Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Debatt i text

• Herr talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU22, Kompetensförsörjning, ehälsa och beredskap, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

  Det är ett omfattande betänkande som rör ett stort antal områden, men man kan inte komma ifrån att en av de viktigaste frågorna i betänkandet är framtidens kompetensförsörjning. Hälso- och sjukvården inte är ensamma om att behöva hantera denna fråga, utan den finns inom de flesta branscher. Med tanke på den demografiska utvecklingen i Sverige, med ett samtidigt lågt barnafödande, inser man snabbt att ekvationen inte kommer att gå ihop.

  Vi måste dock skärskåda de sanningar som presenteras för oss. Enligt regionerna och kommunerna har det länge saknats personal, men det finns siffror som visar att det på totalen inte stämmer. Arbetsgivarna måste börja fundera på hur personalen används. Den medicinska utvecklingen går i rasande fart och kan många gånger innebära att arbetet kring patienten effektiviseras och minskas. Vi måste samtidigt ta till vara de innovationer som finns inom medicinsk teknik och som underlättar arbetet för personalen.

  Ett av de mest expansiva områdena för teknik är AI. Den moderatledda regeringen har beslutat att tillsätta en kommitté om förstärkt AI-förmåga i Sverige. Det här är en teknik som behöver beaktas utifrån flera olika perspektiv, inte minst utifrån det medicinsk-etiska perspektivet. Men vi ser ändå att AI med stor framgång används inom vissa områden, till exempel för bildgranskning vid mammografi, vilket i framtiden kommer att frigöra personalresurser för andra uppgifter.

  Herr talman! Den digitala infrastrukturen inom svensk hälso- och sjukvård är minst sagt bristfällig, och därför är detta en punkt i Tidöavtalet. Den moderatledda regeringen och samarbetspartiet Sverigedemokraterna arbetar för att skapa en enhetlig och gemensam digital infrastruktur för Sveriges hälso- och sjukvård. Den ska ersätta och komplettera befintliga strukturer.

  Arbetet är mycket angeläget ur flera aspekter, framför allt utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv. Med fungerande system och infrastruktur underlättas även personalens arbete, vilket är av yttersta vikt med tanke på kompetensförsörjningen i framtiden. Fördelen med en sådan infrastruktur är att samtliga huvudmän kan dela hälsodata samtidigt som det blir lättare att plocka ut information och underlag för forskning och innovation.

  Sverige har i dag ett antal kvalitetsregister som är av yppersta världsklass men som i dagens systemstruktur kräver otroligt mycket handpåläggning, inte sällan av både läkare och sjuksköterskor. Detta kommer att underlättas av en gemensam infrastruktur.

  Fru talman! Världen befinner sig i en svår tid, och det pågår ett invasionskrig i Europa. Ukraina är under angrepp och har varit så i över tre års tid. Denna verklighet har fått oss i Sverige att vakna upp, och med all önskvärd tydlighet har vi blivit varse att vår beredskap inte fungerar.

  Svensk hälso- och sjukvård har under årtionden centraliserats, med en ökad specialisering inom alla områden. Det fungerar i fredstid och i ett normalt fungerande samhälle, men det fungerar inte i krig eller vid stora samhällspåfrestningar. Vi är i dag helt beroende av fungerande transportkedjor genom vilka mycket material levereras just in time. Lagerhållningen på sjukhusen är väldigt liten. Krig och andra större händelser kommer dock att kräva mer personal.

  Regeringen har tagit frågan på största allvar, och det arbetas på bred front för att säkerställa lagerhållning av materiel, läkemedel och personalförsörjning. Regeringen har avsatt pengar för detta ändamål. Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och MSB har fått i uppdrag att öka vår robusthet. Man tittar också på hur civilpliktiga skulle kunna stärka upp verksamheten.

  Det går att dra många lärdomar från Ukraina om hur vi bör bygga upp vår robusthet. En sak är nämligen tydlig: Sjukvård är ett prioriterat mål för en eventuell angripare, och det kräver både att vi kan jobba i så kallad ödrift och att det finns eskaleringsplaner för hur vi kan skala upp verksamheten och utnyttja olika lokalisationer för att bedriva avancerad sjukvård.

  En icke-fungerande sjukvård i fredstid kommer definitivt inte att fungera när påfrestningarna ökar. Träningen för personalen kommer till största delen att ske i den ordinarie verksamheten, vilket innebär att de saker vi inte gör i vardagen heller inte kommer att kunna skalas upp om det nationella läget så kräver.

  Fru talman! Våra kommuner och regioner har ett stort ansvar för den lokala uppbyggnaden av hälso- och sjukvårdens beredskap, men min uppfattning är att frågan prioriteras väldigt olika över landet. En oroande tendens är att fungerande sjukvård fortfarande läggs ned i Sverige i dag, och fyra akutsjukhus i olika regioner är rejält hotade. Det ser jag som synnerligen anmärkningsvärt med tanke på att vi bara har omkring 60 akutsjukhus i Sverige.

  Samtidigt vet vi att hälften av sjukvårdsinrättningarna i Ukraina har precisionsbombats. Med det i åtanke ska vi inte lägga ned fungerande verksamhet, utan vi kommer att behöva skala upp med ytterligare verksamhet, till exempel beredskapssjukhus och förstärkta vårdcentraler. Dessa kommer att behöva förstärkas personellt från verksamheter som bedriver kirurgi och avancerad vård i det dagliga arbetet.

  Frågan om hälso- och sjukvårdens beredskap är något som intresserar mig mycket, och jag har haft förmånen att träffa många viktiga intressenter. Den slutsats som jag drar är att detta arbete måste genomföras längst ut i kapillärerna, där personal, myndigheter, intresseorganisationer, frivilligorganisationer, näringsliv och det övriga civilsamhället jobbar sida vid sida.

  (Applåder)

  2025-04-09 21:09:18

  

  Thomas Ragnarsson

• Fru talman! Det diskuteras mycket vad som kommer att hända vid en eventuell kris eller vid ett krig. Det finns saker som får mig att fundera, och jag hoppas att ledamoten har väldigt skarpa svar på det.

  Det handlar exempelvis om en sjukvård som är lite i kris. Jag menar att vår sjukvård delvis är det, i och med de enorma besparingar som gjordes i regionerna 2023 och 2024. Även i år skärs det ned, till exempel i Skåne. Där sitter ju ni vid makten. I år har man skurit ned med 1 miljard, och 1 000 personer ska sägas upp. Och intensivvårdsplatserna i Sverige har fortsatt att minska fem år efter pandemin. Socialstyrelsen vill ju att intensivvårdsplatserna ska bli 10-20 procent fler för att vi ska klara av det som eventuellt kan hända - eller snarare det som händer.

  Jag undrar hur ni har tänkt om det. Är det regionernas ansvar, när de nu har fått ett sådant extremt bantningsförslag? De har helt enkelt haft det lite svårt. Jag tycker att regeringen och Sverigedemokraterna ofta bollar över ansvaret på regionerna utan att se sitt eget ansvar. Det är den ena frågan.

  Det här med AI är ju väldigt intressant; det håller jag med om. Det kan underlätta väldigt mycket. Det är också så att det ser väldigt olika ut - i vissa regioner har man dragit igång en AI-process när det gäller mammografi och andra saker, men det har inte gjorts i hela landet. Det blir en extrem ojämlikhet. Jag undrar vilka förslag Moderaterna och regeringen har för att underlätta så att det blir jämlikt i Sverige när det gäller AI.

  2025-04-09 21:18:04

  

  Karin Rågsjö

• Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

  Det är inte första gången vi står här i talarstolarna, Karin Rågsjö, och diskuterar hur mycket pengar regionerna och kommunerna ska ha - vad de borde få enligt dig och vad de borde få enligt mig.

  Ja, det har varit ett tufft läge, men att säga att det inte har tillskjutits medel till regionerna tycker jag är lite förmätet. Jag kan prata utifrån erfarenhet: Jag har jobbat inom hälso- och sjukvården i 37 år, och vi har aldrig hållit budget. Det blir på något vis en paradgren - man behöver inte bry sig om budgeten när man vet att det kommer att komma pengar ändå.

  När det gäller den kris som man pratar om nämnde jag i mitt anförande att vi faktiskt måste skärskåda siffrorna lite. Svensk sjukvård har aldrig någonsin haft så många anställda sjuksköterskor och läkare som nu, och den har heller aldrig producerat så lite. I min värld tyder det på ett systemfel. Att i det läget välja att skjuta in mer pengar är som att bränna pengar. Det kommer inte att hända.

  Ledamoten nämner Skåne och att man ska göra stora nedskärningar där. Ja, det är också ett ganska stort län med väldigt många anställda. Men det är ju inte sagt att man ska skära ned på sjukvårdspersonal. Det finns annan personal att skära ned på. Det är någonting vi måste börja fundera på. Det ligger faktiskt på region- och kommunpolitiker att börja styra och leda sin verksamhet, men i dag är det mycket fritt valt arbete. Det är min uppfattning.

  2025-04-09 21:20:09

  

  Thomas Ragnarsson

• Fru talman! Det var intressant - hoppas att någon från regionerna lyssnar på den skopa ovett som ledamoten ger regionerna. Det var lite intressant.

  Om man leder ett land, som ni gör nu, Thomas Ragnarsson, tycker jag ändå att man måste ta ansvar för det som händer. Jag kan inte se att ni tar det ansvaret, utan ansvaret bollas hela tiden över till just regionerna. Det sägs att de är taffliga, att de har för mycket personal och att de producerar för lite. Det låter som att det är tvålfabriker vi pratar om.

  Ärligt talat: Om man tittar på vad som har hänt genom åren ser man någonting annat som också har hänt, nämligen att vi har en helt annan demografi, betydligt dyrare läkemedel och så vidare. Jag tror att ledamoten kommer att bli jättesur när jag säger det här och kanske tro att det är fabricerade siffror, men SKR har räknat ut att de generella statsbidragen hade varit 27 miljarder högre om vi hade följt kostnadsutvecklingen genom en indexering av statsbidragen. Kostnadsutvecklingen har nämligen varit så fruktansvärt hård när det gäller exempelvis läkemedel, att många fler äldre behöver vårdens resurser och så vidare.

  Jag tror att det är väldigt farligt att säga att det i dag vimlar av personal som såsar runt. Det låter nämligen så på ledamoten. Är det så att ledamoten menar att det går runt en massa löshästar, så att säga, som jobbar med kommunikation eller whatever? Riktigt så är det inte, vad jag vet.

  Jag är ganska orolig för vad som skulle hända om Sverige råkade ut för en pandemi i morgon. Då har vi nämligen sämre förutsättningar än när den förra pandemin kom till Sverige 2020. Jag ser inte att regeringspartierna, och inte heller SD, tar ansvar för att bygga upp det här på ett rimligt sätt. Det oroar mig oerhört.

