Riksrevisionens rapport om Kriminalvårdens behandlingsverksamhet
Debatt i text
Herr talman! I dag ska vi debattera kriminalvårdsfrågor och närmare bestämt Riksrevisionens rapport om Kriminalvårdens behandlingsverksamhet. Detta är ett mycket angeläget och viktigt ämne.
I decennier, åtminstone sedan 1970-talet när jag var barn, har man fått höra framför allt från vänsterhåll att ingen blir bättre av att sitta inlåst i fängelse. Men faktum är, herr talman, att man faktiskt visst kan bli en bättre människa på våra anstalter. Åtminstone i så motto att man inte begår nya brott eller återfaller i ett kriminellt leverne. Man döms till straff, men man avtjänar straffet i kriminalvårdens försorg - kriminalvården.
Målet med kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Ett sätt att öka tryggheten är att minska antalet återfall i brott. Brottsförebyggande rådet räknar med att en person som gång på gång hamnar i fängelse skapar långsiktiga samhällskostnader på mer än 9 miljoner kronor, utöver de kostnader och det lidande som själva brotten orsakar.
Många som sitter i våra fängelser är inte svenska medborgare, och en del av dem ska utvisas, men de allra flesta som sitter på svenska anstalter ska trots allt en dag ut i friheten bland alla oss andra. Därför är själva vården i Kriminalvården, alltså Kriminalvårdens behandlingsverksamheter, så viktiga för oss, för vår ekonomi och för vår trygghet - och inte minst för dem som straffats och nu sonat sina brott.
Riksrevisionen har granskat effektiviteten i Kriminalvårdens behandlingsverksamhet och har i sin rapport kommit fram till vissa slutsatser och rekommendationer. Först måste vi förstå att det här handlar om stora belopp av skattebetalarnas pengar. Kriminalvårdens anslag 2023 var över 14 miljarder, vilket var en ökning på över 60 procent sedan 2018. Med tanke på hur samhället har utvecklats lär det knappast stanna där.
Riksrevisionens övergripande slutsats är att Kriminalvårdens behandlingsverksamhet av flera anledningar inte fullt ut bedrivs effektivt. Den främsta anledningen är att det saknas personal som kan bedriva behandlingsverksamhet. Det saknas också lokaler att bedriva verksamheten i. Överbeläggningen på våra fängelser hindrar alltså en effektiv behandlingsverksamhet.
Här kan man konstatera att tidigare regeringar inte förstod hur samhällsutvecklingen skulle bli gällande såväl kriminaliteteten som samhällets svar med fler och längre straff. "Vi såg det inte komma", som det brukar heta.
Det tar ganska lång tid att bygga anstalter och att hitta, utbilda och anställa personal till dessa. Man måste hålla tidigare regeringar ansvariga för att vi har en så stor överbeläggning i dag.
I detta sammanhang måste det också få sägas att det här är en orsak till att vi måste kika närmare på fängelseplatser utomlands, framför allt för utländska medborgare som efter avtjänat straff ska utvisas. Att grova brottslingar inte skulle dömas är inte ett alternativ.
Kriminalvårdens ambition är att så många som möjligt av fångarna, eller klienterna som Kriminalvården säger, som bedöms ha medelhög eller hög risk att återfalla i brott ska gå minst ett behandlingsprogram under sin verkställighet. År 2023 var det dock bara 22 procent av de klienter på anstalt som bedöms ha behov av behandling och 13 procent av de klienter i frivården som bedöms ha behov av behandling som fullföljde ett behandlingsprogram.
Fängelsestraff kan vara alltifrån två veckor till livstid. Sysselsättning i form av behandling, utbildning och arbete ska underlätta klientens återanpassning till ett liv i frihet. Som ett led i återanpassningen kan den dömde vartefter tiden går flyttas till anstalter med lägre säkerhetsklass. Efter två tredjedelar blir klienten som regel villkorligt frigiven.
Detta innebär vissa svårigheter för behandlingsverksamheten. Ett exempel är att klienter som flyttas inte alltid kan erbjudas fortsatt behandlingsprogram. Klienter i frivården har mycket svårare att fullfölja behandlingsprogram eftersom det är så mycket annat som påverkar jämfört med i livet innanför murarna, som att passa tider eller återfall i missbruk.
Många klienter som bedöms ha behov av behandlingsprogram saknar goda förutsättningar att tillgodogöra sig dem. En orsak kan vara att de inte pratar svenska. En annan orsak kan vara att Kriminalvårdens klienter oftare lider av beroendesjukdomar och sämre psykisk hälsa än befolkningen i stort.
När det gäller språket kan i stället sfi sättas in, men det gör att behandlingsprogrammet skjuts på framtiden. Alltså behövs en viss längd på straffet för att hinna med både sfi och behandlingsverksamhet. Det finns visst arbetsmaterial på olika språk, men det är svårt att hitta programledare som är bekväma med att leda dessa program på andra språk än svenska.
Beroendeproblematik och psykisk ohälsa i allmänhet behandlas normalt av den allmänna sjukvården, men av säkerhetsmässiga och praktiska skäl bedriver Kriminalvården själv viss sjukvård på anstalterna. Detta ingår egentligen inte i Kriminalvårdens grunduppdrag, och i en ansträngd platssituation kan det lämna en del övrigt att önska.
