållanden är det uppenbart att det är närmast omöjligt att i förväg förutse vilka exakta behov som kommer att finnas när dess regelverk ska tillämpas i ett skarpt, allvarligt läge.

  De förslag i denna del som nu ligger på riksdagens bord är följaktligen av sådan karaktär att de inte riskerar att försvåra krigsdelegationens processer. De är väl motiverade och skapar ökad tydlighet. Det gäller till exempel förslaget att ledamöter som utses till statsråd bör lämna krigsdelegationen. En sådan förändring skapar en större enhetlighet med bestämmelserna för riksdagen och förefaller rimlig givet den sannolika arbetsbelastningen för statsråd i en situation då krigsdelegationen verkar.

  För det tredje ska det, när det gäller god författningsberedskap, först betonas att nuvarande regering ser över regleringar och mandat på flera olika områden som ska kunna aktiveras vid allvarliga kriser. Det är klok politik på riktigt. Den som inte är förberedd är oförberedd.

  Vad vi har att ta ställning till här i dag grundar sig på att det är mycket svårt att på förhand förutse alla behov vid en framtida kris och att författningsberedskapen alltid kommer att ha luckor.

  Samtidigt är beredskapslagstiftningen för fredstida kriser i dag mindre omfattande än för krigsförhållanden. Det har därför konstaterats att det kan uppstå situationer under en allvarlig fredstida kris där det skulle behövas mycket snabba beslut om ny författning, men de går inte att hantera med dagens regelverk. Därför finns det ett behov av de förslag i betänkandet som ger regeringen ökat utrymme att fatta beslut om författningsändringar.

  Samtidigt är det givet, vilket tidigare talare här i talarstolen har påpekat, att vi i denna kammare värnar riksdagens roll och kapacitet även vid situationer då en allvarlig fredstida kris råder. Det är därför viktigt att betona de omfattande överväganden som gjorts av både kommittén och regeringen avseende balansen mellan riksdagens fortsatta inflytande och behovet av att kunna överlåta viss normgivning till regeringen.

  Mitt parti tar denna fråga på stort allvar och menar att de förslag som nu föreligger också är väl avvägda. Med utgångspunkten att det är riksdagen som, med en kvalificerad majoritet, tar ställning till om det råder en allvarlig fredstida situation och att regeringen därmed bör ges särskilda befogenheter ges denna kammare ett fortsatt mycket tydligt och framför allt mycket starkt mandat.

  På samma sätt värnar begränsningen om tre månaders giltighet, avseende föreskriftsändringar som regeringen utan bemyndigande beslutar om under helt exceptionella omständigheter, om riksdagens reella inflytande. Till detta kan läggas det minoritetsskydd som föreslås och som berördes här tidigare.

  Det handlar om att hitta en balans mellan intresset av att å ena sidan skydda befolkningen och riket mot faror och hot och å andra sidan upprätthålla statsskickets grunder, med konungahuset i spetsen, och att inte utsätta demokratin och medborgarna för obefogade ingrepp i deras fri- och rättigheter. Detta är inte ett motsatsförhållande. Det är en balans som vi nu har hittat.

  Kollegor! Vi vet inte när nästa kris kommer, men vi vet att den kommer. Vi vet att hoten är reella: cyberattacker, hybridhot, desinformation, sabotage och ytterst väpnat angrepp.

  Nu, genom dessa reformer, är Sverige bättre förberett. Nu har vi stängt igen brister i de centrala demokratiska processerna som aktualiseras i händelse av kriser och hot. Vi har gått vidare från vår unikt svenska naivitet där vi trott oss leva i den tusenåriga fredens rike. Nu har vi säkerställt att demokratin fungerar även när den sätts på prov. Nu har vi gett regeringen verktyg att agera, under riksdagens kontroll.