  2025-04-09 21:22:11

  

  Karin Rågsjö

• Fru talman! Det stora problemet är ju följande: Om vi å ena sidan har mer anställd personal än någonsin - och då är det sjukvårdspersonal jag pratar om - och vi å andra sidan producerar mindre är det någonting i systemet som är skevt.

  Jag menar inte att det går runt folk och dräller, utan jag pratar till exempel om den digitala infrastrukturen. Vi överdokumenterar något otroligt inom svensk hälso- och sjukvård. Vi har kirurger som sitter och skriver journaler i stället för att operera. Det är helt galet. Vi har också dåliga system som gör att personalen sugs upp i onödigt arbete.

  Regionerna ville ju sköta det här med den digitala infrastrukturen själva, och det har de försökt göra i ett antal år. Jag vet inte hur ledamoten upplever det, men jag måste säga att jag inte tycker att det har hänt någonting. Jag tror inte att det ska ligga på regionerna, SKR eller kommunerna; det ska ligga på staten. Det är vi som ska ta ansvaret. Men det här är ju sätt att effektivisera verksamheten.

  Jag brukar ta ett exempel: På 80-talet opererade en kirurg cirka 700 patienter på ett år. I dag opererar en kirurg 150 patienter på ett år. Jag är medveten om att man på 80-talet öppnade patienter för att leta efter fel och att vi inte behöver göra det i dag, men frågan jag brukar ställa när jag är ute i regionerna är vad dagens kirurger gör med tanke på att de gamla kirurgerna opererade 600 eller 650 fler patienter. Svaret jag får är att de har mottagning, men det hade de på den tiden också.

  Vi har alltså ett systemfel, och vi behöver fundera på det.

  (Applåder)

  2025-04-09 21:24:14

  

  Thomas Ragnarsson

• Fru talman! Vi står bakom alla reservationer, men jag yrkar bifall enbart till reservation 1.

  Grunden för vårt lands säkra och högkvalitativa hälso- och sjukvård är dess personal. Vi är nu i den absurda situationen att vårdpersonal i många regioner och kommuner varslas och minskas trots att de behövs i vården och samtidigt som hälso- och sjukvården och omsorgen har stora personalbehov. Denna sjukvårdskris hade kunnat stoppas av nuvarande regering. Men regeringen har inte gjort tillräckligt, och sjukvårdskrisens konsekvenser drabbar nu vården - patienterna och de anställda - runt om i Sverige.

  Sjukvårdskrisen är fortfarande ett faktum. Sjukvårdsministerns uttalanden om att det väntar ekonomiskt ljusare tider för sjukvården runt om i Sverige nu när inflationen har gått ned och att den befarade sjukvårdskrisen uteblev kunde inte vara mer missvisande. Två veckor efter uttalandet hade 940 personer varslats inom vården och omsorgen på tre veckor. Antalet varslade i vård och omsorg uppgick i mars i år till totalt 1 016, och år 2024 uppgick det till 6 098.

  Antalet anställda minskar också på andra sätt även om uppsägningarna inte motsvarar antalet varslade. Personer som slutar ersätts inte, vikariat avslutas och så vidare. Varsel, neddragningar och uppsägningar drabbar personer som egentligen behövs i vården, vilket drabbar vården och patienterna.

  Att bara säga att det inte är lika många som sägs upp som varslas och därmed vifta bort problemet visar att man inte har en aning om de långsiktiga konsekvenserna för kompetensförsörjningen av dessa varsel och nedstängningar. Andra frågor måste ställas, såsom hur förtroendet för arbetsgivaren skadas långsiktigt och om varsel och neddragningar ger en knuff i ryggen på utbildad hälso- och sjukvårdspersonal att permanent lämna yrket.

  Att inte kunna ge den vård som man vill kunna ge och som man ser att patienter behöver kan orsaka stress. Detta har tydliggjorts i insändare och protester från personal och fackföreningar. Till exempel protesterade femtio läkare i Region Östergötland nyligen mot nedskärningarna inom den psykiatriska vården och gav mycket allvarliga exempel på hur neddragningarna försämrade olika vårdområden inom psykiatrin.

  Att jobba i en situation där man riskerar att bli av med jobbet ofrivilligt är definitivt inte en god arbetsmiljö - något som är en förutsättning för en god kompetensförsörjning. Att över huvud taget varsla och minska personalen när den långsiktiga kompetensförsörjningen visar på stora problem med att rekrytera personal till vård och omsorg är absurt. Varsel och neddragningar av personal måste stoppas. Det är det första som måste ske.

  Regeringen måste se verkligheten som den är och agera därefter. Det är en onormal situation för svensk vård och omsorg att det förekommer uppsägningar och varsel på det här sättet. Vi menar att hela vård- och omsorgsverksamheten måste stärkas, även ur ett beredskapsperspektiv, så att det finns bättre förmåga att hantera stora kriser och krig. Vi menar att vården behöver rustas upp och att personalens arbetsförhållanden behöver förbättras.

  Fru talman! Andra åtgärder för regeringen, utöver att agera för att stoppa varsel och neddragningar, är att använda de redskap som finns. Exempelvis finns det åtgärder i den nationella planen för kompetensförsörjning, som är färdig. Detta har kommit från Nationella vårdkompetensrådet. Det är åtgärder som riktar sig även till regeringen.

  Den färdigremitterade utredningen om verksamhetsförlagd utbildning och det som kallas för VULF, som har att göra med utbildning, kan regeringen också gå vidare med. Den är remitterad och klar. Utredningarna har ganska likartade förslag, det vill säga att utredare och intressenter har en ganska stor samsyn. Det är dags att gå från ord till handling.

  Vi vill också gå vidare och se en beredning för välfärdens personalförsörjning. Förebilder för liknande samverkansstrukturer finns till exempel på försvars- och trygghetsområdet. Ska vi vända utvecklingen vad gäller attraktionskraften i välfärdsyrken på sikt krävs en bred samsyn och ett gemensamt nationellt initiativ.

  Fru talman! För närvarande finns det många utredningar och regeringsuppdrag när det gäller en nationell digital infrastruktur inom hälso- och sjukvård, bland annat ett förslag till färdplan. Många uppdrag är klara. Till exempel tog den förra S-regeringen fram flera utredningar, och regeringen tillsatte nya utredningar. Dessa ligger nu alla på Regeringskansliet. Men något som faktiskt införs på riktigt är den nationella läkemedelslistan, även om detta är reellt försenat. Men i övrigt är det inte så mycket verkstad utan mest utredningar.

  Ska det bli en nationell digital infrastruktur behövs en rad beslut. Det är inte något som sker av sig självt. Det vet vi efter många år med frivillighet och rekommendationer inom hälsoområdet. Det krävs även en bra samordning för staten och för de offentliga och de privata utförarna. Det behövs också ställningstagande till finansiering.

  Det är inte gratis att få kommuner, regioner och privata utförare att anpassa sig till statlig styrning inom området digital infrastruktur. Regionföreträdare konstaterade nyligen när det gäller det europeiska hälsodataområdet EHDS att det kommer att kräva omfattande och kostsamma åtgärder i alla medlemsländer och att den svenska regeringens ja till EHDS innebär att regeringen behöver ta ansvar för finansieringen. Den så kallade finansieringsprincipen innebär ju att inga nya obligatoriska uppgifter får införas utan medföljande finansiering till kommuner och regioner.

  Det är inte bara önskvärt utan också nödvändigt att beslut kommer på plats om en nationell digital infrastruktur ska bli verklighet. Vi vill alltså att regeringen lägger fram en färdplan om den nationella digitala infrastrukturen till riksdagen.

  Vi vill också låta regioner begära in och granska privata utförares patientjournaler. Sveriges Kommuner och Regioner har i en hemställan till regeringen begärt att få ett tydligt lagstöd när det gäller rätten att begära in och granska patientjournaler som ett led i en avtalsuppföljning eller för att förebygga och motverka välfärdsbrottslighet. Socialdemokraterna delar SKR:s uppfattning: Regeringen bör snarast återkomma med ett förslag som ger regionerna denna möjlighet.

  Regeringen måste vidta åtgärder för att stoppa varsel och neddragningar. Det är det första som måste ske. Regeringen måste göra verkstad av den nationella planen för kompetensförsörjning och andra liknande nationella förslag på området. De finns. Använd dem!

  2025-04-09 21:26:39

  

  Anna Vikström

• Fru talman! Jag ersätter i dag Dan Hovskär, som har blivit sjuk. Jag har inte haft alltför många timmar på mig att läsa in mig på betänkandet. Men jag skulle vilja yrka bifall till utskottets förslag och försöka beskriva Kristdemokraternas politik på det här området så gott jag kan.

  Vi har som bekant en sjukvårdsorganisation i Sverige som tillkom under 1800-talet och som nu försöker hantera de problem som finns på 2000-talet. Det håller inte. Chansen att överleva tjocktarmscancer ska aldrig bero på vilket postnummer man har. Ett larmande provsvar måste tas på lika stort allvar oavsett om det är i Stockholm eller i Blekinge. När läkaren ringer och säger att du har cancer, då ska det inte spela någon roll i vilken region du bor i. Men i dag gör det tyvärr det.

  I ett litet land som Sverige är det inte rimligt med 21 olika vårdorganisationer, där var man bor i alltför stor utsträckning bestämmer vilken vård man faktiskt får. Under Kristdemokraternas ledning genomför regeringen nu bland de största sjukvårdsreformerna på decennier. Vi stärker den statliga styrningen och samordningen på områden som beredskap, digital infrastruktur och vårdkapacitet. Men det räcker inte.

  Att fortsätta lämna vårdens framtid i händerna på 21 olika regioner är lite som att förvänta sig att en trasig motor ska reparera sig själv. Sju av tio svenskar vill att staten ska ta över ansvaret för vården, och åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar tror att staten har bättre förutsättningar för att uppnå en god och jämlik vård. Kristdemokraterna håller med.

  Vi behöver en modern och nationellt samordnad styrning. Det krävs ett helhetsgrepp om frågor som rör sjukvårdens kapacitet och kompetensförsörjning och patienters tillgång till vård i tid. Vi vill att staten ska ta över det ansvaret för sjukvården, så att det blir en jämlik vård i hela landet.

  Fru talman! Personalen är ju hälso- och sjukvårdens absolut viktigaste resurs. Många gånger bär de inte bara stetoskop runt halsen, utan de bär faktiskt hela vården på sina axlar. De står där när livet skaver, när barn föds, när olyckor händer och när beskedet kommer att det är cancer. Vårdpersonalen finns med genom hela livet som en oerhört värdefull tillgång i samhället. Vill man få till en ökad vårdkapacitet är det naturligtvis viktigt att förbättra arbetsmiljön, så att förutsättningarna för en god kompetensförsörjning ökar.

