Minoritetsfrågor

Debatt i text

• Fru talman! I dag debatterar vi alltså motionsbetänkandet som handlar om minoritetsfrågor. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

  Det handlar om minoriteter, det handlar om urfolk, det handlar om status och det handlar om språk och kultur. I det här sammanhanget vill jag säga att motionerna i betänkandet i många fall är viktiga, tänkvärda och inte minst svåra. Det är svåra frågor att lösa, inte bara i Sverige utan i hela världen. Därför vill jag ge ett mer världsomfattande perspektiv på de här frågorna.

  Det handlar i princip om samma problembeskrivning för minoriteter och urfolk var i världen du än befinner dig. Det blev jag och Jan Riise minst sagt varse när vi nyligen deltog i ett urfolksforum i FN i New York. Där mötte jag och pratade med människor från olika länder och olika delar av världen, bland annat en massajman från Tanzania och urfolk från både USA och Sydamerika.

  Vår delegation från riksdagen fick också ett bra tillfälle att prata med samer från både Norge och Sverige. Och jag hade ett eget möte med Sara-Elvira, en samisk kvinna från Jokkmokk. Där kunde jag få svar på många frågor som jag har funderat på.

  I New York fick jag större förståelse ur ett globalt perspektiv. Det finns tusentals urfolkskulturer i världen. Alla har sina unika historier och erfarenheter. En ensam person eller en enskild berättelse kan aldrig någonsin tala för alla, men trots allas olikheter finns det en gemensam röd tråd.

  Fru talman! De flesta urfolk har blivit marginaliserade och förföljda på grund av kolonialism och expansionspolitik som regeringar har utvecklat. I många moderna samhällen ser vi bland urfolk högre grad av arbetslöshet, lägre utbildningsnivå, diskriminering och våld. Det berättade Dr Albert K Barume, som i december 2024 utsågs till FN:s särskilda rapportör för urfolks rättigheter.

  Under den relativt korta tid som han varit rapportör har han hunnit delta i flera konferenser, mängder av möten och seminarier med urfolk. Han har dragit flera slutsatser gällande urfolk runt om i världen. Högst upp på listan kommer urfolkens utsatthet i konflikter och våld. Det gäller i synnerhet kvinnor och flickor. Som nummer två på listan kommer utvinningsindustrin och den gröna omställningen. Därefter kommer ungdomars indragning i kriminalitet och trafficking av kvinnor och flickor.

  Det är en sak att höra en rapportör prata lugnt och sakligt om de här frågorna, men att själv sitta på ett möte i ett mindre format och höra en uppgiven urfolkskvinna från Amazonområdet prata i detalj om sin verklighet var minst sagt känsloladdat.

  Fru talman! En annan person som vi träffade var professor Elsa Stamatopoulou från Columbiauniversitetet. Hon har sedan 1983 engagerat sig i urfolksfrågor. Hon berättade att FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter i augusti 1982 etablerade en arbetsgrupp för ursprungsfolk. Det var som ett forum som skulle lyssna på ursprungsfolkens problem och arbeta för deras rättigheter. Vad sa då urfolken, tror ni? Jo, de sa: Ni folk ska prata om oss, och vi står här utanför rummet.

  Som tur är har det runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Professor Elsa berättade att frågorna om mänskliga rättigheter har fått som en udd i FN för att de påverkar regeringar. Det har urfolken tagit till sig, och nu kan vi se flera deklarationer. Man har åstadkommit mycket, men det finns fortfarande mycket kvar att göra.

  Men det är inte så att de frågor som diskuteras tas lättvindigt på. Jag tror att det finns en förståelse för att de här frågorna är komplexa och knepiga och att det tar tid. Det är på något sätt det moderna samhället som knackar på, och det är urfolken som vill att det ska finnas en förståelse för det som de värnar.

  Nyckelordet i den här komplexiteten, som i princip gäller alla urfolk, är tillgång. Då menar man tillgång på land. Till det kan man addera delning av tillgångar, det vill säga benefits sharing. Elsa menade att det fortfarande finns ett motstånd bland urfolk gällande tillgång av land och att dela på tillgångarna.

  Jag frågade Elsa om det är så att demokrati är tillräckligt för att komma överens i dessa frågor. Hon menade att det inte är tillräckligt utan att det behövs starka civila organisationer och respekt från båda håll. Både professor Elsa och doktor Barume menade att det är det kreativa och vitala engagemanget från ungdomar som kan vara framtiden för att lösa konflikter kring land, tillgångar och rättigheter.

  Fru talman! Det jag tar med mig från det här urfolksforumet i New York är just detta: vikten av att lyssna, inte bara höra, och att se varje möte som en möjlighet att förstå mer, komma överens och hitta en väg framåt där båda sidor, om jag får uttrycka mig så, känner att det här är eller kommer att bli en win-win-situation och inte lose-lose.

  (Applåder)

  2025-05-07 13:05:18

  

  Susanne Nordström

• Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 20 under punkt 17.

  När jag cyklade hit till riksdagshuset i morse sneddade jag över Raoul Wallenbergs torg vid Nybrokajen. Där noterade jag något nytt jämfört med förra veckan, nämligen en mängd stora, inramade illustrationer som stod tätt på rad. Jag hann denna morgon tyvärr inte stanna till för att titta närmare på dem och de texter jag såg fanns vid varje illustration, men jag ska se till att göra det när jag passerar platsen härnäst. Utan att själv ha hunnit se dessa utställningar vill jag ändå passa på att rekommendera andra att göra det så länge de står kvar där, fram till den 18 maj.

  Utställningarna Judiska hjältinnor och Judiskt liv kom på plats på Raoul Wallenbergs torg häromdagen när firandet av jubileumsveckan inleddes. Det är en vecka som ses som en höjdpunkt på det jubileumsår som Sveriges judar firar, och som flera ledamöter har varit inne på. I år är det nämligen 250 år sedan den förste juden fick bosätta sig i Sverige utan att konvertera. Hans namn var Aaron Isaac. Han brukar nog kallas den första juden i Sverige, men det var han förstås inte. Judar har en långt längre historia i vårt land än så, men då utan de rättigheter som Aaron Isaac fick.

