Kommunala och regionala frågor

Debatt i text

• Herr talman! Sverige är ett fantastiskt land med 290 kommuner med olika kommunfullmäktige, 21 regioner med regionala kommunfullmäktige och nationell styrning härifrån Sveriges riksdag.

  Bredden av frågor som lyfts fram i de motioner som ingår i betänkandet som vi nu debatterar visar på den mångfald av uppgifter som våra kommuner och regioner har att hantera. Övergripande visar betänkandet även på de skilda förutsättningar som råder. Just detta vill jag kommentera särskilt.

  Jag vill lyfta fram två kommuner i mitt hemlän Örebro län: Ljusnarsbergs kommun med cirka 4 400 invånare och Örebro med 160 000 invånare. Båda dessa kommuner har invånare som ställer klockan och går till jobbet, invånare som lägger tid, engagemang och pengar på att starta, driva och utveckla sina företag, invånare som jobbat ett helt yrkesliv och nu anammat pensionärslivet och invånare som deltar i föreningar och hembygdsgårdar, ägnar sig åt fritidsaktiviteter och bidrar till civilsamhället.

  Trots betydande olikheter i kommunernas storlek delar Ljusnarsberg och Örebro samma grundläggande ansvar. De ska säkerställa att invånarna får tillgång till god service, utbildning, äldreomsorg och sociala insatser. Därutöver ansvarar kommunerna för underhåll av vägar och gator, miljötillsyn samt handläggning av plan- och byggfrågor. För att klara detta krävs att kompetensförsörjningen är stabil, att man lyckas hitta specialistkompetens inom flera olika områden och att den regionala utvecklingen ges rätt förutsättningar.

  Herr talman! Oavsett hur man jämför Sveriges kommuner och regioner är uppdraget detsamma, även om förutsättningarna skiljer sig markant. Det är uppenbart att en växande storstad med större befolkningsunderlag har andra möjligheter att möta sina åtaganden än en kommun som präglas av befolkningsminskning.

  Med tanke på att kommuner och regioner bär huvudansvaret för merparten av välfärden i landet är det därför naturligt att deras förutsättningar, organisering och kapacitet att fullgöra sitt uppdrag väcker stort intresse och engagemang. Det är av stor vikt att de lokala politiska församlingarna har rätt förutsättningar, stabil lagstiftning och trygghet i att utföra sina uppdrag att luta sig mot.

  Herr talman! Demokratin är inte ett tillstånd man uppnår en gång för alla. Det är en daglig praktik. Den praktiken utövas lika mycket i en kommunfullmäktige som här i kammaren där vi befinner oss just nu.

  Nu lever vi i en tid där sociala medier ibland belönar det högljudda framför det genomtänkta och det provokativa framför det konstruktiva. Det skapar en dragning i politiken, inte bara nationellt utan på alla nivåer, mot att synas snarare än att leverera och mot att skapa konfrontation snarare än att lösa problem.

  Den lokala demokratin är inte en symbolfråga. Den är grunden för allt annat, och den förtjänar politiker som ser sitt uppdrag för vad det är: ett förtroende från medborgarna, inte en scen för dem själva.

  Om förtroendet för politiken eroderar, om medborgare vänder sig bort i uppgivenhet, om unga ser på en debatt, lokal som nationell, och drar slutsatsen att det inte finns någon mening med den, då skadas något mer än ett parti eller en mandatperiod. Då skadas det system som vi tillsammans har ett uppdrag att vårda, som förtroendevalda och som medborgare.

  Herr talman! Avslutningsvis vill jag passa på att rikta ett stort tack till dig som engagerar dig i politiken lokalt och regionalt. Det är förtroendevalda som varje dag bär ett ansvar för skolan, för äldreomsorgen och för att vägen är snöröjd när människor ska till jobbet. Det är många gånger på den lokala nivån, i kommun- och regionfullmäktige, som de beslut fattas som är närmast medborgarna runt om i vårt avlånga land. Den lokala demokratin är en viktig del av vårt samhälle. Vi gör vår del nationellt. Den lokala nivån gör sin del för sin kommun och sin region men med Sveriges bästa för ögonen.

  Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

  2026-02-25 09:43:32

  

  Oskar Svärd

• Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3 i detta betänkande.