  I det här arbetet behöver regionerna förbättra sin styrning av vården, så att arbetsmiljön och villkoren förbättras. Det finns faktiskt många som är vårdutbildade i vårt land men inte jobbar i hälso- och sjukvården. Vi behöver locka dem tillbaka till yrket. Inte minst ur ett beredskapsperspektiv är det viktigt att dra nytta av den kompetens som finns men i dag inte används i sjukvården.

  Vi har faktiskt inte råd att ha arbetsmiljö och arbetsvillkor i regionerna som driver erfarna undersköterskor och läkare till andra jobb. Regeringen har därför tagit ett större ansvar för just detta med kompetensförsörjningen genom förordningen om god och nära vård, där det nu krävs att regionerna visar att man förbättrar arbetsmiljön och stärker kompetensförsörjningen för att få ta del av pengarna. Det är en tydlig signal: Man får helt enkelt inte fortsätta som förut och samtidigt förvänta sig att staten ska täcka upp. Det är ett tydligt exempel på hur staten behöver ta större ansvar för styrningen.

  Regeringen har också tagit fram en nationell plan för kompetensförsörjningen. Nationella vårdkompetensrådet har tagit fram 25 konkreta förslag som bland annat handlar om att skapa bättre möjligheter för kompetensutveckling och karriärvägar inom vården. Det är insatser som både stärker kvaliteten och gör yrket mer attraktivt. Regeringen håller nu på att arbeta med de förslagen i Regeringskansliet. Vi har också säkerställt att planen är förankrad och anpassad till vårdens verklighet.

  Fru talman! En modern vård kräver naturligtvis också en modern infrastruktur och inte minst en digital sådan. En viktig del i att stärka vården handlar därför om att bygga upp en trygg, gemensam och effektiv digital infrastruktur i hela landet.

  I dag ser det väldigt olika ut mellan regionerna. Det skapar problem, inte minst för patienterna. Om informationen inte följer med mellan vårdgivare kan det leda till felbehandlingar, dubbelarbete och osäkerhet. Samtidigt tvingas vårdpersonal lägga orimligt mycket tid på administration när de egentligen borde få fokusera på det som är absolut viktigast, nämligen att ge vård.

  Regeringen arbetar nu för att förändra detta. Vår målsättning är mycket tydlig. Hälsodata ska kunna delas smidigt och säkert i hela vårdkedjan oavsett om det gäller kommunal omsorg, regional sjukvård eller för den delen tandvård. Patienten ska inte behöva märka vem som är huvudman. Vården ska hänga ihop.

  Nyligen presenterade E-hälsomyndigheten en färdplan för hur en gemensam digital infrastruktur kan införas och fungera. Det handlar om att ge varje invånare bättre tillgång till sin egen information, om att minska dubbelarbete, om att frigöra tid för vårdpersonalen men också om att ta vara på den enorma potential som finns i hälsodata - för forskning, för bättre beslutsstöd, för utveckling av precisionsmedicin och för träning av AI-modellen.

  Vi stärker vården genom att göra det enklare att göra rätt. När rätt information finns tillgänglig vid rätt tidpunkt ökar både tryggheten för patienten och arbetsglädjen hos personalen. Det är digitalisering som gör verklig skillnad i människors vardag.

  2025-04-09 21:35:04

  

  Mathias Bengtsson

• Fru talman! Ja, allt kommer att bli fantastiskt om staten tar hand om hela vården. Det var liksom grundbudskapet i Mathias Bengtssons anförande. Det låter faktiskt som en reklamkampanj före det beslut vi ska fatta i den kommitté som tittar på de här frågorna.

  Men det måste också handla lite om här och nu, inte sant? Det handlar inte om något slags framtidsperspektiv där staten snart tar över, utan man måste titta på hur det ser ut i verkligheten.

  Det tråkiga med er kristdemokrater tycker jag är att ni ständigt lämpar över hela ansvaret på regionerna. Det låter som att ni liksom är frifräsare någonstans, att ni inte tar det ansvar som ni bör ta.

  Vi har haft väldigt tunga år inom hälso- och sjukvården i regionerna - det vet alla. Det har varit två jättekrisår - 2023 och 2024. 5 000 är uppsagda. Uppsägningarna fortsätter nu också i Skåne, där man kommer att säga upp 1 000 personer. Man ska spara 1 miljard.

  Då måste man ta ansvar för det. Vad är det som händer? Är det nödvändiga uppsägningar? Det handlar om brist på resurser.

  En annan jätteintressant fråga, tycker jag, gäller god och nära vård. Det har ju i stället blivit ond vård långt borta, om man ska prata om verkligheten. Vårdanalys har följt själva processen med nära vård. De fullständigt sopar mattan med de ansvariga politikerna, för ingenting har hänt. Det står kvar och tickar. Det har inte varit någon utväxling. Det är inte så att patienterna möts av en kontinuitet, att det finns personer på plats, att det finns vård på plats i primärvården och att det finns 1 100 patienter per läkare. Det har tvärtom backat under de här åren.

  Då undrar jag: Vad tänker Kristdemokraterna göra åt just det?

  2025-04-09 21:41:41

  

  Karin Rågsjö

• Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

  Det är naturligtvis så att regionerna har pressats ekonomiskt av både inflationen och de högre pensionskostnader som har följt av den. Regeringen har gjort flera insatser för att dämpa de värsta effekterna.

  Under 2024 tillfördes 9 miljarder kronor i två olika sektorsbidrag riktade till just hälso- och sjukvården. Under 2025 fortsätter ett flertal statsbidrag i olika storlekar att gå till hälso- och sjukvården.

  Men min poäng med att anföra att det skulle behövas ett större statligt ansvar handlade just om att vi har 21 olika sjukvårdssystem som fungerar lite olika. Kvaliteten är också väldigt olika i olika regioner. Det blir inte minst tydligt när det är den här typen av inflation och när man pressas av ökade kostnader. Det fungerar på olika sätt, och olika regioner hanterar det olika bra.

  Till viss del behöver regionerna naturligtvis effektivisera och se till att personal används på rätt sätt, så att personal som är duktig på att operera opererar och inte håller på med administration, som vi till exempel hörde i det senaste replikskiftet.

  Jag har också en annan poäng: Att ösa pengar på ett system som inte fungerar är lite som att fylla en läckande hink med vatten. Det är ingen långsiktig lösning. Därför behöver staten ta ett större ansvar. Vi skulle behöva bli av med 21 olika sjukvårdsorganisationer och i stället få ett gemensamt statligt ansvar. Jag tror att det skulle vara lösningen för många av vårdens frågor.

  2025-04-09 21:43:53

  

  Mathias Bengtsson

• Fru talman! Den stora skillnaden mellan Kristdemokraterna och Vänsterpartiet är att vi inte tror att det är mer pengar som är lösningen på alla problem i offentlig sektor. Det är inte höjd skatt för alla som jobbar inom sjukvården, som gör enorma insatser varje dag, som är lösningen på alla sjukvårdens problem.

  Tvärtom finns det ett systemproblem som drabbar dem som jobbar i vården. Det finns en anledning till att åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar vill att staten ska ta över ansvaret. De ser problemet med egna ögon.

  Det finns ett väldigt tydligt exempel när det gäller e-hälsa: att journalsystemet inte kan synkas ordentligt mellan olika regioner. Staten behöver ta ett större ansvar. Vi ser det på flera områden. Just därför är det dags att vi genomför århundradets vårdreform med en statlig styrning av vården.

  2025-04-09 21:47:42

  

  Mathias Bengtsson

• Fru talman! Ja, det har varit ert valbudskap väldigt länge att staten ska ta över ansvaret för sjukvården. Det har ni drivit med emfas, så jag är inte förvånad över att ledamoten kör en sväng om det igen.

  Vården är ojämlik. Det är en regional ojämlikhet. Det kan bero på att det är en helt annan demografi i exempelvis norra Sverige - inte sant? Det kanske behövs mer resurser i norra Sverige på grund av demografin och på grund av avstånden, exempelvis.

  Ojämlikheten är också klassmässig. Det är en enorm skillnad på vilken vård människor får beroende på vilken klass de tillhör och var de bor någonstans. De bästa vårdcentralerna ska kanske inte ligga på Kungsholmen. De ska exempelvis ligga i Tensta, Rinkeby och Botkyrka, där det är en sämre folkhälsa. De ska kanske inte ligga i Lomma utan kanske i Rosengård. Det är så man arbetar för att få ned ojämlikheten. Man ska också ha spej på hur man liksom ska lyfta personer som behöver mer hälsoinriktade insatser.

  Jag tänker på alla som sliter i regionerna. Jag tänker framför allt på personalen, för det har varit tufft. År 2024 kom 38 framställningar om arbetsmiljöåtgärder från skyddsombud på sjukhus. Det var anmälningar om bristande arbetsmiljö. Det är liksom världsrekord i Sverige, om man får säga så. Det handlar till exempel om underbemanning, brister i fysisk arbetsmiljö, för hög arbetsbelastning och undermålig psykosocial arbetsmiljö på grund av att personalen är så pressad runt om i landet.

  Jag tycker att det både från ledamotens kollega från Moderaterna och från ledamoten själv låter som att det är lite för easy-going i regionerna, att det är lite slashas över det hela. Så är det verkligen inte. Personalen sliter verkligen. Hur detta ska åtgärdas kan vi diskutera en annan gång.

  2025-04-09 21:45:36

  

  Karin Rågsjö

• Fru talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande SoU22 Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap. Det är tre helt avgörande områden för en fungerande sjukvård.

  Vi i Sverigedemokraterna står bakom våra reservationer, och även stora delar av betänkandet, men jag yrkar här bifall till endast reservation 10.

  Vi behandlar ett betänkande som rör grundläggande delar av svensk hälso- och sjukvård, bland annat hur vi säkrar kompetensen, hur vi använder tekniken rätt och hur vi rustar vården i vardagen och inför en kris eller i värsta fall krig.

  En väl fungerande sjukvård är en av de viktigaste grundstenarna i ett välfärdssamhälle. Det handlar om en sjukvård som är av hög kvalitet och där alla Sveriges medborgare oavsett var i landet man bor, i storstad eller glesbygd, ska kunna lita på att man får rätt vård i rätt tid. För Sverigedemokraterna handlar det om att vården ska vara tillgänglig, trygg och långsiktigt hållbar. Vi har därför lagt fram flera förslag som tydligt pekar på vad som behöver göras och varför.

  För att vården ska fungera krävs det också att vårdpersonalen, som utgör själva hjärtat i hela verksamheten, har en trygg och hållbar arbetsmiljö. Det viktigaste för att vårdpersonal ska stanna kvar är trygga villkor, rimlig arbetsbelastning, inflytande över sitt arbete och, inte minst, tid för återhämtning.

