Bättre möjligheter att utreda brott av unga lagöverträdare och några andra processrättsliga frågor

Debatt i text

• Herr talman! Vi accepterar inte att den allvarliga brottsligheten med koppling till kriminella nätverk tränger allt längre ned i åldrarna. Vi tänker sätta stopp för den utvecklingen. Barn ska skyddas från att utnyttjas och involveras i kriminalitet. Den moderatledda regeringen tar steg efter steg för att stoppa detta – efter den tidigare regeringens åtta år av misslyckande när det gällde att ta hand om barnen.

  Det finns en bild som många av oss känner igen. Det är en bild vi har sett i tidningarna och hört om från poliser. Det är en 13åring eller en 14åring eller ibland någon ännu yngre med ett vapen i handen, inte för att han vill det utan för att någon vuxen har räknat ut att lagen inte riktigt når honom. Det är ingen slump utan en affärsmodell.

  De kriminella nätverken har studerat regelverket. De vet var gränserna går, och de vet att barn under 15 år inte kan lagföras. De har utnyttjat varenda lucka som har lämnats öppen – kyligt, medvetet och utan ett uns av samvete. Det är den verklighet som vi nu ska lagstifta mot. Vi ska se till att täppa till varje sådan lucka.

  Herr talman! Det betänkande som vi debatterar handlar om att ge de brottsbekämpande myndigheterna verktyg som faktiskt fungerar. Ett fokuserat brottsförebyggande arbete är centralt, och brott måste kunna utredas effektivt oavsett gärningspersonens ålder.

  Det behövs effektivare verktyg för att utreda brott som begås av unga lagöverträdare – som begås av barn. I dag kan polisen inleda en så kallad § 31-utredning, det vill säga en utredning av brott begångna av barn under 15 år. Den möjligheten finns, men den har varit för snäv. I för många fall har polisen varit bakbundna. De har inte kunnat klarlägga vad som har hänt, och de har inte kunnat ge socialtjänsten det underlag som den har behövt för att faktiskt hjälpa barnet.

  Nu vidgas den möjligheten. Fler utredningar kan inledas, fler brott kan klaras upp och fler barn kan fångas upp i tid. Polisen får verktyg som husrannsakan, beslag och kroppsvisitation. Dessa ord kan låta kalla när man talar om barn, men vad är alternativet? Alternativet är att ett barn som misstänks ha stulit, innehaft narkotika eller varit delaktig i allvarlig brottslighet ska kunna gå hem utan att man ens får titta i barnets rum. Det alternativet har vi haft, men det fungerar inte.

  I dag kräver lagen att det föreligger särskilda skäl för att dessa verktyg ska få användas mot barn under straffbar ålder. I praktiken har det betytt att polisen inte får agera vid vanliga brott – inte vid stöld och inte vid narkotikainnehav. En 13-åring som har stulit en mobiltelefon har kunnat gå därifrån utan att stöldgodset ens har kunnat återlämnas till offret.

  Vi gör nu regleringen konsekvent. Det handlar inte om repression utan om rättvisa för offren, brottsbekämpningen och barnet självt, som behöver möta konsekvenser för att kunna nås av förändring.

  Dna, fingeravtryck, fotografier och röstprov ska kunna inhämtas och registreras men bara vid mycket allvarlig brottslighet. Det finns en strikt avgränsning, och det råder proportionalitet i praktiken. Barnets bästa ska beaktas i varje prövning i enlighet med barnkonventionen.

  Herr talman! Jag har läst och nu hört argumenten från dem som har reserverat sig. Jag respekterar att argumenten kommer ur en oro för barns rättigheter, men jag kan inte låta bli att notera vad de i praktiken leder till. Att inte utreda ett barn är inte att skydda det. Det är att lämna kvar det i det kriminella gängets händer och sedan kalla det humanitet.