  Herr talman! Jag ska avsluta med att säga att statens viktigaste uppgift är att skydda befolkningen och vår statschef och statschefens familj och värna vår frihet, fred och säkerhet. För att kunna ta detta ansvar behöver riksdagen och regeringen fungera och kunna fatta nödvändiga beslut i rätt tid och med rättsligt stöd, även i krig och vid andra svåra kriser. Det är nämligen när mörkret faller som ljuset måste synas. Och det är när krisen kommer som demokratin måste stå som starkast. Med dessa reformer säkerställer vi att den gör det.

  Jag yrkar med detta bifall till konstitutionsutskottets förslag till beslut.

• Herr talman! Det är lite lustigt, men jag skulle kunna skriva under på nästan allting som föregående talare sa. Jag tyckte att det var en väldigt bra redogörelse av vad ärendet innehåller. Det är ett minst sagt omfattande och gediget utredningsarbete som ligger till grund för det ärende vi debatterar i dag.

  Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 2 i betänkandet, som handlar om att stärka Lagrådets roll och värnandet av våra fri- och rättigheter. Jag kommer att återkomma till förslaget senare i mitt anförande.

  Framför allt, herr talman, tänkte jag säga något om betänkandet i dess helhet. Eftersom det rör vår grundlag är det ett förslag som kommer att debatteras igen efter nästa års val. Som alltid när det gäller att ändra i grundlagarna ska det ske med en stor eftertänksamhet och inte förhastat utifrån tillfälliga situationer eller en tillfällig riksdagsmajoritets tycke.

  Just därför har det under lång tid bildats en praxis att eftersträva breda majoriteter. I närtid kommer denna praxis efter valet, i alla fall vad det verkar, att slås fast genom att man ger vår grundlag ett starkare skydd. Som så ofta när det gäller att ändra i en grundlag har detta noga utretts i en parlamentarisk utredning där samtliga partier har ingått. Vi i Vänsterpartiet stod och står bakom utredningens förslag i dess helhet.

  Det viktiga i förslaget – särskilt utifrån den debatt i samhället som tidigare talare pratade om – är att man behöver se alla de förslag som innefattas i betänkandet som just en helhet.

  Kortfattat kan man säga att betänkandet innehåller ett antal olika delar.

  En del handlar om att stärka riksdagens möjligheter att sammanträda för att vi inte ska hamna i den situation som föregående talare tog upp, där regeringen tvingas fatta beslut på egen hand utan att från början inhämta riksdagens godkännande.

  En annan del är att stärka och göra vissa förändringar när det gäller krigsdelegationen.

  Den tredje och kanske största delen är, precis som föregående talare sa, att det införs nya bestämmelser om normgivning vid allvarliga fredstida kriser som innebär att riksdagen med kvalificerad majoritet ska kunna ge regeringen särskilda befogenheter att meddela föreskrifter som behövs för att hantera en krissituation.

  Det ska verkligen betonas att det finns ett stärkt minoritetsskydd i den här delen och att riksdagen när som helst ska kunna återkalla en sådan befogenhet.

  Herr talman! För Vänsterpartiet blev det, särskilt efter pandemin, uppenbart att det saknas en tydlig reglering av hur beslutsfattandet ska gå till i brådskande och allvarliga situationer, exempelvis en pandemi eller en annan oförutsedd och exceptionell samhällskris.

  Detta gjorde att riksdagen under pandemin blev tvungen att fatta en rad snabba beslut som i stort sett enbart gick ut på att verkställa det regeringen redan beslutat om. På grund av tidspressen fanns det ofta svårigheter för riksdagen att skaffa sig någon djupare kunskap om vissa ärenden.

  Riksdagen hade därför svårt att ställa regeringen till svars för innehållet i lagstiftningsärendena. Vänsterpartiet anser att detta var en allvarlig brist. Det var också det här som låg till grund för att man tillsatte en parlamentarisk utredning. Riksdagen och utskottskanslierna har inte har samma möjlighet att utreda och bereda förslag som Regeringskansliet, och Vänsterpartiet anser att det inte är en framkomlig väg att på det sättet förlita sig på att kunna lagstifta genom utskottsinitiativ.