Sammanfattningsvis är Kriminalvårdens behandlingsverksamhet jätteviktig. Kriminalvården har utvecklat verksamheten och arbetar aktivt med att identifiera vad som behöver göras för att nå fler med sina program. På grund av framför allt platsbrist och personalbrist är det dock en tuff situation för Kriminalvården, och de stora satsningarna på Kriminalvården måste fortsätta.
2025-02-13 12:01:07
Mats Arkhem
Herr talman! Jag begärde replik för att ledamoten Ceimertz och jag tillsammans ska kunna fundera lite ytterligare på hur man kan åstadkomma fler behandlingsmöjligheter i ett redan mycket trängt läge. Jag hör inte till dem som prioriterar inlåsning som det enda effektiva, och det tror jag inte heller att ledamoten önskar. Inlåsning ska i stället kombineras med möjligheter att komma ut på ett bättre sätt. Hur ska vi alltså åstadkomma detta i ett mycket trängt läge?
Jag hade förmånen att vara ledamot i Trygghetsberedningen, och jag har tillsammans med partikamrater gjort åtskilliga studiebesök på anstalter. Jag har också haft kontakt med fackföreningar och tidigare intagna på anstalter. Många är väldigt oroliga över detta. Även där man bygger ut kraftigt får man inte tillräckligt med lokaler för att genomföra behandling och utbildning.
Hur ska vi få detta att gå ihop? Har ledamoten någon tidshorisont när det verkar rimligt? Eller borde vi bromsa de höga straffen lite mer?
2025-02-13 12:30:54
Gudrun Nordborg
Herr talman! Trygghetsberedningens slutbetänkande har precis varit ute på remiss, och remissvaren bereds nu inom Regeringskansliet.
När det gäller grova våldsbrott, grova sexualbrott och brott som begås i gängkriminell miljö ser jag inget alternativ till skärpta och långa fängelsestraff. Vi ser nu över hela straffskalan i den stora straffrättsliga utredning som ska redovisas i maj.
Vid mindre brott och när det anses lämpligt kan man redan i dag avtjäna sitt straff genom elektronisk övervakning med fotboja. Detta kan i sådana fall vara ett bra alternativ. Redan i dag kan man också avtjäna en del av sitt fängelsestraff med fotboja. Det gäller dem som deltar i behandlingsprogram och följer sin verkställighetsplan och där risken för misskötsamhet bedöms som låg.
Elektronisk övervakning är en effektiv metod som absolut skulle kunna användas mer, för vi ser att den fungerar när den används. Det bygger dock på att detta används restriktivt, där det bedöms vara lämpligt och på individer som uppvisar en vilja till förändring och bedöms ha låg risk för misskötsamhet.
2025-02-13 12:36:09
Ludvig Ceimertz
Herr talman! Tack för inlägget, Sanna Backeskog! Jag delar i väldigt stor utsträckning de synpunkter som du har framfört.
Jag begärde replik för att jag är nyfiken på en punkt, nämligen att ni i Socialdemokraternas reservation önskar en behandlingsbenägenhet ända upp till 90 procent. Min fråga blir hur vi åstadkommer det. Det här är en fråga som vi diskuterar sedan länge: Hur frivillig ska en behandling vara? Kan vi tvinga på någon en behandling? Många menar ju att behandlingen enbart har effekt om det finns motivation.
Hur ska vi göra det här språnget från dagens lite drygt 20 procent ända upp till 90 procent?
2025-02-13 12:18:15
Gudrun Nordborg
Herr talman! Sverige har under lång tid reagerat alltför svagt mot den grova kriminalitet som har vuxit fram. Det har lett till att kriminella nätverk har kunnat växa sig starka. Laglydiga medborgare har fått betala priset i form av otrygghet, våld och rädsla.
Den här regeringen har ändrat kurs. Vi genomför nu den största offensiven mot den organiserade brottsligheten i modern tid. Samhället flyttar fram sina positioner. Vi skärper straffen för grova brott. Vi kriminaliserar deltagande i kriminella nätverk. Vi ger polisen de verktyg som krävs för att klara upp fler brott. Vi stärker hela rättskedjan, från utredningar och åtal till domar och verkställighet.
Detta innebär att fler kriminella nu frihetsberövas och att fler får längre fängelsestraff. Kriminalvården ser därmed en kraftig ökning av antalet intagna. Detta sätter Kriminalvården under hård press.
Att Kriminalvården skulle hamna under hård press var en utveckling vi förutsåg. Sett till hur brottsligheten i Sverige har utvecklat sig var det också en utveckling vi ville ha. Vi ville att fler kriminella skulle hamna i fängelse. Vi ville att fler skulle få strängare straff och längre verkställigheter. Därför har vi skjutit till historiska resurser för att möta Kriminalvårdens ökande behov.
Herr talman! Riksrevisionens rapport om Kriminalvårdens behandlingsverksamhet tar upp viktiga frågor. Att minska återfallen i brott är en central del av kriminalpolitiken, och regeringen håller i stort med om de iakttagelser som görs i Riksrevisionens rapport. Vi tar frågan på största allvar och arbetar aktivt för att stärka Kriminalvårdens möjligheter att bedriva en effektiv och resultatinriktad behandlingsverksamhet.