  Som vi har hört används barnkonventionen väldigt ofta som sköld i sådana här debatter, men barnrättsperspektivet förtjänar mer än att bli ett argument för att vara passiv. Barnkonventionen slår fast att varje barn har rätt till skydd från utnyttjande – att inte rekryteras till kriminalitet av vuxna som vet att de slipper undan.

  Det finns barn på båda sidor i den här lagstiftningen. Det finns barnet som misstänks för brott och barnet som är offer. Det finns den unge som sköts och den unge som rånades. De förtjänar också ett rättsväsen som tar dem på allvar.

  Att ta barnrätten på allvar är inte att blunda för brottsligheten. Det är att ta på allvar att barn inte ska utnyttjas, vare sig som gärningsmän, som brottsoffer eller som rekryterade verktyg i vuxnas kriminalitet.

  Herr talman! Sverige har under för lång tid haft ett glapp mellan verklighet och lagstiftning – ett glapp som kriminella nätverk har utnyttjat med precision – systematiskt och medvetet. Den proposition som vi nu hanterar stänger delar av det glappet. Detta är ett nödvändigt steg, för vi accepterar inte de kriminellas affärsstrategi.

  De utökade verktygen leder inte bara till fler uppklarade brott. De leder även till att fler barn tidigare nås av socialtjänstens stöd och insatser. Genom de nya verktygen ska samhället tidigare kunna fånga upp unga personer som är på väg mot en kriminell livsstil och ge dem lämpligt stöd. Det är inte antingen hårdare tag eller sociala insatser – det är både och. Hela kedjan måste fungera, och kedjan kan bli starkare från och med den 1 juli.

  Därför, herr talman, yrkar jag på att riksdagen avslår motionsyrkandena och bifaller utskottets förslag att bifalla propositionen.

  2026-06-03 09:18:08

  

  Charlotte Nordström

• Herr talman! Brottsligheten har de senaste åren till stor del präglats av grova våldsbrott i form av skjutningar och sprängningar. Uppklaringen har ökat markant, och flera planerade brott har avbrutits på försöks- eller förberedelsestadiet. Antalet skjutningar och dödsfall kopplade till dessa har minskat. Vi har inte sett riktigt samma effekt vad gäller sprängningarna, men det finns nu en ljusning även i den delen. Antalet sprängningar har minskat kraftigt på senare tid, men det är kanske lite för tidigt att blåsa faran över.

  Ett gemensamt mönster är att många som är inblandade är väldigt unga. Vi har sett en markant ökning av unga gärningsmän som såväl utförare som rekryterare. Barn, som skulle ha varit i skolan, skickas i stället ut på gatan för att utföra sprängdåd och beställningsmord.

  Trots stora insatser, skärpt lagstiftning och ökad uppklaring fortsätter rekryteringen, numera nästan uteslutande på digitala plattformar. Vi arbetar nu för att snabbt få på plats en lagstiftning som försvårar rekryteringen via sociala medier, men givetvis finns risken kvar att kriminella finner nya former för rekrytering. Man ska alltså inte blåsa faran över i det avseendet heller.

  Herr talman! Det förslag som vi debatterar i dag rör ökade möjligheter att tidigt fånga upp unga som är på väg in i en kriminell livsstil. Det handlar om att öppna för möjligheten att öka användningen av tvångsmedel även mot unga under 15 år och om att ha bättre möjligheter att utreda brott av barn som inte har uppnått straffbar ålder.

  I och med att de grova brotten i allt större utsträckning utförs av icke straffmyndiga ökar även behovet av rättsliga verktyg för polis och åklagare i det operativa arbetet. Det handlar om behovet av avspärrning för att göra brottsplatsundersökningar och för att säkra spår för ökade möjligheter till brottsuppklaring.

  Redan i dag finns möjlighet att under vissa omständigheter företa husrannsakan. Nu vidgas möjligheten att genomföra undersökningen på annan plats för att söka efter personer eller föremål.

