Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar

Debatt i text

• Fru talman! Sverigedemokraterna brukar säga att regler ska vara regler. Den som lämnar en felaktig uppgift ska möta konsekvenser, och den som missköter sina skyldigheter ska ställas till ansvar. Det brukar inte finnas särskilt mycket förståelse eller utrymme för förklaringar när Sverigedemokraterna talar om arbetslösa, sjuka eller människor som söker ekonomiskt bistånd.

  Men när frågan gäller Jimmie Åkesson verkar det vara en annan måttstock som gäller. Det har rapporterats om att ett bolag som kontrolleras av Sverigedemokraterna har köpt en mycket stor del av en bokupplaga från Jimmie Åkessons privata förlag. Hans privata bolag fick alltså intäkterna, och intäkterna är sannolikt – med största möjliga sannolikhet – skatteintäkter. Det är alltså pengar som vi har betalat för att finansiera köpet.

  Det har också rapporterats att Åkesson har underlåtit att anmäla ett styrelseuppdrag till riksdagens register över ledamöternas ekonomiska intressen inom den tid som reglerna kräver.

  Jag vill inte säga att det här omfattas av regeringens nya brottsrubricering, men frågorna gäller något mycket enklare än så: Tycker Mats Hellhoff att det är att visa prov på gott omdöme att en partiledare gör en omfattande privat affär med ett bolag som hans eget parti kontrollerar? Och varför ska reglerna om ekonomisk öppenhet tillämpas strängt på alla andra men behandlas som en administrativ detalj när det är Jimmie Åkesson som inte följer dem?

  2026-06-13 11:45:00

  

  Samuel Gonzalez Westling

• Herr talman! Charlotte Nordström säger att man ska kunna lita på att den som har makt inte missbrukar den. Men såvitt jag förstår, utifrån det vi har hört nu, verkar det framför allt vara ett ansvar som ska utkrävas långt ned i organisationen. När en socialsekreterare eller en handläggare gör fel, då vill regeringen utvidga straffansvaret.

  Men när statsminister Ulf Kristersson personligen utser en nära vän till en av landets mest säkerhetskänsliga befattningar blir ansvaret plötsligt betydligt mer oklart. Det var ändå Ulf Kristersson som valde Henrik Landerholm. Det var Ulf Kristersson som placerade honom närmast sig i frågor som rör Sveriges säkerhet. När allvarliga säkerhetsbrister blev kända fortsatte statsministern att uttrycka sitt förtroende.

  Jag vill vara tydlig med att jag inte talar om det straffrättsliga ansvaret. Det ska självklart avgöras av rättsväsendet. Men jag talar om Ulf Kristerssons politiska ansvar. Regeringen vill nu att en enskild tjänsteperson ska kunna ställas till straffrättsligt ansvar för hur hon använder sin ställning, och då borde ju Charlotte Nordström kunna svara på en betydligt enklare fråga: Vilket ansvar bär Ulf Kristersson för den person han själv valde, för den kontroll som uppenbarligen brast och för att han fortsatte att försvara sin nära vän när problemen redan var kända?

  Eller är det Moderaternas syn att det personliga ansvaret upphör precis när man når statsministerposten?

  2026-06-13 12:05:15

  

  Samuel Gonzalez Westling

• Fru talman! Som jag sa förut tänker jag inte spekulera, fatta några beslut eller ha någon uppfattning om huruvida det som rapporteras i medierna är korrekt, sant, inte sant eller bristfälligt.

  När det gäller synpunkter, kunskap och så vidare tänker jag också avhålla mig från att spekulera i huruvida det är sant att Vänsterpartiet på sina listor har hundratals islamister. Det är också en tidningsuppgift från Expressen. Jag avhåller mig från det.

  2026-06-13 11:49:57

  

  Mats Hellhoff

• Fru talman! Det som Samuel Gonzalez Westling pratar om här är något som förekommer i ett reportage i medierna.

  Huruvida detta har hänt eller inte hänt, huruvida det är brottsligt eller inte brottsligt och huruvida det är moraliskt eller omoraliskt undandrar sig faktiskt min bedömning. Jag avser inte att ta ställning till något som rapporterats i medierna eftersom jag inte vet vad det är som inte har rapporterats i samma reportage.

  När det gäller huruvida alla ska behandlas lika tycker givetvis jag, och alla andra, att alla ska behandlas lika.

  2026-06-13 11:46:55

  

  Mats Hellhoff

• Herr talman! Jag var tydlig med att förslaget gäller hela förtroendeuppdraget och tjänstemannauppdraget, och vi talar här om det straffrättsliga ansvaret.

  Jag är en politiker som inte kastar ur sig en massa saker utan att veta fakta. Jag tar inte upp exempel från andra partier och slänger ur mig dem om jag inte har fakta och vet vad som är sanning och inte. Jag håller mig till ärenden som man resonerar om.

  Ledamoten är väldigt mån om att det ska vara rätt. Varför röstar då ledamoten emot propositionen, som är ett steg för att skärpa de saker som han nämnde?

  Jag ställer frågan igen: Ska det verkligen vara straffritt att medvetet gynna sin vän, sin släkting eller ett eget bolag med offentliga medel bara för att det inte råkar vara myndighetsutövning? Det svaret är Vänsterpartiet och ledamoten skyldiga i riksdagen.

  (Applåder)

  2026-06-13 12:09:55

  

  Charlotte Nordström

• Herr talman! Jag får nog börja med att be om ursäkt på förhand. Det finns en viss risk att jag kommer överskrida den angivna talartiden, vilket jag även gjorde i föregående ärende i den här lördagsdebatten.

  Det är någonting som är märkligt med regeringens syn på ansvar. När en socialsekreterare, en upphandlare eller en handläggare gör fel ska straffansvaret utvidgas. När verksamheten har för lite personal, när arbetsbördan är orimlig eller när ledningen har organiserat arbetet illa talas det betydligt mindre om ansvar.

  När problemen uppstår allra högst upp i staten blir regeringen plötsligt mycket intresserad av olika förklaringar, omständigheter och förståelse. Det är ansvaret nedåt som ska bli hårdare. Ansvaret uppåt förblir märkligt diffust.

  Herr talman! Korruption, maktmissbruk och otillåten påverkan ska naturligtvis bekämpas. Den som använder en offentlig ställning för att berika sig själv, gynna sina vänner eller otillbörligt hjälpa ett företag ska kunna ställas till ansvar. Den som möter en myndighet, en kommun eller en region ska kunna lita på att beslut fattas sakligt, opartiskt och efter samma regler för alla.

  Det är inte där skiljelinjen går. Frågan är om regeringens nya brott missbruk av offentlig ställning verkligen är ett träffsäkert svar eller om det framför allt kommer att göra offentliganställda mer rädda att fatta svåra beslut.