  Det finns ett antal situationer där detta har inträffat. Det gäller exempelvis Sudanfallet, där jag personligen är ganska kritisk till att utrikesutskottet genom ett utskottsinitiativ fattade beslut om en insats som, om den hade gått fel, hade varit helt omöjlig att utkräva ansvar för av regeringen. Det var ju riksdagen som hade tagit initiativet på eget bevåg. Och är det något vi särskilt månar om i just konstitutionsutskottet är det att kunna utkräva ansvar av den regering som sitter vid makten.

  Vi anser också att det finns goda möjligheter, vilket också visades under pandemin, att genom en bra dialog mellan riksdag och regering ha ett snabbt beslutsfattande där riksdagen hålls informerad.

  Något som pandemin dock också visade, och även andra kriser innan dess, var att det är väldigt svårt att förutse vad som blir nästa kris. Nu är vi kanske rustade inför en kommande pandemi. Just därför kommer nästa kris som på detta sätt drabbar vårt samhälle antagligen inte att vara en pandemi.

  Herr talman! Vänsterpartiet vill ändå betona vikten av att regeringen är återhållsam med den möjlighet som den nu kommer att ges inom grundlagen. Vi förutser och förväntar oss att det är väldigt få situationer då regeringen inte kommer att kunna invänta en riksdagsbehandling, utifrån de andra delarna i förslaget som gör att riksdagen får större möjligheter att fatta beslut. Om vi till exempel inte skulle kunna fatta beslut i den här kammaren är detta inte längre bundet till just de här lokalerna.

  Vi anser också att ansvarsfördelningen mellan riksdag och regering bör kvarstå så långt som möjligt även i tider av kris.

  Vi har som sagt ett antal reservationer i betänkandet. Den jag tänkte lyfta handlar om Lagrådet – reservation 2, som jag också yrkar bifall till. Vi anser att det bör utredas hur man skulle kunna stärka Lagrådets möjlighet att granska lagförslag i efterhand när det gäller hur dessa förhåller sig till fri- och rättigheter.

  Den senaste krisen var ju pandemin, och jag känner att jag pratar väldigt mycket om den. Men historiskt finns givetvis även andra kriser där alla partier känt en vilja att visa handlingskraft. Det såg vi verkligen under pandemin. Alla partier upptäckte helt plötsligt att man kunde föreslå utskottsinitiativ. Det blev nästan inflation i den delen. Alla ville visa handlingskraft och sina egna goda förslag om hur krisen skulle kunna hanteras.

  Man skulle i en framtida fredstida kris kunna tänka sig att vi partier i riksdagen är så måna om att visa handlingskraft att vi glömmer bort att värna våra fri- och rättigheter. Därför anser Vänsterpartiet att det finns skäl att se över om inte Lagrådet skulle kunna fylla en funktion när det gäller detta.

  I övrigt står vi bakom förslagen i betänkandet.

• Herr talman! Att vara liberal är att vara kluven. Dessa så ofta upprepade ord uttalades av folkpartiledaren Gunnar Helén på 1970-talet. Han tillade också att det handlade om att ständigt föra argument åt två håll, vare sig nu debatten utkämpas inom en själv eller på offentlig plats.

  Det återspeglar en sann liberal hållning – en som skyr förenklingar, ensidighet och dogmatism, och som i stället försöker tränga in i komplexiteten hos svåra problem och på ett seriöst sätt väga olika argument mot varandra. Det är inte synonymt – som vissa tycks tro – med beslutsvånda, utan med att komma till ett avgörande efter en saklig prövning av olika ståndpunkter och alternativ. Det är en stolt folkpartistisk tradition som vi värnar om.

  Herr talman! Detta är precis vad jag har tvingats göra under de senaste veckorna angående den proposition vi debatterar i dag. Jag har tagit del av de invändningar som betänkandet som ligger till grund för regeringens proposition har föranlett, både från vänster och höger, liksom från flera betydande organisationer såsom Internationella juristkommissionen, Civil Rights Defenders och Amnesty International.