  I grunden handlar detta till stor del om att likställa tvångsmedlen mot unga under 15 år med dem som gäller för straffmyndiga – inte för att vi vill utan för att vi måste, mot bakgrund av brottsutvecklingen med allt yngre som begår grova brott.

  Detta, herr talman, är självfallet en utveckling som måste vändas. Ingen i den här kammaren kan acceptera att unga, vare sig frivilligt eller under tvång, begår mord eller andra grova brott. De nu aktuella tvångsmedlen är ett nödvändigt ont och måste självklart kombineras med breda brottsförebyggande insatser.

  Herr talman! Det talas om bristande integration, om skolan, om socialtjänsten och om fler poliser. Allt detta är givetvis viktigt, men minst lika viktigt är insatser från ideell verksamhet. Ideella organisationer gör stora och fina insatser, men de kan säkert göra mer om de får rätt stöd och support.

  Den viktigaste grunden, herr talman, skapas av engagerade föräldrar och vårdnadshavare. De som står barnen närmast har under lång tid nästan glömts bort i den politiska debatten i Sverige. Det är ett allvarligt misstag.

  Det vi ser i dag är konsekvenserna av att svensk politik under alldeles för lång tid har blundat för det som utgör byggstenar för ett tryggt samhälle: familj och värderingar. Genom parallella samhällsstrukturer som utmanar svenska värderingar, med barn och unga som inte kan navigera mellan rätt och fel, har denna situation skapats.

  Problemen börjar inte i skolan, hos socialtjänsten eller hos polisen. De börjar hemma – i familjen. Det finns ingen myndighet, skolkurator eller socialsekreterare, eller några lagar, som kan ersätta en närvarande mamma eller pappa. Det finns heller inga socioekonomiska faktorer som kan kompensera för kärleksfulla och närvarande föräldrar som sätter tydliga gränser. Det är i hemmet som grunden läggs, och utan denna grund kommer vi att få fortsätta plocka upp spillrorna när det är för sent.

  Herr talman! Inom forskningen konstateras att socioekonomisk bakgrund inte utgör en avgörande orsak till brottslighet. I stället är det goda normer och värderingar som spelar den avgörande rollen. Det är en fråga om uppfostran och värderingar och om huruvida personen kan berättiga sina handlingar för sig själv och sin omgivning.

  Ytterligare en faktor som haft en avgörande inverkan är tillgången till sociala medier, i första hand smartphone. Polismyndigheten har i dag en sorts tideräkning där man skiljer på tiden före och tiden efter smartphone, som i grunden förändrade brottsligheten. Vi underskattade faran och kraften i smartphonens inverkan på våra barn. Plötsligt öppnades en digital och gränslös värld med stor påverkan på barn, utan insyn från en aningslös vuxenvärld.

  Det viktigaste förebyggande arbetet på kort sikt handlar om att begränsa barns användning av smartphones. Ingen 13åring behöver tillgång till krypterade appar. Så sent som i går lades en utredning på socialministerns bord där det talas om eventuell begränsning av sociala medier. Vi får väl se var det landar.

  Herr talman! Sverige ska inte vara ett land där 13–14-åringar spränger trapphus, utför beställningsmord och söker status i den kriminella världen. Om Sverige ska bli tryggt igen måste vi tala om det uppenbara: trygga familjer, ansvarstagande föräldrar och tydliga värderingar. Med detta sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

  (Applåder)

  Överläggningen var härmed avslutad.

  (Beslut fattades under § 19.)

• Herr talman! För Miljöpartiet är det mycket angeläget att fler brott kan upptäckas och utredas, att brottsoffer får upprättelse och att barn skyddas från att utnyttjas av kriminella. Jag håller såklart med om mycket av det som den socialdemokratiska ledamoten nyss sa. Fokus borde förändras, och mer resurser borde läggas på det förebyggande arbetet.

  För er som har hört mig debattera några gånger när det gäller det här utskottet kommer det nu att bli en liten repris.