  Vänsterpartiets bedömning är att bestämmelsen är för bred och för otydlig. Regeringen hänvisar till att det krävs en särskild avsikt att ge någon en otillbörlig förmån eller att otillbörligt missgynna någon. Men flera av remissinstanserna har ändå varnat för osäkerhet, defensivt beslutsfattande och längre handläggningstider, inte minst i komplicerade ärenden där ett beslut ofrånkomligen gynnar någon och missgynnar någon annan.

  Regeringen vill framstå som handlingskraftig, men risken är att resultatet blir en räddare, långsammare och mindre handlingskraftig förvaltning.

  Herr talman! Det finns dessutom en anmärkningsvärd lucka i regeringens förslag. Propositionen handlar om tjänstemannaansvar. Den handlar däremot inte om de konkreta förslag mot korruption som lades fram av samma statliga utredning.

  Det är värt att påminna om historiken. När regeringen tillträdde lade den ned den breda utredning om korruption och otillåten påverkan som redan hade påbörjats. Regeringen sa att man skulle göra omtag. Senare tillsattes en ny, mer straffrättsligt inriktad utredning. Den fick i uppdrag att se över både korruptionslagstiftningen och tjänstefelsansvaret.

  Utredningen granskade mutbrotten. Den behandlade handel med inflytande. Den behandlade trolöshet mot huvudman och annat förtroendemissbruk. Den lämnade förslag om hur korruption i Sverige och i internationella affärsförbindelser skulle kunna bekämpas effektivare.

  När regeringen nu går vidare väljer man dock ut just den del som innebär ett bredare straffansvar för tjänstepersoner. Förslagen mot korruption finns inte med, och det är en otroligt märklig prioritering. Regeringen hade kunnat börja med att stärka lagstiftningen mot mutor, vänskapskorruption, förtroendemissbruk och otillbörliga ekonomiska intressen. I stället började man med att lägga ett större straffrättsligt ansvar på den enskilde offentliganställda. Det här säger en hel del om var regeringen helst letar efter ansvar.

  Hoten mot den offentliga förvaltningen är verkliga. Socialsekreterare hotas för att ändra beslut. Tjänstepersoner utsätts för trakasserier och otillåten påverkan. Kriminella nätverk försöker infiltrera myndigheter, få tillgång till känsliga uppgifter och använda välfärdens verksamheter för egna syften.

  Samtidigt har den offentliga verksamheten blivit alltmer byråkratisk. Alltmer tid går åt till att dokumentera, rapportera och kontrollera. Allt mindre tid finns kvar till själva arbetet.

  Regeringen svarar inte genom att ge den hotade socialsekreteraren ett bättre skydd. Man svarar inte genom att stärka myndigheternas arbete mot infiltration. Man svarar inte genom att ge verksamheterna tillräckligt med människor, tid och kunskap. Man svarar genom att utvidga straffansvaret för samma tjänstepersoner som ska försöka få verksamheten att fungera.

  Den socialsekreterare som hotas av ett kriminellt nätverk ska alltså också behöva fundera över om hon själv riskerar att bli föremål för en brottsutredning. Det är helt och hållet bakvänt.

  Herr talman! Det finns redan i dag ett omfattande ansvarssystem. Den som tar emot mutor, stjäl, bedrar eller förskingrar pengar kan dömas för det. Det finns ansvar för tjänstefel. Det finns disciplinära och arbetsrättsliga åtgärder. Det finns granskning genom JO, JK och revision.

  Det här betyder inte att allt fungerar helt perfekt. Självklart finns det människor som missbrukar sina positioner och som inte upptäcks i tid. Men regeringens bild av en offentlig förvaltning där människor kan göra nästan vad som helst utan att ställas till ansvar stämmer inte.

  Regeringen undviker den absolut viktigaste frågan: Varför blir det fel?

  Ibland blir det fel därför att någon medvetet missbrukar sin makt, men ibland blir det fel därför att en socialsekreterare har dubbelt så många ärenden som en människa rimligen kan hantera eller därför att en nyanställd handläggare inte har fått någon ordentlig introduktion. Det kan bli fel för att reglerna blivit alltmer komplicerade samtidigt som tiden blivit allt knappare eller därför att verksamheten har skurits ned år efter år, och den erfarna personalen har helt enkelt bara gett upp och slutat.

  Först skär politikerna ned verksamheten, och sedan ökar de kraven. När någonting går fel pekar de på den enskilda anställda och frågar varför hon inte gjorde ett bättre arbete. Det är inte ett seriöst ansvarsutkrävande. Det är att flytta ansvaret från dem som har makten till dem som tvingas hantera konsekvenserna.

  Ansvar måste också kunna utkrävas hos chefer, myndighetsledningar och politiker, det vill säga de som beslutar om bemanning, resurser och arbetsvillkor. Annars blir tjänstemannaansvaret ännu ett sätt för makten att kunna skydda sig själv.

  Herr talman! Flera tunga remissinstanser har varnat för att förslaget kan göra tjänstepersoner mer försiktiga och defensiva. De kan dra sig för att delta i komplicerade ärenden. De kan undvika att fatta svåra beslut. Handläggningstiderna kan bli längre, och det kan bli svårare att rekrytera erfaren personal.

  Det finns dessutom en risk att misstag döljs i stället för att rättas till. En fungerande organisation behöver anställda som vågar säga: Det här blev fel – nu rättar vi till det och ser till att det inte händer igen. Men om varje erkännande av ett misstag kan bli början på en brottsutredning förändras beteendet. Då skyddar människor sig själva i stället för verksamheten. Då får vi fler dokument, fler ryggar fria och fler försiktiga icke-beslut. Men vi får inte nödvändigtvis en bättre offentlig verksamhet.

  Regeringens tal om ansvar blir särskilt ihåligt när man ser hur ansvaret hanteras högst upp i staten. Statsministern utsåg en nära personlig vän till en av landets mest säkerhetskänsliga befattningar. Personligt förtroende kan aldrig ersätta kontroll, säkerhetsprövning och politiskt ansvar. När allvarliga säkerhetsbrister blev kända fortsatte statsministern att uttrycka sitt förtroende.

  Det straffrättsliga ansvaret ska avgöras av rättsväsendet, inte här i riksdagens talarstol. Men det politiska ansvaret kan vi diskutera. Vem ansvarade för tillsättningen? Vem ansvarade för kontrollen? Och vem tog ansvar när bristerna blev kända? Det var statsministern som gjorde utnämningen. Det går inte att reducera detta till att det handlar om någon annans enskilda misstag.

  Det här behöver inte vara korruption i straffrättslig mening. Men det väcker frågor om vänskapsrekrytering, omdöme och ansvar. Det är precis sådana gränsdragningar som ett seriöst förebyggande arbete mot korruption måste våga granska.