Riksrevisionen pekar på att behandlingsprogram inte bedrivs fullt ut och inte bedrivs effektivt. Man pekar framför allt på två delar i detta: bristen på lokaler och bristen på personal.
Vi är väl medvetna om dessa utmaningar; alla ser dem. I backspegeln kan man vara kritisk till att utbyggnaden av kriminalvården kom igång så sent som den gjorde. Man skulle kunna välja att skälla på tidigare regeringar och tidigare justitieministrar. Man kan också välja att på allvar ta tag i problemen.
Vi har valt det senare och har därför gjort historiska satsningar på Kriminalvården. Sedan denna regering tillträdde har myndigheten fått kraftigt ökade anslag för att kunna expandera sin verksamhet. Nya anstalter och häkten byggs, och personalstyrkan växer. Det här är avgörande för att säkerställa att fler intagna på våra anstalter får tillgång till behandlingsprogram.
Just nu byggs det nytt och byggs ut på över 50 platser i landet. Det rekryteras och utbildas ny personal. Detta är bra, men vi är inte nöjda med det. I regleringsbrevet till Kriminalvården betonas särskilt att man ska prioritera behandlingsverksamheten och se till att de som löper störst risk för återfall får rätt insatser under sin verkställighet. Att bryta brottsmönster är en investering i trygghet, både för individen och för samhället.
Herr talman! Kriminalvårdens viktigaste uppgift är att hålla dömda brottslingar inlåsta och se till att de avtjänar sina straff under ordnade och rättssäkra former. Det gäller att skydda samhället och att skydda brottsoffer. Men låt oss också vara tydliga med att den som har möjlighet att förändra sitt liv måste kunna få rätt verktyg för att göra det. Därför måste Kriminalvården kunna säkerställa att behandlingsinsatser finns tillgängliga och att de används på ett effektivt sätt.
Riksrevisionen föreslår att Kriminalvården ska få ett särskilt uppdrag att utveckla en strategi för att öka behandlingsverksamheten. Regeringen håller med om detta. Kriminalvården arbetar löpande med att förbättra och anpassa sina behandlingsinsatser. Det är viktigt att myndigheten har flexibilitet för att hantera dessa frågor.
Samtidigt måste vi se verkligheten som den är. Som brottsligheten har utvecklat sig kommer kriminalvården att vara under hårt tryck under lång tid framöver. Det är viktigt att vi har en tydlig strategi för att minska belastningen på våra fängelser.
En del av den strategin är att se till att fler utländska medborgare som döms till fängelse i Sverige ska kunna avtjäna sitt straff i sitt hemland. I dag utgör utländska medborgare en betydande andel av de intagna i kriminalvården. Ett effektivt sätt att hantera detta skulle vara att låta fler utländska medborgare avtjäna sitt straff i sitt hemland. Vi ser också över möjligheten att hyra fängelseplatser utomlands. Det är en modell som redan används i flera europeiska länder och som kan bidra till att minska trycket på Sveriges egna anstalter.
Genom att använda alla tillgängliga verktyg, från fler fängelseplatser till internationella samarbeten, kan vi säkerställa att vårt rättssystem kan hantera den ökade mängden frihetsberövade på ett effektivt sätt.
Herr talman! Vi befinner oss i en tid då det är viktigt att hålla många tankar i huvudet på samma gång. Å ena sidan behöver vi en sträng och konsekvent kriminalpolitik där samhället markerar tydligt mot brott, ger brottsoffer upprättelse och har straff som speglar brottets allvar. Å andra sidan måste vi ge dem som döms till kriminalvårdspåföljd en möjlighet att förändra sina liv. Vi måste ge dem rätt verktyg för behandling och studier så att det går att komma bättre ut. Därför har regeringen tillfört stora resurser till Kriminalvården, inte bara till fler fängelseplatser utan också för att förbättra verkställigheten och säkerställa och prioritera behandlingsprogrammen.
Avslutningsvis vill jag understryka att vi tar denna fråga på största allvar. Vi kommer att fortsätta att följa utvecklingen och vidta de åtgärder som krävs för att Kriminalvården ska kunna fullgöra sitt uppdrag på ett effektivt sätt.
(Applåder)
I detta anförande instämde Mikael Damsgaard, David Josefsson och Adam Reuterskiöld (alla M).
2025-02-13 12:22:57
Ludvig Ceimertz
Herr talman! Jag tackar ledamoten så mycket för frågan om målsättningen.
De 20 är ju de som har avslutat ett behandlingsprogram. Vi menar att 90 procent bör påbörja ett behandlingsprogram. Kriminalvårdens interna mål är i dag 75 procent, så det är ganska mycket högre än de 20 som avslutar.
Jag tror att det är väldigt viktigt att vi har höga förväntningar på Kriminalvården och på att regeringen säkerställer att Kriminalvården har de förutsättningar som behövs.
Jag tror också på hög motivation när det gäller att bedriva behandlingsverksamhet; jag tror att det är jätteviktigt. Vi har sett att regelförändringarna under den förra mandatperioden har ökat incitamenten att delta i behandlingsprogram. Personer som vill delta får dock inte det, eftersom det inte finns plats, tid eller resurser.