  Lagstiftning som berör barn måste leva upp till högt ställda krav på rättssäkerhet, proportionalitet och träffsäkerhet. Det gäller särskilt förslag som innebär till exempel frihetsberövande och utökade tvångsmedel, som ju är det som vi i huvudsak pratar om här i dag.

  Enligt vår mening finns det särskilt starka skäl att ifrågasätta förslag som handlar om utökade möjligheter att använda beslag, husrannsakan och kroppsvisitation mot barn, förlängd tid för kvarhållande av barn vid kroppsbesiktning, att biometriska underlag ska få tas upp från barn i registreringssyfte samt att det ska införas ett tvångsmedel för kvarhållande av en grupp personer för identifiering.

  Gemensamt för alla de förslagen är att de innebär mycket ingripande åtgärder mot barn som inte ens är straffmyndiga utan att regeringen tillräckligt tydligt har visat att nyttan väger tyngre än intrånget.

  Med detta sagt har vi landat lite olika i vårt ställningstagande gällande de olika förslagen.

  Redan i dag är det möjligt att besluta om beslag, husrannsakan och kroppsvisitation mot barn som inte har fyllt 15 år. Regeringens förslag på området innebär alltså inte att helt nya tvångsmedel införs men att kravet på särskilda skäl tas bort i fler situationer. Det kan ge de brottsbekämpande myndigheterna bättre förutsättningar att utreda brott och ingripa när barn utnyttjas i kriminella sammanhang, något som både Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten välkomnar. Samtidigt innebär förslaget att den särskilda skyddströskel som hittills har gällt för barn under straffbar ålder sänks. Det är därför viktigt att framhålla att en sådan här förändring måste tillämpas med stor återhållsamhet.

  När det gäller så ingripande åtgärder som att få sitt hem genomsökt eller sin kropp visiterad måste barnets bästa och en återhållsam bedömning väga tungt. Även om lagstiftningen ger utökade möjligheter får det inte leda till att tvångsmedlen används rutinmässigt mot barn. Remissutfallet visar också att frågan kräver noggranna avvägningar.

  En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget, bland annat Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, flera tingsrätter och Hovrätten för Västra Sverige. Samtidigt har vissa domstolar pekat på behovet av tydliga skyddsgränser. Malmö tingsrätt anser att skälen för förändringen är övertygande men förordar att kravet på särskilda skäl behålls och att det i stället tydliggörs i lagtexten när sådana skäl ska anses finnas. Svea hovrätt framhåller att tvångsmedel mot barn även fortsättningsvis ska användas restriktivt och att särskild vikt måste läggas vid proportionalitetsbedömningen. Barnombudsmannen, Justitiekanslern och Justitieombudsmannen anser att dagens reglering i tillräcklig grad medger att dessa tvångsmedel kan riktas mot barn under 15 år vid misstanke om allvarliga brott. Unicef Sverige varnar för att förslaget kan drabba icke brottsmisstänkta barn, exempelvis syskon. Och Civil Rights Defenders framhåller att barn är särskilt sårbara för integritetsintrång och att förslaget riskerar att leda till stigmatisering och förstärkt kriminell identitet hos barn.

  Miljöpartiet har förståelse för de brottsbekämpande myndigheternas behov av ändamålsenliga verktyg, inte minst för att kunna skydda barn från att utnyttjas av äldre kriminella och för att kunna säkra bevis eller återställa egendom till brottsoffer. Men just eftersom åtgärderna riktas mot barn som inte har uppnått straffbar ålder måste tillämpningen präglas av noggrannhet, proportionalitet och restriktivitet. Vi anser därför att de utökade möjligheterna bör tidsbegränsas och följas upp. Regeringen har inte föreslagit någon sådan begränsning, men eftersom det rör sig om ingripande åtgärder mot barn under 15 bör lagstiftningen inte gälla längre än nödvändigt.