  Samma sak gäller jäv och opartiskhet.

  Regeringen har nyligen beslutat om stöd till en stiftelse där en nära anhörig till statsministerns hustru sitter i styrelsen. Statsministern deltog själv vid regeringssammanträdet. Statsministerns kansli har sagt att han inte varit involverad i frågan på detaljnivå.

  Men jäv handlar inte bara om att någon bevisligen har påverkat ett beslut. Det handlar också om förtroende. Medborgarna i det här landet ska inte behöva undra om familjeband eller privata nätverk har påverkat hur offentliga pengar fördelas. Den som har en nära personlig koppling till ett ärende bör inte delta vid beslut – inte därför att vi på förhand slår fast att ett brott har begåtts utan därför att den offentliga makten måste tåla insyn och hålla tydliga gränser mellan offentliga beslut och privata relationer. Även detta är en fråga om att förebygga korruption, inte bara lagföra den när skadan redan har skett.

  Frågan om ansvar och öppenhet gäller också Jimmie Åkesson. Det har rapporterats att ett bolag som kontrolleras av Sverigedemokraterna gjort en omfattande affär med Åkessons privata förlag. Det har också rapporterats att styrelseuppdrag inte anmäldes till riksdagens register över ledamöternas ekonomiska intressen inom den tid som reglerna kräver.

  Vi har också fått höra att det finns misstankar om att man har använt pengar på ett väldigt olämpligt sätt. Man har angett att det handlat om evenemang, representation, när det egentligen kan ha handlat om rena fyllefester för Jimmie Åkesson och hans kompisar.

  Jag påstår inte att detta utgör korruptionsbrott eller omfattas av regeringens nya bestämmelse. Men det rör frågor som ligger nära korruptionsförebyggande arbete: gränsen mellan privata ekonomiska intressen och politiska organisationers resurser, risken för intressekonflikter och allmänhetens möjligheter att få insyn i vilka ekonomiska åtaganden en ledande politiker har.

  Riksdagens ekonomiska register finns inte som dekoration, utan det finns för att väljarna ska kunna granska oss. Det finns för att förebygga intressekonflikter och skydda förtroendet för demokratin.

  Den enskilda handläggaren ska enligt regeringen möta ett bredare straffansvar. Då kan inte frågor om ekonomisk öppenhet hos en av landets mäktigaste partiledare behandlas som administrativa detaljer. Ansvar kan inte vara stenhårt nedåt och lite mjukt och fluffigt uppåt. Regler kan inte vara regler bara för andra. Och en regering som påstår sig vilja bekämpa maktmissbruk kan inte samtidigt lämna de konkreta förslagen mot korruption utanför den här propositionen.

  Herr talman! Det nya brottet har dessutom ett mycket konkret problem: Vad händer när en tjänsteperson måste avvika från ett regelverk för att skydda ett tvingande samhällsintresse?

  Region Stockholms upphandling av ambulanshelikoptrar visar på problemet. Regionen riskerade att stå utan nödvändiga transporter för patienter med livshotande tillstånd. Direktupphandlingen bedömdes vara otillåten, men avtalet fick bestå eftersom människors liv och hälsa vägde tyngre.

  En tjänsteperson kan i en sådan situation medvetet ha avvikit från reglerna. En leverantör kan ha gynnats och andra missgynnats. Men syftet var inte att hjälpa en vän eller berika sig själv; syftet var att rädda liv.

  Nu försöker regeringen påstå att sådana situationer kan hanteras genom kravet på särskild avsikt och genom framtida domstolspraxis. Men, herr talman, straffrätten ska vara tydlig, och den måste vara förutsebar. Den som i ett akut läge fattar ett beslut för att skydda människors liv och hälsa ska inte behöva vänta i flera år för att få veta om domstolen faktiskt förstod situationen. Om brottet införs måste det därför finnas en uttrycklig ventil för tvingande samhällsintressen.

  Herr talman! En stark demokrati behöver en offentlig förvaltning som präglas av saklighet, opartiskhet och ansvar. Men den behöver också tjänstepersoner som vågar göra sitt arbete – som vågar fatta svåra beslut, rapportera missförhållanden, erkänna och rätta till misstag och agera när människors liv eller hälsa står på spel.

  Korruption och medvetet maktmissbruk ska bekämpas. Men då måste regeringen också behandla korruption – inte lägga ned en bred utredning om företeelsen, lägga konkreta förslag mot korruption åt sidan och nöja sig med att utvidga straffansvaret för dem som arbetar längst ut i den offentliga verksamheten.

  Åtgärderna måste vara träffsäkra. De måste omfatta mutor, intressekonflikter, vänskapskorruption, förtroendemissbruk och otillbörligt inflytande. Och ansvaret måste gälla lika för handläggaren, myndighetsledningen och den politiska ledningen. Det är jämlikheten inför reglerna som skapar förtroende, inte ett system där den som har minst makt får det hårdaste ansvaret och den som har mest makt får de bästa förklaringarna.

  Vänsterpartiet motsätter sig därför införandet av brotten missbruk av offentlig ställning och grovt missbruk av offentlig ställning. Om riksdagen ändå inför dem måste lagstiftningen åtminstone innehålla ett tydligt undantag för situationer där ett tvingande samhällsintresse står på spel.

  Jag yrkar bifall till reservation 2.

• Fru talman! Jag tyckte inte att det var ett tillräckligt tydligt svar. Det är inget som besvarar frågan.

  Jimmie Åkessons privata företag gjorde en omfattande affär med ett bolag som kontrolleras av det parti som han själv leder; det måste väl sägas vara ställt bortom rimligt tvivel att det förhåller sig på det sättet. Det privata företaget fick pengarna, och det var partiet som tog kostnaden med skattebetalarnas pengar.

  Frågan är vad ledamoten tycker. Vi kan leka med ledamotens egna ord om att han inte riktigt vet vad som stämmer. Vi kan säga så här: Om det nu skulle stämma – vi ponerar det – visar det här på gott omdöme? Ja eller nej? Det borde Mats Hellhoff kunna svara på.

  Om Sverigedemokraterna verkligen menar att regler ska gälla alla och att det ska finnas regler – varför anmäldes då inte styrelseuppdraget inom den tid som riksdagens regler kräver? Har Mats Hellhoff kritiserat Jimmie Åkesson för detta?

  Det blir lite komiskt. När en arbetslös människa lämnar en uppgift för sent ser Sverigedemokraterna ett systemproblem och kräver extrem kontroll, hårda sanktioner och hårdare regler. Men när Jimmie Åkesson gör det kan man tydligen låta det glida undan lite grann, för ingenting får hota den store ledaren. Det är lite grann den uppfattning jag får: När Jimmie Åkesson ägnar sig åt det som de allra flesta skulle säga är korruption ska han kunna komma undan med det. Det är inte en konsekvent syn på ansvar. Det är en klassmässig dubbelmoral där reglerna är hårdast för dem som har minst makt och mjukast för den som leder Sverigedemokraterna.