  Judar är en av de fem erkända nationella minoriteter vi har i Sverige i dag. Just i år, just den här veckan, är det läge för oss alla att påminna oss om deras historia och när vi nu ges så bra tillfälle passa på att skaffa oss mer kunskap om judiskt liv – för med kunskap om judar eller andra minoriteter kommer ökad förståelse för dem som lever ett liv som ser annorlunda ut än vårt eget.

  Med förståelse följer ofta ökad tolerans för det som är annorlunda. I tider när vi tyvärr i alltför stor utsträckning och på många håll i världen ser intolerans mot andra breda ut sig är det viktigt att påminna sig om vikten av tolerans och ödmjukhet.

  Fru talman! Ingen människa i Sverige ska bli diskriminerad eller utsatt till följd av sitt ursprung. Alla som bor i vårt land ska ha samma möjligheter till inflytande och delaktighet i samhällslivet. Var och en av oss har rätt till sitt språk och sin kulturella identitet. Detta utgör kärnan i den minoritetspolitik som vi har antagit här i riksdagen. Men tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så. Tyvärr fortsätter diskrimineringen av minoriteter.

  Vi får återkommande rapporter om minoriteter som utsätts för hat, kränkande uttryck och fördomar i skolan, på arbetsplatser och inte minst på nätet. Det visar att vårt arbete med att skydda minoritetsgruppers rättigheter aldrig kan ta paus. Samtidigt ska vi ha i åtanke att minoriteter inte är en homogen grupp. Vi måste anpassa åtgärderna efter olika minoritetsgruppers behov.

  Fru talman! Det nationella firandet av 250-årsjubileet för judiskt liv i Sverige, som jag nämnde tidigare och som flera andra också har tagit upp, samordnas av Judiska Centralrådet, en organisation som består av flera judiska församlingar i Sverige. Sedan januari i år har över 170 evenemang genomförts runt om i landet av hundratals aktörer, som museer och skolor. Det är alltifrån samtal om judisk mat till konstutställningar och konserter. Att just en organisation som Judiska Centralrådet samordnar firandet är precis som det ska vara. Minoritetspolitik ska genomföras tillsammans med de nationella minoriteterna, inte av andra för minoriteterna.

  Sedan mer än 20 år tillbaka har vi i Sverige en samlad politik för att stärka våra nationella minoriteter och stödja våra nationella minoritetsspråk. Målet för den politiken är att ge dessa minoriteter skydd och stärka deras möjligheter till inflytande.

  Arbetet med minoritetsfrågor har under de senaste 20 åren visserligen rört sig framåt, men det finns en del kvar att göra. Ansvaret för att följa upp hur Sveriges minoritetspolitik genomförs ligger på ett par olika myndigheter. Det är förstås viktigt att den politiken samordnas, men för att den ska få genomslag i praktiken är det helt centralt att involvera civilsamhället.

  Utan de idéburna organisationer som samlar minoriteterna och det arbete som dessa föreningar gör finns det risk att det inte blir mycket till verkstad. För mig liksom för Centerpartiet är det självklart att framhålla vikten av att civilsamhället ges en avgörande betydelse för att vårda, värna och utveckla de nationella minoriteterna. Därför är det av stor vikt att organisationer inom civilsamhället som samlar nationella minoriteter ges långsiktiga och hållbara ekonomiska och praktiska förutsättningar att bedriva en bra verksamhet. Detta för att minoritetspolitiken ska kunna genomföras i praktiken.

  Fru talman! Flera andra här i kammaren har varit inne på ämnet älvdalska. Vi i konstitutionsutskottet åkte för ett par år sedan på en gemensam resa till Älvdalen och blev marinerade i älvdalska på olika sätt under det besöket. Förhoppningsvis har det bidragit till att fler nu är inne på det som vi i Centerpartiet har drivit i flera år, nämligen att utreda möjligheterna att erkänna älvdalskan som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige enligt Europarådets fördrag.

  Grupper ska garanteras sina språkliga rättigheter. De ingår i de grundläggande rättigheter som finns förankrade i FN:s konvention om mänskliga rättigheter. I dag har barn med älvdalska som modersmål ingen rätt till skolundervisning vare sig på eller i älvdalska.

  Älvdalskan, som enbart talas i Sverige, är också en betydelsefull del av det svenska kulturarvet. Med ett officiellt erkännande av älvdalskan som eget språk skulle betydligt mer kunna göras för att hålla det språket levande.

  2025-05-07 13:52:40

  

  Malin Björk

• Fru talman! Jag tänker för min del uppehålla mig vid minoritetspolitiken i Sverige.

  Målet för minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken, så att de hålls levande. Minoritetslagen fyller 25 år i dag.

  Konstitutionsutskottets betänkande innehåller många motioner med syftet att stärka minoritetspolitiken i Sverige. Ändå har regeringen försvagat stora delar av minoritetspolitiken. Motionerna handlar om stöd till organisationer, urfolksstatus, språksatsningar med mera. Jag yrkar bifall till reservation 15 under punkt 12, reservation 18 under punkt 15 och reservation 29 under punkt 21.

  Under den här veckan har vi firat 250 år av judiskt liv i Sverige. Firandet är en markering av det beslut som fattades av Gustav III 1775 om att de med judisk tro inte längre skulle tvingas konvertera till kristendom.

  Det är bra att regeringen förstärker arbetet med att skydda judiskt liv i Sverige. Den förstärkningen är nödvändig utifrån att antisemitismen verkar vara rätt omöjlig att utrota i Sverige och i Europa. Målet för vårt uppdrag i riksdagen måste vara att antisemitismen aldrig ska låtas frodas och inte ska få fortsätta växa i vårt land.