  En tidsbegränsning, förslagsvis fem år, skulle skapa bättre förutsättningar för att pröva om reformen faktiskt leder till att barn skyddas från att utnyttjas i allvarlig brottslighet och om åtgärderna används på ett rättssäkert och proportionerligt sätt. Regeringen bör därför återkomma med ett tidsbegränsat förslag och säkerställa att reformen utvärderas noggrant.

  Herr talman! Enligt dagens ordning får barn under 15 år hållas kvar i högst tre timmar när man ska genomföra kroppsbesiktning i brottsutredande syfte. Regeringens förslag innebär att barn kan kvarhållas i ytterligare upp till sex timmar om det finns synnerliga skäl. Frågan gäller alltså inte om en sådan möjlighet ska införas utan om huruvida den tid som barn får hållas kvar ska förlängas.

  Om polisen inte klarar att genomföra kroppsbesiktning inom dagens tidsramar bör utgångspunkten vara att man ska se över resurser, organisation och prioritering, inte att man ska ge myndigheterna utökade möjligheter att hålla kvar barn längre. Flera remissinstanser ifrågasätter också om behovet av förlängningen verkligen är visat, bland annat Svea hovrätt. Rädda Barnen pekar på att motivet bakom förslaget snarare verkar vara bristande resurser än ett verkligt behov av ny lagstiftning. Och Institutet för mänskliga rättigheter betonar att ett sådant kvarhållande är ett frihetsberövande som enligt barnkonventionen endast får användas som en sista utväg under kortast möjliga tid. Även Ecpat Sverige varnar för att förslaget innebär ytterligare inskränkningar i barns rörelsefrihet utan att det visats varför problemet inte i stället bör lösas genom ökade resurser.

  Miljöpartiet delar dessa remissinstansers uppfattning i den här frågan. Barn ska inte bära kostnaden för myndigheters bristande kapacitet.

  Herr talman! Miljöpartiet förordar också avslag på förslagen om att biometriska underlag ska få tas upp från barn i registreringssyfte samt att det ska införas ett tvångsmedel för kvarhållande av en grupp personer för identifiering. Registrering i biometriregister innebär ett långtgående och varaktigt integritetsintrång. Det riskerar också att stigmatisera barn som inte ens har uppnått straffbar ålder, vilket även Rädda Barnen framhåller. Särskilt allvarligt är detta när det gäller registrering efter bevistalan. Ett barn som inte är straffmyndigt ska inte behandlas som om det vore en dömd vuxen lagöverträdare.

  Flera remissinstanser har också riktat tydlig kritik mot denna del av förslaget. Både Institutet för mänskliga rättigheter och Ecpat Sverige ifrågasätter om förslaget är förenligt med Europakonventionen och barnkonventionen. Civil Rights Defenders anser att det rör sig om ett oproportionerligt ingrepp i barns rätt till privatliv och integritet och betonar att biometriska uppgifter är särskilt känsliga personuppgifter. Miljöpartiet delar den bedömningen. Staten ska inte bygga ut registrering av barn på ett sätt som riskerar att få långvariga konsekvenser för deras framtid.

  Regeringen föreslår också ett nytt tvångsmedel, som gör det möjligt att hålla kvar en grupp personer för identifiering trots att det inte finns någon individuell misstanke mot var och en. Miljöpartiet anser att det förslaget, trots de begränsningar som regeringen föreslår, väcker allvarliga rättssäkerhetsfrågor. När tvångsmedel används utan individuell misstanke ökar risken för godtycke och för en tillämpning som är eller uppfattas som diskriminerande. Att åtgärden tar sikte på grupper gör den särskilt känslig ur ett rättsstatligt perspektiv. Liknande synpunkter har framförts av Civil Rights Defenders, Fryshuset, Justitiekanslern och Stockholms universitet.