  Såväl Dagens Arena som Timbro har publicerat omfattande kritiska inlägg i frågan. ”Om djävulen och ett undantagstillstånd” är rubriken på den text som Dagens Arena publicerade i samband med att betänkandet Stärkt konstitutionell beredskap utkom.

  Det är en text som manar oss att lagstifta med tanke på att ”djävulen” faktiskt en dag kan sitta i Rosenbad. Det kan låta drastiskt att använda en sådan arbetshypotes, men det borde snarare betraktas som en självklar försiktighetsprincip, särskilt i ljuset av de tragiska historiska erfarenheter som länder i vår omgivning har gjort.

  Enligt Dagens Arena har djävulen ”smugit sig in i förslaget om att regeringen själv ska få rätt att bestämma om och när det är dags att utlysa undantagstillstånd”. Djävulen skulle också ha dolts bakom ”de ytterst oklara kriterierna för vad som ska räknas som ’akuta situationer’ när regeringen verkligen kan behöva agera snabbt och okonventionellt”.

  Timbros kritiska inlägg lyfter fram samma punkter. Det handlar om en femtiosidig rapport med titeln Har nöden ingen lag?, författad av tankesmedjans ansvarige för rättsstatsfrågor. Rapporten inleds med följande citat av Nazitysklands kronjurist Carl Schmitt: ”Suverän är den som bestämmer över undantaget.” Det anger skriftens andemening.

  Herr talman! Kan vi ignorera de kritiska argument som på olika håll framförts angående den proposition vi debatterar i dag? Det tycker jag, som god och kluven liberal, att vi inte borde göra. De två ovan nämnda punkterna är utan tvekan både känsliga och viktiga. Det är riktigt, som kritikerna påpekar, att begreppet allvarliga fredstida kriser inte definieras exakt i propositionen utan i stället exemplifieras. Där ges bland annat följande exempel på sådana kriser: ”en svår naturkatastrof, en omfattande olycka, ett storskaligt terroristattentat, en omfattande spridning av en samhällsfarlig sjukdom eller en betydande störning av kritisk infrastruktur”.

  Såväl den parlamentariska kommittén som regeringen konstaterar att det gällande framtida kriser är ”svårt att förutse vilka händelser som kan komma att sätta samhället på prov och ännu svårare att förutse vilka behov av lagstiftning som en framtida kris kan leda till”. Detta är, enligt min mening, ett rimligt antagande som förklarar varför begreppet framtida fredstida kriser inte kan definieras med exakthet.

  Om något vet vi med säkerhet att det oförutsedda inte bara kan inträffa utan kommer att inträffa. Karl Poppers berömda svarta svan – det vill säga en händelse som är omöjlig att förutse – dyker ofta upp i de mest oväntade situationer, och vi måste vara förberedda på det. I det avseendet är formuleringarna i regeringens proposition ändamålsenliga.

  Herr talman! Den andra invändningen gäller att ge regeringen befogenhet att på egen hand besluta att en allvarlig fredstida kris råder och att de därmed kan överta riksdagens lagstiftningsmakt, även inom det så kallade obligatoriska lagområdet. Det handlar om situationer ”då nya föreskrifter på lagområdet behövs i princip omedelbart eller för en situation där riksdagen tillfälligt inte kan fullgöra sin verksamhet”, som det står i propositionen. Det handlar i själva verket inte om att införa helt nya konstitutionella regler utan om att tillämpa i stort sett samma regelverk som gäller när riket befinner sig i krig.

  I regeringsformen 15 kap. 5 § står det: ”Är riket i krig och kan varken riksdagen eller krigsdelegationen till följd av detta fullgöra sina uppgifter, ska regeringen fullgöra dessa i den utsträckning det behövs för att skydda riket och slutföra kriget.” Detta har en tydlig och viktig begränsning i andra stycket av samma paragraf: ”Regeringen får inte med stöd av första stycket stifta, ändra eller upphäva grundlag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen.” Det är i princip samma befogenheter och begränsningar som nu föreslås gälla under allvarliga fredstida kriser, med alla de försiktighetskrav och parlamentariska kontrollåtgärder som ska omgärda utövandet av sådana exceptionella befogenheter.