  Jag tänkte prata om den reservation vi från mitt parti har i detta betänkande, men jag blev lite inspirerad av tidigare talare och vill först och främst säga att man när man pratar om kommuner och regioner verkligen behöver betona att hjärtat i vår demokrati är alla de tusentals fritidspolitiker som inte, som vi i riksdagen, har förmånen att få hålla på med politik som sysselsättning på heltid.

  De väljer att lägga stora delar av kvällar, helger och fritiden på att engagera sig politiskt och bidrar därmed till att vår demokrati stärks och utvecklas i hela landet. Detta gäller även alla de tjänstepersoner som utför politiska beslut i kommuner och regioner och uträttar det som vi politiker syftar till att genomföra.

  Nu tänkte jag prata om det som berör min reservation i betänkandet.

  Herr talman! På 1980-talet var Sverige ett av de länder som visade vägen i kampen mot apartheid. Efter att domstolar hade satt stopp för kommunala bojkotter mot Sydafrika tog riksdagen ansvar och stiftade en lag, kallad Sydafrikalagen. Den gav kommuner och regioner, eller landstingskommuner som det hette då, rätten att bojkotta sydafrikanska varor och tjänster. Skälet och syftet var tydligt: Skattebetalarnas pengar skulle inte användas till att stödja ett brutalt apartheidsystem. Sydafrikalagen gällde mellan åren 1986 och 1993. Nelson Mandela och andra har vittnat om att bojkotterna bidrog till att stärka motståndet mot apartheid och till att det kom att upphöra.

  I dag ser vi hur demokratin hotas i vår omvärld, och det finns nya grymma exempel på stater som bryter mot internationell rätt, ockuperar andra länders territorier och begår allvarliga brott mot mänskliga rättigheter.

  Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, den som vi i går uppmärksammade fyraårsdagen av i kammaren, har resulterat i omfattande och väldokumenterade rapporter om krigsbrott och brott mot mänskligheten. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, FN och olika människorättsorganisationer har samlat bevis för systematiska övergrepp mot civilbefolkningen.

  I december 2023 anmälde Sydafrika Israel till den Internationella domstolen, ICJ. Sydafrika menar att Israel begår folkmord i Gaza, och flera andra länder har ställt sig bakom anklagelsen.

  Sedan 1975 ockuperas stora delar av Västsahara av Marocko.

  Herr talman! Utöver dessa exempel upprörs vi dagligen av våldsamma krigsscener, omfattande förödelse och allra mest över hur barn drabbas av krig, svält och död.

  Trots detta är det inte lagligt för svenska kommuner och regioner att agera solidariskt och vägra att upphandla från de ansvariga staterna. Kommunallagen innebär nämligen att varje sådant beslut kommer att upphävas av en förvaltningsdomstol om någon överklagar det. Det har vi också sett exempel på de senaste åren.

  Enligt Vänsterpartiets mening är det hög tid att uppdatera lagstiftningen, och det är därför vi föreslår att en ny solidaritetslagstiftning liknande den tidigare Sydafrikalagen ska införas. En sådan lag skulle kunna ge kommuner och regioner rätt och möjlighet att med hänvisning till internationella beslut avstå från att handla med stater som bryter mot folkrätten.

  Vi anser att kommunmedborgare bör kunna ha en rimlig förväntan på att deras skattepengar inte går till eller understöder stater som bryter mot internationell rätt. I så fall ska givetvis ett sådant beslut i en kommun eller region grunda sig på beslut av till exempel FN eller Internationella domstolen, ICJ, eller en arresteringsorder från ICC.

• Herr talman! Det är årsmötestider runt om i Sverige, både i politiska partier och i olika föreningar. Många av oss far runt i landet och deltar i dessa möten. Jag var på ett sådant möte i går i Frödinge bygdegård. Det var nog känslan därifrån som fick mig att svara som jag gjorde när mina barn i morse frågade vad jag skulle göra i dag. Jo, sa jag, jag ska ställa mig i kammaren och ge en kärleksförklaring till Sveriges kommunala demokrati och kommunala självstyre och till alla kommun- och regionpolitiker runt om i landet. De tittade på mig som om jag hade tappat det helt.

  Jag vill verkligen understryka, och jag har hört flera säga så i talarstolen, att det är en kärleksförklaring till det allra finaste, nämligen den lokala demokratin.