  Den judiska minoriteten är på ett särskilt sätt utsatt för hat och hot från extrema grupper av olika slag. Ett fortsatt arbete för att stärka säkerheten kring judiska institutioner och för att öka tryggheten för judar i Sverige är nödvändigt. Polisen bör ha ett särskilt uppdrag att stärka säkerheten kring utsatta arrangemang och institutioner.

  Vi är nog rätt eniga i den här kammaren om att det arbete som görs är bra. Men sedan kommer resten, som vi socialdemokrater inte tycker har varit så bra. Alla minoriteter får nämligen minskade resurser för att fortsätta med sitt viktiga arbete. De försämringar som har skett i budgeten för 2025 är rätt många.

  Institutet för språk och folkminnen respektive Sametinget har i uppdrag att driva språkcentrum för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. De nationella språkcentrumen ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken både på individnivå och i samhället i stort samt att främja en fungerande överföring av de nationella minoriteternas språk och kultur till nästa generation. Syftet är att de nationella minoritetsspråken ska leva vidare i Sverige.

  Vi socialdemokrater vill understryka vikten av att de nationella minoritetsspråken och minoriteternas kulturer bevaras, utvecklas och förs över till framtida generationer. De har länge varit en viktig del av vårt lands kulturella och språkliga mångfald. De språkcentrum som stöds av staten har visat sig vara centrala aktörer i att bevara och utveckla språken och kulturarvet hos dessa minoriteter. Genom att ge dem möjlighet att arbeta långsiktigt och stabilt säkerställs att deras värdefulla arbete kan fortsätta.

  Språkcentrumens arbete för att revitalisera och bevara minoritetsspråk är inte ett projektarbete som pågår under några år utan ett långsiktigt arbete. Här drog dock regeringen ned anslagen från 38 miljoner till 8,5 miljoner i årets budget. Konsekvensen blev att Isof i juni 2024 varslade all personal om uppsägning på grund av arbetsbrist och fick lov att verkställa uppsägningar i december 2024. Detta var inte en förstärkning av minoritetsarbetet.

  Fru talman! Visserligen ökade generositeten från regeringen i regleringsbrevet. I det fördelades medel från länsstyrelser till språkcentrumen, så att den totala potten blev 28 miljoner kronor. Det är dock fortfarande för lite medel, och det är mindre än den summa som vi socialdemokrater har i vår budgetmotion. Där fortsätter vi att föreslå 38 miljoner, vilket vi anser är en rimlig summa. Vi anser också att anslagen måste permanentas, så att språkcentrumen kan bygga upp sin verksamhet. Finansieringen bör verkligen fortsätta för samtliga fem språkcentrum.

  Regleringsbrevets innehåll innebär också att länsstyrelserna får mindre medel för att stödja förvaltningskommunerna när det gäller både förskola och äldreomsorg på minoritetsspråk. Enligt lagen är de här kommunerna tvungna att kunna ordna både förskola och äldreomsorg på minoritetsspråk.

  Utöver detta blev konsekvensen att en del riksorganisationer för minoritetsgrupper blev av med stora delar av sina anslag. Ett exempel är Sverigefinländarnas delegation, som förlorade 44 procent av de anslag de får för att kunna fungera som paraplyorganisation.

  Fru talman! En sannings- och försoningskommission för granskning av kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset lämnade redan i slutet av 2023 över sitt slutbetänkande till regeringen. Det är ett gediget arbete som tydligt visar på det förtryck den svenska staten utsatte tornedalingar för med språklig, religiös och kulturell assimilation som syfte. Försvenskningspolitiken har inneburit att minoritetens språk, kultur och identitet nedvärderats, skambelagts och osynliggjorts. Remissvar kom in fram till april 2024. Givetvis har det kommit ett antal remissvar. Men väldigt lite har beslutats av regeringen om hur detta arbete ska kunna gå vidare.

  Konsekvensen har blivit att meänkieli minskat i användning. Jag kommer ihåg att när jag som tonåring åkte till Haparanda pratade alla i alla affärer meänkieli. Nu får man leta efter människor som pratar det språket. Då har språket inte förts vidare till nästa generation annat än i en mycket begränsad utsträckning.

  I kommissionens slutbetänkande konstateras att staten och kyrkan har ett moraliskt ansvar för att gottgöra minoriteten för den skada som blivit konsekvensen av assimileringspolitiken och att denna gottgörelse och försoning behöver ta avstamp i minoritetens behov i dag.

  Regeringen har nu gett Forum för levande historia i uppdrag att ta fram en populärversion av Sannings- och försoningskommissionens arbete. Det välkomnar förstås vi socialdemokrater. Men regeringen behöver fortsätta att ta till sig kommissionens utredning och i första hand erkänna de historiska kränkningar som begåtts mot minoriteten, och också överväga andra förslag från utredningen. Jag kan här berätta att Svenska kyrkan har erkänt hur den har förtryckt tornedalingar. Men man väntar fortfarande på svar från staten.

  Fru talman! Älvdalska har en lång historia i Sverige och bär uråldriga särdrag som nästan inte längre går att återfinna i någon annan del av det nordiska språkområdet. Att älvdalskan bär spår från fornnordiskan gör den till en levande del av vår språkhistoria, och den är en viktig del av Sveriges språkliga och kulturella mångfald. Trots det klassas älvdalskan som dialekt.

  Älvdalskan talas i dag av uppemot 3 000 personer, framför allt i Älvdalens socken i norra Dalarna. Representanter för Ulum Dalska och Älvdalens kommun har under lång tid framfört att älvdalskan bör erkännas som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige. Vidare är det flera experter som har uttalat att älvdalskan är att betrakta som ett eget språk, och Europarådets expertkommitté har uppmanat den svenska regeringen att se över älvdalskans status.

  Regeringen bör därför få i uppdrag att utreda älvdalskans status och se över möjligheten att erkänna älvdalskan som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige.