  2026-06-13 11:47:53

  

  Samuel Gonzalez Westling

• Herr talman! I dag debatterar vi som sagt straffrättsligt tjänstemannaansvar. Vi har i dag ett straffrättsligt ansvar för tjänstefel som är kopplat till fel i myndighetsutövning.

  År 1975 genomfördes den så kallade ämbetsmannareformen, som innebar en betydande avkriminalisering och en avveckling av det dåvarande tjänstemannaansvaret. Genom de nya reglerna om myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning begränsades straffansvaret för fel i tjänsten till den del av den offentliga verksamheten som innefattar myndighetsutövning.

  Det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel fick 1989 den utformning det har i dag. Straffansvaret utvidgades då bland annat på så sätt att det nu omfattar åtgärder som vidtagits vid myndighetsutövning, det vill säga inte bara handlingar som självständigt utgör myndighetsutövning utan också åtgärder som står i ett naturligt och nära samband med myndighetsutövning.

  Ledamöter i statliga och kommunala beslutande församlingar omfattas inte av straffansvaret för tjänstefel när de vidtar åtgärder i den rollen. Detta har i huvudsak motiverats med att ansvar för förtroendevalda bör utkrävas politiskt och inte rättsligt.

  Herr talman! Vi kristdemokrater har länge arbetat för att tjänstemannaansvaret ska utvidgas. Det handlar i grunden om samhällets tilltro till myndigheterna och staten. Arbetet mot korruption måste stärkas, och det är ett steg i rätt riktning. Att tjänstemannaansvaret nu utvidgas är avgörande för att stävja gängkriminella, som alltför ofta söker sig till myndigheter och myndighetspersoner för att infiltrera eller få tillgång till information.

  För att någon ska dömas för tjänstefel krävs att en åtgärd har vidtagits vid myndighetsutövning. I dagsläget händer det att missbruk sker utan samband med myndighetsutövningen. Sådant missbruk kan exempelvis medföra JO-kritik men resulterar inte i mer handfasta åtgärder. Vi är nog många som har reagerat över det faktum att JO ofta framför kritik – allvarlig kritik mot vissa saker och ting. Men vad händer med den som blir föremål för kritiken? Nada, ingenting! I vissa avseenden kan man till och med säga: Har man inte blivit JO-anmäld har man inte gjort något vettigt arbete.

  Nu stärker vi skyddet för myndighetsanställda som sköter sig, och vi skärper ansvaret för dem som inte gör det. Som offentligt anställd ska man inte känna oro för införandet av de nya bestämmelserna om missbruk av offentlig ställning. Tvärtom ska man se att de närmast utgör ett stöd för att stå emot eventuella påtryckningar, för ramarna vad som är korrekt eller inte blir tydligare för alla offentligt anställda.

  Som har nämnts här i talarstolen är det endast uppsåtligt agerande som ska vara straffbart. Vissa talare har blandat ihop begreppen, tror jag, mellan oaktsamhet och uppsåt. Likaså kan man inte anse att bristande resurser, vilket gör att man inte kan handlägga ett ärende, medför straffansvar. Det blir ju lite märkligt i så fall. I så fall får ansvaret flyttas högre upp. Det kan aldrig landa på den enskilde handläggaren att man har en sådan arbetsbelastning att man inte kan fullgöra sina arbetsuppgifter. Det vore helt orimligt om man skulle straffas för detta som enskild tjänsteman.

  Som sagt: Det är endast uppsåtligt agerande som ska vara straffbart. Misstag i tjänsteutövandet kan alla göra. Om det händer faller agerandet alltså utanför lagens tillämpningsområde. Det finns således ingen anledning till oro för den med goda avsikter.

  Vi är ju ofullkomliga. Vi är inte ofelbara. Alla kan vi göra fel. Jag tror att alla som har jobbat i statlig eller kommunal tjänst någon gång har gjort något misstag. Det kanske är någon som inte har gjort det, men de flesta av oss har i vart fall gjort det. Det är alltså inte sådant som lagen ska träffa, utan det handlar om personer som faktiskt är korrupta eller aktivister eller där det finns andra faktorer som driver enskilda till att tumma på regelverket.

  Brottet missbruk av offentlig ställning ska även omfatta förtroendevalda, vilket ytterligare bör stärka folkets förtroende för den beslutande makten. Det har nämnts tidigare att personer ibland har reagerat på att enskilda politiker har agerat på ett sätt som väcker klander. Men sådant har inte träffat den enskilda politikern tidigare eftersom man har kunnat utkräva politiskt ansvar men inte straffrättsligt ansvar. Men nu ändras detta, som sagt.

  Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

  (Applåder)

• Herr talman och kära uthålliga kollegor, denna soliga lördag! Miljöpartiet delar regeringens uppfattning att korruption, maktmissbruk och otillåten påverkan i offentlig verksamhet måste bekämpas kraftfullt. Just därför måste lagstiftningen vara träffsäker, rättssäker och proportionerlig. Vi menar att det här förslaget inte lever upp till de kraven.

  Vi är inte ensamma om att mena det. Flera remissinstanser har mycket tydligt avstyrkt förslaget. TCO, LO och Saco framhåller att det redan i dag finns ett väl etablerat system för ansvarsutkrävande genom straffrätt, arbetsrätt, disciplinansvar och tillsyn. Dagens problem i offentlig verksamhet löses därför inte genom att flytta över ett större straffrättsligt ansvar på enskilda tjänstepersoner. Tvärtom riskerar fokus att flyttas från bristande organisation, otillräckliga resurser och svaga kontrollsystem till den enskilda handläggaren.

  Vi delar de här remissinstansernas kritik mot det nya brottet missbruk av offentlig ställning. Vi menar att regeringens föreslagna bestämmelse är för vid och otydlig. Den riskerar att skapa osäkerhet om vilka handlingar som faktiskt är straffbara och öppnar för svåra gränsdragningar. Vi menar att det inte är en hållbar väg i straffrätten.

  LO och Saco varnar för att förslaget blir oproportionerligt i förhållande till de problem som utredningen har identifierat, och TCO pekar på risken för godtyckliga bedömningar och ett större tryck på rättsväsendet.

  Miljöpartiet ser också allvarligt på de praktiska konsekvenser som flera remissinstanser lyfter. TCO och Saco varnar för att ett utökat straffansvar kan leda till ökad rädsla, till större försiktighet och till att en tystnadskultur växer fram på fler arbetsplatser. Det riskerar i sin tur att ge längre handläggningstider, mer detaljstyrning och sämre möjligheter att rekrytera och behålla kompetent personal i offentlig sektor.