  Vi måste tillbaka till en vård där personalen får vara just vårdpersonal. Många lämnar yrket inte på grund av lönen utan för att de inte orkar längre. Vi driver på för bättre schemaläggning, fasta anställningar och att vårdens resurser faktiskt går till patienter och personal, inte till en svällande administration, konsulter eller ineffektiva dubbelrapporteringssystem. Det måste bli mindre byråkrati och mer tid för patienterna.

  Utan en kunnig och välmående personalstyrka kommer vi inte att klara av att möta framtidens vårdbehov. Just därför är satsningar på kompetensutveckling och förbättrade arbetsvillkor inte valfria, utan de är helt avgörande. Vårdpersonalen ska ha bättre villkor, fler karriärmöjligheter och en arbetsmiljö som gör att de vill stanna i yrket. Det är enda sättet att långsiktigt lösa vårdens problem.

  Kompetensbrist, växande vårdköer och en hårt pressad personal har länge varit vardag i många regioner. Svensk sjukvård behöver både långsiktiga reformer och konkreta beslut här och nu. Sverigedemokraterna står, som jag tidigare uttalade, bakom flera förslag och reservationer i betänkandet, och vi är stolta över att vi inom ramen för vårt budgetsamarbete med regeringen redan är med och genomför många nödvändiga satsningar.

  Fru talman! Socialstyrelsen har exempelvis fått i uppdrag att ta fram en nationell plan för att förbättra kompetensförsörjningen i sjukvården. Nationella vårdkompetensrådet har presenterat 25 förslag, bland annat för att säkerställa tid och resurser för kompetensutveckling, så att vårdpersonal kan utvecklas i yrket utan att tvingas lämna kliniskt arbete. Vi vill skapa fler karriärvägar för vårdpersonal för att göra vårdyrket mer attraktivt. Vi vill se över regelverken för specialistutbildning och vidareutbildning för att möta framtidens vårdbehov. Därutöver pågår en utredning om hur vi ska förändra regelverken för reglerade yrken och vidareutbildning. Resultatet redovisas den 30 maj 2025. Det är ett långsiktigt men nödvändigt arbete.

  500 miljoner avsattes 2023 för sjuksköterskors vidareutbildning. Det ska bli 400 miljoner per år från 2024 för en fortsatt satsning. Vidare ska det bli 100 miljoner årligen från 2023 för utvecklings- och karriärmöjligheter. Sedan är det 229 miljoner till Socialstyrelsen 2024 för att öka antalet praktikveckor på sjuksköterskeprogrammet.

  Den som arbetar i vården vet att kunskap snabbt blir gammal. Nya metoder, nya läkemedel, ny teknik - det händer hela tiden. Därför är kontinuerlig kompetensutveckling inte en lyx utan en nödvändighet. I dag är det tyvärr alltför ofta upp till varje enskild arbetsgivare om fortbildning erbjuds. Och det skapar ojämlik vård. Det handlar om långsiktighet, trygghet och respekt för professionen.

  Vi anser vidare att patientsäkerheten i vården kräver tydligare och skarpare rutiner för registerkontroller. Alla som arbetar, praktiserar eller studerar inom hälso- och sjukvården bör omfattas av registerkontroll. Det ska inte stanna vid ett tillfälle i början av anställningen. Det måste finnas möjlighet till återkommande kontroller under hela tiden man är verksam i vården. Det är en grundläggande trygghetsfråga, särskilt när det gäller skyddet för barn, äldre och svårt sjuka. I dag finns ett tydligt hål i lagstiftningen. Den som har tillgång till våra mest utsatta måste också tåla att granskas.

  Vidare vill vi se tydligare nationella riktlinjer för egenvårdsrådgivning. Det är dags att se individens förmåga som en tillgång. Genom att stärka patienternas kunskap och ge rätt stöd kan vi minska onödig belastning på primärvården. Det frigör resurser till dem som verkligen behöver vård samtidigt som det stärker den enskildes ansvar.

  Fru talman! Vi ser också stora möjligheter i den tekniska utvecklingen. En modern sjukvård kräver moderna verktyg. Därför är det positivt att vi nu satsar på en sammanhållen digital vårdinfrastruktur där journaler kan delas smidigt över regiongränser. Införandet av AI-baserade system ska effektivisera triagering, diagnos och uppföljning. Digital vård i glesbygd ska ge ökad tillgänglighet oavsett var man bor.

  Fru talman! Digitaliseringen är inte ett självändamål, och det handlar inte om att ersätta vårdpersonal utan om att frigöra deras tid för patientnära arbete.

  I våra motioner lyfter vi fram behovet av att utveckla användningen av AI i till exempel mammografiscreening. AI kan aldrig ersätta det mänskliga omdömet, men det kan vara ett kraftfullt verktyg för att tidigare kunna upptäcka cancer och rädda liv.

  Vi vill samtidigt att regeringen skapar förutsättningar för regionerna att bygga ut egenmonitorering, inte minst inom cancervården. När patienter, med stöd av tekniska hjälpmedel, själva kan följa upp sin behandling hemifrån ökar både tryggheten och vårdens effektivitet.

  Fru talman! Till sist vill jag nämna beredskap. Sjukvårdens beredskap måste klara både kris och krig. Pandemin blottade något som vi i Sverigedemokraterna länge varnat för: en vård utan marginaler och en beredskap på sparlåga.

  Det ändrar Tidöpartierna på nu. Det handlar om att ha fungerande och uppdaterade beredskapslager för läkemedel, skyddsutrustning och livsviktig sjukvårdsmateriel men också om tillgång till reservkraft, livsmedel och robusta it-system. Vi måste ha förmåga att hantera händelser med många skadade eller avlidna. Och vi behöver sjukhusbyggnader som är robusta och motståndskraftiga. Regelbundna kris- och krigsövningar inom hälso- och sjukvården är avgörande, liksom tydliga riktlinjer för hur vården ska prioriteras vid en allvarlig händelse.

  Allt detta kräver tydlig och fungerande samordning mellan bland annat regioner, kommuner, MSB och stat. Med stöd av Sverigedemokraterna har regeringen intensifierat arbetet med att stärka Sveriges beredskap. MSB har fått ett tydligare samordningsansvar.

  Det civila försvaret byggs upp igen. Och civilplikten är på väg tillbaka. Anslaget till det civila försvaret har ökat från några hundra miljoner till över 4 miljarder årligen, med en planerad ytterligare ökning till 15 miljarder kronor per år från 2028.

  Civilsamhället utgör en väldigt viktig del. Jag hade själv förmånen att tillsammans med sju andra riksdagskvinnor åka till Ukraina med förnödenheter. Det gav en viktig inblick i hur det faktiskt är att leva i ett krigsdrabbat område och i vilka resurser som behövs, hur civilsamhället kan mobilisera och vilken kraft som finns.

  Fru talman! Sverigedemokraterna är tydliga med att svensk sjukvård måste vara trygg, tillgänglig och långsiktigt hållbar. Vi stärker personalen, förbättrar vårdplatstillgången och moderniserar systemen. Det gör vi tillsammans med regeringen inom ramen för det ansvarstyngda Tidösamarbetet. Det är dags för en sjukvård som fungerar, inte bara i storstäder utan i hela Sverige.

  2025-04-09 22:03:06

  

  Carita Boulwén

• Fru talman! Denna sena timme måste jag ställa en fråga. Carita Boulwén drog upp beredskap och så vidare. Jag håller med om det. Vi borde ha lärt oss ganska mycket av det som hände under pandemin. Därför tycker jag att det är lite svajigt från regeringen och Sverigedemokraterna.

  År 2024 kan vi se att vården inte kan axa upp. Jämfört med andra länder ligger vi fortfarande väldigt dåligt till när det gäller intensivvårdsplatser. Och jämfört med före pandemin har antalet intensivvårdsplatser alltså minskat, fem år efter pandemins utbrott. Det kan inte vara rimligt, menar jag.

  Socialstyrelsen har sagt att det måste komma till mellan 10 och 20 procent, till 535 intensivvårdsplatser, i Sverige för att vi ska kunna känna oss någorlunda trygga. Hur ska det gå till om man inte har en robust ekonomi för det? Det är min ena fråga.

  Min andra fråga gäller att det i dag saknas regionala lager. Vad jag vet finns det ingen lagstiftning om det. Det fanns inte heller under pandemin. Regionerna hade inga egna lager. Det vore bra att ha en lagstiftning som sa att just regionerna ska ha lager.

  2025-04-09 22:13:22

  

  Karin Rågsjö

• Fru talman! Mathias Bengtsson talar om statlig styrning i sina anföranden. Då blir jag lite fundersam eftersom det handlar om att anpassa nationell lagstiftning till den nationella digitala infrastrukturen. Hur ser färdplanen ut? Jag tänker till exempel på detta med det europeiska hälsodataområdet, som är på väg in, som regeringen har röstat nej till.

  Som jag nämnde i mitt anförande finns det väldigt många utredningar gjorda inom det här området. Vi har gjort utredningar, och regeringen har tillsatt ett antal nya utredningar. Men det är väldigt svårt att se att de framläggs till riksdagen och omsätts i praktisk handling.

  Regeringen har tillsatt råd av olika slag och även en nationell samordnare. Det kommer dock inte att räcka för att styra över regionerna, eftersom det handlar om att göra ganska stora förändringar i regionernas system - som för övrigt kan bestå av 100 olika system. Det är inte så att det finns ett enda system per region. Vi kan jämföra med nationell läkemedelslista som det togs beslut om här i riksdagen och se hur lång tid det har tagit bara för dessa ganska små informationsmängder att realiseras.

  Det finns ett förslag till färdplan, men den är inte beslutad, och det kommer att kosta pengar. Hur ska en långsiktig färdplan bli verklighet så att alla berörda kan se hur det här ska gå till och hur lång tid det ska ta?

  2025-04-09 21:48:49

  

  Anna Vikström

• Fru talman! Tack, ledamoten Anna Vikström, för frågorna och också för att ledamoten lyfter en så här viktig fråga!

  Jag försökte i mitt anförande beskriva varför frågan är så viktig, och det är just för att det är orimligt att den digitala infrastrukturen ser så olika ut i olika delar av landet. Patientinformation som fastnar i olika journalsystem beroende på var man befinner sig i landet och får vård leder till dubbelarbete, slöseri med resurser och i värsta fall sämre vård.

  Exakt var det här arbetet ligger har jag inte någon dagsfärsk uppgift om, men regeringens målsättning är väldigt tydlig: Hälsodata ska kunna delas smidigt och säkert i hela vårdkedjan, oavsett om det gäller kommunal omsorg, regional sjukvård eller för den delen tandvård.

  Det sätter också fingret på just den poäng som jag försöker göra, nämligen att det är svårt för staten att ta ett helhetsgrepp när det finns 21 självstyrande regioner som har sina egna sjukvårdssystem. Då är det ingen quickfix för staten att samordna och ta över. Vi skulle behöva mer statlig styrning, och vi skulle behöva lägga ned regionernas sjukvårdsansvar.