  Fru talman! Resursbiblioteken utgör en viktig resurs för att återta och bevara språk. Många gånger dör minoritetsspråket i tredje generationen. Det ser jag i min egen familj. Då är litteratur ett bra sätt att bevara språket. Resursbiblioteken för minoritetsspråk gör ett fantastiskt arbete med att serva alla kommuner, skolor och andra institutioner med bokpaket och litteratur för läsecirklar i hela landet.

  Även samråden med minoritetsgrupper är viktiga i sammanhanget. Konsultationslagen för samråd med samer är viktig och behöver användas på ett sätt som beskrivs i förarbeten för lagen. Samråd ska genomföras i god tid innan regeringen fattar beslut, och detta ska genomföras i god anda präglad av uppriktighet och ärlighet.

  Det är viktigt att lyssna på minoritetsgrupperna. Det som är aktuellt just nu är byte av uppföljande myndighet för minoritetspolitiken. Utredaren som har utrett ett eventuellt byte föreslår ett byte från Länsstyrelsen i Stockholms län till just Isof. Men av någon dunkel anledning föreslår regeringen MUCF i Växjö. Det är en myndighet som inte har kompetens för minoritetsfrågorna. De säger själva: Vi har inte kompetens, men vi är lite nyfikna. Alla minoriteter är emot den förändringen.

  Avslutningsvis: Vissa delar av minoritetspolitiken förstärks i budgeten. Det är sant. Men regeringen har även gått rätt hårt åt andra delar av minoritetspolitiken.

  2025-05-07 13:12:30

  

  Mirja Räihä

• Fru talman! I detta betänkande har vi i Miljöpartiet 20 reservationer, om jag har räknat rätt. Jag har därför ingen som helst möjlighet att gå igenom alla. Det jag tänker säga ska inte tolkas som någon rangordning eller att en sak är viktigare än någon annan, utan jag vill ta upp några av de frågor vi har. Och apropå det senaste anförandet stöder även vi tanken om att utreda älvdalskan som ett eget minoritetsspråk.

  Fru talman! Genom historien har nationella minoriteter och urfolk i hela världen utsatts för omfattande övergrepp, kränkningar och diskriminering. Berättelserna är likartade oavsett om de har sitt ursprung i Sápmi, på Nordamerikas prärier, i Latinamerikas regnskogar eller på Söderhavets öar. Denna historia förpliktar oss till något annat, något bättre, för alla de människor som berörs. Det handlar förstås inte minst om rätten till språk, kultur och inflytande.

  Vi i Miljöpartiet står upp för nationella minoriteters rättigheter och drev under förra mandatperioden på för en högre ambition i minoritetspolitiken och gör det även fortsättningsvis. Jag talar alltså om de minoriteter som lever här: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar.

  Under vår tid i regeringen satsade vi stort på nationella minoriteters språk och på kultur med nya språkcentrum och stärkta minoritetsbibliotek. Tillsammans lade vi fram en historisk konsultationsordning för det samiska folket och inrättade sanningskommissioner för urfolket samerna och den nationella minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset. De nationella minoriteterna i Sverige utgör uppemot en tiondel av vår befolkning, men de har inte fullt ut tillgång till lika rättigheter och möjligheter.

  Fru talman! Urfolkens historia spänner över sekler och årtusenden. Den är för övrigt förvånansvärt lik över kontinenterna. Men själva diskussionen och utvecklingen inom området är kanske inte mer än 50 år. Det kan vara viktigt att komma ihåg detta ur två olika aspekter.

  Det betyder dels att oförrätter, förtryck, diskriminering och oförståelse för många urfolk runt om i världen har kunnat fortgå under mycket lång tid utan att omvärlden reagerat. Dels betyder det att vi har en process som pågår här och nu. Vi har sannings- och försoningskommissioner och nya avtal och lagar, men vi har också en bra bit kvar att gå.

  ILO:s konvention 169 antogs 1989 men har ännu inte ratificerats av Sverige, trots kritik från flera internationella organ och trots att konventionens bäring på Sverige har utretts flera gånger. I Högsta domstolens mål Girjasmålet uttalar domstolen också att ILO 169 i vissa delar redan är bindande för Sverige genom att den ger uttryck för allmänna folkrättsliga principer, vilket understryker konventionens betydelse.

  Vidare har vi FN:s urfolksdeklaration, som antogs 2007 av FN:s generalförsamling. Jämfört med ILO-deklarationen handlar den mer om rättigheter, som rätten till kultur, språk och identitet liksom till utbildning, hälsa och arbetsliv. Sverige har rekommenderats att genomföra deklarationerna och i samarbete med det samiska folket etablera mekanismer för detta.

  Vidare har FN:s rasdiskrimineringskommitté kritiserat bristerna när det gäller samernas inflytande och framför allt bristen på fritt och informerat förhandssamtycke – free, prior and informed consent, FPIC. Det här är viktigt, och jag är helt övertygad om att det är ett begrepp som kommer att återkomma.

  Fru talman! I dag är samerna den enda folkgrupp i Sverige som formellt erkänns som urfolk, för övrigt också Europas enda urfolk, möjligen tillsammans med Grönlands inuiter. Vi menar att definitionen av urfolk, så som den kommer till uttryck i ILO:s konvention, inte utesluter att det skulle kunna finnas fler folk med samma anspråk på att kunna ses som urfolk.

  Tornedalingar, kväner och lantalaiset har levt i Sverige under mycket lång tid, vilket är väl belagt. Svenska Tornedalingars Riksförbund har begärt att regeringen ska erkänna tornedalingar, kväner och lantalaiset som ett urfolk enligt artikel 1 i konventionen. En sådan status skulle innebära ett folkrättsligt och formellt erkännande och bidra till att bevara och utveckla språket, identiteten och kulturen. Regeringen bör tillsätta en utredning för att utvärdera principerna om fler grupper, som tornedalingar, kväner och lantalaiset, ska betraktas med urfolk. Det är viktigt att ett sådant arbete ges tid och resurser, inte minst för att samråda med berörda parter.