  En stark demokrati behöver självständiga och professionella tjänstepersoner som vågar använda sin kunskap och sitt omdöme, inte en ordning som driver fram tystnadskultur och defensivt beslutsfattande.

  Miljöpartiet vill stärka tilliten till det offentliga genom förebyggande arbete mot korruption, bättre kontrollmekanismer, starkare skydd mot otillåten påverkan och goda förutsättningar för offentliganställda att göra rätt från början. Det är en bättre väg än att införa en bred och otydlig straffbestämmelse.

  Herr talman! Vi anser alltså att hela propositionen bör avslås. Vi har också ställt oss bakom reservation 2, där avslag på vissa delar föreslås. Men med det sagt yrkar jag bifall till reservation 1.

  Överläggningen var härmed avslutad.

  (Beslut skulle fattas den 15 juni.)

  2026-06-13 12:43:55

• Herr talman! Charlotte Nordström svarade inte på frågan om Ulf Kristerssons ansvar. Hon talade om något helt annat. Jag tycker att det här är högst relevant och hör ihop med den här debatten. Det var inte Henrik Landerholm som utsåg sig själv, utan det var Ulf Kristersson som utsåg honom. Det här är inte det enda tillfället då ansvaret helt plötsligt försvinner när det kommer nära statsministern.

  Ulf Kristersson deltog också vid ett regeringssammanträde där stöd beslutades till en stiftelse vars styrelse inkluderade hans egen svägerska. Då sa statsministern att han inte kände till det. Varför har inte regeringen fungerande rutiner för att upptäcka en så nära familjekoppling när offentliga pengar ska fördelas?

  Moderaterna vill att den enskilda tjänstepersonen ska ha en skyldighet att ha kontroll. Hon ska förstå regelverket, hon ska upptäcka intressekonflikterna, hon ska göra rätt även i svåra situationer. Men när statsministern själv utser en nära vän eller deltar i ett beslut med familjekoppling får vi höra att han inte visste. Det var någon annan som beredde ärendet. Ansvaret ligger någon annanstans.

  Det här håller inte. Antingen gäller det personliga ansvaret också Ulf Kristersson, eller så är regeringens och Charlotte Nordströms tal om ansvar bara någonting man använder mot människor som har mindre makt.

  2026-06-13 12:08:12

  

  Samuel Gonzalez Westling

• Herr talman! Vi debatterar ju i dag regeringens proposition om ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar.

  Centerpartiet delar regeringens ambition att bekämpa korruption, maktmissbruk och otillåten påverkan. Men en god ambition är inte alltid en garanti för god lagstiftning. I den här propositionen ser vi tyvärr ett exempel där regeringen i sin iver att visa handlingskraft presenterar ett förslag som är ogenomtänkt och rättsosäkert och som riskerar att orsaka mer skada än nytta.

  Regeringens förslag kretsar kring införandet av ett nytt gradindelat brott, missbruk av offentlig ställning. Avsikten är att täppa till de luckor som finns i dagens lagstiftning, där ageranden som inte sker vid direkt myndighetsutövning kan falla utanför det straffbara området. Det är lovvärt.

  Problemet är att förslaget är alldeles för brett och otydligt. Flera tunga remissinstanser – Brottsförebyggande rådet, Svea hovrätt och inte minst Lagrådet – har varnat för att bestämmelsen är så vag att den riskerar att strida mot legalitetsprincipens grundläggande krav på förutsägbarhet. När inte ens landets främsta jurister kan avgöra var gränsen för det straffbara går, hur ska då en enskild socialsekreterare, tillståndshandläggare eller upphandlare kunna göra det?

  Jag vill bemöta det påstående som kommit att det enbart handlar om uppsåtliga brott, så det är alltså ingen fara. Men samtidigt är det så att vi alla förväntas kunna lagen. Om man då säger ”jag visste inte att jag gjorde något olagligt, för det var så luddig lagstiftning” är det inget försvar om man har begått en sådan här gärning. Blanda inte ihop uppsåt och luddig lagstiftning!

  Vi ska också komma ihåg att brott som förskingring, trolöshet mot huvudman, stöld, osant intygande och annat fortfarande finns. Det här är inte ett oreglerat område. I stället finns det uppenbara risker med dagens förslag.

  I stället för att stärka förvaltningen riskerar vi att skapa en rädsla för att göra fel. Det riskerar att bli en tystnadskultur där man inte vågar påtala brister och en försiktighetskultur där handläggningstiderna drar ut på tiden för att ingen vågar fatta svåra men nödvändiga beslut.

  Våra offentliganställda, som varje dag arbetar i medborgarnas tjänst, förtjänar vårt fulla stöd. De verkliga hoten mot vår förvaltning i dag är den organiserade brottslighetens infiltration, den ökande utsattheten för hot och våld mot tjänsteman och den växande byråkratin.

  Det som behövs är ett helhetsgrepp. Vi behöver stärka skyddet för våra offentliganställda. Sedan behöver vi självklart bättre förebyggande arbete och skarpare kontrollmekanismer för att stoppa korruption, inte minst vid offentlig upphandling, som omsätter enormt stora belopp.

  Med risk för en viss ämnesflykt vill jag ta tillfället i akt att nämna skydd av offentligt anställda. Det är det en svaghet att det enbart är poliser som har möjlighet att i vissa situationer med påtaglig risk för våld kunna vara anonyma. Om hela samhället och hela den offentliga sektorn ska bekämpa den organiserade brottsligheten behöver vi skydda fler och mer.

  Att slippa ha sitt namn på det papper som skickas hem med underrättelse om ett beslut, den lagstiftning som vi fick förra året, är inte värt så mycket eftersom någon kan ringa till växeln och fråga vems namn som står på beslutet.

  Från Centerpartiets sida kommer vi att driva på för fortsatt skydd. Det handlar om kronofogdar, bygglovshandläggare, brandinspektörer och biståndshandläggare – alla de som behövs i kampen mot den grova organiserade brottsligheten. De behöver vårt skydd också i utsatta situationer.

  Men det behövs samtidigt ett arbete mot infiltration och möjliggörare med kontroller och uppföljning så att brott inte kan begås. Det är därför som riksdagen behöver gå vidare med de konkreta och genomarbetade förslag som utredningen Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel faktiskt lade på regeringens bord, förslag som regeringen av oförklarlig anledning har valt att inte gå vidare med.

  Centerpartiet vill se en smart och tuff rättspolitik som är grundad i kunskap och rättssäkerhet. Regeringens förslag når inte riktigt upp till detta. Det är ett typexempel på symbolpolitik som ser bra ut som rubrik men riskerar att skapa fler problem än det löser.

  Med detta yrkar jag bifall till reservation 2.

  (Applåder)

• Fru talman! Vi debatterar nu betänkandet Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3.