  Miljöpartiet anser att de rättssäkerhetsrisker som följer av ett kollektivt tvångsmedel utan individuell misstanke väger för tungt. Att staten får större möjligheter att ingripa mot grupper av människor utan hänsyn till den enskildes handlande är ett steg i fel riktning, menar vi.

  För övrigt vill jag som vanligt tillägga att Miljöpartiet, liksom ett stort antal remissinstanser, önskar se en översyn av regelverket om hemliga tvångsmedel och andra integritetskränkande befogenheter, vilket under senare år har blivit så omfattande och komplicerat att det är svårt att överblicka lagstiftningens konsekvenser för såväl enskilda som samhället i stort.

  Integritetsskyddsmyndigheten varnar på motsvarande sätt för att det sammantagna intrånget i den personliga integriteten kan bli större än vad varje enskilt lagförslag ger intryck av, och man efterlyser ett helhetsgrepp om integritetsfrågorna på det brottsbekämpande området. Vi instämmer i detta.

  Jag yrkar bifall till reservation 1.

• Herr talman! I dag debatterar vi betänkandet Bättre möjligheter att utreda brott av unga lagöverträdare och några andra processrättsliga frågor.

  Det vi ska ta ställning till här i dag handlar om att ge polisen bättre möjligheter att utreda brott av barn som inte uppnår straffbar ålder. Socialdemokraterna säger ja till förslagen, och jag vill passa på att kort kommentera betänkandet.

  Gängkriminaliteten kryper allt längre ned i åldrarna. Vi ser hur barn rekryteras för att begå allvarliga brott. För att bryta denna utveckling måste samhället förstärka möjligheten att komma åt denna typ av brottslighet.

  Förslagen i dagens betänkande handlar om att stärka polisens möjligheter att utreda brott som ofta begås av barn under 15 år i gängmiljö, som alltså inte är straffmyndiga. Vi kommer också att fatta beslut om Tullverkets befogenheter vid utredning av brott av unga lagöverträdare, och vi kommer att fatta beslut om tvångsmedel för att hålla kvar en grupp av personer för identifiering samt tvångsmedel för eventuell resning.

  Herr talman! Jag tänkte kort resonera om varför vi socialdemokrater stöder de här förslagen men hålla mig till de delar som handlar om unga lagöverträdare, alltså barn under 15 år som begår grova brott.

  Polisen ska ges möjligheter till fler tvångsmedel än i dag när någon är misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett grovt brott. Kravet på särskilda skäl ska tas bort för vissa tvångsmedel. Tiden för kvarhållande vid kroppsbesiktning i brottsutredande syfte förlängs. Fler biometriska underlag ska få tas upp i brottsutredande syfte och i registreringssyfte. Rätten till juridiskt biträde ska utvidgas och rätten till offentlig försvarare vid bevistalan förtydligas.

  Mot bakgrund av att gängen rekryterar allt yngre personer måste samhällets förmåga att bryta brottsligheten utvecklas. Flera av de här förslagen ger polisen kraftfullare verktyg att komma åt det faktum att gängen utnyttjar unga genom att groma in dem för att gömma narkotika, knarktelefoner eller vapen. Lagskärpningarna ger skärpta möjligheter att använda tvångsmedel även mot unga lagöverträdare för att undersöka och hitta eventuella brottsvinster och undangömda föremål.

  Det här är bra. Det sätter press på gängen och ger ytterligare möjligheter att bryta och hindra nyrekrytering. Det ger också polisen möjlighet att återta brottsvinster, och därigenom kan brottsofferperspektivet stärkas. Självklart måste vi dock, precis som flera av remissinstanserna pekar på i det här ärendet och även i många andra, bevaka barnperspektivet. I mörka tider när gängledare cyniskt drar in allt yngre i brottslighet är barnperspektivet otroligt viktigt.