  Fru talman! Hatet mot judar finns i vår historia, i högerextrema grupper, i delar av den extrema vänstern och i islamistiska miljöer. Vi ser antisemitism hos vuxna och barn som flytt till Sverige från länder där judehat har präglat skolundervisning och statlig propaganda. Detta har flera ledamöter före mig varit inne på i debatten.

  Detta begränsar många judars möjligheter att leva ett vardagsliv som de önskar och kunna leva öppet med sin identitet. De säkerhetsarrangemang som de judiska institutionerna själva behöver ombesörja är kostsamma och tar resurser från annan verksamhet. Detta är bekymmersamt och naturligtvis en helt otillfredsställande situation.

  I dag finns varken strategi för att stärka den judiska minoriteten eller ett förvaltningsområde för jiddisch. Synligheten för jiddischkulturen och jiddisch är i vissa fall mer komplex än för många andra minoritetsspråk, eftersom det bland många personer med judisk bakgrund finns en oro över den egna säkerheten, vilket kan motverka benägenheten att visa sin identitet. Det är därför angeläget med satsningar på att främja och synliggöra jiddisch som minoritetsspråk och att synliggöra judiskt kulturliv.

  Fru talman! Sverige är genom både nationell rätt och folkrätt skyldigt att vidta åtgärder för att bevara, skydda och utveckla de särskilda rättigheter som tillhör den romska minoriteten. Trots detta har svenska staten återkommande kritiserats för att inte leva upp till sina folkrättsliga förpliktelser gentemot minoriteten. Sverige har också fått kritik av FN för att romer än i dag utsätts för diskriminering på offentliga platser och har uppmanats att vidta kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med den utbredda diskrimineringen.

  Regeringen behöver göra mer för att synliggöra och främja den särskilda kultur som hör till romer, stärka deras egenmakt och revitalisera språket romani chib. Som ett led i detta arbete måste strategin för romsk inkludering ges en långsiktig och tillräcklig finansiering. För att öka romers inkludering är främjandet av ett romskt föreningsliv en viktig del. Det finns ett stort antal organisationer och föreningar som på olika sätt representerar romer och romers intressen i Sverige. Vi behöver diskutera formerna för stöd till den strukturen.

  Fru talman! Sverige är också skyldigt att genom nationell rätt och folkrätt vidta åtgärder för att bevara, skydda och utveckla de rättigheter som tillhör minoriteten sverigefinnar. Trots detta har staten även här återkommande kritiserats för att inte leva upp till sina folkrättsliga förpliktelser.

  Språkfrågan är också viktig, och det saknas i dag ett arbete inom skola, utbildning och äldreomsorg för att finskan ska ha förutsättningar att leva. Regeringen behöver genomföra ytterligare satsningar för att synliggöra och främja den särskilda kultur som hör till sverigefinnar samt stärka minoritetens egenmakt och revitalisera språket.

  Fru talman! Sammanfattningsvis bör regeringen inrätta ett sammanhållet program för att bevara minoritetsspråken och utöka möjligheterna att kommunicera med myndigheter på minoritetsspråk. Detta är avgörande för att säkerställa att minoriteterna kan ta del av viktiga tjänster och stöd, och det skulle främja jämlikhet och inkludering.

  Vi har som sagt 20 reservationer. Jag väljer för enkelhetens skull och för tids vinning att yrka bifall endast till reservation 4. Det får inte på något vis tolkas som en rangordning av övriga reservationer. Vi står fullt ut bakom dem.

  Överläggningen var härmed avslutad.

  (Beslut fattades under § 15.)

  2025-05-07 13:59:22

  

  Jan Riise

• Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

  Precis som tidigare talare har varit inne på är detta ett betänkande som rör alla våra fem nationella minoriteter samt urfolket samer. Det är alltså ganska brett, och eftersom Vänsterpartiet har många förslag på detta område är också våra reservationer oerhört många. Jag kommer därför inte att kunna prata om alla.

  För 25 år sedan beslutade riksdagen att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets konvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. I Sverige har vi som sagt fem nationellt erkända minoriteter och även ett erkänt urfolk, samerna.

  Detta förpliktar. Staten har särskilda skyldigheter gentemot dem, särskilt när det gäller att skydda och utveckla minoriteters språk och kultur. Särskilt den svåra situationen för våra minoritetsspråk kräver ordentliga insatser från staten. Statens assimileringspolitik har nämligen varit oerhört framgångsrik historiskt sett. Förtrycket av nationella minoriteter och tvångsassimilering är en mörk del av Sveriges historia som på många sätt fortfarande är obearbetad och som lever kvar och har konsekvenser även i vår tid. Människor har osynliggjorts och kartlagts på ett diskriminerande sätt enbart för att de tillhört en minoritet.

  Den tidigare assimileringspolitiken medförde att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna från majoritetssamhället. Några av Vänsterpartiets förslag som rör just denna del handlar om sanningskommissioner, där den samiska är pågående. Den har begärt förlängning utifrån flera omständigheter som har gjort att arbetet har försenats. Arbetet kanske också är större än man förutsåg.

  Tyvärr har regeringen fortfarande inte beslutat huruvida man ska låta kommissionen få fortsätta sitt uppdrag eller om man kommer att tvingas avsluta det innan man hinner göra den bearbetning som är så viktig. Det är också en sak som sanningskommissionen har valt att skicka till FN:s rapportör, eftersom man ser det som så allvarligt att man inte har fått besked om förlängning och att den ekonomiska situationen dessutom har försämrats.

  Vi har också ett antal sanningskommissioner som är avslutade, bland annat den för tornedalingar, lantalaiset och kväner. Inte heller där kan man anse att det är slutfört bara för att själva betänkandet är färdigt; det finns också en rad åtgärder och rekommendationerna från sanningskommissionerna som är viktiga att ta till vara. Så har tyvärr inte skett ännu.