Med ett mål för behandlingsprogrammen pekar regeringen och riksdagen ut att man tycker att detta är otroligt viktigt. Tillsammans med det behöver regeringen återkomma med en långsiktig och tydlig plan för kriminalvården. Detta ämnar jag debattera i vår kommande betänkandedebatt.
2025-02-13 12:19:18
Sanna Backeskog
Herr talman! Jag tackar Sanna Backeskog för svaret. Jag respekterar det, men jag är fortfarande tveksam till hur vi ska gå till väga för att få detta att fungera när det redan råder så stor brist på både lokaler och personal som är kompetent nog att genomföra behandlingar.
Som jag snart ska återkomma till har jag en förhoppning om att vi ska kunna ha väldigt mycket mer kriminalvård utanför anstalterna. Detta skulle ge oss nya möjligheter. Jag tror, som Backeskog, att vi måste kunna ladda för motivation. Har Socialdemokraterna några ytterligare tankar om hur det skulle kunna gå till?
2025-02-13 12:20:31
Gudrun Nordborg
Herr talman! Det finns inga som helst planer på att bromsa reformtakten vad gäller att få fler som begår brott att bli dömda och få straff som står i proportion till brottets allvar. Låt mig vara mycket tydlig med det.
Det är dock, som ledamoten Nordborg ger uttryck för, viktigt att intagna på våra anstalter kan delta i behandling och studier, beroende på vilka riskerna och behoven bedöms vara för varje intagen som har en individuellt utformad verkställighetsplan. Vid alla ut- och nybyggnationer planeras det särskilt för att säkerställa lokaltillgången för just behandlingsverksamhet. Överallt där det byggs nytt är behandlingsdelen en central del. Däremot är det trångt på befintliga anstalter, vilket orsakar problem på många håll.
Det är också viktigt att utbilda nya programledare som kan hålla i de ackrediterade behandlingsprogrammen. Att utbilda sig till programledare inom kriminalvården tar två till tre år. Det tar alltså tid, och nu när kriminalvården snabbt byggs ut råder det därför brist på programledare, vilket är ett problem. Å andra sidan vill vi inte sänka kvaliteten på program och behandling. Det är alltså svårt att få ekvationen att gå ihop. Det är dock uppenbart att det behövs fler programledare och bättre tillgång till behandlingsprogram. Men det tar som sagt tid.
2025-02-13 12:32:40
Ludvig Ceimertz
Herr talman! Ledamoten ställde jätteintressanta frågor. Jag tycker att det är mycket viktigt att vi har höga förväntningar på och högt förtroende för en av Sveriges - på vissa sätt - mest populära myndigheter. Denna myndighet har åtnjutit ett väldigt högt förtroende under många år.
Jag tror att medarbetarna är den absolut viktigaste nyckeln till motivation. Med målet om 90 procent avser vi de personer som har fått en tid på anstalt som överstiger ett år. Det är ogörligt att genomgå behandlingsverksamhet på två veckor. Vi säger att de som sitter på anstalt i över ett år självklart ska ha tillgång till behandling. Jag tycker att det är en grundläggande rättighet, både för människorna som sitter där och för samhället i stort.
Vi hörde tidigare en ledamot prata om hur viktig kriminalvårdens verksamhet är för att förebygga återfall i brott och vilka goda resultat behandlingsverksamheten faktiskt ger. Apropå var och hur detta ska genomföras finns det kommuner runt om i landet som under många år har räckt upp handen och sagt: Vi vill ha en anstalt i vår kommun! Vi har möjlighet. Vi har personalen. Vi har människor som vill hugga i.
Detta arbete går dock alldeles för långsamt. Vi måste se till att bygga fler anstalter runt om i landet och erbjuda hopp och framtidstro. Jag tror på ett högt mål och höga ambitioner för Kriminalvårdens verksamhet.
2025-02-13 12:21:23
Sanna Backeskog
Herr talman! Tack till ledamoten Nordborg för inlägget! Jag fick några funderingar under anförandet, och jag har därför några frågor och kommentarer.
Ledamoten Nordborg var inne på att det med Tidögänget vid makten nu är dubbelbeläggningar, överbeläggningar och en oerhörd press på kriminalvården. Det är sant. När vi skärper straffen för grova brott och ger polisen de verktyg de behöver för att klara upp fler brott så att de i stället för att klara upp 30 procent av skjutningarna klarar upp 70 procent kommer det att leda till fler fällande domar och fler intagna på våra anstalter. Det väljer jag att se som någonting positivt och inte negativt, och det tror jag i grunden att ledamoten Nordborg håller med om.
Den andra delen handlar om utökad frigång och frivården. Det kan vara väldigt effektivt för ett fåtal som har en ordnad tillvaro. För dem på våra anstalter som har en stabil grund att stå på kan det vara väldigt effektivt och bra. Men för väldigt många är det inte det. För väldigt många avbryts behandlingsprogram i förtid, och villkorlig frigivning missköts till följd av att man inte har den stabiliteten.
Herr talman! Ledamot Nordborg efterfrågade också lite positiva framtidsvisioner. Riksrevisionen pekar ut år 2023 som ett år med rätt dåliga resultat. Jag vill lyfta fram anstalten i Kristianstad där under föregående år 70 procent av de intagna genomgick behandlingsprogram. Det är väldigt positivt, så det finns hopp.