  Jag delar självklart den oro som finns och framförs av många remissinstanser gällande dagens ärende och andra ärenden som vi har fattat beslut om. Men det är också viktigt att vi ser rättsväsendets behov av att kunna komma åt brottsligheten tidigare. Vi måste alltså klara att göra stora satsningar för att bryta den här nya typen av brottslighet samtidigt som vi självfallet efterfrågar stora satsningar för att bryta nyrekryteringen. Detta är regeringens stora misslyckande under den här mandatperioden, herr talman.

  I dagens betänkande finns två viktiga delar som berör barnperspektivet och som jag tycker är viktiga att lyfta här i kammaren.

  För det första: Vid varje beslut om tvångsmedel som rör ett barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Det följer av artikel 3 i barnkonventionen. Inom ramen för den proportionalitetsbedömning som ska göras vid varje enskilt beslut om tvångsmedel ska barnets ålder, mognad och utveckling vägas in i bedömningen. Ju yngre barnet är, desto större anledning att vara återhållsam.

  För det andra: Med dagens beslut stärker vi också möjligheten till juridiskt biträde. Rätten till juridiskt biträde vid bevistalan ska utvidgas. I en situation där allt fler barn och unga står inför domstol och bevistalan genomförs är det otroligt viktigt att man stärker möjligheten till en försvarare.

  Herr talman! Förslagen i dag är en del i raden av straffskärpningar och utvecklingen av verktyg för att komma åt den mörka situation som vi befinner oss i och har tvingats hantera de senaste 10–15 åren. Men samtidigt som SD-regeringen har tagit vidare en politik för fler poliser och rätt verktyg missar man att täppa igen rekryteringskranen, som står vidöppen. Det här är ett svek mot barnen. Vi riskerar en situation där allt fler barn lockas in i destruktiva miljöer och där löftet om snabba pengar för att spränga, skjuta, gömma vapen och förvara knark känns som en rimligare väg än att klara skolan, bilda familj och leva ett hederligt liv.

  Jag har letat efter de stora satsningarna för att bryta nyrekryteringen men hittar bara fyra misslyckade år. Det är stora nedskärningar i skolan och socialtjänsten, fler arbetslösa och fattigare familjer. Samhällets dras isär.

  De argument som vi i Socialdemokraterna har framfört i kammaren och de förslag som vi har i våra alternativa budgetar handlar om ett Usvängsprogram för de barn som löper stor risk att dras djupare in i kriminalitet. Vi vill se ett socialtjänstlyft som skulle ge fler socialarbetare och även ge möjligheter att utveckla intensiv familjeterapi och ett riskfamiljsprogram. Ungdomar ska mötas av aktiva insatser och löften om jobb, inte tvingas in i arbetslöshet. Vi har föreslagit ett förstärkt barnbidrag för att stärka familjernas ekonomi, något som är särskilt viktigt när mat, fritidsaktiviteter och el har blivit allt dyrare.

  Detta är inte Sverigedemokraternas och regeringens prioriteringar. Kanske är det inte så konstigt att högerpolitiker krampaktigt håller fast i den enda vägens politik i form av stora skattesänkningar, mest till de allra rikaste. Men visst blir det märkligt när man ser en verklighet där polisen varnar för att antalet gängkriminella fortsatt ligger historiskt högt på omkring 17 000 aktiva individer, många av dem barn under 15 år, och andelen unga i mordärenden har vuxit lavinartat de senaste fyra åren i Sverige.

  Det handlar om prioriteringar, och det handlar om insikt. Om regeringen inte är intresserad av att lyssna på Socialdemokraterna hade man kanske kunnat bemöda sig om att lyssna på poliserna, på utredarna som lyfter de här perspektiven i sina utredningar, på socialarbetarna, på familjerna som drabbas – eller på barnen själva.

  Vi kommer i dag att rösta ja till fler verktyg för polisen, men vi kommer att driva på för en politik som stänger rekryteringskranen. Varje barn som rekryteras in i ett gäng är nämligen ett misslyckande för samhället, och varje barn som aldrig rekryteras in är en seger som är värd mer än alla straffskärpningar i världen.