  Trots att det nu är 25 år sedan, och kanske ett litet jubileum, kan man tyvärr inte påstå att den här regeringen håller fanan särskilt högt när det gäller de nationella minoriteterna, särskilt inte när det gäller språkfrågan. Våra nationella språkcentrum ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken, både på individnivå och i samhället i stort, och att främja en fungerande överföring från en generation till nästa så att språken ska leva vidare i Sverige.

  Tyvärr är i stort sett alla våra nationella minoritetsspråk allvarligt hotade, även om det absolut finns gradskillnader. Jag tror inte att det går att nog understryka vikten av att de nationella minoritetsspråken och minoriteternas kulturer bevaras, utvecklas och förs vidare till framtida generationer. De har länge varit en viktig del av vårt lands kulturella och språkliga mångfald, och de språkcentrum som stöds av staten har varit oerhört viktiga och centrala aktörer just när det gäller att bevara och utveckla språken. Därför anser Vänsterpartiet att deras finansiering behöver permanentas och bli mer stabil.

  Tyvärr påstår regeringen att man satsar när man samtidigt drar undan tre fjärdedelar av finansieringen. Dessutom drog regeringen för detta år in finansieringen för den samnordiska språkliga organisationen Sámi Giellagáldu som drivs av sametingen i Norge, Finland och Sverige. I år räddades verksamheten genom att Sametinget i Sverige gick in och använde sitt knappa anslag för finansieringen. Jag kan bara citera Samtingets styrelseordförande som sa: ”Det här är katastrofsiffror som redovisas av regeringen. Det här kommer innebära stora nedskärningar på språkarbetet.”

  Detta är tyvärr minst sagt skämmigt, för jag upplever ändå att vi i den här kammaren brukar vara ganska eniga om just vikten av att bevara, utveckla och stärka våra nationella minoritetsspråk.

  Fru talman! I helgen hade den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra årsmöte. Jag följde rapporteringen lite, och en sak som jag tror bekymrar oss alla här i riksdagens kammare är att hat och hot och hur man ska hantera den polarisering som finns i samhället var den viktigaste frågan på deras årsmöte. Jag tycker att det är lite sorgligt, och jag tror att vi är flera som känner så. Det här är en organisation som organiserar samiska ungdomar i gemenskap just för att de ska kunna prata de samiska språken, utveckla sin kultur och ha skoj. Ska de verkligen bära ansvaret för de samhällsproblem som vi har med hat och hot på sina unga axlar? Är det verkligen den yngsta generationen som ska behöva bära den frågan mest?

  Självklart kan det inte vara så, fru talman. Målet borde vara, och måste vara, att alla som lever i Sverige, oavsett nationell minoritet eller annan härkomst, ska känna sig trygga och inkluderade i vårt samhälle, där vår mångfald och våra skillnader ses som en stärkande rikedom och där våra olika kulturer bemöts respektfullt.

  Jag undrar ibland hur det känns för de personer som lever i den utsatthet som det ändå innebär att vara en del av något annat än majoritetssamhället och att under hela sitt liv ha upplevt ifrågasättande för att man tillhör en nationell minoritet. Ett exempel är Bokmässan förra året, där ett seminarium handlade om huruvida samer var en privilegierad minoritet eller ett utsatt urfolk. De flesta som deltog i samtalet hade inte ens någon egen erfarenhet av den utsatthet som det innebär att vara en del av en minoritet. Jag tror att det är någonting som vi som är en del av majoritetssamhället har ganska svårt att relatera till.

  Fru talman! Just nu granskas Sverige av FN. I sin rapportering till FN påstår regeringen att man arbetar aktivt med att ratificera ILO 169, vilket jag noterar som väldigt intressant och väldigt positivt – då hade jag kanske inte ens behövt yrka bifall till reservation 1! Jag förväntar mig därför att alla senare i dag kommer att rösta ja till reservation 1.

  Jag kan ändå notera att min kollega i KU, Jan Riise, fick som svar på en skriftlig fråga att man inte har någon tidsplan och att man inte gör någonting aktivt. Jag är därför lite bekymrad över att det verkar som om regeringen ljuger för FN. Men vi får väl se. Jag kanske blir väldigt positivt överraskad i kammaren senare i dag.

  Fru talman! Jag har egentligen många frågor att prata om, men jag inser att tiden är knapp. Därför vill jag avsluta med det som tidigare talare har varit inne på.

  I år firas 250 år av judiskt liv i Sverige. Det finns i den här kammaren en bred samsyn när det gäller att stärka judiskt liv. Jag tror också att det finns en väldigt bred samsyn på oron över hot och hat i samhället och på alla de olika sätt som rasism – i det här fallet antisemitism – tar sig uttryck.

  Jag kommer precis som Gudrun Brunegård ihåg när vi i utskottet fick förmånen att besöka synagogan här i Stockholm och träffa de judiska företrädarna. Det kändes särskilt viktigt just med tanke på den ökade antisemitismen i samhället och hur den på senare tid också riktas brett. Man avkrävs ansvar och anställningstagande för någonting som man inte själv rår över. Den kritik som finns mot Israel som stat och dess krigföring ska givetvis riktas mot den regeringen, inte mot svenska judar som lever i vårt samhälle.

  Någonting som jag också tog med mig från det mötet var vikten av kunskap och utbildning. Det ger oss i majoritetssamhället verktyg att stå emot rasism och fördomar som enskilda sprider om Sveriges minoriteter, så att de inte ska behöva stå ensamma i den utsatthet de befinner sig i.

  Vi firar 250 år. AI har visserligen inte kommit med någon kloningsfunktion, så jag kommer inte att kunna fira 250 år till, men jag är säker på att den judiska minoriteten kommer att kunna fira även 500 år i Sverige.

  Man ska också komma ihåg att judiskt liv i Sverige inte började med applåder och bred acceptans. Det började med motstånd. Men vi har kommit långt, och jag ser fram emot att vi kommer att kunna öka motståndet mot den rasism som finns i samhället.