  Jag vill dock börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 1.

  Sverige är ett fantastiskt land, men det är också ett land som ser väldigt olika ut beroende på var man befinner sig. För oss i Centerpartiet är det en självklar utgångspunkt att politiken måste spegla denna mångfald.

  Att vara folkvald i en svensk kommun eller region är ett av de finaste uppdragen man kan ha. Det är där demokratin möter vardagen: i skolan, i omsorgen och i planeringen av våra gemensamma livsmiljöer. Men för att det kommunala självstyret ska vara mer än en vacker princip på ett papper, måste kommunerna ha de faktiska förutsättningarna att utföra sina uppdrag. Det kommunala självstyret får inte bara vara en fin rad i vår grundlag, utan det ska ses som själva motorn i vår välfärd.

  För att den motorn ska fortsätta att orka dra, krävs det att vi slutar se kommuner och regioner som underställda filialer och i stället ser dem som de självständiga, innovativa parter de faktiskt är. Därför vill jag i dag särskilt lyfta fram två perspektiv som handlar om just detta: kraften i samverkan och modet att släppa fritt.

  Herr talman! Det första perspektivet handlar om att klara servicen i hela landet genom att differentiera kommunernas ansvarsområden. Vi vet att många små kommuner i dag kämpar med en orimlig administrativ börda. Det handlar om svårigheter att rekrytera specialistkompetens för myndighetsutövning inom till exempel miljöskydd eller att hantera komplext ekonomiskt bistånd. Ibland är de lagstadgade åtagandena helt enkelt för kostsamma eller personalkrävande för en liten organisation.

  Centerpartiet har därför pekat på en frivillig väg framåt, nämligen att låta kommunerna flytta verksamhetsområden som är starkt statligt reglerade till en annan kommun eller till regional nivå, om båda parter är överens. Behåll besluten nära medborgarna i kärnverksamheter som förskola och skola, men avlasta organisationen där det krävs tung specialistkompetens.

  Ett särskilt viktigt perspektiv här är skyddet för de mest utsatta. Genom en differentierad ansvarsfördelning kan vi underlätta för personer som utsätts för våld i nära relationer att söka stöd i en annan kommun än den där de är skrivna. Det är en konkret trygghetsreform som skulle kunna göra skillnad.

  Kritiker säger att befintliga samarbeten räcker. Vi i Centerpartiet säger att det ena utesluter inte det andra. Vi vill ge kommunerna ytterligare ett verktyg i verktygslådan för att säkra välfärden.

  Herr talman! Mitt andra perspektiv handlar om behovet av ett nytt, mer långtgående frikommunförsök.

  På 80-talet vågade vi testa att ge kommunerna större frihet från statliga regler. Det föll väl ut och lade grunden för 1991 års kommunallag. Nu, drygt 40 år senare, är det dags igen. Vi behöver stärka kommunsektorns kapacitet genom att våga pröva nya idéer lokalt. Vi vill se försök med förenklade beslutsprocesser, och särskilt för små kommuner kan vi pröva direktvalda kommunstyrelser.

  Tänk er en organisation där fullmäktige och kommunstyrelse kan fungera som en enhet, likt de gamla kommunalnämnderna. Det skulle minska byråkratin och göra beslutsstegen kortare.

  Vi vill se försök med ett anpassat antal ersättare. Genom att se över antalet kommunala uppdrag kan vi öka delaktigheten och göra det lättare för fler att engagera sig politiskt utan att drunkna i administration.

  Ett nytt frikommunförsök handlar om att ta vara på den innovationskraft som finns i kommunhus från norr till söder och från öster till väster. Det handlar om att låta lokala lösningar på lokala problem få företräde framför fyrkantiga nationella regelverk.

  Herr talman! Sverige behöver en politik som ser potentialen i varje kommundel. Centerpartiets vision är ett Sverige där makten flyttas närmare människor, närmare dem som våra beslut berör. Vi vill ersätta statliga pekpinnar med lokal handlingskraft. Genom att underlätta för kommuner att samverka ger vi dem verktygen att vara robusta. Genom att införa frikommunförsök ger vi dem friheten att vara kreativa.

  Därför, herr talman, yrkar jag bifall till Centerpartiets reservation 1 i betänkandet.

  (Applåder)

  Överläggningen var härmed avslutad.