2025-02-13 12:48:27
Ludvig Ceimertz
Herr talman! För Vänsterpartiets del vill jag precis som Socialdemokraterna tidigare uppehålla mig några ögonblick vid det som hände i Örebro. Det är mycket viktigt att vi försöker greppa vidden av detta och vilka oerhörda insatser många gjorde, både utifrån sina yrken och helt frivilligt. Även elever gjorde stora insatser för att detta inte skulle få ännu värre konsekvenser. Men det är uppenbart att polis, rättsväsen och välfärdsinstitutionernas anställda gjorde de allra viktigaste och verkligen hedervärda insatserna.
Vi, tillsammans med civilsamhället, är oerhört beroende av detta. Vi behöver det, både när dådet utövades och var helt färskt och oöverblickbart och nu. Det behövs en väldigt lång uthållighet i att backa dem som finns nära och ännu mer de konkret drabbade.
Så skulle jag önska att ett solidariskt samhälle fungerar mycket oftare, och jag tror att det här kan vara en vändpunkt. Det är min förhoppning.
Om vi går tillbaka till det som debatten ska handla om nu, nämligen en kriminalvård värd namnet med en viktig brottsförebyggande verksamhet som bidrar till att återfallen inte ökar och helst reduceras kraftigt, åstadkommer vi i så fall också ett tryggare samhälle. Det får aldrig handla om ren inlåsning eller förvaring av människor.
Det finns också olika perspektiv framåt. Brottsligheten i vårt land minskar faktiskt i stort, men i fråga om mycket allvarliga brott ökar den - "färre men värre", som kriminologer har uttryckt det. Kriminalvården måste rustas för att möta både de farliga och våldsbenägna klienter som kommer att behöva vara placerade där och de som har gjort sig skyldiga till mindre allvarliga brott.
Den svenska kriminalvården har varit en förebild under decennier, och människor från andra länder har insett att den rehabiliterande verksamheten i form av behandlingsprogram och liknande har varit mer framgångsrik än den rena bestraffningen, som ju också har förekommit.
Med Tidöpartiernas paradigmskifte har vi en stor kris i kriminalvården med mängder av överfulla, dubbelbelagda häkten och anstalter, bland annat för att fängelsestraffen generellt har blivit längre. JO markerar mot hälsoriskerna i samband med detta.
Det finns mycket annat att säga om överbeläggningarna, som motverkar en sund rehabilitering och återfallsförebyggande verksamhet. Konflikter uppstår mycket lätt liksom uppblossande situationer av våld. Det är också en mycket påfrestande arbetsmiljö för många väldigt engagerade kriminalvårdare, vill jag påstå.
Med visionen Bättre ut, som personalen har mejslat fram, vill många göra allt de kan för att förverkliga. Det handlar om relevanta behandlingsinsatser och satsningar på utbildningar, som också är en väldigt trång sektor inom kriminalvården, liksom satsningar på att den som lämnar institutionen ska ha möjlighet till arbete.
Riksrevisionens slutsats är att behandlingsverksamheten inte fullt ut, säger man, bedrivs på ett effektivt sätt. Det är en liten andel av klienterna som får del av behandlingsprogram och en ännu mindre andel som fullföljer dem. Av klienter i anstalt med behov av behandling - där behandling anses meningsfull; straffet måste vara rimligt långt för att det ska vara idé att sätta igång - var det under 2023 22 procent som kunde fullfölja behandlingen. Inom frivården var det 13 procent.
Det är för låga siffror, och jag tror att vi kan tolka debatten i dag som att vi är ense om att man måste göra mycket mer för att kunna motivera till behandlingar. Men det måste också göras troligt och möjligt att kunna genomföra behandlingar. Det handlar om att rekrytera personal och utbilda dem i programverksamheterna, och det måste också finnas lokaler.
Här tror jag inte att man har tänkt sig för riktigt, för en del som arbetar med de här programmen tvingas dela kontor med andra anställda. I sådana fall kan de inte ens ha samtal i behandlingssyfte på sin egen arbetsplats utan måste boka andra lokaler som kanske redan är upptagna.
Det går också att göra mycket mer med själva programverksamheten. Vi har en del rent svenska sådana medan andra har översatts från andra länders förhållanden, och de stämmer inte alltid så väl här. Där tror jag att det går att göra mycket mer.
Någonting som absolut måste göras och som jag tycker var en av de starka grunderna i Trygghetsberedningen är att satsa mycket mer på hälsoreformerna. Där finns förslag hur man ska kunna samverka bättre med hälso- och sjukvården för att få till stånd till LARO, Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende, som många av er kanske känner igen, och likaså behandlingar för adhd. Man skulle kunna satsa mer på digitala miljöer, men det kan återigen falla tillbaka på lokaler.
Vänsterpartiet menar att det finns väldigt mycket goda vetenskapliga belägg för att insatser i frihet gör större skillnad, och det svenska frivårdssystemet räknas som ett av världens mest utvecklade. Straff inom frivården kan utformas mer innehållsrikt, varierat och individanpassat. Det kan också underlätta övergångar från anstalt till frivård mot slutet av en fängelseperiod. Satsningar på frigång, halvvägshus, övervakare, biträdande övervakare och fotbojor minskar redan återfallsriskerna i brott, vilket gynnar både den enskilda individen och samhället.