  Herr talman! Är detta rimligt – eller kan det äventyra vår demokrati och vårt parlamentariska statsskick, som kritikerna menar? Med tanke på att det oförutsedda förr eller senare kommer att inträffa och kräva omedelbara åtgärder eller att man agerar även om riksdagen tillfälligt inte kan fullgöra sin verksamhet är den relevanta frågan följande: Vad är alternativet till den föreslagna reformen? Det realistiska svaret på den frågan är enkel och heter konstitutionell nödrätt.

  I betänkandet Stärkt konstitutionell beredskap finns en definition: ”Med konstitutionell nödrätt avses vanligtvis att statsmakterna, vid nödsituationer där samhällets bestånd hotas, åsidosätter grundlagen och ändå gör anspråk på att ha handlat rättsenligt.” Det är givetvis en oxymoron – ett försök att ge åsidosättandet av legalitetsprincipen en fasad av legalitet. I svensk konstitutionell historia har avvisandet av konstitutionell nödrätt varit den dominerande hållningen, men det har funnits några få men betydelsefulla undantag då detta har åberopats, till exempel vid flygplanskapningen på Bulltofta 1972, Norrmalmstorgsdramat 1973 och terroristattacken mot västtyska ambassaden i Stockholm 1975.

  Konstitutionsutskottet uttalade följande i samband med tsunamikatastrofen i december 2004: ”Det kan dock tänkas finnas krissituationer då regeringen kan bli tvungen att handla på ett sätt som inte står i full överensstämmelse med gällande rättsregler, t.ex. om nationens existens står på spel eller för att rädda människoliv.” Utskottet konstaterade vidare: ”Man har i vårt land i huvudsak tagit avstånd från den konstitutionella nödrätten.” Utskottet tillade dock denna viktiga passus: ”Likväl torde det finnas ett visst begränsat utrymme för en sedvanerättsligt grundad konstitutionell nödrätt vid sidan av författningen.”

  Herr talman! Den proposition vi debatterar i dag är framtagen just i syfte att undvika att hamna i ett sådant, ur legalitetssynpunkt, vanskligt läge. Vi liberaler ställer oss bakom utskottets betänkande efter att ha gjort en noggrann analys av den föreslagna grundlagsändringen och av de alternativ som finns för att kunna hantera allvarliga fredstida kriser när det krävs omedelbara insatser eller då riksdagen tillfälligt inte kan fullgöra sin verksamhet.

  Vi skulle givetvis önska att det beslut som riksdagen med all sannolikhet ska fatta inte vore nödvändigt. Men med tanke på att Karl Poppers svarta svan förr eller senare kommer att dyka upp är det vårt parlamentariska ansvar att förhindra att vi hamnar i ett konstitutionellt limbo där legalitetsprincipen kan offras på nödens altare.

  Sist men inte minst vill jag påpeka att den proposition vi debatterar i dag understryker behovet av nästa viktiga grundlagsreform: att inrätta en stark och oberoende författningsdomstol som prövar om såväl riksdagens som regeringens beslut är konstitutionsenliga. Det är det steg som återstår för att Sverige slutligen ska kunna definieras som en fullfjädrad liberal demokrati.

  (Applåder)

  Överläggningen var härmed avslutad.

  (Beslut skulle fattas den 3 december.)

• Herr talman! De senaste åren har vi, i vårt trygga gamla Sverige, tydligt blivit varse att vi är en del av en globaliserad värld. När covid-19-pandemin spreds över världen upptäckte vi att vår lagstiftning saknade beredskap för att hantera en sådan hastigt uppblossande hälsokris.