  Därför blir min motfråga till ledamoten: Är Socialdemokraterna med på politiken att låta staten ta över ansvaret för sjukvården?

  2025-04-09 21:51:04

  

  Mathias Bengtsson

• Fru talman! Tack, Mathias Bengtsson, för svaret!

  Jag vill först säga att när det gäller just e-hälsoområdet har vi inte några markanta partipolitiska åsiktsskillnader; vi vill ju båda att det här ska bli verklighet.

  Jag tror att vi från alla partier i socialutskottet såg framför oss att det verkligen skulle bli en förändring - att det skulle komma fram en färdplan som tydligt och stegvis visar hur det här ska gå till, vad det ska kosta och vad regionerna och kanske även kommuner ska göra. Det här ansvaret behöver den statliga nivån faktiskt ta, annars kommer det inte att hända någonting över huvud taget.

  När vi tittar i betänkandet som vi debatterar i dag ser vi att det finns 29 träffar på att utredningar bereds i Regeringskansliet. De allra flesta av dem handlar om hälsodata och digitaliseringsområdet. Det finns alltså högvis med utredningar som är klara och remitterade, men inga förslag kommer vidare till riksdagen.

  Här har nu Kristdemokraterna med sina ministrar en unik chans att med statlig styrning göra någonting för den nationella digitala infrastrukturen. Jag förstår inte att regeringen inte tar den chansen. Varför tillsätts det hela tiden nya utredningar som det inte blir någonting av? Varför kommer det inga åtgärder som gör att det blir skillnad?

  Vad säger ledamoten om det här? Varför tar ni inte chansen till statlig styrning nu när ni har den?

  2025-04-09 21:52:41

  

  Anna Vikström

• Fru talman! Det är möjligt att det här inte är någon partiskiljande fråga, men anledningen till att regeringen och Kristdemokraterna behöver genomföra detta nu är ju för att den tidigare, socialdemokratiska regeringen misslyckades med det.

  Det är helt uppenbart att staten behöver ta det här ansvaret för att samordna patientdata. Men det är inte bara det ansvaret som staten behöver ta; staten skulle behöva ta ett mycket större ansvar för hela sjukvården.

  Jag tycker att ledamoten argumenterar för en statlig sjukvård på ett alldeles utmärkt sätt, och därför är det tråkigt att Socialdemokraterna inte kan ge besked om att man också vill att staten ska ta över hela ansvaret för sjukvården. Då skulle vi kunna kroka arm i den här viktiga frågan.

  Fram till dess får regeringen fortsätta att jobba i högt tempo för mer statlig styrning av vården så att vi kan sätta patienterna i centrum och inte i väntrum.

  2025-04-09 21:54:33

  

  Mathias Bengtsson

• Fru talman! Jag begärde ordet när jag hörde Mathias Bengtsson peka på det problem som vi har i Sverige, nämligen att det är stora regionala skillnader när det gäller vilken sjukvård som erbjuds. Det är också stora inomregionala skillnader när det gäller vilken sjukvård som erbjuds. Men att därifrån hoppa till den enkla lösningen att om bara staten tar över allting så kommer vi att kunna lösa det här måste jag säga, fru talman, visar på en något bristfällig analys.

  Om man tittar på motsvarande länder som också har glesbygd och landsbygd finns det stora regionala skillnader oavsett om det är staten som är huvudman, som i England, Skottland och Norge, om man har regionala huvudmän eller om man har obligatoriska försäkringslösningar som i stora delar av Kontinentaleuropa.

  Orsaken till att vi har regionala skillnader handlar till stor del om kompetensfrågan. I Sverige har vi ungefär 100 barnneurologer, varav 50 bor i Stockholm och jobbar på Karolinska sjukhuset. Då är det inte undra på att det erbjuds mer barnneurologi i Stockholm än vad det gör i Gällivare eller för den delen på Gotland.

  Det vore intressant att höra hur Mathias Bengtsson och Kristdemokraterna tänker sig detta. Om vi bara låter staten ta ansvar för alltihop, kommer vi då plötsligt att få en jämn fördelning av barnneurologer, neurokirurger och specialistsjuksköterskor? Det är nämligen där roten till det onda, den bristande regionala jämlikheten, finns.

  Ska man börja tvinga barnneurologer att flytta? Är det det staten ska besluta om: Nu säger Socialstyrelsen att tre stycken ska flytta till Luleå och två till Visby, för nu ska det bli jämlikt när staten har tagit ansvar!

  Hur ser den kristdemokratiska analysen ut?

  2025-04-09 21:55:36

  

  Anders W Jonsson

• Fru talman! Tack till ledamoten Anders W Jonsson för frågan!

  Jag skulle säga att det är alldeles uppenbart att om man har 21 olika vårdorganisationer kommer man också att få 21 olika utfall. Det blir naturligtvis mycket svårt att få en jämlik vård mellan 21 olika huvudmän, och det finns såklart bättre förutsättningar att få en jämlik vård om man har en statlig huvudman i stället.

  Jag tror att det finns en anledning till att sju av tio svenskar vill att staten ska ta över ansvaret för sjukvården. Man ser ju de brister som finns. Man ser att i dag är det postnumret som avgör hur stor chans man har att överleva en cancerdiagnos.

  Det är också så att åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar tror att staten har bättre förutsättningar att uppnå en jämlik vård. Åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar tror alltså mer på Kristdemokraternas politik än på Centerpartiets politik.

  Om man skulle titta på ett land med 10 miljoner med Sveriges geografi och skapa ett sjukvårdssystem för det landet, skulle man då dela upp det i 21 olika regioner som får styra var sin sjukvårdsorganisation? Ledamoten får gärna försöka förklara det för mig.

  Jag tror inte det, och därför behöver vi lämna det här systemet från 1800-talet och i stället göra som våra grannländer och göra om sjukvårdssystemet.

  2025-04-09 21:57:50

  

  Mathias Bengtsson

• Fru talman! Jag vill börja med att ändra mitt yrkande. Jag yrkar bifall till reservation 15.

  Jag vill tacka ledamoten Rågsjö för frågorna.

  Pandemin innebar ett ganska stort uppvaknande för många. Vi såg att vi inte hade de resurser och de vårdplatser som behövdes. Det är fortfarande ett jättebekymmer. Med anledning av det som sker i vårt närområde, där det är krig, har vi nu också sett att vi verkligen behöver utöka. Vi behöver fler vårdplatser.

  Det görs en hel del satsningar. För 2025 satsas totalt 18,4 miljarder. Bland annat ökas vårdkapaciteten med 7,5 miljarder. Det satsas på ett sektorsbidrag på 2 miljarder och på en nationell vårdförmedling med 250 miljoner, för att man ska hitta ledig vårdkapacitet och bli av med vårdköerna, som vi menar har varit olagligt långa alldeles för länge.

  Vi satsar mycket på att komma till rätta med de problem som har funnits väldigt länge. Vårdköerna är inget nytt. Dem har vi haft länge. De dubblerades under den socialdemokratiskt ledda regeringen. Man undrar varför de inte tog tag i det tidigare. Nu har vi ganska mycket att ta tag i efter den tidigare regeringen, som inte såg till att kapa vårdköerna och att personalen inom vården fick bättre förutsättningar.

  Jag tycker ändå att regeringen har mycket på gång. Sverigedemokraterna ligger också på för att få till en bra, fungerande vård och för att de resurser som behövs ska gå ut. Samtidigt är det, som vi har pratat om tidigare, regionernas ansvar.

  2025-04-09 22:15:08

  

  Carita Boulwén

• Fru talman! Det är alltså så Kristdemokraterna ser detta, det vill säga som en liten lekstuga. Nu har vi ett nytt land där vi plötsligt ska bygga upp något; och hur ska vi organisera det? Forskningen tyder på att vi ska ha obligatoriska försäkringssystem därför att de systemen levererar effektivitet på ett helt annat sätt. Men det var inte det som var min fråga, vilket ledamoten Mathias Bengtsson så noga undviker och i stället upprepar opinionsundersökningar.

  Vi har nu en situation där hälften av barnneurologerna finns i Stockholmsområdet. Hur skulle det lösa situationen om staten plötsligt blir ansvarig? Kristdemokraterna för ett resonemang om att lägga ihop allt i en enda jättestor statlig myndighet med 450 000 anställda. Då löses allt. Men då skulle de länder som har valt den vägen - England, Skottland, Norge, Nya Zeeland och Kanada - inte ha några regionala skillnader. Men det har de. Det finns ingenting i forskningen som stärker tesen att just organisationen av sjukvården skulle vara lösningen på hur man minskar de regionala skillnaderna.

  Sedan har vi övertron på att om bara staten, Stockholm, får bestämma allt löses de flesta problemen. Jag vill påminna om att en av de värsta sjukvårdskriserna Sverige har gått igenom var pandemin. Den löstes inte genom att staten tog ett stort ansvar för sjukvården. Den löstes heller inte genom att regionpolitikerna klev fram, utan den löstes genom att man decentraliserade och lät människor på golvet, läkare och sjuksköterskor, lösa de stora utmaningar som den svenska sjukvården den gången utsattes för.

  Det är inte centralisering, makten till Stockholm i alla lägen, som är lösningen på de tuffa utmaningar som svensk sjukvård har.

  2025-04-09 21:59:32

  

  Anders W Jonsson

• Fru talman! Att ta tag i kan väl inte innebära att sätta regionerna på svält i två år, under 2022 och 2023. Det är inte att ta tag i, utan det var att verkligen ignorera de behov som fanns.

  En annan fråga som ledamoten Carita Boulwén lyfter upp är personalen. I oktober 2024 hade 38 anmälningar om framställan om arbetsmiljöåtgärd från skyddsombud på sjukhus på grund av bristande arbetsmiljö gjorts till Arbetsmiljöverket för det året. Det är en rekordsiffra. Enligt protokollen handlade det om underbemanning, brister i fysisk arbetsmiljö, för hög arbetsbelastning, undermålig psykosocial arbetsmiljö, bristande säkerhet, arbetstider och scheman. Det var det som låg bakom.

  Då kan man inte säga att någon har tagit tag i det här på statlig nivå. Det var väl känt redan före 2024 att personalen i regionerna hade det väldigt besvärligt.

  Fru talman! Jag undrar självklart vad Sverigedemokraterna ska göra framåt när det gäller personalfrågorna. Man måste kanske också göra något radikalt för att personal ska komma tillbaka. Vem vill jobba inom en vård där det är ett otroligt tryck? Väldigt många inom vården jobbar inte ens heltid på grund av att arbetsbelastningen är så hög.

  Vad anser ledamoten Carita Boulwén är lösningen när det gäller just personalfrågorna?