  Vi socialdemokrater delar regeringens oro för utvecklingen inom svensk offentlig förvaltning. Vi ser hur organiserad brottslighet försöker påverka myndigheter och kommuner. Vi ser hur offentliganställda utsätts för hot och trakasserier. Vi ser hur kriminella aktörer försöker infiltrera välfärden och komma åt våra gemensamma resurser.

  Det är allvarliga problem som måste tas på största allvar. Därför är det också viktigt att de åtgärder vi beslutar om faktiskt träffar rätt.

  När jag läser propositionen ställer jag mig en ganska enkel fråga: Vilka problem är det egentligen regeringen försöker lösa? Samtidigt som regeringen talar om korruption, infiltration och otillåten påverkan väljer man nämligen i första hand att gå fram med ett nytt brott som främst riktar sig mot den enskilda tjänstepersonen. Jag är inte övertygad om att det är där de största problemen finns.

  Fru talman! Jag ser tre större utmaningar för svensk offentlig förvaltning: för det första hot, trakasserier och påtryckningar mot offentliganställda, inte minst socialsekreterare och biståndshandläggare, för det andra korruption, infiltration och välfärdskriminalitet samt för det tredje en växande byråkrati som riskerar att minska effektiviteten i offentlig verksamhet. Det är där som förtroendet för staten och våra gemensamma institutioner prövas.

  I justitieutskottet arbetar vi dagligen med frågor om organiserad brottslighet. När jag möter poliser, kommuner och myndigheter runt om i landet är det väldigt få som pratar om behovet av hårdare straff för tjänstepersoner. Man talar om välfärdskriminalitet, infiltration, otillåten påverkan och organiserad brottslighet. Det är där samhällets kraft behöver sättas in.

  Därför har jag svårt att förstå regeringens prioritering. När problemen handlar om infiltration, korruption och organiserad brottslighet väljer regeringen att rikta fokus mot enskilda tjänstepersoner och kommun- och regionpolitiker i stället för mot de kriminella aktörer som försöker påverka den offentliga verksamheten.

  Fru talman! Regeringen menar att införandet av det nya brottet missbruk av offentlig ställning ska stärka förtroendet för offentlig verksamhet. Jag är rädd att effekten kommer att bli den totalt motsatta. Om tjänstemän blir mer rädda att fatta beslut kommer fler beslut att ta längre tid. Om tjänstemän blir mer rädda att göra fel kommer fler kontrollsystem att byggas upp. Om tjänstemän blir mer rädda för anmälningar kommer mer tid att läggas på dokumentation och mindre på verksamhet. Det kommer att bli mer byråkrati och mindre handlingskraft.

  Vi behöver offentliganställda som vågar ta ansvar. Vi behöver tjänstepersoner och politiker som vågar fatta svåra beslut.

  Detta gäller nämligen också våra folkvalda kommun- och regionpolitiker, som varje dag fattar beslut om upphandlingar, välfärd och stora investeringar. Risken med denna lagstiftning är att både tjänstepersoner och förtroendevalda kommer att bli mer försiktiga.

  Fru talman! Jag är inte ensam om den här oron. Flera remissinstanser är kritiska. TCO varnar uttryckligen för att förslaget kan skapa en försiktighetskultur där tjänstepersoner blir mer rädda att fatta beslut och ta ansvar. Jag tycker att det är en invändning som regeringen borde ta på större allvar.

  När jag jobbat med detta förslag har jag blivit kontaktad av personer i kommuner och regioner som arbetar mot välfärdskriminalitet och oseriösa aktörer i offentliga upphandlingar. Flera beskriver en oro för att lagstiftningen ska användas som ett påtryckningsmedel mot dem som granskar och ifrågasätter.

  Jag har fått berättat för mig om kommentarer från företag under granskning i stil med: När den här lagstiftningen träder i kraft den 1 juli är det vi som kommer efter er.

  Risken är att de människor som borde vara offensiva i kampen mot välfärdsbrott blir mer försiktiga. Signalen bakom sådana här uttalanden är tydlig. I en tid då den organiserade brottsligheten aktivt försöker komma åt offentliga kontrakt och offentliga medel behöver vi fler som vågar agera, inte färre.

  Det som också förvånar mig är regeringens prioritering. Den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen tillsatte en utredning om åtgärder mot otillåten påverkan och korruption. Den nuvarande regeringen valde att lägga ned den. Sedan tillsattes en ny utredning, som bland annat föreslog flera skärpta åtgärder mot korruption. Men det är inte de förslagen som regeringen väljer att gå vidare med. Regeringen väljer att gå fram med egna förslag, samtidigt som flera förslag om skärpta åtgärder mot korruption och mutbrott fortfarande ligger kvar i byrålådan.

  Fru talman! Jag vill också kort beröra frågan om tvingande samhällsintresse.

  Region Stockholms upphandling av ambulanshelikoptrar är ett bra exempel. Där konstaterade domstolen att upphandlingsreglerna inte hade följts fullt ut. Om den här lagen går igenom skulle det kunna vara straffbart både för regionstyrelse och för tjänstepersoner. Samtidigt konstaterar domstolen att avtalet måste bestå eftersom människors liv och hälsa står på spel. Det visar att verkligheten är mer komplicerad än teorin.

  Ingen tjänsteperson eller folkvald ska behöva fundera över om ett beslut som fattas för att säkra vård, räddningstjänst eller andra viktiga samhällsfunktioner kan leda till straffansvar. Därför menar vi att lagstiftningen behöver vara tydligare.

  Fru talman! Jag är övertygad om att de flesta svenskar vill se hårdare tag mot korruption, välfärdsbrott och organiserad brottslighet. Det vill vi också. Men då måste vi rikta insatserna mot dem som försöker utnyttja systemen, inte skapa större osäkerhet för dem som jobbar med att försvara dem. Vi behöver fler som står upp mot välfärdsbrott, fler som vågar granska misstänkta upplägg och fler som vågar fatta nödvändiga beslut, inte fler som är rädda att fatta beslut.

• Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i sin helhet.

  Det här är ett viktigt betänkande. Förutom att skärpa minimistraffet för grovt tjänstefel täcker vi nu den lucka i lagstiftningen som uppstod för mer än 50 år sedan då man tog bort det dåvarande tjänstemannaansvaret.

  Vad som möjligen verkade vara ett bra beslut då har visat sig tåla tidens tand allt sämre. 50 år är en lång tid. Samhället har förändrats, den offentliga sektorn har vuxit och brottsligheten har letat sig in i samhällets viktigaste institutioner.

  Det är verkligen hög tid att täppa till denna lucka, som har gjort att man utan att fällas till ansvar till exempel har kunnat gynna vissa leverantörer vid offentlig upphandling, läcka sekretessbelagd information till kriminella nätverk, använda sin position för att gynna närstående, fatta beslut som missgynnar en viss person och hantera bidrag eller skattemedel på ett felaktigt sätt.