  (Beslut fattades under § 19.)

• Herr talman! Här sitter man i godan ro och tänker: ”Ett par minuter till ska han väl hålla på.” Men så blev det inte!

  Jag har inga reservationer i det här betänkandet. Det kan se lite tråkigt ut att Miljöpartiet inte skulle ha några formella åsikter om detta, men det betyder ju inte att vi inte har synpunkter på olika saker. Jag tänkte därför ändå prata lite grann, och det kan hända att det tar uppemot sex minuter. Vi får se.

  Jag tänkte börja med att tala lite om det kommunala självstyret, som omnämns redan i 1 kap. 1 § regeringsformen: ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

  Kommuners och regioners rätt att fatta egna beslut och att ta ut skatt har utvecklats över lång tid och har efter hand blivit alltmer omfattande. Det vi kallar välfärdsstaten har kommit att ta alltmer plats i regioner och kommuner både ekonomiskt och i vardagen för många människor. Skola, vård och omsorg har helt enkelt vuxit i betydelse.

  Samtidigt, och en aning paradoxalt, har den statliga styrningen blivit mer detaljerad. Det är möjligt att man kan säga att även vi som lagstiftare bidrar till detta med nya krav på det kommunala styret. Dessutom bidrar våra myndigheter med ännu fler detaljer.

  Vi har på senare tid också haft en diskussion om hur den kommunala vetorätten ska utformas så att statliga intressen inte kommer i kläm – för att uttrycka det en aning syrligt. För egen del tänker jag att det kommunala självstyret och den flernivåstyrning det kan innefatta också är en omistlig del av vår självständighet och vårt rättssystem.

  Herr talman! Flernivåstyrning är ett relativt nytt område, eller rättare sagt har det funnits länge men inte diskuterats inom forskningen förrän egentligen på 90-talet. Det blev för svensk del också mer aktuellt i samband med EU:s utvidgning, när vi blev medlemmar för drygt 30 år sedan.

  Vi har alltså en struktur med fyra nivåer med sina respektive förutsättningar: kommun, region, nation och EU, och då är samordning förstås i någon mening A och 0. Förhållandet mellan EU och nationer och regioner är ett område, och man kan säga att den subsidiaritetsprövning som görs här i riksdagen av förslag till rättsakter är en del av den samordningen.

  Ett annat exempel på nationell och internationell nivå är klimatanpassning och klimatarbete mer generellt. I Sverige tillförde den förra regeringen medel till stöd för kommunalt arbete med klimatanpassning genom att finansiera ett antal tjänster för just samordning på länsstyrelserna runt om i Sverige. Det var inga stora summor, men det räckte till en eller ett par personer i varje region som kunde hjälpa kommunerna att utveckla och komma igång med olika former av klimatanpassningsåtgärder.

  Personligen tycker jag dels att det var olyckligt att dessa stöd togs bort, dels att de i sig pekar på just den samordnande roll som krävs för att styrning på flera nivåer ska vara effektiv och till nytta.

  Andra initiativ som dök upp under 2000-talets första decennier var att städer, framför allt stora sådana, i hela världen gick samman för att skynda på klimatutvecklingen baserat på både en vilja att bidra och en insikt om att nationella strategier och lagstiftning visserligen är bra men att verkstad skapas lokalt. Stockholm var en av de städer som tidigt deltog i det så kallade C40-samarbetet.

  Detta engagerade inte minst några av de riktigt stora filantropiska organisationerna, som Rockefeller Foundation, Bloomberg Philanthropies och på lite närmare håll Realdania i Danmark. Det ledde till ett samarbete som nu omfattar 100 städer som gemensamt och var för sig minskat sina utsläpp med betydande volymer.

  Herr talman! Apropå frikommunsförsöken, som det ju också finns en motion om och som beretts i betänkandet, genomfördes för drygt tio år sedan en ”devolution” i Storbritannien, där en mängd befogenheter överfördes från staten till staden Manchester – eller egentligen Greater Manchester, alltså något slags Stormanchester.