Jag vill avsluta med några siffror, för till detta kommer också att vi lägger oerhörda summor på Kriminalvården, framför allt när det handlar om kriminalvård i anstalterna.
Ett år som avtjänas i anstalt kostar 1 miljon kronor. Satsar vi på frivård kan vi komma ned på 100 000 kronor och ändå ha en väldigt bra behandlingsinsats. Jag tycker också att vi kan tänka efter vad det skulle kunna innebära att investera dessa summor i brottsförebyggande verksamheter med satsningar på en stark välfärd, skola och så vidare.
Jag hoppas att vi får återkomma till dessa viktiga teman.
2025-02-13 12:38:26
Gudrun Nordborg
Herr talman! Jag förstår hur Ludvig Ceimertz tänker. Till del kan jag följa dessa tankar och dela dem, för vi måste prioritera behandlingsinsatserna mycket mer än vad som sker i dag.
Jag hör också till dem som tycker att man ska fällas och behöva ta ansvar om man har begått brott. Men frågan är hur vi åstadkommer ett effektivt val av påföljd. Är det alltid fängelse som gäller, eller kan vi hitta alternativ? Vi i Trygghetsberedningen var överens om flera förslag för att begränsa de långa fängelsestraffen och hantera de korta på ett lite annorlunda sätt.
Kan Ludvig Ceimertz se alternativ, till exempel att man skulle kunna avtjäna en del av fängelsestraffet i frihet? Eller kan vi överväga andra påföljder som en väg ur detta dilemma för kriminalvården och samhället i stort?
2025-02-13 12:34:40
Gudrun Nordborg
Herr talman! Tack, Ludvig Ceimertz, för dina frågor och dina kompletterande informationer, som givetvis är spännande att få ta del av!
Om jag börjar med de grova brotten menar jag inte att vi ska låta dem passera. Jag menar också att polisen ska fortsätta att arbeta med att gripa dem som nu är skyldiga till skottlossningar eller sprängningar, de riktigt allvarliga situationerna.
Men det får inte skymma sikten för att vi har en mängd andra typer av mindre allvarliga brott. Då undantar jag fortfarande våld mot person, sexuella övergrepp, våldtäkter och sådant. Där kan man med framgång våga prova andra behandlingsformer och påföljder som kanske skulle kunna vara ännu mer effektiva.
Har vi riktig tur skulle man kunna göra som Riksrevisionen markerar och kombinera alla påverkansmöjligheter som man har. Man kan påverka klientens hälsa, drogberoende, fixa med utbildning och ge ett hopp inför framtiden.
Då skulle man kunna göra så att också de som är dömda för mycket allvarliga brott skulle kunna lämna lite grann i förtid för att få prova ett liv i frihet under kontroll, kanske med fotboja. Det blir en bra inslussning i det ordinarie samhället. Det är min förhoppning framåt att vi ska ta flera sådana initiativ.
2025-02-13 12:50:53
Gudrun Nordborg
Herr talman! Det är glädjande att vi delar bilden av att det är bra när de som begår grova brott också får en påföljd. Det gäller trots att det leder till högre belastning hos Kriminalvården, trots att det leder till dubbelbeläggningar och trots att det leder till att vi behöver belägga besöksrum.
Även om inte det är ett lämpligt sätt att bedriva kriminalvård är det inte heller lämpligt att vi låter dem som begår grova brott fortsätta att få vara ute på våra gator. Vi behöver en stor utbyggnad av Kriminalvården.
En stor utbyggnad av Kriminalvården är igång. Vi bygger ut och bygger till på över 50 platser i landet just nu. Bara i min hemstad, där jag kommer ifrån, utökas anstaltsplatserna med över 700 platser de kommande åren. Det är väldigt positivt sett till de stora behov som finns.
Att fler inte ska avtjäna fängelsestraff i fängelse kan inte på totalen vara det som ska lösa platsbristen. Platsbristen måste lösas genom en utbyggnad. Vi kommer att fortsätta att skärpa straffen där det behövs också för att ge brottsoffer upprättelse. Vi ska sätta brottsoffer i fokus så att de har en central palts i detta.
Sedan måste kriminalvårdspåföljden ske på ett bra och effektivt sätt. Där är behandling, studier och att de intagna ska gå bättre ut i fokus utifrån de risker och de behov som är utredda för varje enskild intagen, där man får göra bedömningar för varje enskild individ.
2025-02-13 12:52:44
Ludvig Ceimertz
Herr talman! Tack för nya frågor, kommentarer och upplysningar!
Jag tror inte att vi behöver alla dessa fängelseplatser till just den grova kriminaliteten. Den måste självklart tas om hand. Men sedan kan vi ha olika glasögon och mer solidariska glasögon.
Där kan vi se till: Vad är det som har fattats för den här personen som har lett fram till en brottslighet? Vi kan kanske hantera det redan inom frivården så att det inte alltid behövs fängelse eller långa fängelsestraff, oavsett vad brottet är. Jag vill fortfarande att vi ska kunna se mer öppet på alternativ och att samhället skulle vinna på det.