  Det är mot den bakgrunden som regeringen nu föreslår ett utökat tjänstemannaansvar genom en ny lagregel: missbruk av offentlig ställning.

  Fru talman! Förslaget om ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar syftar till att stärka skyddet mot maktmissbruk, korruption och otillåten påverkan inom offentlig verksamhet. Detta sker genom ett effektivt system för individuellt ansvarsutkrävande när felaktigheter begås.

  Det är här viktigt att notera skillnaden mellan missbruk av offentlig ställning och tjänstefel. Tjänstefel kräver koppling till myndighetsutövning och kan vara oaktsamt. Missbruk av offentlig ställning kräver uppsåt, alltså avsikt, och omfattar många fler situationer.

  Det nuvarande straffrättsliga regelverket har luckor som riskerar att undergräva förtroendet för den offentliga förvaltningen. Det finns därför ett behov av att utvidga det straffrättsliga ansvaret som tar sikte på missbruk av offentlig ställning och som inte är begränsat till myndighetsutövning.

  Det finns visserligen ett system för individuellt ansvarsutkrävande genom straffrätt, skadeståndsrätt och arbetsrätt. Offentligt anställda står dessutom under granskning av Justitieombudsmannen och Justitiekanslern och i förekommande fall av kommunala revisorer, men det finns ändå ett behov av att vidta ytterligare åtgärder mot den som missbrukar sin offentliga ställning.

  Fru talman! Den straffrättsliga lagstiftning som avser olika typer av missbruk av det offentliga uppdraget är inte i alla delar anpassad till dagens samhälle och dagens förhållanden. En återkommande kritik har gällt att nuvarande straffrättsliga reglering inte träffar fall av missbruk av allmänna medel som inte är myndighetsutövning. Åtgärder i samband med inköp eller offentlig upphandling anses som regel inte vara myndighetsutövning.

  En tjänsteman som gynnar en lokal leverantör på orten, en släkting, en vän eller det egna bolaget utan att det innefattar utbyte, begäran eller erbjudande av en otillbörlig förmån har än så länge kunnat undgå straffansvar. Jag menar att också sådana fall givetvis ska omfattas av ett individuellt straffansvar. Vikten av detta och att stärka förtroendet för den offentliga verksamheten kan enligt min mening inte överskattas.

  Det förtjänar att påpekas att det nya brottet missbruk av offentlig ställning även omfattar förtroendevalda, alltså inte enbart tjänstemän utan även ledamöter i politiska församlingar.

  Slutligen vill jag ta upp några fall som det har rapporterats om i medierna. De flesta har nog hört talas om dem, och en och annan kanske också har irriterat sig på dem. I dessa fall skulle den nya lagen om missbruk av offentlig ställning ha kunnat göra skillnad, om inte under processen så kanske efteråt.

  Jag tänker på Nya Karolinska, inte för att projektet blev dyrt, utan för de delar som rörde upphandlingar, konsulter och eventuella regelavsteg. Den nya lagen hade sannolikt varit mycket relevant här.

  Think Pink-skandalen är ett annat fall. Då handlar det inte främst om företaget utan om eventuella offentliga företrädare som medvetet bortsåg från regelbrott eller gav otillbörliga fördelar.

  Upphandling av journalsystem inom sjukvården är ett tredje fall. Det har väl knappast undgått någon hur upphandling och sjösättande av journalsystem inom hälso- och sjukvården har fått intensiv kritik efter att det visat sig att systemen fungerar mitt emellan dåligt och inte alls. Även här hade den nya lagen, om den funnits tidigare, varit mycket relevant.

• Herr talman! Jag vill börja med att be om ursäkt för att en mobiltelefon var på här. Vi var nyfikna på den medalj som talmannen bär. Vi fick också svar – tack för det!

  Herr talman! Det är viktigt att de människor som är avlönade genom skattemedel, vilket många är i vårt land, gör ett bra jobb. Vi – folket – som betalar skatt kräver att vi får valuta för våra pengar.

  Jag, som har varit statsanställd under mer än halva mitt liv, har inte sällan fått höra från medborgare att de betalar min lön. Ibland har jag kunnat kontra när det visat sig att personer som jag haft att göra med och som varit upprörda också fått sin lön genom skattemedel. Men det är en helt annan historia.

  Med det sagt: Vi är många här i landet som har en offentlig anställning genom jobb i stat, kommun eller region. Men det är inte lärare, poliser och sjuksköterskor som först kommer upp i mitt huvud när regeringen nu vill utvidga det straffrättsliga tjänstemannaansvaret. De nya reglerna kommer inte att träffa de yrkeskårerna. Det är inte ofta någon i dessa yrkeskårer med uppsåt begår tjänstefel. De som däremot nu kommer att få tänka efter lite är de som ska fatta beslut. Det är politiker och tjänstemän som arbetar i till exempel en kommun. Detta är bra.

  Politiker ska vara sådana som man kan lita på. De ska förvalta våra skattepengar, och de ska se till att vi har ett väl fungerande samhälle. De ska inte fuska. De ska inte se till att bekanta eller anhöriga får bra kontrakt med till exempel en kommun. De ska inte sko sig själva genom att runda vissa regelverk vid till exempel upphandlingar.

  Vissa säger att den här skärpta lagstiftningen inte är bra. De menar att den kommer att skrämma bort folk från att ta anställning i till exempel en kommun och att den kommer att få folk att vara rädda för att fatta beslut, signera kontrakt och göra upphandlingar.

  Om du är rädd att du kommer att trilla dit, att du kommer att lockas att sko dig eller att du kommer att vilja hjälpa en kompis genom fusk ska du nog inte ta ett jobb där du hanterar andra människors pengar. Ta inte ett sådant jobb om den lockelsen är för stor!

  Är du osäker på vilket regelverk som gäller får du fråga. Ta reda på vad som gäller så att det inte blir fel! Som har nämnts förut är det en stor skillnad på att göra ett misstag och på att uppsåtligen till exempel sko sig.

  Om du är ambitiös, kan ditt regelverk, har patos för uppgiften och är hederlig har du ingenting att oroa dig för. Lagen slår nämligen bara mot dem som uppsåtligen bryter mot de regler och den lag som vi nu debatterar. Det handlar alltså om att de gör detta med vilja.

  Jag har själv jobbat i över 30 år som tjänsteman, och jag har aldrig varit rädd för att jag ska anmälas för tjänstefel. Jag har varit trygg i min roll som tjänsteman.

  Vi är lite unika och naiva i vårt land. Vi tror inte riktigt att maktmissbruk, korruption och otillåten påverkan förekommer här. Jag kan meddela att det tyvärr gör det. Den här lagen behövs för att komma åt detta. Det är också dags att den träffar alla former av myndighetsutövning. Definitionen av vad myndighetsutövning är skaver lite, i mitt tycke.