  För att minska smittspridning fick vi hastigt ställa om arbetssätt inte bara på våra vanliga arbetsplatser utan även här i riksdagen, som är så tydligt reglerad i lag. Efter rekordsnabba beredningsprocesser fattades beslut om att minska ned till 55 ledamöter vid omröstning i kammaren, och utskottssammanträden kunde skötas digitalt med endast ordförande på plats i riksdagshuset.

  Ministrar ringde runt till oss ledamöter, vid alla upptänkliga tidpunkter på dygnet, för att förankra brådskande förslag om hur exempelvis skolornas undervisning skulle hanteras, vilka ålders- och elevgrupper som hade störst behov av att fysiskt vara på plats i klassrummen och vilka åtgärder som behövde vidtas för att sammanväga riskerna för övriga elever att isoleras i hemmen kontra risken att bli smittad.

  Jag ska inte upprepa alla krisåtgärder som riksdagen fick besluta om för att reglera hälso- och sjukvårdens anpassning till det uppkomna läget, eller hur föreningslivet plötsligt blev neddraget till ett minimum, eller hur bara den allra trängsta kretsen av närmast anhöriga fick delta vid vigslar, dop och begravningar.

  Den 1 april 2022 förklarades pandemin inte längre vara någon allmänfarlig eller samhällsfarlig sjukdom. Det var en enorm lättnad när alla dessa tillfälliga krislagar kunde upphöra och livet så småningom kunde återgå till det normala.

  Men den 24 februari, bara en dryg månad tidigare, hade Ryssland inlett sin fullskaliga invasion av Ukraina, efter att president Putin en tid hade talat om att återupprätta de ryska intresseområdena, där våra närmaste grannar på andra sidan Östersjön, och i vissa uttalanden även Sverige, ingår. Vi kunde snabbt konstatera att med en sådan granne behövde även vi det starkare skydd som ett fullvärdigt Nato-medlemskap innebär.

  Herr talman! Det förslag till vilande ändring av regeringsformen som vi nu diskuterar har alltså inte uppkommit av en slump, utan för att vi på ett ganska brutalt sätt blivit varse att vår lagstiftning saknar den konstitutionella beredskap som många andra länder redan har utrustat sig med.

  Det är alltså hög tid att även vi ser om vårt hus och reglerar på vilket sätt riksdag och regering ska ges bättre förutsättningar att under svåra kriser, och i värsta fall krig, kunna fullgöra sina uppgifter och fatta nödvändiga beslut på ett sätt som är förankrat i lag. Som vi hört av tidigare talare handlar det om riksdagens möjligheter att sammanträda, hur krigsdelegationen ska vara sammansatt och talmannens roll.

  Vidare införs bestämmelser om normgivning i allvarliga fredstida kriser, exempelvis om en ny pandemi skulle komma. Riksdagen ska med kvalificerad majoritet kunna ge regeringen särskilda befogenheter att meddela sådana föreskrifter som behövs för att hantera situationen. Dessa befogenheter ska när som helst kunna återkallas av riksdagen.

  Jag ska inte närmare gå in på det, eftersom flera tidigare talare och kollegor i konstitutionsutskottet har gått in mer på djupet om det. Det gäller alldeles särskilt vår tidigare ordförande Ida Karkiainen i sitt inledande anförande.

  Dessa vilande förslag ska riksdagen fastställa efter valet nästa höst, och de ska träda i kraft den 1 januari 2027. Kristdemokraterna står bakom förslaget, och jag yrkar härmed bifall till det.

• Herr talman! Vi debatterar i dag propositionen Stärkt konstitutionell beredskap. Det är ett ärende som kanske saknar den dramatik som budgetförhandlingar ger men vars betydelse för vår demokrati och vår förmåga att stå emot kriser är av den mest fundamentala karaktären. Centerpartiet ställer sig bakom propositionen i dess helhet. Vårt stöd är inte okritiskt. Däremot är det tydligt, och det bygger på en smärtsam läxa som vi alla tvingades lära oss.

  Herr talman! I januari 2020 upptäcktes det första fallet av covid-19 i Sverige. Det som sedan följde har vi alla ett kollektivt minne av. Det är något vi aldrig vill uppleva igen. Det var en period som var en extrem prövning för oss alla, både som enskilda och som samhälle.