  2025-04-09 22:17:18

  

  Karin Rågsjö

• Fru talman! Som jag tidigare nämnde är ett problem som vi har att vi måste komma till rätta med vårdköerna. Vi tillför nu medel för att man ska kunna öka vårdkapaciteten.

  I den nationella planen för kompetensförsörjning tar man upp mycket av de här problemen och hur man ska komma till rätta med dem och få till stånd de arbetsvillkor som krävs för att man ska ha bra arbetsplatser. Någonting som jag också lyfte fram i mitt anförande är hur viktigt det är att personalen verkligen mår bra och inte minst får tid för återhämtning samt att man har fast anställning.

  Frågan om hyrpersonal har man i regionerna tagit tag i, så att det minskat väsentligt. Men det har också gjort att man bidragit till att befintlig personal inte fått de anställningar som egentligen behövs. Man kanske ringer in dem extra i stället på deras fritid, när de egentligen är lediga.

  Det är mycket vi behöver arbeta med. Vi behöver se till att de får mer inflytande över schemat och får mer förutsägbara arbetsplatser med tydliga regler för hur de ska arbeta och när de ska få vara lediga samt möjlighet till kompetensutveckling. Det är sådana saker som är väldigt viktiga. Vi gör stora satsningar på det här. Jag hoppas att det kommer på plats väldigt snart, för det är brådskande.

  2025-04-09 22:19:08

  

  Carita Boulwén

• Fru talman! Vårdens utveckling är oerhört snabb. Det innebär naturligtvis att rätt förmågor är helt avgörande. Därför har regeringen gett i uppdrag att analysera framtidens reglerade yrken, specialistkompetenser, specialistutbildningar, vidareutbildning och fortbildning inom hälso- och sjukvården. Utöver själva grundutbildningen och den specialisering man ofta får i början av sin karriär är fortbildning helt avgörande, fru talman, för varje yrkeskunnig i sjukvården genom hela yrkeslivet. Fortbildning måste vara en rättighet för varje anställd och ett ansvar för varje arbetsgivare att tillhandahålla. Detta är grunden. Utöver det bereds just nu ett stort antal förslag från Nationella vårdkompetensrådet, till exempel om ett nationellt ledarskapsprogram för chefer, ett säkrat systematiskt arbetsmiljöarbete och fler karriärvägar.

  Ytterligare en tårtbit är de vettiga arbetsverktygen. När man nu har den kompetens man behöver, ett gott ledarskap, en bra situation på jobbet och goda karriärvägar, hur ska man då få sin arbetsdag att bli så bra som möjligt? Det är verkligen hög tid, fru talman, för en gemensam digital infrastruktur för hela sjukvården. Det ska inte vara hundra blommor som blommar i 21 regioner, i tandvården och i hundratals kommuner. Det är jag själv som ska avgöra vilka data någon ska få se om min hälsa och min vård, inte brandväggarna och systemens utformning.

  Nu har vi en färdplan för detta. Staten är tänkt att ta ett större ansvar. Vi har en samordnare för nationell digital infrastruktur som ska göra en redovisning före nyår. Detta, fru talman, är jag övertygad om kommer att leda till bättre arbetsverktyg, som jag just sa, men också naturligtvis en betydligt bättre patientsäkerhet.

  Sedan vill jag lägga någon minut på en särskild specialisering. Jag syftar på de läkare som hanterar arbetsmiljön inte bara i sjukvården utan på alla arbetsplatser runt om i Sverige. Just frågan om specialisterna i arbetsmedicin hänger väldigt nära samman med kompetensförsörjningsproblemet. Det är en egen specialisering, och det handlar om hur arbetsmiljön påverkar oss och vår hälsa. Här finns en kompetensbrist sedan lång tid tillbaka. Just nu tror jag att företagshälsovården mest går på ångorna av engagerade och riktigt kunniga pensionärer.

  Det här kräver verkligen en tydlig huvudman för utbildningen, en tydlig finansiering och koordinering av handledare och studierektorer. Liberalerna vill fokusera på detta område för att alla arbetsplatser ska bli hälsosamma arbetsplatser långt in i framtiden. Regeringskansliet arbetar med detta, och det är mycket betydelsefullt.

  Vi lever i allvarstider. Beredskap handlar naturligtvis om grönklädda män och kvinnor, men det behöver inte vara kamouflagemönster, och det kan lika gärna vara en bussarong. Ja, den behöver inte ens vara grön - den kan också vara vit. Självklart behövs beredskapslager, och självklart behöver vi vara redo för egen tillverkning av utrustning och vissa läkemedel om det verkligen behövs. Vi behöver krigsplacering, civilplikt, kloka avtal mellan regionerna och kommunerna samt privata utförare med yrkeskunniga personer.

  Men ingen av de åtgärderna är viktigare än att sjukvården är en plats där kunniga, empatiska människor har tillräckligt många kollegor, där man får öva svåra scenarier, där man får ny kunskap genom hela sitt vanliga yrkesliv och där man trivs och vill stanna kvar. Den arbetsmiljö och de arbetsvillkor som behöver vara riktigt goda i vardagslunken är också de som är helt avgörande för att vår beredskap och vår förmåga att klara kris eller krig ska vara så bra som vi behöver.

  Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

  2025-04-09 22:20:59

  

  Lina Nordquist

• Fru talman! Den här regeringen bygger på ett samarbete mellan delar av den forna Alliansen och Sverigedemokraterna, och politiken blir därefter. Vi får Alliansens nedskärningar, numera med etniska förtecken. Vi får utarmning av trygghetssystem, urholkad och underfinansierad välfärd och stora skattesänkningar för höginkomsttagare. I Tidöavtalet har utrikes födda fått ta rollen som syndabock för Sveriges alla problem. Genom att man utmålar dem som inte är födda här som ett hot och en belastning blir det lättare att villkora deras välfärd och rättigheter. Nedmontering av trygghetssystem, välfärd och rättighetsskydd är lättare att motivera om man pekar på vissa grupper och börjar där.

  Inom hälso- och sjukvården blir den politiken som tydligast i regeringens förslag om att införa en angiverilag och att begränsa rätten till tolktjänster. Det är direkta beställningsarbeten från SD. Genom att peka på minoriteter som syndabockar slipper regeringen ta ansvar för att politiken inte funkar, att Sveriges tillväxt tillhör de lägsta i Europa, att arbetslösheten ligger på 10 procent och att matpriserna har ökat med 25 procent sedan 2022.

  Under pandemin gick den dåvarande regeringen in med mer resurser till regionerna. Men under den extrema ekonomiska krisen 2023 och 2024 gick regeringen inte in med tillräckliga statsbidrag för att möta behoven när det var hög inflation och höga pensionskostnader. Nu i dagarna har vi exempelvis kunnat se att Skåne skär ned med 1 miljard i år. Uppåt 1 000 personer ska sägas upp. Där styr för övrigt Moderaterna, KD och L med stöd av Sverigedemokraterna.

  År 2024 var det 6,7 överbeläggningar per 100 bemannade vårdplatser på landets sjukhus. Det är en ökning med 60 procent sedan 2014, så det är självklart flera regeringar som bär ansvar för det här. Antalet intensivvårdsplatser i Sverige har fortsatt att minska fem år efter pandemin, även om Region Stockholm bryter trenden då Karolinska öppnar för tre nya platser. Socialstyrelsen har beräknat att intensivvårdsplatserna skulle behöva öka med mellan 10 och 20 procent till 535 stycken för att möta det framtida vårdbehovet. Då måste man nog skynda på.

  Allt det vi talade om under och efter pandemin - en robust sjukvård och bättre arbetsmiljö för de vårdanställda - är som bortblåst. Kris, kris, kris och pandemi! Den här regeringen saknar insikt om att pandemin kan komma i morgon. De ansvariga ministrarna skyller på regionerna och förmedlar att allt blir bättre om det blir en helstatlig vård. Det är ett sätt att slippa ta ansvar. Man kan för övrigt säga att KD har gått från sjukvårdsparti till kärnkraftsparti. Det kan man kanske debattera någon annan gång, tror jag.

  Lite om kriser: I många av Sveriges regioner saknas i dag tillräckligt stora lager för det fall pandemin skulle bryta ut. Att köpa in skyddsutrustning och andra nödvändiga artiklar under en pandemi är dyrt. Det fick vi se när vi hade pandemin. Regionerna bör ha ett lagkrav på sig att ha krislager för åtminstone tre månaders förbrukning. Vi, fru talman, vill se att samtliga privata vårdföretag som har avtal med regionen enligt lag ska ingå i regionernas och statens krisberedskap. Jag yrkar bifall till reservation 33.

  För Vänsterpartiet är det uppenbart att staten måste ta ett större ansvar för planeringen av personalbehov och utbildning inom vården. Grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning behöver säkras för hela landet och utifrån befolkningens behov.

  Vi vill se en långsiktig ekonomisk nationell plan för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning. Vi vill också se individuella fortbildningsplaner.

  Möjligheten till kompetensutveckling ska finnas oavsett var den anställda jobbar. Av den anledningen vill vänstern se ett lagkrav på vidareutbildning.

  Fru talman! Regionernas kostnader för hyrpersonal har varit extrem. Miljarder kronor som hade kunnat användas till att bygga välfärden har år efter år försvunnit in i hyrsystemen. År 2023 landade hyrnotan för hela landet på 9,3 miljarder kronor. Tänk på alla de vårdarbetare som kunde ha anställts för de pengarna.

  För många regioner är hyrpersonal i dagsläget den enda möjliga vägen. Vänsterpartiet vill se ett avskaffande av hyrpersonal i vården till 2027. Men självklart måste ett stopp kombineras med andra åtgärder från staten för att säkra personalförsörjningen. Vi föreslår därför ett tiopunktsprogram för att avskaffa hyrpersonal i vården.

  Fru talman! Fram till början av oktober 2024 hade 38 anmälningar om framställan om arbetsmiljöåtgärd från skyddsombud på sjukhus om bristande arbetsmiljö gjorts det året, det vill säga 2024. Det är rekord, och det blir bara värre.

  Det handlar om underbemanning, brister i fysisk arbetsmiljö, för hög arbetsbelastning, undermålig psykosocial arbetsmiljö, bristande säkerhet och arbetstider. Hela kollektivet av vårdarbetare talar om arbetsmiljön vid varje möte jag har haft med just vårdpersonal.

  Personalen är guldet. Det är inte några vi hela tiden kan se som förbrukningsvaror. Förkortad arbetstid, rimliga scheman och fler arbetskamrater är nödvändigt.

  Om de generella statsbidragen skulle ha följt löner, priser och demografi sedan 2011 så skulle de ha legat på en nivå som är 27 miljarder högre än i dag. Det handlar om att det behövs indexering av statsbidragen. Det vill vi köra vidare med.