  Nu kommer den här nya lagen att täcka in det mesta. Jag tror att det är nyttigt, och jag är övertygad om att det kommer att göra skillnad.

  Med det sagt yrkar jag bifall till propositionen.

  (Applåder)

• Fru talman! I Sverige ska man kunna lita på det offentliga – lita på att beslut fattas sakligt, lita på att skattepengar används rätt och lita på att den som fått makten att fatta beslut för andra inte missbrukar den.

  De allra flesta tjänstemän och förtroendevalda gör ett hederligt, noggrant och opartiskt jobb för att ge god service till medborgarna. De förtjänar respekt, uppskattning och tydliga mandat så att de kan vara trygga i sina beslut. Vi ska också ha ett starkt skydd mot yttre hot och påverkan. Det handlar om att skapa en kultur där tjänstemän i det offentliga vågar kliva fram, ta ansvar och fatta nödvändiga beslut.

  Men låt oss vara ärliga: Det system vi har i dag räcker inte hela vägen. Det finns handlingar som är uppenbart fel, som skadar människor, som snedvrider konkurrens och som urholkar tilliten men som ändå inte träffas av straffansvar. Systemet har luckor, och de luckorna utnyttjas. Det är dessa luckor vi nu täpper till.

  Varje år upphandlas varor och tjänster för över 1 000 miljarder kronor av skattemedel. De pengarna förutsätter att den som fattar besluten verkligen gör det utan baktankar. Ändå vet vi att kriminella aktörer i dag kan infiltrera offentlig verksamhet, berika sig på skattebetalarnas bekostnad och klara sig undan utan straff. Det är en skymf mot varje hederlig tjänsteman och varje skattebetalare, och det är det vi sätter stopp för.

  Herr talman! Regeringen har lämnat ett skarpt förslag till riksdagen om ett bredare och bättre tjänstemannaansvar. Det befintliga tjänstefelsansvaret täcker bara myndighetsutövning, det vill säga formella beslut som direkt rör en enskild. Det fångar inte upp missbruk av skattepengar vid upphandling. Det fångar inte upp kommuner som medvetet sätter sig över domstolsbeslut. Det fångar inte upp det som är ett av de mest alarmerande hoten mot det offentliga, nämligen kriminella aktörer som via kontakter i offentlig sektor köper tjänster och varor från bolag som kontrolleras av brottsliga nätverk. Nu täpper vi igen de luckorna.

  Propositionen föreslår att ett helt nytt brott införs i brottsbalken, nämligen missbruk av offentlig ställning. Det är ett brott som kräver uppsåt. Man måste medvetet bryta mot lagar och regler för att gynna sig själv, hjälpa kriminella eller otillbörligt missgynna någon. Det handlar inte om misstag eller svåra avvägningar i vardagen, utan det handlar om avsiktliga övertramp. Då ska man kunna straffas för det.

  Förslaget täcker tjänstemän och folkvalda. Det täcker handlingar utanför klassisk myndighetsutövning. Ansvaret ska omfatta hela det offentliga uppdraget. Det sänder ett tydligt budskap om att den som missbrukar sin ställning i medborgarnas tjänst ska stå till svars.

  Herr talman! Jag hör oppositionen säga att straffrätt inte är svaret. Vi behöver bättre kontrollmekanismer, mer utbildning och stärkt tillsyn. Ja, det håller jag med om, och det arbetet pågår. Men en kontrollmekanism utan rättslig konsekvens är ett regelverk utan ryggrad. Båda behövs. Det ena utesluter inte det andra.

  Jag hör också argumentet att lagen skapar rädsla bland tjänstemän. Rädsla för vad, egentligen? Den som gör sitt jobb i god tro, som gör svåra avvägningar och fattar beslut under press, den personen träffas inte av det här nya brottet. Det kräver uppsåt. Det är inte misstag vi kriminaliserar, utan det är avsiktliga övertramp vi sätter ett pris på.

  Hos den person där rädslan finns är det fråga om en biverkan av lagen. Det är precis vad lagen är till för. Lagen stärker dessutom de många hederliga tjänstemän som i dag utsätts för otillbörlig påverkan. När reglerna är tydliga blir det också lättare att stå emot. Vi håller vad vi lovar.

  Det här är ett löfte från Tidöavtalet, men det förankrades i ett tillkännagivande från riksdagen redan 2018. Det löftet infriar vi nu.

  Herr talman! Detta är inte en isolerad reform, utan den är en del av ett bredare arbete för att stärka skyddet mot korruption, mot infiltration och mot organiserad brottslighet. EU:s direktiv om bekämpning av korruption fick sin politiska uppgörelse i december 2025, vilket kräver nya åtgärder. Förslagen från utredningen om korruptionsbrotten bereds vidare i Regeringskansliet. Bit för bit täpper vi till luckorna, skärper straffen och ser till att regelverket håller ihop.

  Den som arbetar i medborgarens tjänst ska göra det med integritet. Den som missbrukar sin ställning ska veta att det finns ett pris att betala. Det är inte ett misstroende mot offentliganställda, utan det är ett skydd mot dem.

  Ytterst handlar det om något större än juridik, nämligen om förtroende för staten, förtroende för den offentliga sektorn. Utan det förtroendet fungerar inte vårt samhälle. Ingen ska stå över lagen, inte heller den som har fått makten att fatta beslut för andra.

  Den som missbrukar det offentliga förtroendet ska mötas av ett tydligt personligt ansvar. Så stärker vi tilliten till det offentliga, till rättsstaten och till demokratin. Det är vad medborgaren har rätt att kräva.

  Herr talman! Jag yrkar att riksdagen avslår motionsyrkandena och bifaller utskottets förslag om att bifalla propositionen.

  (Applåder)

• Herr talman! Jag tror att ledamoten hörde exakt vad jag sa. Jag var tydlig i mitt anförande. Ärendet handlar om ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar, och jag säger att det handlar om hela det demokratiska uppdraget.

  Vi tillsätter hederliga – inte heliga – tjänstemän. Vi sätter dit dem som medvetet missbrukar positionen. Det är den frågan om vi debatterar, nämligen det straffrättsliga tjänstemannaansvaret som täcker in både tjänstemän och förtroendevalda – om brottsliga saker har skett, om man uppsåtligen har agerat mot lagen.

  Eftersom ledamoten är mån om att vi ska göra rätt, frågar jag med tanke på att oppositionen vill att det ska vidtas åtgärder men ändå röstar emot regeringens proposition: Anser ledamoten att det verkligen ska vara straffritt att medvetet gynna sin vän, släkting eller sitt eget bolag med offentliga medel, bara för att det inte råkar vara myndighetsutövning?

  2026-06-13 12:06:59

  

  Charlotte Nordström