  I denna kammare uppdagades dessutom allvarliga luckor i vår konstitutionella beredskap. År 2021 tillsattes den utredning som ligger till grund för denna proposition. Den tillkom inte av en slump utan av en nödvändighet.

  Under covid-19-pandemin uppdagades en allvarlig sårbarhet i det svenska samhällskontraktet. Vi hade robusta grundlagsregler för krig, men vi saknade en tydlig och legal mekanism för att hantera just en kris som hotade vår existens i fredstid. Konsekvensen vet vi. Vi tvingades ta till ad hoc-lösningar, improviserade lagar och processer som var tidsödande och otydliga och som i vissa fall lämnade mer att önska ur rättssäkerhetssynpunkt.

  Centerpartiet har alltid satt legalitetsprincipen i centrum; om ingrepp i medborgarnas frihet och vardag behöver göras måste det ha ett tydligt lagstöd. Propositionen vi nu debatterar åtgärdar detta problem genom att skapa en permanent, laglig grund för krisbeslut. Vi går från det osäkra ad hoc-arbetet till ett förutsägbart system inskrivet i vår egen regeringsform.

  Herr talman! Vårt stöd stärks av att detta är resultatet av en ordentlig och grundlig parlamentarisk kommittéutredning. Det är inte en lag som har drivits igenom av en regering i panik utan ett förslag som har mejslats fram av alla partier och sedan granskats av tunga remissinstanser som våra domstolar, Justitiekanslern och Advokatsamfundet.

  Vi har, som sig bör, vänt och vridit på varje del i detta. Vårt särskilda fokus har självklart legat på maktbalansen. En liberal demokrati får aldrig tillåta att den verkställande makten tillskansar sig den lagstiftande makten utan starka motvikter.

  Herr talman! Vi behöver tala klarspråk om den del som sticker ut: normgivningskompetensen, särskilt regeringens möjligheter att agera självständigt, som det föreslås skrivas in i 16 kap. 3 § regeringsformen.

  Det är sant att detta är en udda fågel i svensk rättstradition. Det är en bestämmelse som ger regeringen en historiskt unik möjlighet att på eget initiativ, i ett extremt akut skede meddela föreskrifter som annars är riksdagens ensak. Detta är en maktutvidgning som vi inte tar lätt på och som ingen bör ta lätt på.

  För att förstå detta behöver vi se till hela grundförslaget. Det bygger på, som flera har sagt här, att riksdagen i förväg, i ett lite lugnare skede – om vi får kalla det så – ger regeringen ett bemyndigande att hantera en kris.

  Om detta är alla överens. Men verkligheten, som också har beskrivits här från talarstolen, har visat oss att det kan uppstå situationer där riksdagens snabba agerande inte är tillräckligt snabbt, och anledningen är då det omedelbara hotet men också tidsfaktorn. I dessa exceptionella fall ska regeringen kunna meddela nödvändiga föreskrifter på lagområdet utan bemyndigande i lag.

  Vi känner oss trygga just på grund av de parlamentariska spärrar som vi har varit med om att utforma och säkra i detta förslag och som har redogjorts för så förtjänstfullt av flera i denna debatt.

  Herr talman! Centerpartiet ser denna proposition som en nödvändig konstitutionell försäkring mot handlingsförlamning i framtida kriser. Vi balanserar här två fundamentala krav: effektivitet i krishantering mot demokratisk kontroll. Den lösning vi nu ser som ligger på bordet är enligt vår bedömning en ansvarsfull väg framåt.

  Genom att rösta ja till propositionen säkerställer vi att vår demokrati och vår rättsstat har just de verktyg som krävs för att överleva de svåraste fredstida kriserna, utan att behöva kompromissa med våra kärnprinciper. Jag vill därför avsluta mitt anförande med att än en gång förtydliga att Centerpartiet yrkar bifall till propositionen i dess helhet.