  2025-05-07 13:39:47

  

  Jessica Wetterling

• Fru talman! Sverige har fem erkända nationella minoriteter. Det är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Alla har sitt unika språk, sina unika erfarenheter och sitt uttryck. Gemensamt för dem är att alla bär på just sina unika berättelser om identitet och historia.

  Det finns en minoritet vars livsvillkor försämrats påtagligt. Det är den judiska gruppen i Sverige. Det hörde vi senast om i inlägget precis före mitt.

  Under det senaste året har vi sett hur antisemitismen återigen blivit synlig i det offentliga rummet. Efter Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 följde inte bara sorg utan också ett skrämmande mönster där judar i Sverige blev föremål för hat, hot och demonisering.

  Det här är ingenting som är nytt, men det har förvärrats. Och det är inte bara begränsat till extrema rörelser. Antisemitismen har också importerats via massinvandring från kulturer där judefientligheten är djupt rotad.

  Vi ser resultatet i bland annat Malmö, där många judar valt att flytta, där barnfamiljer tvingas välja bort den judiska skolan och där det ifrågasätts om det längre går att leva ett öppet judiskt liv.

  Det är en situation som borde vara fullständigt oacceptabel i ett land som vill kalla sig demokratiskt. Det är därför bra att regeringen nu tar den här frågan på det allvar som den förtjänar och arbetar för att underlätta och stärka judiskt liv i hela Sverige. Det görs till exempel genom satsningen på säkerhet och hågkomstresor – viktiga åtgärder både för att trygga ett folk och dess kultur och för att uppmärksamma utsattheten.

  Fru talman! Samerna erhöll status som ett urfolk 1977, då regeringen behandlade regeringens proposition om insatser för just samerna. Utredningen hade dock inte till uppgift att utreda om det kunde finnas andra grupper som uppfyller kriterierna för att anses vara ett urfolk.

  Utredningen konstaterade bland annat: Samerna utgör en ursprunglig befolkning, som torde vara lika gammal som – eller äldre än – landets majoritetsbefolkning. Samerna är således inga invandrare i modern mening.

  Som ett exempel tillskrev år 2020 Svenska Tornedalingars Riksförbund regeringen med ett önskemål om att utreda huruvida även tornedalingar, kväner och lantalaiset uppfyller kraven för att utgöra ett urfolk. Det är grupper vars rötter i Sverige är djupa. Deras kulturer har förts vidare i generationer, och deras erfarenheter av historisk förföljelse är dokumenterade.

  Svenska Tornedalingars Riksförbunds önskan om en sådan utredning avfärdades tyvärr av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Sverigedemokraterna föreslår därför att den nuvarande regeringen ska utreda frågan om urfolksdefinitionen och se över om det finns andra minoriteter som kan eller bör klassas som urfolk vid sidan av samerna.

  Det finns också praktiska frågor som rör minoriteters vardag, till exempel möjligheten att använda sitt språk inom välfärden.

  I dag finns särskilda förvaltningsområden för vissa språk – men inte överallt. Det innebär att rätten att tala sitt minoritetsspråk inom äldreomsorg, förskola och sjukvård i praktiken blir beroende av vilket postnummer man tillhör.

  Vi menar att regeringen behöver utreda hur minoritetsspråk kan göras tillgängliga även utanför dagens förvaltningsområden. Det handlar såklart inte om att tvinga fram lösningar utan om att skapa alternativ där det är möjligt.

  Språket är ofta det sista som försvinner, och det är det första som återupprättar självkänslan.

  Detta gäller också teckenspråket. Svenskt teckenspråk är just ett språk och inte ett hjälpmedel. Det är många människors förstaspråk – språket som de tänker på, som de känner på och som de till och med drömmer på. Teckenspråket har en egen grammatik och en lång historia i Sverige, och det används varje dag av tusentals döva och hörselskadade medborgare. Men ändå har språket inte samma status som de erkända minoritetsspråken i Sverige. Det är något som vi menar behöver förändras.

  I språklagen från 2009 jämställs det svenska teckenspråket med de nationella minoritetsspråken, men skyddet är inte lika omfattande i språklagen som i minoritetslagen. Genom att erkänna teckenspråk som ett officiellt minoritetsspråk skulle språket erhålla det skydd som i dag saknas.

  Fru talman! Vårt parti tror på sammanhållning. Vi värnar svensk kultur, och vi ser att våra minoriteter är en del av det som gör Sverige till just Sverige.

  Vi står självklart bakom alla våra reservationer i betänkandet, men utifrån kammarens och riksdagens praxis yrkar jag bifall endast till reservation nummer 30 om teckenspråk som minoritetsspråk.

  2025-05-07 13:34:21

  

  Michael Rubbestad

• Fru talman! Regeringsformen slår fast att det samiska folkets och de etniska, språkliga och religiösa minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla ett eget samfundsliv ska främjas.

  I betänkandet vi behandlar i dag står: Målet för politiken för de nationella minoriteterna är att ge skydd för dem och stärka deras möjligheter till inflytande samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

  När vi nu i dag debatterar konstitutionsutskottets motionsbetänkande KU28 om minoritetsfrågor vore det otänkbart att inte inleda med situationen för den judiska minoriteten, som just i år högtidlighåller 250 år av judiskt liv i Sverige, med tanke på den öppna antisemitism som har blossat upp på sistone.

  Judar i Sverige hotas och trakasseras bara på grund av det faktum att de är judar. Ett vanligt uttryck för antisemitism är att tillskriva judar vissa egenskaper och karaktäristika. Det är också antisemitism när svenska judar kollektivt får bära skulden för Israels krigföring i Gaza.

  Detta kollektiva skuldbeläggande har gått så långt att judar uppmanas att inte bära judiska attribut, som Davidsstjärna eller kippa, för att inte dra till sig negativ uppmärksamhet. På grund av antisemitism behöver judiska institutioner, som skolor och synagogor, ha järnstängsel och bevakning.