Jag tycker också att det är jätteviktigt att man ser till brottsoffer. Jag har arbetat väldigt länge i mitt liv med just de kategorierna.
Jag kan säga att det är oerhört sällan som brottsoffer kräver högre straff. Det som händer när man nyligen är utsatt för någonting är att man är fruktansvärt upprörd - man har antagligen också anledning att vara det - och det kommer fram känslor av hämnd. Det kan man få leva ut. Men det är inte säkert att det ska verkställas i form av långa straff.
Det är många brottsoffer som vill att till och med den som har gjort dem väldigt illa ska få en bättre behandling och att man ska kunna hoppas på konstruktiva förändringar. Jag skulle kunna berätta jättemånga fina historier om hur offer och förövare har hjälpts åt i sådana situationer.
Den sydafrikanska sanningskommissionen gjorde stora bedrifter på det området. Har någon erkänt ett brott kan man vara välkommen tillbaka i samhället under väldigt specifika och generösa former.
Det finns många sådana fall där de som var offer för terrordåd, som det då kallades för, under ANC-tiden och andra gjorde stordåd tillsammans för att förbättra livsvillkoren för människor i Sydafrika.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 10.)
2025-02-13 12:54:41
Gudrun Nordborg
Herr talman! Det här är min första debatt i kammaren sedan det fruktansvärda attentatet på Risbergska skolan. Det fasansfulla massmordet i Örebro är ett nationellt trauma, så jag känner att jag vill inleda mitt anförande med några ord om det.
Mina tankar har sedan förra tisdagen varit i Örebro, med stor sorg för dem som mist sina liv. Mina tankar är med dem som så brutalt och hänsynslöst förlorat en familjemedlem och med alla elever och lärare som fanns på plats under händelsen. Mina tankar är också med alla dem som nu är rädda. Sorgen är bottenlös.
Jag vill också passa på att här i dag rikta ett varmt tack till våra samhällsbärare - polisen, sjukvårdspersonalen, lärare och skolpersonal både på plats på den aktuella skolan och på kringliggande skolor och förskolor. Det är alltid välfärdens medarbetare som finns där när vi behöver dem som mest.
Till sist ett stort tack till våra politiska företrädare som visat stor värme och politiskt ledarskap i detta fruktansvärda. John Johansson i Örebro, talmannen, justitieministern, statsministern och min partiordförande Magdalena Andersson, för att nämna några.
Nu är inte tiden för politiskt käbbel. Nu är tid för samling och gemenskap.
Herr talman! Jag går över till dagens ärende, det vill säga regeringens skrivelse angående Riksrevisionens granskning av Kriminalvårdens behandlingsverksamhet. Regeringen har i den aktuella skrivelsen redogjort för sina bedömningar av de slutsatser och rekommendationer som Riksrevisionen lämnade i rapporten Verktyg för förändring - Kriminalvårdens behandlingsverksamhet.
Riksrevisionens övergripande slutsats är att Kriminalvårdens behandlingsverksamhet inte fullt ut bedrivs på ett effektivt sätt då verksamheten är underdimensionerad och det saknas både personal och lokaler. Regeringen instämmer i huvudsak i Riksrevisionens iakttagelser och avser att följa Kriminalvårdens arbete med att prioritera behandlingsverksamheten och verkställighetsplaneringen.
Herr talman! Det här är alltså ett ärende där jag upplever att det i huvudsak råder bred politisk konsensus. Det är bra. Vi socialdemokrater instämmer självklart i regeringens skrivningar om att det återfallsförebyggande arbete som bedrivs inom anstalt och frivård är oerhört viktigt. Kriminalvården har varit en av våra absolut bäst fungerade myndigheter med högt förtroende hos allmänheten, och den är en populär arbetsgivare.
Ytterst handlar Kriminalvårdens verksamhet om att skydda samhället medan dömda personer avtjänar sina straff och förbereds för ett liv i frihet. Den svenska kriminalvården har länge varit ett föredöme för andra länder på grund av sin förmåga att verkställa straff och samtidigt säkerställa att de intagna använder tiden på anstalt för att, som man kallar det, komma bättre ut. Visionen Bättre ut är Kriminalvårdens egen, och jag skulle säga att den är oerhört väl förankrad hos alla medarbetare. Den har också haft väldigt goda resultat.
Att anstalter och häkten nu är så överbelagda innebär dock flera risker. Kriminalvården har återkommande rapporterat om hur platsbristen påverkar myndighetens verksamhet negativt vad gäller såväl innehåll och kvalitet som personalens säkerhet och arbetsmiljö. Det är en stor utmaning att rekrytera personal i tillräcklig takt. Personalomsättningen har ökat, och det råder en obalans mellan erfarna medarbetare och nyanställd personal. Såväl Seko och ST som Akavia larmar om alltmer hot och otillåten påverkan gentemot medarbetare.
Den rådande kapacitetsbristen, med brist på såväl fysiska lokaler som kompetenta, erfarna medarbetare inom Kriminalvården, leder till att färre personer får ta del av de återfallsförebyggande programmen. För att ytterligare betona behovet av att också lyfta de strukturella problem som Kriminalvården i dag står mitt i kan poängteras att enbart 22 procent av klienterna på anstalt och 13 procent av klienterna inom frivården fullföljde ett behandlingsprogram under 2023, enligt Riksrevisionens granskning.