  Ett av de mer iögonfallande resultaten av detta är att den därmed mer lokala styrningen inom hälsoområdet skulle kunna bidra till förbättringar av den lokala hälsan. Sedan förändringen genomfördes har förväntad livslängd i Greater Manchester ökat. Det kanske inte är något bra mått, men ändå. Det finns förstås flera tänkbara förklaringar till detta, men det är ändå intressant att det dyker upp. Resultaten har publicerats i The Lancet, som många säkert känner igen som en av de mest respekterade tidskrifterna inom hälsa och medicin.

  Herr talman! I betänkandet finns också en redovisning av hur symmetrisk respektive asymmetrisk ansvarsfördelning kan användas. Den symmetriska innebär att alla organ på samma nivå, till exempel kommuner, har samma ansvar att tillhandahålla service till sina invånare. Den asymmetriska innebär således att det i vissa fall kan vara möjligt att så att säga lägga ut verksamhet exempelvis till en grannkommun med bättre förutsättningar. Detta kan framför allt vara aktuellt för kommuner med begränsat befolkningsunderlag. Det har vi hört lite grann om tidigare.

  Det här har utretts i olika sammanhang, och utskottet har i avvaktan valt att inte ta ställning för några tillkännagivanden så länge det pågår beredning av avlämnade utredningar. Jag tänker att vi inte har sett den färdiga kartan än och att det kan tillkomma fler sådana avtal.

  Herr talman! Försöksverksamhet är i regel ett bra sätt att testa något nytt. Vi i Miljöpartiet har bland annat föreslagit att testa rösträtt för 16-åringar i några kommuner och regioner för utvärdering och eventuella justeringar innan det kan införas i större skala över hela landet. Jag ber att få återkomma till detta i ett annat anförande i närtid, som man brukar säga.

• Herr talman! Vi är många riksdagsledamöter som på olika sätt är engagerade i den kommunala och regionala politiken även om vår huvudsakliga tid spenderas på den nationella nivån.

  I måndags ledde jag som ordförande för Kramfors kommunfullmäktige vårt första sammanträde detta år. Vid det sammanträdet beslutades om en sänkning av antalet ledamöter och ersättare. De två huvudsakliga skälen var anpassning utifrån befolkningsminskningen och svårighet att rekrytera förtroendevalda. Jag har noterat i både traditionella medier och sociala medier att det runt om i Sverige har fattats liknande beslut det senaste halvåret.

  I många kommuner är detta en nödvändig förändring, men den är naturligtvis beklaglig inte minst eftersom den kommunala demokratin och de beslut som fattas på lokal nivå är så avgörande för de delar av välfärden och samhällsbygget som för det allra mesta är närmast medborgarna. Det handlar om var skolor ska finnas, och det gäller hemtjänstens villkor, bygglov, sanktionsavgifter och investeringar i vanätet med mera.

  Herr talman! Vi skulle behöva bli fler förtroendevalda i kommuner och regioner, men tyvärr ser verkligheten ut som den gör. Det finns dock en grupp som faktiskt i mångt och mycket bär upp den demokratiska ryggraden i den lokala demokratin, och det är våra äldre och seniorer. Detta gäller både politiska förtroendeuppdrag och inom föreningslivet – inom hembygdsföreningar och i idrotten, funktionsrättsföreningar, trossamfund och mycket mer.

  Vi socialdemokrater vill stärka de äldres deltagande i den lokala demokratin. Därför föreslår vi i år, precis som tidigare år, att varje kommun och region ska inrätta ett obligatoriskt pensionärsråd. Målet med ett sådant råd är att stärka äldres inflytande och insyn i frågor som rör deras levnadsförhållanden och som behandlas på den kommunala nivån. Vi vill däremot inte i detalj reglera hur råden ska utformas, utan det sker bäst lokalt. Vi menar dock att kontinuerlig och systematisk dialog med pensionärsorganisationer och kommunala representanter är av stor vikt för att tillgodose den äldre gruppens behov. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 4.

  Det här är ett betänkande som förra året innehöll betydligt fler reservationer. I brist på många reservationer hade jag tänkt hålla en liten principiell utvikning här, eftersom jag har anmält sex minuters talartid. Sedan såg jag dock ärendelistan och talarlistan i övriga ärenden och såg plötsligt ett akut behov av att effektivisera kammarens arbete, och eftersom Oskar Svärd så förtjänstfullt drog många av de principiella frågor som vi har samma bild av utmaningarna kring tackar jag för ordet redan nu.

  2026-02-25 09:48:59