  Sedan terrororganisationen Hamas angrepp mot och gisslantagande av civila israeler den 7 oktober 2023 har de antisemitiska uttrycken i samhället trappats upp. Anti-israeliska demonstrationer interfolieras med rent antisemitiska uttryck, inte sällan skanderade på arabiska, vilket försvårar för ordningsmakten att hålla rent. Det tycks vara väldigt svårt att få sådana uttryck av hat och hot domstolsprövade som hets mot folkgrupp.

  Antisemitiska uttryck har trängt sig in även bland riksdagsledamöter, som borde veta bättre och i högre utsträckning ha innebörden av Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna klara för sig.

  Jag citerar de första tre artiklarna.

  ”Artikel 1. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

  Artikel 2: Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. – – –

  Artikel 3: Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.”

  Men ifrågasättandet av judars lika värde och rätt till liv, frihet och personlig säkerhet är just vad som har blivit vardagsmat bland de skanderande horderna, både här i Sverige och internationellt.

  Därför var det en oerhört viktig och länge efterfrågad markering när Vänsterpartiets partistyrelse häromdagen beslutade att uppmana en riksdagsledamot att lämna sin riksdagsplats efter att hon, som partiledaren uttryckte det, har visat dåligt omdöme vid flera tillfällen.

  Desto mer oroande är att det bland Vänsterpartiets företrädare här i vår svenska riksdag finns dem som uttrycker stöd för ledamoten som uppmanats lämna sin riksdagsplats.

  Fru talman! Konstitutionsutskottet besökte i höstas Stockholms synagoga och mötte representanter för Judiska centralrådet och Judiska Ungdomsförbundet i Sverige. De framhöll vikten av att öka kunskapen om judiskt liv och judiska traditioner bland allmänheten. För judiskt liv är så mycket mer än Förintelsen.

  Det handlar om rätten att kunna upprätthålla flertusenåriga traditioner, som har bibehållits, färgats och utvecklats under århundraden i exil, och att kunna göra det utan att behöva smussla med sina attribut som kippa eller Davidsstjärna, utan att behöva vara rädd för trakasserier eller oro över att få sin gudstjänstlokal vandaliserad och utan att behöva avancerad säkerhetsutrustning kring judiska skolor eller äldreboenden.

  Den förstärkning på 30 miljoner kronor till säkerhetshöjande åtgärder som beslutades när det gällde budgetpropositionen för 2024 – och ytterligare 10 miljoner till bevakning, akututrustning och katastrofberedskap – har varit till stor hjälp för att öka säkerheten kring de judiska institutionerna.

  Som jag nämnde inledningsvis firas i år 250 år av judiskt liv i Sverige. Det var ett firande i förra veckan. Och regeringen har skickat ut betänkandet Ett starkt judiskt liv för framtida generationer på remiss.

  Regeringen har vidare för år 2025 ökat anslaget när det gäller åtgärder för nationella minoriteter med 10 ½ miljon kronor för denna strategi. Åren 2026–2027 ökas anslaget för varje år med motsvarande belopp och åren 2028–2034 med 9 miljoner årligen.

  Regeringen har också sedan 2023 en tvärdepartemental arbetsgrupp som ska samverka och föra dialog om hur man kan förebygga och motverka antisemitism i Sverige. Arbetsgruppen leds av statsministerns statssekreterare, och ytterligare åtta statssekreterare från sex olika departement ingår. I arbetet ingår också Judiska centralrådet, Judiska Ungdomsförbundet och Svenska kommittén mot antisemitism samt representanter för relevanta myndigheter och organisationer.

  Forum för levande historia har fått i uppdrag att ta fram material och sprida kunskap om jubileumsåret. Ett antal olika arrangemang genomförs under året.

  Fru talman! Jag vill också säga några ord om älvdalskan eftersom jag själv i många år har drivit frågan om att utreda dess status för att man ska kunna erkänna det som ett språk, vilket det också finns ett kristdemokratiskt rikstingsbeslut om.

  Det gläder mig att i kammaren se att engagemanget för älvdalskan har utvidgats till att även omfatta de båda större partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, som inte riktigt var med på noterna från början.

  Jag har tidigare i denna kammare berättat om när jag som nyfärdig sjuksköterska började arbeta i långvården på Mora lasarett och då behövde ha tolk för att göra mig förstådd bland de gamla, för de hade glömt svenskan och kunde bara dalska.

  Lyckligtvis var det många i personalen som både talade och förstod moramål, orsamål och våmhusmål, som var de vanligaste varianterna där i trakten, och även älvdalska. Till lasarettet kom det naturligtvis även älvdalingar. Men älvdalskan var mer komplicerad.

  Enligt rapporter som jag har fått på senare år har dessvärre kunskaperna om ovansiljansmålen generellt sett successivt gått tillbaka bland den yngre befolkningen i Mora- och Orsaområdet – även om poeten Birgitta Lillpers så sent som 2020 gav ut diktsamlingen Kälda, skriven på orsamål, som hon fick Sveriges Radios lyrikpris för 2021.

  Desto viktigare är det därför att stötta revitaliseringen av älvdalskan, med tanke på att det finns ett starkt och levande intresse även bland den yngre generationen av att hålla älvdalskan vid liv. Europarådets språkliga råd betraktar sedan flera år älvdalskan som ett språk – i fråga om både ordförråd, grammatik, syntax och uttal. Och Älvdalens kommun lägger stor energi på att söka anslag för olika projekt för att hålla språket levande. Det är kurser för såväl skolbarn som vuxna. Det är en kulturhistorisk gärning att stödja detta och att ge ett strukturerat språkvetenskapligt stöd till revitaliseringen av älvdalskan. I vilken form detta bäst ska göras får vi resonera vidare om – vi i regeringsunderlaget.

  Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

  2025-05-07 13:24:28

  

  Gudrun Brunegård