  Fru talman! Efter Hamas terrorattack mot israelisk civilbefolkning öppnade sig helvetesgapet för palestinier i Gaza. Gaza ligger i ruiner. 50 000 personer är dödade, många barn, många vuxna förstås och många kvinnor. Ofattbara 100 000 personer beräknas vara skadade.

  Samtidigt har sjukvårdssystemet helt kollapsat, och de flesta av Gazas sjukhus är helt ur funktion. Tusentals människor i Gaza är nu i akut behov av medicinsk evakuering.

  Nu har vapenvilan avbrutits igen, och Israel har återupptagit dödandet i Gaza och på Västbanken. Under 2024 dödades över fem gånger fler barn i Gaza än 2005-2022 i hela världen i världens väpnade konflikter. Det kan man fundera på.

  EU-kommissionen har vädjat till medlemsländerna att ta emot palestinska patienter. Men trots att svensk sjukvård har kapacitet att rädda liv vägrar regeringen att hjälpa till.

  WHO har identifierat cirka 10 000 svårt sjuka personer som är i akut behov av vård, och EU uppmanades att ta emot en del av de patienterna. Det handlar om människor som skadats av Israels bomber, men även om cancersjuka som inte kan få sin behandling. Det handlar om barn.

  Läkare Utan Gränser har erbjudit oss i Sverige att stötta regeringen med sin personal på plats. Svensk vårdpersonal står redo att rädda liv.

  Belgien, Tyskland, Italien, Spanien, Slovakien och Rumänien tar emot patienter och även Norge. Sverige har kapacitet och möjlighet, men då säger den svenska regeringen nej.

  Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm har sagt att det både vill och kan ta sitt ansvar. Likaså driver organisationen Sjukhusläkarna och Vårdförbundet på.

  Vi är väldigt stolta över att Sverige inte tvekade att ta emot krigsskadade patienter från Ukraina. Det är en självklar sak. Nu har ungefär 185 ukrainare fått nödvändig vård i Sverige. Det är väl väldigt bra.

  Då borde det också vara självklart att ta emot patienter från Gaza. Jag undrar: Var finns Sverige? Finns det hjälp på plats? Det säger man ibland. I vilket sjukhus då?

  Det handlar om humanism. En gång var vi en humanistisk stormakt. Men den regeringen som tillträdde med SD:s stöd 2022 har inga som helst ambitioner att ge skydd och hjälp till de mest behövande.

  Regeringen bör ge Gazas svårt sjuka och skadade sjukvård i Sverige. Jag lyfter fram reservation 35.

  2025-04-09 22:25:52

  

  Karin Rågsjö

• Fru talman! Vid denna sena timme, ackompanjerad av måsarnas skrik, debatterar vi ett motionsbetänkande med 120 förslag gällande kompetensförsörjning, ehälsa och beredskap.

  Fru talman! Jag tänker bara lyfta fram kompetensförsörjningen. Det är ett grundläggande problem i den svenska sjukvården. Det spelar i stort sett ingen roll i vilken utmaning man väljer att börja nysta. Man hamnar till slut i kompetensförsörjningen.

  En dålig tröst är att det på intet sätt är ett unikt svenskt problem. Det är möjligtvis bara ett parti som kan säga att lösningen på detta är att förstatliga sjukvården. Alla europeiska länder har den här utmaningen, och även många andra länder. Ytterst handlar det om de demografiska förändringarna, men också om hur kraven i sjukvården utvecklas.

  Vi har också en dimension i Sverige som man har i många andra länder. Utmaningen är ännu större i de glesare delarna av landet. Så är det i alla länder som har en glesbygd eller en landsbygd att tala om. Det är ingenting som är unikt för Sverige.

  Vi har också några speciella utmaningar i Sverige som är lite grann egenkonstruerade. Vi har stora problem med kompetensförsörjning i primärvården. I andra länder är utvecklingen när man arbetar i sjukvården att man till slut får jobba i primärvården. Men i Sverige har vi organiserat den på ett sådant sätt att både läkare och sjuksköterskor tyvärr flyr primärvården.

  Vi har också problem vad gäller sjuksköterskor att få de mest kvalificerade sjuksköterskorna att vilja stanna på våra sjukhus. Även där är det arbetsmiljön och arbetstiderna som gör att man söker sig därifrån.

  Fru talman! Slutligen har vi också de senaste åren skaffat oss ett särskilt svenskt problem. Vi har i Sverige under många år varit beroende av att få kompetens från andra länder. Där har Sverige varit ett attraktivt land för både läkare, sjuksköterskor och annan personal att komma till och jobba.

  Nu har vi sedan två år tillbaka en regering som gör allt den kan för att försvåra för människor som vill komma hit och arbeta. Det går kanske inte en dag men åtminstone inte en vecka utan att vi läser om sjukvårdspersonal som talar god svenska, har utbildning och så vidare och som ska utvisas ur landet.

  Senast var det en ung läkare här i Stockholmsområdet som gjort alla utbildningar och nu var på Karolinska för sin randutbildning. Men icke desto mindre hade regeringen sett till att den här personen minsann skulle utvisas. Tala om att skjuta sig själv i foten!

  30 procent av dem som arbetar i den svenska sjukvården är födda utomlands. Vi ska se till att vi fortsättningsvis också är ett attraktivt land för människor som har en bra sjukvårdsutbildning att komma hit och stötta oss.

  Vad är det då vi kan göra? Det är ett problem som finns i alla länder. För det första måste vi titta på ansvarsfördelningen. Det är inte ett välfungerande system i ett läge där både staten och regionerna dimensionerar utbildningssystemet.

  Staten gör det genom hur man dimensionerar vårdutbildningarna i högskolorna. Sedan är det regionerna som dimensionerar exempelvis hur många specialistläkare vi får. Det är dags att vi tittar igenom det systemet och ser till att vi har ett nationellt ansvar och ett nationellt beslutsfattande.

  Att regionerna hade så stort inflytande på detta fungerade bra i ett läge där man om man utbildade sig till barnmorska i Östersund stannade hela livet som barnmorska i Östersund. Men så ser inte arbetsmarknaden ut. Då måste vi också förändra det systemet.

  Det andra vi kan göra är att bli mycket bättre på att använda de digitala möjligheterna. Det är någonting som många står här i talarstolen och sjunger sig varma för. Men när det sedan handlar om konkreta förslag är man minsann väldigt snabb på att hitta skäl till varför det inte går att göra.

  Vi kan ta ett sådant enkelt exempel som farmaceut på distans. Det skulle vara ett utmärkt sätt att kunna se till att vi runt om i landet har en bemanning med farmaceuter även på de små apoteken i glesbygden. Men där är man väldigt snabb att hela tiden hitta skäl till varför man inte kan göra det.

  Det tredje är att se över vem som ska göra vad i sjukvården. Sådant som en sjuksköterska gör i dag kan lika väl och kanske bättre göras av en undersköterska. Det som har gjorts av läkare genom tiderna kan kanske utföras mycket bättre av en sjuksköterska.

  Vi måste få en regering som vågar titta på administrationen. Vi har hört flera talare här, fru talman, som har sagt att administrationen är ett jättebekymmer och att den ökar så snabbt. Men varför ökar den? Jo, det hänger samman med att den här regeringen och även tidigare regeringar släpper och har släppt de statliga myndigheterna på området, totalt elva tolv stycken, ganska fria att hitta på nya regler, nya anvisningar och nya föreskrifter som i sig innebär mer administration.

  Vi har sedan lång tid tillbaka i Sverige åtminstone haft en ambition att minska regelbördan för de svenska företagen, men jag tror att det är dags att vi sätter ett tydligt mål också för att minska regelbördan för den svenska sjukvården.

  Fru talman! Det sista, och det som borde vara det enklaste, är om vi kunde få en regering i det här landet som ser till att Sverige återigen blir ett attraktivt land för människor från andra delar av världen och Europa att komma till och vilja jobba i den fantastiska svenska sjukvården. Det skulle vara en ganska enkel åtgärd.

  Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4.

  2025-04-09 22:34:49

  

  Anders W Jonsson

• Fru talman! Det är några som har nämnt de här fiskmåsarna vi hör utanför. Jag måste erkänna att jag tycker att det känns ganska skönt med lite publik så här på kvällskvisten.

  Jag tänkte börja, så att jag inte glömmer bort det, med att berätta vad det är som vi i Miljöpartiet ska yrka på. Det är reservation 14 under punkt 9 om arbetsmiljö, som jag yrkar bifall till.

  Jag tänkte fokusera på kompetensförsörjningen, som jag ser som en stor utmaning. Personalbristen är nog en av de största utmaningarna inom sjukvården, nu och framför allt på lång sikt framöver. Personalbristen riskerar att bli en negativ spiral som påverkar på många sätt. Det blir svårt för den ovärderliga personal vi har inom sjukvården när det saknas händer och när det saknas medarbetare. Det riskerar att göra arbetsbördan än svårare och att leda till en ohållbar arbetssituation som bränner ut den personal som vi så innerligt väl behöver.

  Personalbristen får också konsekvenser för oss som invånare och som patienter. Det tar längre tid innan vi får vård, och det förstör förutsättningarna för den kontinuitet inom vården som vi behöver. Jag tänker i synnerhet på de ojämlika förhållanden som vi har i Sverige.

  Vi kan till exempel se vårdcentraler och hälsocentraler i Västerbotten, i inlandet, och i de andra nordliga regionerna, som länge har sökt efter allmänläkare som kan finnas på plats kontinuerligt. Det betyder otroligt mycket. Jag glömmer inte vårt besök på Lövångers hälsocentral, som fortfarande har kvar en del allmänläkare som borde ha gått i pension för länge sedan men som alltså finns kvar, och hur ovärderligt det är för invånarna i Lövånger. När vi satt och käkade lunch med dem sa de att de ska vara riktigt sjuka om de ska ringa och söka annan akut vård en lördag eller söndag, för de vill komma till sin hälsocentral där de kan träffa den läkare som de känner och som de har träffat under så lång tid. Det är det som ger en bättre vård.

  Därför är det extra oroväckande när man ser att många regioner i Sverige nu går på svältkur. Redan nu, trots att vi har behov av fler medarbetare inom vård och omsorg, ser man att det sker nedskärningar eller att det hålls inne med nödvändiga rekryteringar.

  Vi ska komma ihåg att om vi blickar framåt - och här tar jag hjälp av SKR:s siffror - ser situationen väldigt dyster ut. I prognosen till 2033 ser vi att den arbetsföra befolkningen kommer att öka med ungefär 166 000 personer.

  Samtidigt ser vi att man på grund av de demokratiska förändringarna bara inom äldreomsorgen kommer att behöva öka antalet anställda med 32 procent, vilket är 66 000 personer.