Herr talman! Jag är orolig. Jag är oroad över en utveckling där Kriminalvården riskerar att förändras till att bara handla om förvaring - ett straffverk och en plats där destruktiva machonormer, antidemokratiska åsikter och radikalisering kan få utrymme att spridas. Risken är att klienterna efter verkställighet i anstalt faktiskt kommer ut sämre rustade för ett liv fritt från kriminalitet, och det skulle drabba vårt samhälle hårt. Vi är ett land som redan i dag har stora problem med våld och kriminalitet och där väldigt unga barn gromas in i en kriminell kontext.
Om Kriminalvården inte ges tillräckliga förutsättningar att arbeta med att stoppa kriminella från att återfalla i brott kommer vi inte heller att kunna stoppa gängen och stoppa våldet. Det återfallsförebyggande arbetet måste prioriteras högt. Men även det brottsförebyggande arbetet - det som bedrivs i våra regioner och kommuner på skolor, hos socialtjänsten och inom bup och habiliteringen - måste intensifieras, och det i väldigt tidig ålder. Vi måste kunna stoppa nyrekryteringen, och vi måste förhindra att barn och unga dras in i en kriminell och våldsbejakande livsstil. Det är det mest seriösa sättet att ta sig an de stora utmaningar vi ser inom Kriminalvården.
Herr talman! Socialdemokraterna har en reservation i betänkandet, och jag yrkar bifall till den.
Jag vill säga något om mål för behandlingsverksamheten. Inom den internationella behandlingsforskningen råder det i dag konsensus om att behandlingarna faktiskt fungerar, vilket också stöds av Kriminalvårdens egna effektutvärderingar. Att klienter trots detta inte genomgår behandling är allvarligt, för om en mindre andel genomgår behandlingar innebär det, allt annat lika, att en större andel återfaller i brott.
Vi socialdemokrater vill därför att riksdagen slår fast som målsättning för Kriminalvården att 90 procent av klienterna med en strafftid överstigande ett år ska påbörja ett behandlingsprogram under verkställighet.
Gällande Trygghetsberedningens betänkande, herr talman, uppskattar vi att regeringen i sin skrivelse säger att man ska ta de förslagen vidare. Det vill vi uppmuntra. Vi socialdemokrater har stått bakom - och varit med och tagit fram - förslagen i Trygghetsberedningens betänkande, men vi har samtidigt varnat för att fler insatser och mer resurser behövs för att förslagen i betänkandet ska vara verkningsfulla och verkligen fungera återfallsförebyggande.
För att inte dra över min anmälda talartid alltför mycket ber jag dock att få återkomma gällande just Trygghetsberedningens betänkande i kommande debatter - förhoppningsvis också när regeringen har en proposition på plats.
Herr talman! Till sist vill jag säga någonting om vikten av en stödjande miljö. Riksrevisionen påtalar att överbeläggningarna och brist på personal gör att Kriminalvården har svårt att upprätthålla den stödjande miljö i anstalterna som klienterna faktiskt behöver för att kunna tillgodogöra sig innehållet i behandlingsprogrammen.
Här är ju medarbetarna en nyckelfaktor. Det är de som kan erbjuda mellanmänsklig värme i vardagen. De kan också stå för rutiner och gränssättning och bidra till ökad motivation. Därför måste personalpolitiken prioriteras vad gäller säkerhetsarbete, kompetensutveckling, arbetsmiljö och löner.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag slå ett slag för civilsamhället. Jag har haft förmånen att samtala med flera organisationer som arbetar stödjande med just Kriminalvårdens klienter. Ett citat har fastnat extra hos mig, och jag tänkte läsa upp det:
"I dag släpper vi ut en ung kille från anstalt, utan fullföljt behandlingsprogram eller annan adekvat behandling, med stora skulder och enbart kläderna han har på kroppen. Finns inte det stödjande samhället där så kan jag lova att andra krafter är redo att erbjuda husrum och 'jobb', inom citationstecken, och har du då inte den grundläggande tryggheten en människa behöver är det väldigt svårt att stå emot gängens krafter."
Jag menar att civilsamhällets viktiga roll i att dels ge stöd till den enskilde, dels opinionsbilda och påverka samhällsdebatten är avgörande i ett demokratiskt samhälle. Det gäller även det återfallsförebyggande arbetet. Det gäller också hela civilsamhället: präster, imamer, Kris och Röda Korset - listan kan göras lång över organisationer som kan erbjuda meningsfullhet och stöd i anstalt och även följa klienterna ut, genom frivården, till ett laglydigt liv i frihet. Här kan civilsamhället vara helt avgörande.
Organisationerna behöver dock resurser för att kunna göra det, och Kriminalvården behöver ha tid att ta emot dem - liksom fysisk plats där mötena kan genomföras. Jag vet att Kriminalvården ser samma positiva effekter som vi av ett gott samarbete med civilsamhället, och jag hoppas att regeringen hörsammar det och vill utveckla även den verksamheten.
(Applåder)
2025-02-13 12:07:47
Sanna Backeskog