  Inom hälso- och sjukvården kommer behovet av anställda att öka med 17 700 personer. Men sedan har vi pensionsavgångar under samma period med 66 000 personer. Det gör att det totala rekryteringsbehovet inom hälso- och sjukvården till 2033 ligger på 83 500 personer, alltså ungefär hälften av den totala tillkommande mängden i arbetsför ålder. Och då har jag inte ens nämnt den fjärdedel inom äldreomsorgen som fram till 2033 kommer att ha gått i pension.

  Det här är en ekvation som är omöjlig att lösa. Just därför behöver vi ta tag i kompetensförsörjningen ordentligt redan nu. Vi i Miljöpartiet har själva lyft fram vikten av en nationell samordnare för kompetensförsörjning. Därför har vi valt att stödja Socialdemokraternas motion, som handlar om att ta fram en nationell handlingsplan för hur kompetensen och bemanningen i välfärden ska säkras på kort och lång sikt. Jag tror att vi behöver jobba med detta strategiskt från nationellt håll och i samverkan med regioner och kommuner.

  Dessutom ska vi komma ihåg att situationen är väldigt ojämlik, vilket jag har återkommit till många gånger. Vi har redan i dag i regioner, till exempel i de nordliga regioner som jag kommer ifrån, en rådande kompetenskris. Vi sitter alltså med en historiskt låg arbetslöshet och har svårt att rekrytera personal.

  Vi behöver satsa på bättre arbetsmiljö. Här har vi det yrkande som vi i Miljöpartiet har gjort. Men vi har också i vår budget tillfört medel för den återhämtningsbonus som hade varit så viktig som en del i att jobba med att försöka hitta olika modeller för att skapa hållbara arbetsförutsättningar för personalen.

  Allt detta handlar till syvende och sist om resurser. Här håller jag helt med om det som Karin har lyft flera gånger från Vänsterpartiet: Det finns ett enormt behov av ökade resurser. SKR pratar om att det är ungefär 27 miljarder som skulle behöva tillkomma som saknas i dag sett till inflationsökningen. Detta får förödande konsekvenser för regionerna.

  Jag hörde den moderata ledamoten säga att han tyckte att det var anmärkningsvärt att vi har fyra akutsjukhus och att flera av dem hotas av nedläggning. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man tycker att det är anmärkningsvärt. Är det någonting som tvingar fram det här är det dels kompetensbristen, dels resursbristen.

  Det är en stor utmaning för till exempel Sollefteå, som verkligen skulle behöva detta, i synnerhet när vi pratar om beredskap på sikt. Västernorrland är en av de regioner som verkligen har det tufft ekonomiskt. Resurser behövs, och här har regeringen och Tidöpartierna ett stort ansvar.

  Jag ska avsluta med att nämna någonting som jag också tycker är viktigt i den här ekvationen. I prognosen för den tillkommande befolkningen i arbetsför ålder står det att utrikes födda står för nästan hela den ökningen. Jag minns en gång när jag kom till en klass i Umeå med blivande undersköterskor. Det var personer från hela världen, som brann för att så småningom kunna jobba med att hjälpa människor inom vård och omsorg.

  Det är personer vi kommer att behöva. Det är klart att vi ser med stor oro på att man nu gör allt för att skruva åt och göra det svårare för människor som har heltidsjobb, som har de kvalifikationer som krävs för att kunna jobba som undersköterska, sköterska eller vårdbiträde och som nu riskerar utvisning på grund av de orimligt höga försörjningskraven. Vi behöver ta vara på den kompetens vi har här.

  Med detta vill jag än en gång yrka bifall till den reservation jag redan lyft. Givetvis står jag även bakom Miljöpartiets andra reservationer.

  2025-04-09 22:41:16

  

  Nils Seye Larsen

• Fru talman! Jag kände mig nödgad att gå i svaromål. Ja, jag tycker att det är anmärkningsvärt. Som jag sa har vi aldrig haft så mycket personal anställd inom svensk hälso- och sjukvård och kommunal sjukvård som vi har i dag. Ändå producerar vi mindre. Jag hävdar att det är ett systemfel.

  Ledamoten känner inte mig, men jag är faktiskt fortfarande verksam sjuksköterska. Jag har jobbat i 37 år och följt detta inifrån. I mångt och mycket, kan jag säga, är de problem som ledamoten tar upp i sitt anförande kopplade till ledarskap.

  Vi har haft en tendens inom hälso- och sjukvården under många år att centralisera ledarskapet. Finns det flera sjukhus har man ledarskapet på ett ställe men bedriver sjukhus också på andra ställen. Det är helt omöjligt att leda på distans. Ska man få en personalgrupp att känna sig delaktig och kunna vara med och påverka sin verksamhet måste ledarskapet finnas på plats. Det är en grundbult. Här fallerar det på väldigt många ställen.

  Samtidigt pratar man mycket om arbetsmiljö. Arbetsmiljön har försämrats enormt mycket, faktiskt på grund av schemaändringar kopplade till ett i mina ögon oerhört korkat avtal med elva timmars dygnsvila som har slagit sönder schemaläggningen ohyggligt inom välfärdssektorn. Där har vi ett av grundproblemen. Jag återkommer till det alldeles strax.

  2025-04-09 22:50:44

  

  Thomas Ragnarsson

• Fru talman! Jag kan försäkra Anders W Jonsson om att jag inte ser Stockholm som lösningen på alla Sveriges problem.

  Anders W Jonsson svarar inte på frågan om varför han vill gå emot åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar. Han svarar inte heller på frågan om varför sju av tio i den svenska befolkningen skulle ha fel.

  Låt oss titta på exemplet med journalsystemet, som tas upp i betänkandet. Det är väl alldeles uppenbart att det är ett problem i dag att en patient som har utretts i sin hemregion men sedan blir sjuk i en annan region kan mötas av vårdpersonal som inte har någon information alls. Det är alldeles uppenbart att detta måste göras om eftersom det är ineffektivt, osäkert och onödigt. Det är väl ett alldeles uppenbart exempel att den statliga styrningen och organiseringen av att dela e-hälsodata går så långsamt på grund av de 21 olika självstyrande huvudmännen.

  Nog finns det betydande fördelar med att skrota systemet från 1800-talet och i stället skapa ett nytt modernt statligt vårdsystem.

  2025-04-09 22:01:37

  

  Mathias Bengtsson

• Fru talman! Jag är väl medveten om att det är utmaningar med den arbetstidslag som finns. Det har jag fått rådda med när det gäller assistansscheman och annat. Å andra sidan förstår jag varför den tillkom inom EU. Det fanns en rad sektorer där människor tvingades arbeta oskäligt långa pass, och det får ju konsekvenser.

  Det vi får höra här är intressant. Jag håller helt med: Om man har möjlighet att jobba närmare personalen och lyssna till personalen kommer att man att få väldigt bra input kring hur man kan utveckla arbetet i verksamheten. Därför tror jag inte heller att lösningen för den svenska sjukvården är att förstatliga den och då centralisera ledningen ytterligare.

  Icke desto mindre är det trots allt också en resursfråga. Vi kan ta Region Västerbotten, som jag kommer från. När man har en hel organisation som år efter år sitter och kämpar med budgetar i underskott och knappt har resurserna att kunna klara det blir det väldigt svårt att jobba proaktivt, trots att man skulle vilja det.

  Det finns ändå positiva exempel där man försöker, där man har örat mot lokalsamhället och kan fatta beslut. Men det är svårt, och resurser behövs trots allt för att man ska kunna jobba mer proaktivt inom regionerna.

  2025-04-09 22:52:50

  

  Nils Seye Larsen

• Fru talman! Västerbotten har jag faktiskt besökt och är väldigt fascinerad av. Där har man tittat på ledarskapsfrågan mellan sjukhusen. Man har delat upp en del av de länsgemensamma klinikerna, och det fick ganska god effekt.

  Man har ett stort problem fortfarande när det gäller sjukhusvården och bemanningen, och det är på BB-sidan i Lycksele. Det blir väl en stängning denna sommar också, vilket är ett otroligt problem för den som är gravid i det området. Det är resor på 15, 20 eller 30 mil. Det är inget jag önskar att någon som är på gång att föda barn ska behöva göra.

  Västerbotten har också sina hälsocentraler, som är fantastiska. Det var någon som pratade om god och nära vård här tidigare och att vi inte lyckas med det. Jag håller med: Vi har tyvärr inte kommit någonstans, i mina ögon, när det gäller god och nära vård. Men i Västerbotten har man gjort det. Man har otroliga hälsocentraler och ett glesbygdsmedicinskt centrum som är en drivkraft. Jag anser att det är där vi ska titta. Det som levereras där är god och nära vård.

  Ja, det är säkert tufft ekonomiskt. I mångt och mycket är min känsla att vi från sjukvården - jag säger vi, för jag är en del av den världen - har tagit väldigt lätt på detta med budget. Om en politiker säger att ni måste spara pengar skickar man in en ärrad läkare som sätter sig med politikern och säger att då kan vi inte behandla de cancersjuka barnen, eller något annat. Det är ingen politiker som vill fronta det, och så kommer man undan det året också.

  Vi måste få en bättre styrning och ledning av hälso- och sjukvården. Och budgetdisciplin är faktiskt viktigt.

  2025-04-09 22:54:38

  

  Thomas Ragnarsson

• Fru talman! Det gläder mig att ledamoten lyfter Västerbotten, samtidigt som jag är medveten om hur hårt vi har slagits med underskott efter underskott. Jag tror att vi nu har ett underskott i budgeten som är ganska ansenligt, vilket absolut inte är optimalt för framtiden. Men så är det när man har en region som är en och en halv gånger Belgien i storlek med en befolkning som är mindre än Malmös. Vi har dessutom i de allra flesta kommuner en medianinkomst som ligger 10 000 kronor under rikssnittet och bland de högsta kommunalskatterna. Där finns inte mycket mer resurser.

  Det är därför jag återkommer till detta, apropå att kunna jobba med mer jämlika förutsättningar: Många regioner är nog ändå väl medvetna om de behov som finns. Sedan är det klart att det ibland finns systemutmaningar. Men det kan jag säga, både som kommunpolitiker och som rikspolitiker: Jag tror inte att det är något som specifikt är ett regionproblem. Det finns en hel del systemmekanismer som är utmanande i offentlig styrning.

  Här tror jag dock att det finns en fara, om man får en politisk stress av att inte få den output man skulle vilja ha, att man bara trycker på med ännu mer utredningar, ännu mer styrningar och ännu mer riktade bidrag - och så får man bara mindre effekt av det hela. Här skulle generella bidrag hjälpa mer.

  Här tror jag verkligen att vi ändå måste visa viss lyhördhet mot våra olika regioners utmaningar. Kompetensbristen kommer vi att behöva tackla, och det behöver vi göra nationellt och samordnat. Vi behöver jobba tillsammans med kommuner och regioner för att lösa detta.

  Överläggningen var härmed avslutad.

  (Beslut skulle fattas den 10 april.)

  2025-04-09 22:56:46

  

  Nils Seye Larsen